Ode till ett kök

Att det även inom heminredningen finns ett starkt modetänkande, det blir man varse när man läser inredningstidningar. Särskilt inne just nu är att bygga om kök, ut med allt det gamla och in med det senaste, det fasade kaklet, de öppna hyllorna och de blanka fläktkåporna.

SvD:s inredningsskribent Milena meddelar nu att hon kommit på att man inte måste göra så, utan att man kan behålla det gamla och bara förändra lite lagom. Jag är helt inne på hennes linje (förutom den rosentapet bakom glas som hon vill sätts upp. Det låter besynnerligt. Man anar påverkan av Ernst eller någon annan pysselgubbe.)

Själv vårdar jag ömt mitt 40-talskök, som jag återställt nästan till ursprungsläget sedan jag flyttade hit för några år sedan. Då var köksgolvet storrutigt grönbrunt och skåpluckorna var smutsgula med stora gröna plastknoppar som låtsades vara av glas. Väggarna hade en annan gul nyans som inte alls stämde med luckorna. Detta var modet på 70-talet när någon, som bodde här då, ställde iordning köket och tyckte att det blev jättefint.

Som tur var hade man låtit alla de ursprungliga inredningsdetaljerna vara kvar: kallskafferiet, de platsbyggda överskåpen, specerilådorna av glas. Så när jag bytt ut golvmattan till en av enfärgad linoleum, fått skåpen målade med vitt, väggen omtapetserad och plastknopparna utbytta mot rostfria beslag, då blev köket åter som det var en gång, bortsett från ny spis och kyl & frys istället för 50-literskylskåpet som fanns från början.

I mina ögon har jag ett underbart kök, kanske lite ont om arbetsytor men med plats för både farmors utdragssoffa och ett stort köksbord, där tio personer kan sitta och dricka glögg eller något annat trevligt. Det enda jag ibland ångrar är att jag tog bort perstorpsskivan och satte dit en träskiva. Perstorpen var ful och sliten, men mycket tåligare än det rena träet.

I samband med stambytet här ville bostadsrättsföreningen riva ut hyresgästernas kök och sätta in nya skåp och bänkar. Man ville göra det fint för hyresgästerna, sades det. Men hyresgästerna var inte tacksamma alls. Det blev ett ramaskri, nästan ingen ville bli av med sitt gamla kök.

Några nappade i alla fall på förslaget. Om de är nöjda vet jag inte, men jag vet att det blev dyrt för dem: först fick de en hyreshöjning för köksrenoveringen med omkring 800 kr per månad, sedan fick de ytterligare en höjning med 4% på hyran för att bruksvärdet ändrats. Fin affär kan man gissa för bostadsrättsföreningen och för andra hyresvärdar som gör likadant.

Att våra kök inte blev tvångsrenoverade berodde nog mest på att bostadsrättsföreningen inte ville dra ut på tiden genom en process i hyresnämnden. Där hade de förmodligen fått rätt att göra det de ville, för nämndens avgöranden har oftare tillgodosett värdarnas intressen än hyresgästernas.

Under den förra regeringen påbörjades en utredning om hur hyresgästernas inflytande skulle kunna stärkas i frågor som rör renoveringar och annat i boendet. Den nuvarande regeringen fann däremot inte detta angeläget, utan de skrotade helt raskt utredningen. Istället tillsatte de den som nu arbetar med att ta fram ett nytt system för hyresssättning, dvs någon form av de marknadshyror som man från borgerligt håll så länge strävat efter. Sorgesamt. Det borde vara allas vår rätt att (inom vissa gränser förstås) få bestämma hur vi vill ha det i våra hem, oavsett om vi är hyresgäster eller bostadsrättsinnehavare.

Källa: SvD Magasinet den 8 december 2007

Nytt grepp

Att vara hyresgäst hos en bostadsrättsförening är ingen idealsituation, det är nog alla berörda ense om. Någon katastrof behöver det alls inte vara, men den som får välja tar givetvis hellre en annan hyresvärd.

I Örebro har man klurat ut en alldeles egen lösning på problemet i samband med ombildningar av allmännyttan. Modellen går ut på att bostadsbolaget, inte bostadsrättsföreningen, fortsätter att vara hyresvärd för dem som inte vill köpa sin lägenhet.

Om detta tillämpats hade hade vi hyresgäster här alltså fortfarande haft Stockholmshem som hyresvärd istället för bostadsrättsföreningen. Tanken svindlar!

Hur det ska fungera i praktiken framgår inte av artikeln i Bofast, där jag hittade notisen om Örebro, men något slags avtal måste rimligen slutas mellan Örebrohem och bostadsrättsföreningarna ifråga om ansvaret för förvaltningen av fastigheterna.

Än så länge är det hela bara ett förslag, som kommunfullmäktige i Örebro ska ta ställning till någon gång framöver. Förverkligas förslaget där borde andra kommunala bostadsföretag med ansvarskänsla kunna göra på samma sätt. Att få möjligheten att ha kvar sin hyresvärd skulle hälsas med glädje av alla de hyresgäster som inte vill ombilda utan är fullt tillfreds med att bo hos allmännyttan. Om den nu ska säljas ut överhuvudtaget, förstås.

Vad säger du, Kristina Alvendal, du som har börjat ömma så för hyresgästerna?

Källa: Bofast nummer 10/2007.

Kloka ord

Var på bibblan och hämtade en bok som jag hade glömt att jag beställt. Bläddrade i boken och förstod inte varför jag beställt den, för den visade sig vara en sån där hurtig självhjälpsbok som jag har så svårt för. Men mitt i allt bluddret fanns ett guldkorn, nämligen detta citat:

"I det här stadiet av historien är en av två saker möjliga. Antingen tar allmänheten kontroll över sitt eget öde och engagerar sig i samhälleliga frågor, guidade av värden som solidaritet, sympati och respekt för andra, eller, alternativt, kommer det inte finnas något öde för någon att kontrollera alls."

Sade Noam Chomsky vid någon tidpunkt och i något sammanhang som jag inte känner till. Fast egentligen spelar det ingen roll med när och varför. Det han säger är ju giltig överallt och i alla tider. Till exempel när det gäller ombildningar till bostadsrätt.

Källa: Kåvner och Nilsonne: Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse (2007)

Enträget i Sollentuna

I Sollentuna ger de sig inte, de som vill ombilda till bostadsrätt. När det inte gick vägen på den första köpstämman höll man en till och sedan en tredje. Och då lyckades man till sist.

På den första stämman fick man ett knappt ja, men röstningen förklarades ogiltig därför att att alla röstande inte haft rätt att delta.

På den andra stämman blev det dramatiskt: en ja-sägare avvisades därför att han inte stod för kontraktet för lägenheten. Han ilade då hem efter en fullmakt från sambon. Under tiden skedde rösträkning, som visade att bara en ja-röst fattades. Tidningen Hem & hyra berättar:

"Då äntligen kom mannen med fullmakten springande. Förväntansfullt öppnades fullmakten. Där stod: NEJ!"

Vid den tredje omröstningen blev det ja, med två rösters marginal.

Till detta kan man säga att det var någorlunda hederliga människor som drev den här ombildningen för de respekterade i alla fall de regler som finns för vem som har rätt att rösta. Och det gör man ju inte överallt, det vet vi.

Man kan också säga att det borde finnas en gräns för hur många gånger man får hålla på att rösta på det här viset och hur ofta. En lagändring som säger att man inte får hålla ny köpstämma förrän en viss tid förflutit vore definitivt på sin plats.

Källa: Hem & hyra nr 8, december 2007

Favoriter i repris

Kvällens ABC-nytt berättade om de planerade försäljningarna av fastigheter hos de allmännyttiga bolagen till privatvärdar. Totalt 5200 lägenheter ska säljas är det tänkt, i Rågsved, Högdalen, Bredäng, Sätra, Skärholmen, Vårberg och Hässelby. De utvalda husen är - som av en händelse - sådana där hyresgästerna precis sagt nej till att ombilda till bostadsrätt.

Trosvissa borgarrådet Alvendal säger idag: "Jag tror att man är väldigt nöjd med att bo i hyresrätt. Därför ska vi se till att det finns bra möjligheter att bo i hyresrätt om man vill det."

Det låter ju bra och man tror ett kort ögonblick att borgarrådet drabbats av en senkommen insikt. Den är dock bara partiell, för det visar sig att det är inte den kommunala hyresrätten som avses, utan för Alvendal är endast den privata god nog. Av vilken anledning redovisas inte, men det ska ha något med trygghet att göra, verkar det som.

De hyresgäster som bor hos allmännyttan och som intervjuas av ABC håller inte med borgarrådet om det privatas överlägsenhet, utan de säger:

- Jag bor hos Familjebostäder och jag vill bo hos dem för de är stora och etablerade.

- Jag trivs hos Stockholmshem. De är bra. De kommer och kollar upp och fixar allt åt oss.

- Jag känner mig trygg hos dem. Det blir sämre med privatvärdar.

Representant för den politiska oppositionen i inslaget är Ingvar von Malmborg (mp). Han är sur för att han och övriga ledamöter i Familjebostäders styrelse inte informerats om försäljningsplanerna och för att de den borgerliga alliansen först sagt att hyresgästerna ska få köpa och sedan säljer till privatvärdar. Liksom sin partikamrat häromdagen gör inte heller han något ställningstagande i frågan om ombildningar, men han framhåller faktiskt att Stockholmsbolagen är kända som några av de bästa bostadsbolagen i Sverige och som föregångare i miljöfrågor. Han talar också om allmännyttans hyresledande roll och betydelse för bruksvårderingssystemet. Trots det kan han inte säga att han vill värna allmännyttan genom att stoppa alla försäljningar av den.

Efter enträgna frågor från studioreportern ger von Malmberg till sist besked om vad hans parti vill ha för slags bostäder: kooperativ hyresrätt. Så fick vi äntligen veta det. Och det är ju inget fel på den kooperativa hyresrätten, men varför den skulle sättas istället för allmännyttan, det förstår jag inte. Det är faktiskt rätt olika saker. Kooperation innebär som bekant samverkan och medverkan och det är inte alla beredda till. Många vill, som jag, vara hyresgäster u.p.a. hos en bra allmänyttig värd. Därför bör båda alternativen finnas och därför måste vi idag koncentrera oss på att bevara den allmännytta som vi har. Den lär nämligen knappast återskapas när den väl är färdigsåld.

Se även bloggposterna "Till varje pris" den 8 november och "Vindflöjleri och tunnelseende" den 9 december.

Källa: ABC-nytt kl. 19.10 den 11 december 2007

Vindflöjleri och tunnelseende

Miljöpartiet har alltid haft svårt att bestämma sig för vilket ben de ska stå på. Ibland blir det höger, ibland blir det vänster. Ibland lättar de helt från marken och svävar i det fria. För dagen kan man beskriva läget som att de helt låter bli att ta ställning och bara håller upp fingret i luften för att se vart vinden blåser.

I Stockholm har partiet nämligen lagt en motion i fullmäktige om att en folkomröstning ska genomföras om ombildning av allmännyttan till bostadsrätter. Partiet framhåller att siffrorna om intresseanmälningar för ombildning är "riktigt alarmerande" och att de visar att "snart finns ingen allmännytta kvar, förutom i dåligt underhållna fastigheter i miljonprogramsområden." Det är helt riktigt, men det enda partiet har att komma med mot detta är alltså att en folkomröstning ska hållas, man säger inte att "utförsäljningarna och ombildningarna måste stoppas omedelbart". Det måste rimligen betyda att om stockholmarna röstar ja till ombildningar, då är allt i sin ordning vad miljöpartiet ankommer.

Kristina Alvendal avstyrker förstås förslaget med hänvisning till att hon bara genomför vad de borgerliga partierna gick till val på.

Tjänstemännen på stadsledningskontorets (SLK) gör allt för att vara borgarrådet till lags i sitt tjänsteutlåtande över motionen. När de redovisar siffrorna över eventuella ombildningar tar de bara upp hur många procent av intresseanmälningarna som kommer från förort respektive innerstad, men de nämner inte hur stor andel av det befintliga lägenhetsbeståndet i områdena som skulle omfattas av ombildning. Man skiljer inte heller på närförort och ytterstad, vilket vore adekvat att göra.

Så långt är allt rätt sorgligt vad denna motion beträffar, med (mp):s vindflöjelspolitik och SLK:s tunnelseende. Det enda som finns att glädja sig åt är att (s) och (v) enats om en reservation där det talas klarspråk:

"Vi vill ... stoppa den stora utförsäljningen av allmännyttan, eftersom vi vill värna den svenska modellen där allmännyttan är en bred boendeform för alla kategorier av människor och inte ett socialt boende."

Bra rutet, men ack så verkningslöst så länge det inte får genomslag hos i opinionen och främst hos dem som ska ta ställning till ombildningar i sina bostadsområden

Källa: Protokoll från kommunstyrelsens sammanträde den 28 november 2007 på www.insyn.stockholm.se

Stockholmsutställningar

På lilla Nationalgalleriet i Gamla stan visas just nu Stockholmsutställningen 2007, en samlingsutställning om och med Stockholm och dess invånare. Konstnärer är bland andra Ulf Lundkvist, Jan Stenmark, Christer Themptanderoch Ulf Rahmberg. Den som gillar Stockholm och oroar sig för dess framtid bör skynda sig till Skomakargatan 3 och se utställningen som bara håller på till och med nästa söndag, den 16 december.

Det är för övrigt alltid en bra idé att besöka detta galleri som är ett av de få forum som finns för vad som de själva beskriver som "oauktoriserad, osponsrad, opassande" konst.

För den som glömt eller inte vetat: den förra Stockholmsutställningen ägde rum 1930 och innebar ett genombrott för funktionalismen i Sverige. Det tackar vi för. Att efterföljaren skulle få så omfattande följdverkningar tror jag inte, men den bör kunna bidra till en och annan eftertanke. Och ett och annat skratt med, för den delen.

Vedervädrigt

Caesar sover i fåtöljen. Jag jobbar vid skrivbordet. Radion rapporterar någon nyhet, annars är det tyst. Inte en människa syns till härutanför och inte något djur heller, inte ens vår hungriga hackspett. Och det regnar, droppar och duggar, skvalar och skvätter, strömmar och strilar, för att inte tala om öser, dröser, dråsar, dräller och häller ner från den jämngrå himlen. Idag är det sannerligen synd om människorna. Och kanske om djuren, också (fast inte om Caesar, förstås. Han ser ut att ha det rätt skönt) .

Källa: Strömbergs synonymordbok (1964). Kanske borde jag skaffa en modernare upplaga. Tänk om det finns en massa nya sätt att regna på som jag inte känner till.

Väntans tider

"Hur går det egentligen?", säger jag till Ronny, "Du berättar inte om vad som händer med ombildningen hos er." "Det händer ju ingenting", säger han, "så det finns inget att tala om. Ivrarna fick visst med knapp nöd ihop tillräckligt med hyresgäster som ville ha fastigheten värderad. Efter det är det ingen som har gjort eller sagt något utan de väntar bara på att Familjebostäder ska meddela ett pris på fastigheten. Men priset lär dröja, för nu ska bolaget sälja flera fastigheter till privatvärdar och de värderingarna går visst före."

"Konstigt, säger jag, "här hos oss var det full rulle i flera år. Ivrarna sprang runt hela tiden och pratade och skrev lappar om hur lönsamt och gemensamt allt skulle bli och hur fina boulebanor och balkonger och vindsvåningar man skulle bygga bara det blev ett köp. Allt gick väldigt fort och många förstod nog inte vad man gav sig in på. Därför är det bra om det tar tid med värderingarna så att folk hinner sansa sig och tänka efter vad man egentligen vill."

För tänka efter är vad man behöver göra inför ett så stort åtagande som det är att skaffa en bostadsrätt, både vad gäller kostnaderna och det arbete som krävs av en bostadsrättsinnehavare. Kanske kommer man då ändå fram till att man är beredd till både högre kostnader och en viss arbetsinsats för att kunna göra en vinst när man flyttar från lägenheten. Men det är inte säkert att en försäljning blir så lönsam som man tänkt sig. Just nu går priserna på bostadsrätter ner, det märks tydligt här, med längre försäljningstider och fler fasta priser. Och nedgången väntas fortsätta, det säger bl.a. Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi på KTH:

"Den finansiella oron lägger sig inte efter årsskiftet, utan fortsätter att vara skakig. Ett prisfall på 20 procent är inte otroligt."

Även Riksbanken intresserar sig för vad som händer på bostadsmarknaden. Vice riksbankschefen menar att bostadspriserna och hushållens skuldsättning inte i längden kan fortsätta att öka snabbare än deras inkomster. Faran som direkt berör hushållen är att vissa av dem är alltför högt skuldsatta:

"Unga personer med låga inkomster befinner sig i riskzonen, särskilt de som har köpt dyra bostäder under de senaste åren", säger vice riksbankschefen Lars Nyberg.

Apropå värderingar så finns det bolag som är flitigare än Ronnys värd. Svenska Bostäders styrelse fastställde igår priset för 15 ytterligare fastigheter där de boende anmält intresse för att köpa. Några av husen finns i Hammarby sjöstad. Oppositionen i Stadshuset har räknat ut att priset för den fastigheten (35 155 kr per kvm), om det korrigeras för inflationen, understiger byggkostnaden för fem år sedan (som var 35 155 kr per kvm). Snacka om rea! Men även om detta är billigt i förhållande till vad det kostat att bygga och i förhållande till marknadspriserna så kan alltså boendekostnaden bli alltför hög för den som inte har så mycket att ta av.

Sånt är bra att tänka på medan man väntar.

Källor: Punkt.se, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet den 5 december 2007.

Synder

En har tjugo par jeans i garderoben, några med prislappen kvar, och två backar med ljusstakar från billighetsbutiker, den andra har fem handväskor som i genomsnitt kostat 4000 kr per styck. Båda intervjuas idag i en ny artikelserie i Svenska Dagbladet. Serien kallas "Omättliga" och just så verkar onekligen dessa unga damer vara, åtminstone vad gäller kläder och prylar.

"Vissa kanske tycker att det låter ytligt, men samtidigt har ju shopping blivit en accepterad livsstil i hela samhället", säger den ena kvinnan. En person som forskar om lyxkonsumtion håller med: "Shopping har övergått från att vara en nödvändighet till en fritidsaktivitet. Nytt är att inte bara personer i överklassen utan också i medelklassen är beredda att lägga mer pengar på produkter som ger prestige."

Inte tror jag att shoppandet är så utbrett som man här vill påskina. De flesta har, som man alltid haft det, nog att göra med att få ihop till det nödvändigaste. Men att inställningen till att köpa och att äga har förändrats, det märks ju tydligt på till exempel bostadsmarknaden. Nu är det fint att ta för sig, även på andras bekostnad, och att göra det i övermått.

Annat var det förr, i alla fall i den kristna traditionen. Då räknades girighet och frosseri som synd, det vill säga som något som skiljer människan från Gud. Synden tar sig också uttryck i bakvända relationer till medmänniskorna och till skapelsen i övrigt. Översatt till mer världsliga och nutida termer skulle synd alltså vara det som inverkar negativt på hur vi förhåller oss till varandra och till världen runtomkring.

Det är väl helt klart att en tillvaro som går ut på att konsumera varken har rum för särskilt mycket djupa relationer eller ansvarstagande för till exempel miljön. Att just girigheten och frosseriet ska räknas till de allvarliga synderna håller jag därför med om. Också högmodet och avunden kvalar lätt in i syndkategorin med sina "jag är bättre än du"- och "jag unnar dig inte"-attityder. Lättjan och vreden kan däremot få hållas utanför, för nog behöver vi få vara både lata och arga ibland. Och lustan, vem i fridens namn har fått för sig att den kan vara syndig. Utan den vore det väl ändå rätt trist.

Jag vet inte hur nutida teologer ser på de här gamla dödssynderna. Förhoppningsvis har de reviderat förteckningen. Åtminstone har de gjort tillägg till den, för numera räknas även orättfärdiga samhällsstrukturer som synd, glädjande nog.

Källa: Svenska Dagbladet 3.12.2007 samt Nationalencyklopedin

Uttröttning

Så här års brukar man väl alltid vara rätt trött. Men just nu känns det tyngre än vanligt, för eländesrapporterna duggar lika tätt som regnet. Den senaste handlar om en fastighet på Sannadalsvägen i Gröndal. Där hölls den 7 november en köpstämma, som föregåtts av både muntlig och skriftlig information från bostadsrättsföreningen till hyresgästerna. Man hade speciellt framhållit att den som ville rösta ja måste komma till stämman och avlägga sin röst, eftersom ett uteblivande är lika med en nej-röst.

Trots de noggranna förberedelserna kom inte tillräckligt många ja-röstare till mötet för att man skulle uppnå de 67% ja-röster som krävs för beslut om köp. Men bostadsrättsföreningen lät sig inte nöja med detta, minsann. De utlyste helt frankt en ny köpstämma och började en skrämselkampanj om att fastigheten skulle kunna säljas till en privatvärd (varför det nu automatiskt måste vara så förfärligt).

Den 22 november hölls den nya köpstämman. Även den resulterade i ett nej till ombildning.

I det läget tror man att ombildarna skulle förstå att så här kan man inte hålla på och att hyresgästernas nej är det som ska gälla.

Men icke. Bostadsrättsföreningen ordförande tror ändå att intresset för att ombilda är stort, för det pris man fått är bra för ett så atttraktivt område. Han kan inte utesluta att fler stämmor ska hållas: "Vi har till den 15 januari på oss att svara Stockholmshem, men det är upp till föreningen att bestämma. Lagligen har vi rätt till det."

Man tar sig för pannan och sjunker ännu längre ner i soffan. Vart tog respekten för demokratin vägen?

Källa: Mitt i Söderort den 27 november 2007

Guldfynd

Webbtidningen Dagens arena berättar idag om pr-byrån Veritas. Denna byrå driver på uppdrag av Stockholms stad ett "Bilda Bostad"-kontor i Järva. Syftet är att få invånarna i de nordvästra förorterna att vilja ombilda sina allmännyttiga bostäder till bostadsrätt.

Veritas ägs av tidigare folkpartisten Bijan Fahimi. Den som upphandlade tjänsten för stadens räkning var också en folkpartist, Joakim Quiding vid Stadshus AB. Ersättningen för Fahimis uppdrag är 12 miljoner kronor, som förstås tas ur stadens - det vill säga skattebetalarnas - kassa.

Fahimi är inte ensam om att profitera på ombildningsivern. Överallt där ombildning är på tal dyker det upp ombildningskonsulter som vill bistå med råd om hur det hela ska gå till. Deras tjänster (som tack och lov betalas av de hugade ombildarna själva) är inte heller direkt gratis. Och så har vi förstås dem som säljer så fort de köpt och får sin vinst ut ur någon annans bostadsnöd.

Ombildningarna är alltså ett riktigt guldfynd för en del. Inte undra på att de inte vill höra några invändningar mot sin propaganda.

Källa: www.dagensarena.se den 29 november 2007

Man hör så mycket

Det pratas och pladdras numera, stundligen och allestädes. Mycket vill man inte alls höra, som det högljutt triviala eller påträngande intima. Men ibland händer det att man studsar till, skärper sinnena, börjar lyssna och finner att det är både viktigt och på riktigt. Så var det häromdagen. Vad jag hörde var detta:

En medelålders kvinna bodde som ensam hyresgäst hos en nybildad bostadsrättförening på Södermalm. I samband med stambyte i huset fick alla de boende evakueringslägenheter - utom hon. Så hon bodde där ensam, längst ner i huset. Efter ett tag med avstängda vattenledningar blev det en vattenskada i kvinnans lägenhet. Bostadsrättsföreningen skyllde på kvinnan, men hon ansåg sig utan skuld till vattenläckan. Eftersom de inte kunde enas hamnade ärendet i hyresnämnden. Samma dag som ärendet skulle upp i hyresnämnden gav kvinnan upp kampen. Mycket definitivt, genom att ta sitt liv.

Det sägs att hon inte är ensam. Åtminstone en äldre dam, bosatt i ett hus som förut ägdes av kommunala Centrumkompaniet och nu av ett engelskt bolag, ska också ha valt att ta sitt liv i rädslan för att fastigheten skulle ombildas till bostadsrätt.

Jag vet ingenting om dessa kvinnor. Kanske någon skulle säga att det måste handla om särskilt ömtåliga personer som nog skulle ha hittat andra skäl till att inte vilja leva. Kanhända är det så, kanhända inte. Men nu var det faktiskt i anslutning till ombildningar som de dog och då måste ju ombildningen betraktas som en riskfaktor i sammanhanget.

Man måste alltså ta på stort allvar att inför ombildningar och efter dem finns det människor som far mycket illa.

Vad säger de som arbetar med suicidprevention? Och vad säger Kristina Alvendal, som bär det yttersta ansvaret för ombildningarna?

Källa: Muntlig.

Bagis

Även i det lilla samhälle som är Bagarmossen skiljer man på folk och fä och på områden som är fina och sådana som inte är det. De som är folk bor i trevåningshusen från femtiotalet eller i de k-märkta radhusen i Gamla Bagis, de som inte riktigt räknas och de som anses ställa till det bor i miljonprogramshusen på Byälvsvägen.

Möjligen borde man mot bakgrund av detta tycka att det är bra att bostadsrätteriet nu nått Byälsvägen, där Stockholmshem är enda hyresvärd. Enligt ombildningsideologerna ska ju bostadsrätter verka integrerande och stabiliserande på ett område, till skillnad från hyresrätt och i synnerhet från allmännyttig hyresrätt.

Jag tillåter mig att vara tveksam mot dessa påståenden, både utifrån den stora omflyttning som är här på gården och utifrån det jag nu hört om Byälsvägen. Så här är det nämligen där: en av en av de största ivrarna är en kvinna, som har kontrakt på en lägenhet i området. Redan långt innan ombildning kom på tal bodde hon på annat håll och hyrde ut sin lägenhet i andra hand. När det blev möjligt att ombilda i allmännyttan förklarade hon sig återflyttad och de tidigare andrahandshyresgästerna blev i ett slag inneboende hos henne. Denna kvinna vet uppenbarligen att för att hon ska få rösta vid en köpstämma måste hon vara folkbokförd på den adress där hon har hyreskontraktet. Tänker hon då kanske faktiskt flytta tillbaka till sin lägenhet? Nej, nej, hon deklararar öppet att ombildningen vill hon bara ha igenom för att hon ska tjäna pengar på att sälja sin lägenhet. Mera bagis i egen ficka, alltså, inget annat.

Sorgligt nog är hon inte ensam. Vi känner igen det hela härifrån gården och säkert händer samma sak på andra håll.

Ser förrresten att kvarteren på Byälsvägen heter sånt som Jordbruksministern och Finansministern. Föga fantasieggande, måste man säga. Något roligare är det i Gamla Bagis där de gamla tjänstemannatitlarna Parmmätaren och Proberaren står att finna. I en alldeles egen och underbar kategori finns plötsligt, på Ljusnevägen, kvarteret Jämlikheten. Om det även finns kvarter som heter Friheten och Broderskapet vet jag inte, men jag hoppas det, för det är en så trevlig tanke att kommunfullmäktige någon gång fastställt kvartersnamn som dessa.

Källor: Välinformerad muntlig källa samt Stockholmshems webbplats

Varthän?

För några veckor sedan fick hyresgästerna på Trondheimsgatan i Husby ett brev från sin hyresvärd med rubriken "Vi ska bygga om ditt hus och du måste flytta". Det handlar om ett kvarter där Svenska Bostäder vill göra omfattande renoveringar i några hus och riva ett för att ge plats åt radhus.

Åtgärderna är en del i "Järvasatsningen" , som på Svenska Bostäders webbplats beskrivs som "ett förnyelseprogram som ska öka tryggheten, trivseln och attraktionskraften i Järvaområdet". Satsningen ska också öka mångfalden och minska segregationen i stadsdelen, vilket ju är både är hedervärt och nödvändigt.

I en intern lathund, som Svenska Dagbladet tagit del av, får man veta på vilket sätt integrationen ska främjas, nämligen genom "inflyttning av fler boende med bättre ekonomi".

Ska man alltså bygga nytt för att få dit dessa nya hushåll med bra ekonomi? Nej, inte alls, förutom de få radhusen. Man ska istället göra sig av med de gamla hyresgästerna genom att renovera så att hyrorna måste höjas till nivåer som de som bor där nu inte har råd att betala.

Några av hyresgästerna, som bott länge i Husby och inte vill flytta därifrån, har satt igång en proteströrelse. De säger: "Här bor människor med vanlig lön. Istället vill man ha hit datafolket från Kista centrum. Järvalyftet är inte för oss."

Samma dag som detta står att läsa säger Stockholmshems VD Pelle Björklund till tidningen Stockholm City: "Vi bygger till största delen för de välbeställda." Han är dock inte särskilt bekymrad över det, eftersom det inte är något problem med att hyra ut de riktigt dyra lägenheterna i de attraktiva lägena, medan billigare lägenheter i vissa förorter är svårare att få uthyrda. Som andra förespråkare för lyxbyggen åberopar han flyttkedjan: fler bostäder ökar rörligheten som gör att billigare lägenheter frigörs i slutändan.

Men tänk om det inte funkar så. Tänk om det är alla de som flyttar in till Stockholm från annat håll som tar de nyproducerade lägenheterna? Då blir det ingen flyttkedja och inga billiga lägenheter kommer in till bostadsförmedlingen. Vart ska då de som flyttar hemifrån, flyttar isär eller flyttar hit och är fattiga ta vägen? Uppenbarligen inte till Husby och snart kanske inte till heller till något annat ställe i Stockholms kommun om allt blir nybyggt, lyxrenoverat eller bostadsrättifierat.

Källor: Svenska Bostäders webbplats, Svenska Dagbladet 22.11.07 och Stockholm City 22.11.07

Messmörsdagar

-Sötma och sälta och bitterhet, allt blandat på det mest förvirrande sätt. Så har det alltid varit, skriver Torgny Lindgren i sin senaste bok.

Inte stororden precis, men kanske de rätta både för en gråblöt onsdag i november och andra av livets dagar - även om orden just här handlade om messmöret.

Källa: Torgny Lindgren Norrlands akvavit (2007)

En blåsning till

I våras skrev jag om fastighetsägaren som ville slippa undan reavinstskatt och därför sålde sitt hus i Solna via ett dotterbolag. Köpare var en bostadsrättsförening, som betalade 96 miljoner kronor för aktier i dotterbolaget i tron att det gjorde dem till ägare av fastigheten. Men däri bedrog de sig, för kommunen beviljade inte förvärvstillstånd för köpet och sedan sade även hyresnämnden nej. Nu ligger ärendet i hovrätten, men prövningen där beräknas dröja ytterligare ett halvår. Bostadsrättsföreningen har alltså fortfarande inget hus, bara en massa skulder, ca en miljon kronor per hushåll. Familjerna kan inte sälja och de kan inte flytta, bara betala sina räntor och vänta på hovrättens utslag.

Idag skriver Svenska Dagbladet om Yvette, som inte var med i denna soppa från början, men som blev indragen när hon flyttade till huset i början av året. Yvette köpte då - som hon trodde - en lägenhet där av just den fastighetsägare som satt igång ruljansen med dotterbolaget. I samband med försäljningen hade fastighetsägaren förbehållit sig att få sälja ett par lägenheter direkt till spekulanter och inte till bostadsrättsföreningen. Nu sålde man dem som bostadsrätter fast några sådana egentligen inte finns eftersom fastigheten fortfarande inte ägs av bostadsrättsföreningen. Yvette äger alltså ingenting, utan har formellt bara en vanlig hyresrätt.

Mäklaren som var inblandad i försäljningen till Yvette tycker inte att det finns något problem, bara en formsak som kommer att ordna sig. Hyresgästföreningen tycker däremot att försäljningen till Yvette är brottslig och har därför polisanmält den.

Om bostadsrättsföreningens medlemmar kan man nog tycka att de till viss del har sig själva att skylla, som inte kontrollerat att förfarandet med dotterbolaget var i sin ordning. Kanske borde även Yvette har varit mer om sig och kring sig och inte litat på mäklarens försäkringar om att formaliteterna skulle ordna sig. Men de flesta tror nog att mäklaren ska vara kunnig och opartisk och se till det bästa för både köpare och säljare. Dessvärre är det inte så med den yrkeskåren, utan hos vissa av dem verkar okunskapen - eller kanske förmågan att blunda för det man inte vill se - vara lika stor som längtan efter det arvode de har tänkt sig att räkna in.

Man undrar hur många ytterligare som ska bli lurade innan ombildningspsykosen klingar ut.

Källa: SvD den 19 november 2007 samt blogginlägget "Blåsning" den 21 mars 2007

Pater Noster

Även på Paternostervägen i Hammarbyhöjden pågår ombildningspropaganda. För en av de drivande är det andra gången som han medverkar i en process för att ombilda en allmännyttig fastighet till bostadsrätt. Första gången var här på gården, för sju år sedan. Hur han lyckades sälja sin lägenhet här och sedan få en ny hyresrätt vet jag inte. Men jag vet vad man kan kalla en sådan person: en omoralisk klippare som berikar sig på bekostnad av andras trygghet.

Undras vad Alvendal tycker om sånt.

Har för övrigt försökt ta reda på varför Paternostervägen heter som den gör. Gatorna omkring har namn efter västgötska orter, som Borås, Lidköping och Tidaholm, präktiga och småtråkiga städer som man säkert kan framleva ett hyggligt liv i. Men i Paternoster kan man såvitt jag vet inte bosätta sig, om man inte vill bo på fyren med samma namn, förstås.

Kanske var det någon andligt sinnad person som såg till att gatan fick namn efter kristenhetens stora bön, den som heter Pater noster på latin och Fader vår på svenska. Och den anknytningen kan kanske passa bra, för säkert skulle många som bor på gatan idag vilja stämma in åtminstone i de av bönens ord som säger "utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda". För när grundvalen för vår tillvaro rubbas - som när vårt hem är hotat - blir behovet av tröst oändligt. Liksom behovet av kraft att bjuda motstånd mot det man inte vill ha. Var den styrkan hämtas ifrån är oviktigt, bara den finns och består.

Källor: Vanligtvis välunderrättad källa (som man brukar säga) plus vanlig Stockholmskarta och nyöversättningen av Fader vår.

Tvättstugerealism

Nu har vi varit där. På Brunnsgatan 4, alltså. Som vanligt satt jag och ville memorera det som sades för att det var så klokt och bra och på pricken. Och som vanligt misslyckades jag med det, för i nästa replik kom det något nytt som var lika kul och träffande. Eller lika sorgligt och alldeles sant.

Pjäsen handlar om mor, lätt bohemisk, gummistövlad, och dotter, effektiv, högklackad, som träffas i tvättstugan i det hus där de båda bor. Dottern sitter i styrelsen i bostadsrättsföreningen som äger huset. En gång har hon hjälpt sin mor att bo kvar i huset, men nu är det slut på det för mamman har inte betalat hyran ordentligt och därför ska hon vräkas. Redan innan mamman fått reda på vad som är på gång har dottern tänkt ut hur hon ska bygga om mammans lägenhet. Mamman har inget att sätta emot och försöker inte heller göra något motstånd.

Man kan tycka att den här historien utan bara är en moralitet i största allmänhet. Men vet man det minsta om bostadsverkligheten ser man att Kristina Lugn bara vridit till den lite grann. För det är ju egentligen ingen större skillnad på hennes berättelse och det som hänt här, där barnen köpt mammas lägenhet för att de själva ska kunna sälja den och göra en vinst när mamma dör.

Intet nytt under solen

DN har de senaste dagarna berättat om avgifter för fritidsklubb, musikskola och skollunch i gymnasiet i kommunerna i Stockholms län. Föga förvånande är det i det traditionella moderat-kommunerna som kostnaden blir högst för föräldrarna. Vaxholmsfamiljen som utnyttjar alla tre delarna får betala nästan 20 000 kr.

Att det finns fattiga familjer också i Vaxholm är inget som kommunalrådet (m) anser att kommunen ska behöva bry sig om när man sätter avgifterna. Nej, har man inte råd att låta barnen gå på musikskolan så kan man ju vända sig till socialtjänsten. Och så "finns det hjälporganisationer som Lions, som älskar att hjälpa barn som har det svårt", säger han.

I Täby kostar skolmaten på gymnasiet 1190 kr per termin. Ordföranden (m) i gymnasie- och utbildningsnämnden säger om detta: "De som inte klarar att betala får vända sig till socialtjänsten. Det är himla olyckligt för dessa barn, men vi ska inte behöva rätta våra regler efter den lilla procentandelen av befolkningen."

Moderaterna vill numera gälla för arbetarparti. Men dessa uttalanden från deras lokalpolitiker avslöjar att klasståndpunkten - som det hette förr - är den samma som partiet alltid haft: von oben.

I (s)-styrda Nynäshamn - som har ungefär samma skattesats som Vaxholm - kostar fritidsklubben, musikskolan och lunchen 3 200 kr per år. Där har man nämligen en annan syn på vad som är viktigt. Och kanske minnen från den tid när de fina damerna kom med matkorgar till patrasket och man såg på fötterna vilka ungar som skotts av fattigvården.

Källa: DN den 10.11. och den 12.11. 2007

Lärdomar

Söndagspromenaden idag gick genom Gamla Enskede, villaområdet inte så långt härifrån. Där finns underbara kåkar med burspråk, snickarglädje och spröjsade fönster, omgivna av uråldriga syrenbuskar och knotiga äppelträd. Till och med en gammal lägenhetsfantast som jag rörs i sitt hjärta av detta.

Innan jag hinner drabbas av avund för Ronny mig tillbaka till verkligheten med sina krassa påminnelser om hur mycket tid och kraft som går åt för att bo i en dylik idyll. För att inte tala om pengar. För smakar det så kostar det. Nämligen sisådär fem miljoner för ett normalhus. Följaktligen är det inte heller vem som helst som bor här, utan utbildningsnivån är högre än i staden för övrigt, liksom - förstås - medelinkomsten.

Annat var det förr.

Gamla Enskede är Sveriges första trädgårdsstad, byggd efter förebild från England och Tyskland, med en blandning av trevåningshus och villor, stora gröna ytor och gator som följer terrängen.

Marken där området ligger köptes in av Stockholms stad år 1904. Med stöd av en ny stadsplanelag avsattes stora arealer för det som skulle bli Stockholms första kommunalt planerade egnahemsbyggelse. Stadsplanen för området ritades av Per Olof Hallman, som också var inblandad i byggandet av Aspudden, Midsommarkransen och Röda bergen, även de områden kända för sina stora kvaliteter och nu följaktligen mycket attrativa på bostadsmarknaden.

I en presentation av området år 1911 sades: "I arbetet med dessa egendomars utnyttjande blef kommunens främsta uppgift helt naturligt den att bispringa de i ekonomiskt afseende mindre väl situerade, hvilka hårdast drabbades af bostadsnödens verkningar."

För att dessa mindre bemedlade skulle kunna bygga sig ett hus bildade staden en tomträttskassa där man kunde man låna till 80% av byggkostnaden. Marken uppläts med tomtätt till låg avgift för lång tid.

Tomträtten gav staden ett avgörande inflytande över husens utformning. Ett antal typhus togs fram, bland annat Enskedevillan på två rum och kök med brant tegeltak, röd panel och vita snickerier med vackra detaljer.

Det är de husen, byggda av arbetare och andra utan eget kapital, men med stöd av staden, som vi kan bese och beundra än idag.

Av detta borde vi kunna lära att marknaden inte löser alla problem, utan det krävs eftertanke, planering och offentligt ekonomiskt stöd för att skapa goda boendemiljöer som håller över tid och som kan efterfrågas även om den som inte har massor med pengar.

Källor: Stockholms årsringar (Stockholmia förlag 1997), Stockholms utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003), www.stockholm.se/Utrednings- och statistikkontoret

PS. En lustig sak med Gamla Enskede är att invånarna där inte röstar som man skulle tro. I andra stadsdelar med välbärgad medelklass är väljarstödet för de borgerliga partierna tämligen kompakt, men i Gamla Enskede hade (s), (v) och (mp) faktiskt 42,4% i senaste kommunalvalet. Förklaringen är nog att de unga radikaler som flyttade in på 70-talet fortfarande bor kvar och har behållit åtminstone en del av sina gamla värderingar. Och det är roligt, det tycker i alla fall jag.

Till varje pris

De kommunala bostadsbolagen i Stockholm planerar att sälja delar av sitt fastighetsbestånd till privata hyresvärdar. I Familjebostäder handlar det om ca 1700 lägenheter i namngivna fastigheter i förorterna och i Svenska Bostäder omkring 2000 lägenheter, enligt de fackliga representanterna vid respektive bolag.

För fastigheterna inom Familjebostäder påbörjas värderingen denna vecka av konsultföretaget Newsec, berättar facket. Motsvarande värderingar ska, enligt facket, genomföras i Svenska Bostäder och även i Stockholmshem. Det totala antalet lägenheter som berörs kan bli ca 5000, tror man.

Trots att facken informerats om vad som är på gång förnekar borgarrådet Alvendal att det fnns färdiga planer på omfattande försäljningar. "Det finns inga aktuella ärenden", säger hon, bara ägardirektiv som säger att de kommunala bolagens bestånd ska förvaltas aktivt. Det kan innebära både att köpa och att sälja, menar Alvendal, och berättar att man på fredag ska offentliggöra just ett förvärv av nya lägenheter.

Vice vd avslöjar dock vad det är frågan om: "Vi har uppdraget att värdera ett antal fastigheter som inte är aktuella för ombildning i områden där allmännyttan är dominerande idag..."

Alvendals prat om "inga aktuella ärenden" kan alltså bara förstås som politikerprosa för att själva tjänsteutlåtande om försäljning ännu inte är färdigt. Själva processen rullar däremot på för fullt och den går ut på att sälja de fastigheter som man inte lyckas bli av med genom ombildningar.

Om man nu behöver det. Själva tanken på att få en privat fastighetsägare kan göra att ombildningsprocesser initieras i de aktuella husen. Och om det finns en vilande bostadsrättsförening har den ju förköpsrätt om en försäljning blir aktuell, så det hela kan ända i ombildning även om ingen var intresserad av något sådant från början.

Slutsatsen måste bli: på varje sätt, till varje pris vill man bli av med allmännyttan. Att man köper en eller annan fastighet ändrar ingenting i det, utan det blir bara ett alibi att använda mot kritiker.

Hyresgästernas trygghet och bruksvärdesmodellen struntar man i.

Källa: DN och SvD 8.11.2007

Trevåningshusets lov

I Stockholm är höghus senaste mode, åtminstone bland vissa stadsbyggnadsborgarråd. Själv har jag alltid vurmat för trevåningshus, särskilt sådana som det jag bor i, från skiftet 1940-1950-tal. Nu har jag fått veta varför det är så bra med just den typen av hus. Det är Erik Berg, arkitektstudent och innehavare av bloggen Approximation som gett mig förklaringen. Jag tror inte han misstycker om jag citerar det han skrev:

"Ur många aspekter är trevåningshuset den perfekta bostadstypen. Trevåningars smalhus grupperade kring gemensamma gårdar, som i femtiotalets hantverksbyggda folkhem, genererar ljusa lägenheter och boendemiljöer med svåröverträffade kvaliteter. Gårdarna blir lagom stora för att ett grannskap ska kunna utvecklas, trappuppgångarna md 2-3 lägenheter per svale är även de precis lagom för att trappuppgången ofta ska utvecklas till en fungerande social gemenskap där storstadens anonymitet i någon mån balanseras av en skala där man lär sig känna igen sina grannar. Trevåningshuset är även fler fler aspekter ett lagom hus: husen är inte så höga att solen stängs ute, de är inte så låga att exploateringen blir för låg för att etablera affärsverksamheter eller kollektivtrafik."

Visst låter det trevligt och klokt. Man har svårt att förstå stadsbyggnadsborgarrådets motvilja. Kanske är det kopplingen till folkhemmet som han inte gillar. Men det där med affärsverksamheter borde väl passa honom, speciellt nu när vi alla kommunalanställda ska knoppa av och privatisera oss.

Fast det är inte bara moderata borgarråd som dissar låghus, om sanningen ska fram. Det är länge sedan som sådana slutade byggas i större skola, redan på 1960-talet. Skälen var, enligt Erik Berg, både praktiska och ekonomiska. Nu, menar Erik, borde man göra det möjligt att återgå till att bygga trevåningshus. Det som krävs för det är ändringar i låneregler och planbestämmelser.

Erik Berg avslutar sitt inlägg med att det är "överhuvudtaget tragiskt att nybyggda boendemiljöer på grund av kortsiktiga ekonomiska kalkyler är mycket sämre än de som byggdes för femtio år sedan. Vi har väl ändå trots allt både större möjligheter och större kunskaper idag. Kan man tycka."

Jamenvisst.

Källa: http://approximationer.blogspot.com den 12 april 2006

Fartblindhet

I sin iver att tukta de misshagliga träden här glömde bostadsrättsföreningen att kolla på vems mark träden står.

I framtiden lär man inte göra den missen.

Träden har nämligen visat sig tillhöra kommunen och inte bostadsrättsföreningen. Nu överväger staden polisanmälan och skadeståndskrav på upp till 50 000 kr för skövlingen av träden.

Så det kan bli.

Lugn i bostadsdebatten

Söndagspromenaden idag ändade på Teater Brunnsgatan 4 där vi hämtade biljetter till Kristina Lugns nya pjäs. Att gå till den teatern är en nödvändighet, oavsett om den text som framförs författats av teaterchefen själv eller av någon annan, närbesläktad själ.

Kristina Lugn har väl alltid kommenterar samtiden, men kanske inte på det direkta sätt som hon gör denna gång. Eftersom det ju verkar rätt dumt att försöka formulera om något som Kristina har skrivit får hon själv berätta om pjäsen:

"`Hoppas jag hinner hem´är en pjäs om bostadspolitik.
Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ.
Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen.
Sådana saker brukar jag ofta vräka ur mig när jag vet att jag har mitt på det torra. Men nu vill jag mycket hellre diskutera konsekvenserna av samhällets höga värdering av ägande. Det sägs att vi tar bättre vara på våra hem - och kollektivtrafiken som omger dem - när vi äger bostaden.
Enligt den logiken har miljöförstäringen sin förklaring i att jordklotet inte är privatägt.
Varför förstår vi inte att det ligger i vårt intresse att vara solidariska?"

Ja, varför förstår somliga inte det, när t.ex. Göran Rosenberg förklarat det så bra i sin bok om plikten, profiten och konsten att vara människa. Läser man den förstår man att människan än en samhällsvarelse, som är beroende av andra, inte en fritt svävande individ som bara "kan själv".

Texten i programbladet slutar med att

"`Hoppas jag hinner hem´ är en avskedspjäs.
Annika blir vräkt därför att hon inte har råd att betala hyran.
Anna representerar bostadsrättsföreningen som konsekvent höjt Annikas hyra för att komma åt hennes lägenhet.
Jorden är människans hem. Våra kontrakt har kort uppsägningstid."

Vad som menas med avskedspjäs vet jag inte. En gissning är att avskedet gäller det gemensamma ansvarstagandet, vars försvinnande är en sann tragedi. För att uthärda den behöver vi teatern. Jag hoppas därför att avskedet inte också handlar om att vi inte ska få fler pjäser av Kristina Lugn. För utan dem bleve livet lite tristare för många av oss.

Källa: Programblad till pjäsen "Hoppas jag hinner hem", Teater Brunnsgatan 4, oktober 2007. Göran Rosenberg: Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers, 2004)

Marodörer

Förra helgen hade bostadsrättsföreningen höststädning. För en gångs skull var det rätt många av dem som var ute och jobbade, men det var ändå svårt att se något påtagligt resultat av deras mödor. Förrän idag.

Runt parkeringsplatsen, som ligger mitt på gården, står ett antal oxlar. Det är ett vanligt, men kanske ändå lite anonymt träd som om sommaren bär vackert gråludna blad. I juni blommar det med vita blommor och om hösten pryds trädet av orangeröda bär. Just dessa oxlar har förmodligen stått på sin plats i rätt många år, att döma av deras storlek.

Frågan är hur länge till de överlever. På städdagen tog någon sig före att beskära träden, men inte med någon finess eller sakkunskap precis. Ett av dem ser mest ut som en ledsen pinne, de andra har grenar kvar men de är avkapade lite hipp som happ. Ronny, som faktiskt har högskolepoäng om träd, menar att beskärningen ger öppningar för rötangrepp som gör att trädens livslängd kommer att förkortas.

Varför man gjort detta mot träden vet jag inte. Men jag kan gissa. För några år sedan fanns det folk som ville såga ner hela träden därför att oxelbären ramlade ner på deras bilar. Risken finns att det är samma sak som utlöst den här skövlingen.

Man undrar vad bostadsrättsföreningens medlemmar säger, de som på sin stämma i våras beslöt att anlita proffs för att göra de beskärningar som kunde behövas. Nu har någon tagit ett enskilt initiativ som går stick i stäv mot detta beslut.

Det ligger nära till hands att skälla dem som gör så här för amatörer. Men det ordet betyder ju - som vi alla vet - egentligen en person som älskar något. Och det kan det ju inte vara frågan om här. (Möjligen då en bilälskare, förstås.) Snarast är det här fråga om marodörer.

Tävling

I förrförra numret av DN På stan hade Kajsa Ekis Ekman ett trevligt reportage om människor som bott länge på samma ställe. En av artiklarna handlade om Ari E, som nu är hyresgäst hos en bostadsrättsförening. Dessvärre omnämndes han inte som just det utan som "resthyresgäst", vilket jag protesterade mot i ett mejl till Kajsa E. Hon höll med om att den beteckningen inte är bra, att den antyder att man är någon gammal kvarleva. Som alternativ beteckning föreslog Kajsa "hyreshjältar" eller "allmännyttans räddare".

I På stan idag kommer Lars-Åke i Solna med nya förslag:

"Hyreskramare. Leder tankarna till den härliga almstriden i Kungsträdgården 1971, då stockholmarna, inklusive östermalmsherrar med käpp, blev ursinniga och gjorde uppror mot överheten.

Klippvägrare. Har mer ideologisk attityd. Omvandlarna får följdriktigt kallas klippkramare."

Alla förslagen är bra och roliga på sitt sätt, men täcker inte in variationen bland oss som inte köpt (däremot tror jag att "klippkramare" träffar rätt för de flesta som köper). Det finns ju många anledningar till att inte köpa, både ideologiska, praktiska och ekonomiska.

Därför utlyser jag nu en tävling: vem hittar på den bästa beteckning för oss som bor som hyresgäster hos bostadsrättsföreningar?

Det pris som jag kan utlova är heder, ära och ett virtuellt hurrarop här på bloggen. Hittar ni på ett riktigt bra nytt ord lovar jag att lansera det även i livet utanför detta. Och där vet man ju aldrig vad som händer.

Källor: DN På stan 18.10, 25.10 och 1.11.2007

Ordningen återställd: Alvendal har fel

Det har varit väldigt tyst om moderaterna och marknadshyran de senaste dagarna. Ingenting har, såvitt jag kunnat höra eller läsa, rapporterats från deras stämma i denna sak. Hyresgästföreningens webbplats vet dock berätta att där varit en del debatt innan stämman kom till beslut.

Summan av kardemumman blev att det gjordes ett tillägg till den ursprungliga skrivningen i förslaget till nytt handlingsprogram om att ett ''fungerande bruksvärdesystem är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar”. Därutöver sägs nu att det samtidigt är "centralt att hyressättningen också i fortsättningen tar hänsyn till viktiga faktorer som läge och standard, samt i betydligt större utsträckning bedöms utifrån hela bostadsmarknadens bestånd.”

I debatten, som förefaller att ha innehållit de traditionella marknadsliberala argumenten, yttrade sig bland andra Kristina Alvendal. Hon förslog ett tillägg om att de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll ska avskaffas. Förslaget röstades dock ner med siffrorna 98-89.

Vi har anledning att vara glada över att Alvendals partikamrater inte gick på hennes linje, för den skulle ha medfört stora negativa konsekvenser för hyresgästerna. Att sätta hyrorna i en jämförelse med hela bostadsmarknadens bestånd är dock lurigt. Det måste ju betyda att man anser att hyrorna även i privatägda fastigheter ska vägas in som jämförelsehyror. Eftersom privatvärdarnas hyror har rätt att ligga några procent över allmännyttan blir den genomsnittliga hyresnivån högre och hyrorna riskerar därmed att successivt höjas med privathyrorna som draghjälp. Det är, som alla förstår, inte heller särskilt bra för hyresgästerna.

Källa: www.hyresgastforeningen.se den 28.10.07

Fiffel & Båg

Nu kan det vara okej att ta ut vilka priser som helst vid andrahandsuthyrning av bostäder, bara man sätter ett bolag som mellanhand mellan första- och andrahandshyresgästen. Så går det i alla fall att tolka en ny dom från Svea hovrätt.

I domen ändrade hovrätten hyresnämndens beslut om återbetalning av andrahandshyra för en fyrarummare på Södermalm. Hyresnämnden tyckte att 19 000 kr per månad var för mycket och att 13 000 kr borde räcka. Andrahandshyresgästen skulle alltså ha rätt att få tillbaka 6000 kr per månad för hyrestiden.

Hovrätten fann däremot att lägenhetsinnehavaren inte kunde bli återbetalningsskyldig för den höga hyran, eftersom uthyrningen skett via ett bolag, Apartement AB.

Hyresgästföreningens jurist hoppas på att domen går att tolka som att talan väckts mot fel part, dvs att det borde varit bolaget som krävts på återbetalning. Förhoppningsvis har han rätt och förhoppningsvis skulle en talan mot bolaget resultera i samma bedömning som den hyresnämnden gjorde. Om inte stundar hårda tider för andrahandshyresgästerna. Då lär det poppa upp fler företag som detta, fiffelbolag som lever på att kringgå den lagstiftning som ska skydda den svaga parten.

Källa: Svenska Dagbladet 26.10.07

Annat viktigt

Ibland när Ronny tittar på min mage säger han att jag nog har anlag för orientalisk dans. Jag brukar hålla med om det vad det gäller de fysiska förutsättningarna, men inte vad gäller talang. Att jag verkligen saknar begåvning för sådan dans fick jag ockå bekräftat idag hos Friskis & Svettis, där gympaledaren försökte få oss att skaka loss överkroppen medan underkroppen gjorde något helt annat. Själv utförde hon rörelserna med glans och grace, kanske därför att hon lärt sig tekniken som barn av sina turkiska anförvanter.

Och vad är det då för intressant med detta? Jo, att denna mycket unga och mycket vackra gympaledare är iklädd långärmat, långbent (kan man säga så?) och huvudduk medan hon leder gympan.

Trots att jag har avverkat rätt många gympapass vid det här laget, har jag aldrig tidigare varit med om att en ledare burit huvudduk. Nu hoppas jag få se fler som Samira, kvinnor som tar sig rätt och gör vad de vill medan de håller sitt sjalbeklädda huvud högt.

Varför huvudduken ska vara så förargelseväckande kan jag inte förstå. Det gick utmärkt för oss motionärer att begripa vad Samira ville och något annat är ju inte intressant. Däremot kan jag förstå om någon fanns oss övriga en smula löjeväckande, när vi - i sanning något äldre damer och några herrar - försökte få till det med skakningarna. Det gick ju inget vidare. Men vi hade det rätt kul ändå.

Skrivet apropå en debatt helt nyligen.

PS. En stund efter det att jag postat detta lyssnar jag på Människor och tro. Där berättar man om hur slöjförbudet i skolor och på arbetsplatser i Frankrike lett till att det startats separata muslimska skolor och att en del muslimska kvinnor inte längre tar jobb som till exempel sjuksköterska. Istället för till att leda till integration och frigörelse medverkar alltså förbudet till segregation och minskad rörlighet för kvinnor.

PS 2. En bild från tunnelbanan här om morgonen: ung kvinna, mörkhyad med fina drag, allvarlig, rakryggad, klädd från topp till tå i grön, traditionell muslimsk kvinnodräkt. Brevid henne: ljushyad flicka, cirka sexton år, klädd i senaste tonårsmodet, helt absorberad av att (inför offentligheten eller omedveten om den? Eller kanske likgiltig?) göra dagens makeup med allt från inkrämning till ögonfransböjning. Ska någon av dem ömkas? I så fall: vem?

Källor: Gympapasset kl. 10.30 på F&S Ringen samt Människor och tro kl. 17.00 i P1. Tunnelbanan, linje 17, någon gång i vecka 42.

Surpris: Alvendal har rätt

I våras skrev jag om hur Upplands Väsby kommun ville sälja kommunala fastigheter via dotterbolag och dotterdöttrar för att komma undan skatt. Vad som hände med detta vet jag inte, men till en likadant upplagd försäljning av en privatägd fastighet i Solna sade både kommunen och hyresnämnden nej.

Nu kritiserar SKTF-avdelningarna vid de kommunala bostadsbolagen i Stockholm att Stockholm stad inte gör likadant som grannkommunen. SKTF har räknat ut att staden "förlorar" fyra-fem miljarder kronor i skatter i samband med försäljningarna om alla intresseanmälningar leder till köp.

Hyresgästföreningen kallade Upplands Väsby-fallet för en "moralisk härdsmälta". Om borgarrådet Alvendal vill använda sådana ord låter jag vara osagt, men hon tycker i alla fall inte att Stockholm ska göra som Upplands Väsby. För en gångs skull har hon rätt.

Det är istället SKTF som har fel. Det är inte stadens brist på skatteplanering som ska kritiseras. Det är själva utförsäljningarna som man ska gå emot.

Källa: Svenska Dagbladet 25.10.07 samt blogginlägg 21.3. och 27.3.07.

Stolthet och oro

Bebyggelsen i Björkhagen består mest av trevåningshus från åren kring 1950 uppblandade med några punkthus, även de i tidens stil. Trevligt, men inte märkvärdigt, utan likadant som en mängd andra Stockholmsförorter. Två byggnader finns dock som vi känner stolthet över.

Det ena huset som vi är stolta över är det stora höghuset i centrum nära tunnelbanan. Att det finns ett sådant hus är inte heller originellt, men det här huset är inte bara extra högt (sexton våningar) och allmänt stort (fjorton meter brett), det är också ovanligt vackert.

Huset är helt vitt med fönster som är placerad intill varandra så att de bildar mörkare band längs fasaden och det syns vida omkring. Huset riktades av arkitekten Georg Varhelyi åt Svenska Bostäder och inrymde vid ingivningen 1954 medborgarhus, daghem, restaurang, ungdomshotell, familjebostäder, ateljéer och pensionärsbostäder.

Från tunnelbanan kom man till huset via en gångbro som kantades av små butiker, nästan som Rialtobron i Venedig. Nu är den bron riven och en ny, och mycket tristare, har byggts. Tillsammans med den nya bron byggdes ett förvaltningshus, som tyvärr både är fult och skymmer sikten mot höghuset.

Också inne i huset har förändringar skett. Medborgarhuset, restaurangen och ungdomshotellet är borta och, misstänker jag, även pensionärsbostäderna. Kvar finns daghemmet och de vanliga bostadslägenheterna. I etagelägenheterna har Stiftelsen Hotellhem genomgångsbostäder för flyktingar, de flesta av dem stora barnfamiljer, som det annars är svårt att hitta bostäder till i Stockholm.

Nu har det bildats bostadsrättsförening i höghuset. Somliga vill köpa, andra vill inte. Än så länge vet man inte vilken sida som segrar. Om det blir köp av är det risk för att det blir fler kategorier av förlorare: inte bara de vanliga hyresgästerna som ville fortsätta hyra, utan också flyktingfamiljerna. Det kan mycket väl bli en upprepning av det som hänt på Nybohov: att bostadsrättsföreningen hittar på skäl att säga upp Hotellhems kontrakt för att föreningen ska kunna sälja lägenheterna på marknaden och få ett tillskott till sin kassa.

Bevare oss för detta. Vart ska de arma flyktingfamiljerna ta vägen i så fall? Till barackerna på Elektravägen, där andra flyktingfamiljer fortfarande bor trots att många länge velat avveckla hela anläggningen?

Den andra stoltheten vi har i Björkhagen är förstås Markuskyrkan. Om den behöver man inte orda så mycket, för den är ju en världskändis. Och den ska väl ändå ingen våga ge sig på. Men om så sker, då - om inte förr - kommer många att drabbas av helig vrede och samlas för att driva ut månglarna ur templet.

Källhänvisning: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003). Muntlig information från involverade personer samt allmänt vetande och, vad gäller sista stycket, en del tro.

Vår bostadshistoria

Stockholms stadsmuseum har fyra museilägenheter, som visar hur stockholmare bott under olika epoker i stadens historia. Äldst är Blockmakarens hus, en gammal träkåk på Söder, yngst är 60-talslägenheten på Kämpingebacken i Tensta.

Blockmakarens hus, som ligger på Stigbergsgatan 21, byggdes troligen år 1729 av en skeppstimmerman. Den siste private ägaren var blockmakaren Gustaf Andersson. 1917 hyrde han ut en del av huset till Emilia Gustavsson, som snart blev änka med fyra små barn. Emilia bodde kvar ännu på 1970-talet, då det beslöts att huset skulle bevaras som exempel på den gamla kåkbebyggelsen. I början av 1980-talet rustades huset upp till det skick det var i vid tiden kring 1920.

Den som vill se hur Emilia bodde kan gå på Stadsmuseets visningar av hennes gamla bostad. Är man intresserad av hur de finare klasserna bodde på 1880-talet kan man bese Stuckatörens hus på David Bagares gata. Stadens 1930-tal finns att se på Stickelbärsvägen, där en del av de barnrika familjerna då kunde få nya moderna lägenheter till låg hyra. I en miljonprogramslägenhet på Kämpingebacken i Tensta finns 1960-talet bevarat, in i minsta detalj.

Allt detta kan vi som är intresserade ta del av. Än så länge. Nästa år ska kulturförvaltningen spara 16 miljoner kronor. Bland de besparingsobjekt som diskuteras finns, i alla fall enligt Dagens Nyheter, två av musielägenheterna: Stuckatörens våning och Blockmakarens hus. De pengar som finns att spara ligger på hyran för respektive ställe. Stuckatörens våning kostar mycket:
168 000 kr om året vill hyresvärden - en bostadsrättsförening - ha i hyra. För Blockmakarens lilla hus vill den värden - kommunala bolaget Stadsholmen - ha 84 000 kr i hyra. Stickelbärsvägen och Kämpingebacken ligger i allmännyttans hus och behöver inte betala något.

Kulturdirektören vill inte säga om det verkligen blir på dessa saker man ska spara, men hon förnekar det inte heller. Däremot deklararer hon att nationaldagsfirandet nästa år minsann ska bli häftigt.

Men snälla - om man nu prompt ska fira något svenskt så borde väl den svenska bostadspolitiken ligga bra till. Den har faktiskt gett goda bostäder åt väldigt många människor under åren sedan Emilia flyttade in i sin stuga. Skulle man därför inte kunna strunta i något nationaldagsspektakel och lägga de pengarna på att göra det möjligt för stockholmarna och andra att få fortsätta besöka museilägenheterna?

Källor: DN 17.10.07 samt Stadsmuseets webbplats.

Visioner

I dagens DN har arkitekturskribenten Peder Alton en stort uppslagen artikel om de stora byggprojekt som diskuteras i Stockholm: Slussen, utbyggnad av Asplunds stadsbibliotek och Nationalmuseum, tillskapande av ett nytt operahus och ett designmuseum och så alla tunnlarna som ska grävas kors och tvärs under staden.

I anslutning till Altons resonemang om olika lösningar på dessa nödvändiga eller önskvärda byggen tillfrågas ett antal personer om sin vision för Stockholm. De flesta av dem resonerar som Alton om estetik och placeringar av det ena eller andra. Stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund vill att staden ska "sticka ut" och att man ska "bygga hus som syns", medan andra - och klokare personer - är mer återhållsamma och talar om hänsyn och långsiktighet i det nya som måste komma till.

Endast två talar om staden som social organism. Den ena av dem är Jan Åman, chef för Färgfabriken. Han menar att framtiden handlar om att "komma tillrätta med det moderna projektets baksida: att vi lever i en av världens mest segregerade städer .... Lyckas vi skapa en integrerad ytterstad skapar vi ett monument som en urbaniserande omvärld desperat ropar efter!".

Jag är inte säker på att jag håller med honom. Att Stockholm nu skulle vara en av de mest segregerade städerna har jag svårt att tänka mig, även om jag inte har några siffror på saken. Däremot går ju utvecklingen starkt i en segregerande riktning. Och varför är det ytterstaden som ska integreras, när det är innerstaden som snart är den mest segregerade delen av Stockholm?

Gunilla Bandolin, konstnär och skapare av bl.a. den roliga skulpturbryggan i Hammarby Sjöstad, uttrycker precis vad jag menar. Hon säger:

"Den viktigaste stadsbyggnadsfrågan just nu i Stockholm är den ökande segregationen. En homogen innerstad av välmående medel- och överklass. Utanför ett annat slags liv: sämre skolor, fattigdom, sämre bomiljöer. En av orsakerna är ju utförsäljningen av allmännyttan."

Just det. Det spelar väl ingen roll om staden är aldrig så vacker och välplanerad om inte alla är välkomna att både bo och verka i alla dess delar?

Med detta menar jag förstås inte att det är likgiltigt hur staden ser ut och planeras. I de aktuella frågorna tycker jag att Slussen ska rivas och ge plats för något nytt fotgängar- och cyklist- och vattenvänligt, att ett nytt huvudbibliotek ska byggas någon annan stans än bakom Asplunds gamla bibbla samt att ett design- och arkitekturmuseum ska byggas vid Telefonplan. Så det så.

Mördarsniglar gillar inte hyreshus

Behöver man säga mer än så? Bättre argument för hyresrätten kan inte finnas, det vet var och en som träffat en mördarsnigel.

(Den som påstår att sniglarna inte trivs bland hyreshus, men däremot i villaträdgårdar och bland bostadsrätter, är Torsten Nordlander, intendent på Naturhistoriska museet i Göteborg, i tidningen Bofast 8/2007.)

Exemplet Nybohov

De grå höghusen på Nybohovsberget gör en sannerligen inte särskilt glad när man ser dem på håll. De har stått där och sett lika tråkiga ut sedan början av 1960-talet, då de byggdes av Hyreshus i Stockholm AB, samma företag som lät uppföra de fina radhusen på Riksrådvägen i Bagarmossen. Radhusen anses numera ha ett så stort kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde att de fått skydd i den gällande detaljplanen. Husen i Nybohov lär knappast bli k-märkta, men i ett annat avseende har de fortfarande något gemensamt med radhusen: de - åtminstone en del av dem - har blivit bostadsrätter.

När man kommer upp på berget förstår man varför folk trots allt vill bo här, trots det gråa och trots det ständigt krånglande hissbanan. Utblicken över Stockholm är makalös, man ser tinnar och torn och tak och vatten och grönska och i skymningen all blåheten och stadens alla ljus.

I ett av husen som numera ägs av en bostadsrättsförening finns ett ungdomshotell i regi av den kommunala Stiftelsen Hotellhem i Stockholm. I ungdomshotellet finns närmare 180 rum för ensamstående ungdomar mellan 18 och 28 år, som behöver ha någonstans att bo. För ungdomar som också behöver stöd för att hitta rätt i tillvaron finns i en del av lokalerna ett stödboende som drivs av Föreningen Skyddsvärnet.

Detta borde ju vara behjärtansvärda verksamheter, värda allt stöd. Kan man tycka. Men det tycker inte bostadsrättsföreningen. Den har sagt upp Stiftelsen Hotellhem till avflyttning med argumentet att ungdomarna är stökiga och våldsamma och att folk blir rädda.

När Stiftelsen inte accepterade uppsägningen gick bostadsrättsföreningen till generalangrepp. Från folkbokföringen tog man fram personnummer på alla som var skrivna på adressen vid en viss tidpunkt och kontrollerade om de dömts till ansvar för något brott. Kartläggningen visade att domar fanns som gällde ett fyrtiotal personer. Brotten avsåg allt från fortkörning till våldsbrott.

Vd:n för Stiftelsen Hotellhem, Göran Dahlstrand, säger: "Tänk om vi gjorde samma sak mot dem som bor i bostadsrättsföreningen. Det handlar om integritet." Han tycker inte att det är stökigare på ungdomshotellet än i vilket studentboende som helst. Folk som jobbar i det aktuella huset håller med honom. Bostadsrättsföreningen framhärdar dock i sin inställning. Såklart. För tänk vilka fina lägenheter de skulle kunna bygga där ungdomarna bor nu. Och vilken massa pengar bostadsrättsföreningen skulle tjäna på det.

I början av september var ärendet uppe för prövning i hyresnämnden. Den har ännu inte meddelat något beslut, så vi vet inte hur det kommer att gå för ungdomarna. Kommer de att bli bostadslösa för att bostadsrättsföreningen ska kunna håva in sina slantar eller ska vett och sans vinna?

Källor (med särskild kälsning till bloggen Alliansfritt Sverige) : Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag, 2003). Reportage i Mitt i Söderort den 15 maj 2007. Samtal med berörda personer.

"Det gjorde ont i hela kroppen"

Min granne Eva har bott här på gården i över femtio år. Nu är hon åttiotre och har börjat bli trött, särskilt efter det att hennes syster dog och hon själv strax därpå fick en stroke för ett år sedan. Trots det kom hon till vårt bomöte förra veckan, som hon alltid brukat, fortfarande glasklar i huvudet och lika rar som vanligt.

Några dagar efter mötet och bostadsrättsföreningens deklaration om att man vill att alla ska köpa är Eva ledsen. Hon säger: "Det gjorde ont i hela kroppen. Det känns som om de vill bli av med oss. Ingen förstår den känslan."

Nybrutalism

I veckan var det bomöte för dem som bor som hyresgäster hos bostadsrättsföreningen här. Med mina femtioplus och bara sju år på gården tillhörde jag de grönaste i sammanhanget, för de flesta övriga var både sjutti, åttio och nittio plus. Flera har bott här i snart sextio år, sedan husen byggdes.

Till mötet hade vi bjudit in en representant för bostadsrättsföreningens styrelse. För första gången på flera år kom det också en sådan, en man på drygt trettio eller så. Han berättade att han bott här i två år, vilket gjorde honom till en riktig veteran på gården i jämförelse med de övriga styrelseledamöterna. (I själva styrelsen är däremot nästan alla lika nya till följd av att den gamla styrelsen närmast mangrant avgick i våras.)

Efter det att vi gått igenom alla hyresgästernas synpunkter på bristande värme i lägenheterna, dålig skötsel av gården, svårigheter att få tag på ansvariga etc etc fick styrelserepresentanten ordet. Han inledde då med att säga att vi väl visste att det i bostadsrättsföreningens stadgar stod att målsättningen var att alla lägenheter i föreningens skulle bli bostadsrätter. Det visste vi förstås inte, men det är inte svårt att räkna ut att man har ett sådant mål. Varje hyresgäst representerar ju samtidigt en kostnad och en utebliven intäkt (bara vi på mötet var värda åtskilliga miljoner i potentiella köpeskillingar).

Efter denna deklaration fortsatte representanten med att uttala en undran om det kanske var så att vi hade ändrat oss och nu skulle vilja köpa. Priset skulle inte vara det ursprungliga, men inte heller det senaste marknadspriset.

En av hyresgästerna uttalade sitt intresse för köp, övriga sade just ingenting, förutom Birgitta som blev jättearg. Efter mötet blev hon lika ledsen som hon blivit arg. "Nu är det nytt folk som vill göra mitt hem till en handelsvara. Det känns som om hela ombildningsprocessen börjat om. Alla sår och all sorg från den tiden har rivits upp igen. Vi är utsatta för något som vi inte har valt, förstår de inte det?"

Jag delar Birgittas ilska, men är också förundrad, både över att en person, som ditintills varit tämligen sympatisk, visar en sådan monumental okänslighet och över att de tror att vi skulle vilja köpa. Varför skulle vi det? De som kunde och ville köpa gjorde det väl då när allt hände. De som varken ville eller kunde kan och vill sannolikt inte nu heller. De som ville men inte kunde kanske kan nu, vad vet jag. Men vi som kunde men inte ville, vi vill nog inte heller nu. För varför skulle vi vilja öka våra boendekostnader med flera tusen kronor och få en massa extra jobb och ansvar därtill.

PS. Jag undrar om detta illustrerar det som för några år sedan kallades paradigmskifte, dvs. en genomgripande förändring av grundläggande antaganden och tankemönster (enligt NE). Det verkar ju som om vi äldre står för helt andra sätt att leva och andra värderingar än de ungdomar som i allt högre utsträckning befolkar husen här. Vi bor kvar och betraktar våra lägenheter som en trygghet, de unga flyttar runt och för dem är bostäderna en investering och en statussymbol (tror jag. Varför skulle annars så många finna det viktigt att omnämna sig själva som just bostadsrättsinnehavare?)

Ny trend?

Svenska Dagbladets bostadsbilaga Magasinet har idag som vanligt några redaktionella texter som inledning till det som är bilagans egentliga syfte, att härbärgera annonser om de bostäder som för tillfället är till salu. Som vanligt handlar det skrivna om den någorlunda bildade medelklassen och hur de har det. Inget konstigt så långt alltså, men på en punkt skiljer sig materialet från det som brukar förekomma - både reportagen och dagens krönika handlar nämligen om hyresrätter.

Veckans krönikör är Milena Bergquist, som berättar om hur hon låter målaren Kenta renovera hennes och sambons hyreslägenhet (från 1902, förstås, med hela kittet av spegeldörrar, stuckatur, blyinfattade fönster osv.) Milena är kär i Kenta, en yrkesman med lång erfarenhet och stolthet över det han gör (om han även kommer i tid är jag också beredd att ge mitt hjärta till honom).

Det stora inredningsreportaget handlar om en funkisfyra på Södermalm, där det bor en trendspanare med familj i ett hus från 1959 "med bara hyresrätter". I dagens lilla reportage berättar en journalist om hur hon och familjen under sju år bott i två olika hus i Bromma. När de fick erbjudande om att byta radhuset mot en stor hyreslägenhet på Kungsholmen "tvekade de inte", berättar tidningen.

Veckans trädgårdsartikel avviker från dagens tema genom att handla om en radhusträdgård. Fast det får man väl säga är helt i sin ordning. Det finns trots allt gränser för hur mycket spännande i odlingsväg man kan få till på en balkong (även om det går att få plats med mer än folk anar. Fråga mig.)

Inte utan att man undrar om detta är uttryck för en ny trend, utlöst av den moderata omsvängningen i fråga om marknadshyror? Kanske kommer svärmeriet för bostadsrätter att avlösas av en ny vurm för hyresboende? Kanske blir det att man bor i hyresrätt det nya som man kommer ut med (och så leder det till en ny pride-rörelse som demonstrerar under parollen "Stolta hyresgäster").

Ett klart fall för trendspanerskan.

Vändning under galgen

Hör just att moderaterna nu bestämt sig för att säga nej till marknadshyror. Åtminstone gör de så i ett förslag till handlingsprogram som ska läggas fram vid partistämman snart. I förslaget slås fast att "bruksvärdessystemet är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar". En representant för partiledningen, Lars Lindblad, säger att "det handlar om att enskilda ska känna en trygghet både i arbetsliv och boende."

"Vi vill inte skapa ett system som gör det omöjligt för människor med svagare inkomster att bo i innerstan", säger Lindblad.

Det är väl detta som fått moderaterna att ändra sig. Det skulle ju trots allt inte se riktigt bra ut om även de få hyresrätter som blir kvar i innerstan bara bebos av folk med mycket pengar, precis som i bostadsrätterna.

Tänk om de kunde ändra sig också i fråga om andra saker, som beskattning, a-kassa och en del annat. Då skulle man kanske kunna tro att de menade allvar med tryggheten "både i arbetsliv och boende".

Men tillsvidare är vi förstås glada och nöjda över att slippa marknadshyror.

Citaten är från DN.se idag.

Värsta skräckisarna

I helgen har jag hört en massa skräckhistorier, fast inte såna där vanliga om spöken och monster. De här handlade om vad som kan hända när girigheten löper amok och tar livet av demokratin. En av dem har utspelats i Östberga, på en köpstämma där man skulle ta beslut om ombildning till bostadsrätt. Där begärde en av mötesdeltagarna votering efter det att mötesordförande tyckt sig höra ja på frågan om man skulle köpa. Ordföranden föredrog dock att inte "höra" detta yrkande utan meddelade att mötet beslutat säga ja med acklamation. Tvärt emot all föreningspraxis i detta land.

Ett ännu värre exempel finns i Solna. Där påstods tre damer ha röstat ja till ombildning - fast alla tre vid tiden för stämman hade varit döda i flera år.

Detta överträffar faktiskt vad som hände här och som redan det var fullständigt förfärligt. Här fanns ingen kontroll av vem som var med på köpstämman eller av om de som var där var medlemmar i bostadsrättsföreningen. På mötet ställdes bara frågan om mötet röstade ja till att köpa, inte om någon var däremot, för det hann man inte i all kalabalik som uppstod när ivrarna kastade sig om halsen på varandra efter det att de själva ropat ja.

I efterhand var vi några hyresgäster som försökte klandra stämman och få dess beslut upphävt. Vi gick ända till hovrätten, men när den inte ville besluta om inhibition fick vi ge slaget förlorat. Och så gick det som det gick, till någras fromma och andras förskräckelse.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag rått alla som var emot köp att inte gå på köpstämman och att inte skriva på några som helst papper, intresseanmälningar eller annat, som kommer från bostadsrättsföreningen. I det här sammanhanget verkar nämligen det gamla talesättet gälla - ger man djävulen ett finger så tar han hela handen.

Kvartersbion, igen

I våras skrev jag om Kvartersbion vid Hornstull och om hur dess existens var hotad sedan kommunfullmäktige dragit in det årliga stödet på 130 000 kr. Det beloppet är i det stora kommunala sammanhanget en struntsumma, så det kan knappast ha varit av av snöd ekonomisk nödvändighet som det drogs in utan skälen måste ha varit andra, således ideologiska.

De indragna bidragen har lett till - högst berättigade - protester från oppositionen, kulturarbetare och vanliga biobesökare. Men vad som glöms bort är roten till det onda, nämligen att hyran för lokalen höjts så mycket att bion inte klarat kostnaderna på egen hand utan tvingats söka bidrag. Nu är hyreskontraktet uppsagt för omförhandling igen, vilket på normalsvenska betyder att värden vill ha en ny hyreshöjning.

René Reiss, som drivit Kvartersbion i alla år, säger: "Jag klarar inte högre lokalkostnader. De har tredubblats på tre år." Han misstänker att de styrande partierna vill ha bort honom och ha något mer kommersiellt i lokalerna: "De har bland annat föreslagit en eventfirma, det vill säga festlokal."

Vem som äger huset? En bostadsrättsförening. Men det kunde förstås ha varit t.ex. statliga Vasakronan, som agerar likadant mot sina hyresgäster, bland annat de statliga museerna som inte har råd med sin verksamhet därför att hyrorna blir så höga. Det är absurt, men man handlar säkert i enlighet med direktiv från ägaren.

Kanske är det likadant med bostadsrättsföreningen som äger huset där Kvartersbion finns. Kanske har de också bestämt att klämma ut så mycket som går i lokalhyror för att hålla nere sina egna boendekostnader. Fast om jag satt i den styrelsen skulle jag tycka att det vore en heder och ära att få ha en så fin verksamhet som Kvartersbion i mitt hus. Jag skulle göra allt som gick för att underlätta för den att vara kvar även om det kostade mig en liten slant.

Men så tänker inte den här föreningen, så Kvartersbion drabbas både av en krämare till hyresvärd och en politisk majoritet med krämarsjälar.

Ansvariga borgarrådet, Madeleine Sjöstedt (fp) , som varit med och fattat beslutet om det indragna kommunala bidraget, tiger som muren.

Andra är inte lika tysta. I helgen hålls en stödgala för Kvartersbion och i Svenska Dagbladet undrar Jeanette Gentele varför inte Kvartersbion kan få vara kvar nu när den behövs mer än någonsin. Hon skriver att om man tittar i DN en söndag så kan man se att

"SF gör reklam på drygt fem och en halv sida. Övriga huserar på mindre än en halv sida. Biografdöden har aldrig varit värre."

Just så illa är det. Därför måste Kvartersbion få vara kvar. Eftersom fastighetsägaren inte verkar vilja backa på sina krav finns ingen annan lösning än att kommunen träder in igen med stöd.

PS. Ronny, som står här och läser över min axel, påpekar att bostadsrättsföreningen, som äger huset där biografen Grand ligger, har uttalat att de vill anstränga sig för att ha den bion kvar i huset. Heder åt dem (även om det nu gynnar monopolisten SF).

Äntligen

För några år sedan hade vi stambyte här i huset. Under en och en halv månad var vi inplastade och hopplockade, fick gå på toa i källaren och hämta diskvatten i en kran i trappen. Det var förstås inte särskilt kul, men det blev fint efteråt med helkaklat badrum, jordade elkontakter och snygg blandare i köket. Vi hyresgäster fick också målat och tapetserat i våra lägenheter och golv byttes för dem som önskade. Möjlighet fanns också att byta ut de gamla kökssnickerierna, men det var det få som ville utan de flesta valde att ha kvar de fina 40-talsskåpen.

För målningen och den övriga ytrenoveringen behövde vi inte betala något för det ingår ju i hyran. För stambytet fick vi däremot en höjning enligt det s.k. badrumsavtalet, som slutits mellan hyresgästföreningen och fastighetsägarna i Stockholm. Avtalet ger hyresvärdarna rätt att höja hyran med drygt 500 kr per lägenhet och månad för bytet av vatten- och avloppsstammar och kaklingen och bytet av porslin i badrummet. För elarbetena har de rätt till en ersättning med 10 per kvm lägenhetsyta och år.

Vad som motiverar dessa höjningar har jag alltid haft svårt att förstå. Normalt är det ju så att endast sådana åtgärder som är standardhöjande ger rätt till justering av hyran, t.ex. om man får kyl och frys istället för bara ett kylskåp. Men stambytena ger ju inte mig något mervärde: samma vatten kommer i ledningarna som förut och det helkaklade badrummet kan jag bara använda på det sätt som jag använde det med bara några rader med kakelplattor.

Jag har länge väntat på någon ska inleda en diskussion om detta badrumsavtal. Nu anar jag något som kan leda i den riktningen, för i dagens nummer av Hem & hyra går hyresgästbasen Barbro Engman till angrepp mot de bostadsbolag som vill finansiera upprustningen av allmännyttan med höjda hyror. Barbro menar att det är skamligt av bolagen att vilja göra så och att bolagen borde ha avsatt pengar för renoveringarna genom åren. Hon avslutar med att avisera att hyresgästföreningen kommer att ta strid mot hyreshöjningarna.

Det är bra att frågan om det ekonomiska ansvaret för underhållet av hyresfastigheter äntligen kommer upp till debatt. Det är väl fullständigt självklart att en fastighetsägare måste se till att pengar finns för stambyte, fasadrenoveringar och annat som man kan förutse många år i förväg. Hur det ska gå till att sätta undan pengarna vet jag däremot inte, kanske i form av underhållsfonder med särskilda skatteregler. Den som har något bra förslag får gärna höra av sig.

Vad händer?

Häromdagen var jag kritisk mot hyresgästföreningen för vad de gör. Idag ställer jag mig frågan om "Nätverket Nej till ombildning" gör något över huvud taget. Enligt sin webbsida vill Nätverket arbeta "mot ombildning av hyresrätter, utförsäljning av allmännyttan och för hyresrättens utveckling". Det låter ju jättebra, men inga noteringar finns om aktioner sedan i april-maj och endast ett fåtal kontaktpersoner för olika motbildninsgrupper finns angivna.

På hyresgästföreningens webbsida har föreningen försökt initiera en debatt om ombildningar. Diskussiontråden har funnits där sedan snart ett år, men inläggen är få och sporadiska.

Om dessa sajter avspeglar den faktiska graden av engagemang och aktivitet i arbetet mot ombildningar så är det förfärligt dystert ställt. Fast jag tror inte att det är så uppgivet som man kan få för sig. Det är nog bara så att ingen lyckats samla och artikulera det motstånd som finns ute i bostadsområdena.

På lördag den 6 oktober ska Nätverket delta i "Stockholmsdagen" på ABF-huset. I regi av Vänsterpartiet ska då olika personer och organisationer debattera och informera om bostäder, stadbyggande och miljö. Tyvärr måste jag syssla med annat så jag kan inte gå dit och höra vad de egentligen gör. Men kanske finns det andra som vill höra vad de har att säga. Ni kan gå till Sveavägen kl. 10.00, då hela arrangemanget börjar, eller komma dit kl. 11.00 då Nätverket m.fl. pratar under rubriken "Rädda hyresrätten".

Hade jag kunnat gå och lyssna på dem hade jag kanske också fått veta vem eller vilka som står bakom det märkligt anonyma Nätverket. Som ansvariga står två privatpersoner, men man anar att de har uppbackning, både med kunskaper och med pengar. Det vore intressant att veta varifrån.

Gråt inte - kämpa!

I en stort uppslagen insändare i DN under rubriken "Stoppa folkfördrivningen" beskrev Steffan Carlson igår utförsäljningen av allmännyttan och de konsekvenser den kan få. Carlson är både välformulerad och slagfärdig, men både hans utgångspunkter och hans slutsatser är, enligt min mening, fel.

Carlson menar att ingen kan stå ut med att vara hyresgäst i en bostadsrättsförening för som sådan blir man mobbad vid ombildningsprocessen och sedan går bostadsrättsinnehavarna bara och väntar på att man ska dö så att de kan sälja lägenheten. Många kommer därför att flytta redan i samband med ombildningen, tror Carlson och, övriga "kommer sannolikt att av hälsoskäl tvingas ut från sina hem under resans gång."

Men snälla nån. Här hos oss är vi faktiskt ett helt gäng som bott som hyresgäster i sju år nu och inte har några som helst planer på att flytta. Det ursprungliga antalet hyresgäster har visserligen halverats sedan ombildningen, men nästan alla de som förvsunnit härifrån har gjort det till antingen ett äldreboende eller direkt till den sista vilan. Bara någon enstaka har flyttat till annat hyresboende och då på annan ort. Av bostadsrättare är det däremot en ständig vandring in och ut.

Det går alltså visst att bo som hyresgäst och ha det drägligt om än inte lika behändigt som hos en allmännyttig hyresvärd. Den sidan av saken är det dock inte så många som känner till. Inte konstigt, för till och med hyresgästföreningens ordförande och dess pressombudsman i Stockholm turnerar runt och berättar hur förfärligt det är att bo kvar. Jag har väldigt svårt att förstå varför de gör på detta vis. De borde väl istället ingjuta mod i hyresgästerna, uppmana dem att stå för sin rätt och utlova stöd till dem som är emot ombildningar och som vill bo kvar.

Steffan Carlson avslutar sin insändare med att "all anständighet kräver ... att alla berörda skall kunna erhålla kommunal borgen för att kunna bo kvar i sina hem."

Fel igen. Lösningen är inte att göra det möjligt att låna pengar utan den är att göra det möjligt att bo kvar utan att behöva sylta in sig i åtaganden och kostnader som man inte alls ville ha. För det är ju faktiskt så att man som bostadsrättsinnehavare har ett ansvar för sitt eget och för andras boende som man inte har som hyresgäst och dessutom är det så att boendekostnaden nästan alltid blir högre än den som man hade som hyresgäst.

Den verkliga lösningen på alltihop är förstås att inte ombilda eller tillåta ombildning alls.

Agnes

Så här i de yttersta av dagar undrar man ju hur allting började. Med allmännyttan alltså. När jag letar mig fram i litteraturen om detta hittar jag Agnes Lagerstedt, lärarinna (som det hette förr) vid Hedvig Eleonora folkskola i slutet av 1800-talet.

Agnes upprördes över de förhållanden som hennes elever levde under. Barnen bodde i närheten av skolan på ett Östermalm som ännu hette Ladugårdslandet och befolkades av hantverkare, sjöfolk och arbetare. Bostäderna var usla och de sociala problemen avsevärda. Många av eleverna kom från mycket fattiga hem och var vanvårdade och undernärda.

Som en första insats för barnen lät Agnes grunda landets första skollovskoloni, men hon insåg att mer måste göras. Inspirerad av vad hon sett vid en studieresa till London lyckades Agnes bli vicevärd i några slitna fastigheter i närheten av hennes skola. Agnes lyckades få Stockholms stad, som ägde husen, att snygga upp både byggnader och gårdar och att sänka hyrorna.

Stärkt av detta fick Agnes ett antal inflytelserika personer att teckna sig för aktier i ett bostadsbolag, AB Stockholms Arbetarehem, vars syfte var att låta bygga sunda och ändamålsenliga bostäder för arbetarfamiljer. Bolaget drevs med minsta möjliga vinstintresse: högst 4% av vinsten fick delas ut till aktieägarna, resten skulle avsättas till en fond för fortsatt byggande och till en annan fond som skulle ge hyresgästerna fördel i boendet, t.ex. genom hyressänkningar.

År 1892 började stiftelsen bygga ett gathus vud Sibyllegatan 52 och ett vid Jungfrugatan 43. På gården uppfördes ett gårdshus med tvättstugor, torkvind, bakugn, badrum och torrdass. I lägenheternas kök fanns vedspis, rinnande kallt vatten och avlopp, i rummen kakelugn. Antalet lägenheter var 66, fördelat på trettio st ett rum och kök, fjorton st ett rum och kokvrå och tjugo st enkelrum med kakelugnsspis. Vid nyåret 1893-94 bodde i dessa lägenheter 145 vuxna och 143 barn under femton år, alltså drygt fyra personer per lägenhet.

Dessa första hus blev en sådan framgång att stiftelsen lät bygga fler liknande fastigheter, först på granntomten, sedan på andra adresser.

I gårdshuset fanns också samlingssal och bibliotek, där det ordnades symöten, föreläsningar och annat. För att stärka sammanhållningen bland hyresgästerna gav Agnes Lagerstedt, som själv bodde i fastigheten, dem medbestämmanderätt i gemensamma intressefrågor. Mot Sibyllegatan inrättades en kooperativ handelsbod och hyresgästerna lät bilda en egen sjukkassa.

Allt detta på grund av att Agnes ömmande för sina elever. Vilken kvinna. Hon är sannerligen värd att ha en egen gata bland de andra bemärkta damerna i Fruängen.

I början av 1950-talet såldes fastigheten på Sibyllegatan till en privat intressent, som ville riva husen och bygga nytt. Efter diverse turer bestämde sig dock Stockholms stad för att husen skulle bevaras och kommunfullmäktige beslöt därför 1985 att expropriera fastigheten. Den som vill kan tack vare det fortfarande gå och titta på denna tidiga föregångare till det som så småningom blev våra allmännyttiga bostadsbolag.

Dagens Alvendal

Idag bemöter Kristina Alvendal dem som anser att staden ombildar till för låga priser (ja, hon säger faktiskt så, att det är staden som ombildar). Hon menar att priset som bostadsbolagen erbjuder baseras på en oberoende parts värdering och att de kvadratmeterpriser som nämns avser hela fastigheten, inte bara bostadsytor. Hennes slutsats blir därför att det är helt felaktigt att jämföra dessa kvadratmeterpriser med dem som finns i andra bostadsrättsaffärer.

Till viss del har hon nog rätt, för bostadsrättsföreningarna köper ju hela fastigheten och inte enskilda lägenheter. Hur mycket den enskilde medlemmen får betala för sin bostadsrätt blir sedan beroende av bl.a. hur föreningen väljer att fördela kostnaderna för köpet. Men det kvarstår rimligen ändå att medlemmarnas priser blir bra mycket lägre än marknadspriset för en motsvarande bostad. I alla fall var det så här. Priset för dem som köpte var 8300 kr per kvadratmeter. Några månader senare såldes lägenheterna för drygt det dubbla.

Alvendal avslutar sin insändare i Svenska Dagbladet med att "friköpen genererar stora vinster till staden som vi använder för att bygga fler hyresrätter. Friköp är alltså en bra affär för alla stockholmare."

Ska vi ta detta som ett löfte att bostadssektorns del av de 15-20 miljarder som staden (enligt miljöpartiet) ska få in på utförsäljningar och ombildningar verkligen till största delen ska användas till bostadsbyggande? Det vore förstås bra, men vari den goda affären består är ändå svårt att förstå. Att sälja ut
25 000 hyfsat billiga lägenheter som redan finns för att bygga 15 000 nya och dyra lägenheter - hur kan det vara vettigt?

En möjlighet

Tidningen Bofast har i sitt senaste nummer ett reportage om några hyresgäster i Drakenbergsområdet som bildat en "motbildningsgrupp" mot ombildning. Hyresgästerna säger till tidningen:

"Vi vill ju bo här och inte i bostadsrätt utan i hyresrätt. Vi vill ha Svenska Bostäder som ägare till husen. För oss var det ett aktivt val att bo i hyresrätt hos en stor och stabil allmännyttig hyresvärd. Nu har den rätten tagits ifrån oss. Det finns bostadsrätter att köpa men snart inga hyresrätter kvar."

Motbildningsgruppen tycker att Stockholms stads informationssatsning "Bilda bostad" är partisk till förmån för bostadsrätten. När Kristina Alvendal, som är ansvarig för ombildningskampanjen, intervjuas om detta tycker hon att informationen är korrekt och opartisk, vilket ju inte är förvånande. Men hör vad hon, enligt tidningen, säger sedan:

"Vi vill vara tydliga med att de är välkomna att ombilda, om de vill. Men vill de inte, får de gärna bo kvar som hyresgäster hos de kommunala bostadsbolagen."

Med en välvillig tolkning kan man tycka att hon säger precis det som min granne Birgitta propagerat för i flera år: De lägenheter som är hyresrätter vid ombildningstillfället, de ska få fortsätta att vara hyresrätter. Någon ombildning i efterhand ska inte få komma ifråga.

Jag tycker att det är en lysande idé. Rent praktiskt borde det gå att lösa genom en flerdimensionell fastighetsbildning eller kanske genom att de som vill köpa gör det i form av ägarlägenheter.

I väntan på att någon ska utreda detta hejar vi på motbildarna i Drakenberg. Må de stå på sig.

Allemansrätt

I den vackra varma septembersöndagen vandrade vi runt flera av sjöarna i Nackareservatet. Vi var inte ensamma denna dag, många mötte vi på stigarna och många var de som satt på klipporna och fikade. En naturlig fråga blev: är det så här i andra länder? Går folk på samma sätt ut i skogen bara för att få vara där och för att få sätta näsan mot solen en stund? Svaret blev (föga djupsinnigt) att det gör man nog inte och att de svenska vanorna säkert kommer sig av ett särskilt sinnelag i växelspel med den fantastiska svenska allemansrätten.

Vore jag väl inte jag om tankarna inte sedan fortsatte till andra rättigheter och närmast förstås till rätten att ha någonstans att bo. Den rätten finns reglerad i regeringsformen, en av våra grundlagar, och den omnämns också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i konventionen om barnets rättigheter. I speciallagar och förordningar regleras sedan på vilket sätt samhället ska verka för tillgodose rätten till att bo. En av dessa lagar är bostadsförsörjningslagen, som handlar om det kommunala ansvaret för att "alla i kommunen kan leva i goda bostäder."

De kommunala bostadsföretagen har varit ett viktigt sätt för kommunerna att ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Genom allmännyttan har det byggts bostäder med hyror som de flesta haft råd att betala. Nu säljs både enskilda lägenheter och hela företag inom allmännyttan ut i en rasande takt, inte bara i Stockholm utan också på andra håll i landet.

Om kommunerna gör sig av med de egna bostadsföretagen blir de utlämnade till privata byggherrars intressen och önskemål och möjligheten för kommunen att styra utvcklingen minskar. I värsta fall kanske det som blir kvar är att ge markanvisningar till företag som bara vill bygga dyra bostadsrätter. Hur ska kommunerna då leva upp till åliggandet om en god bostad till alla?

Sånt funderade vi på när vi gick i skogen. Särskilt glada blev vi ju inte av det, men dysterheten skingrades något när vi helt oförhappandes hittade ett helt gäng gula kantareller att ha till söndagsmiddagen.

Spel om pengar

SvD:s krönikör Bella Linde skriver idag om pengasnurren på bostadsmarknaden. Hon menar att det blir som en lek, åtminstone för dem som är med. För andra är det mer allvarligt och till och med bekymmersamt, menar Linde, nämligen för dem "som bor i hyresrätt och varken har kunnat eller velat göra den slags bostadskarriär som går ut på att sitta på miljoner, om än låsta i kvadrat-meter. ... De får inte vara med och leka. Eller kanske de inte vill?", skriver Linde och fortsätter med att spekulera om vad dessa människor ägnar sig åt och om de kanske till och med "ändå har trevliga liv."

Så långt kommen tänker jag att här är en som förstått något. Men icke - för artikeln slutar på följande sätt: "Möjligheten finns till och med att de spelar det riktiga Monopolspelet och, till skillnad från oss andra, använder sig av äkta låtsaspengar."

Så tror hon trots allt man måste vara intresserad av att förmera sitt kapital, även när man ägnar sig åt vad som borde vara ren förströelse. Själv har jag inte spelat Monopol sedan jag var liten och inte ens då begrep jag det roliga i att köpa Norrmalmstorg och ta ut hutlösa hyror av dem som hamnade där. När jag spelar något nu blir det Alfapet eller möjligen TP (fast det vore roligare om man tog bort sportfrågorna). Chicago är också rätt kul (trots att jag bokstavligen alltid förlorar).

Jag vet att jag inte är ensam om att värdera annat än spel om pengar som det roligaste eller viktigaste. Vi är många som anser att det finns värden som är större än dem som man får genom att köpa och sälja. Mammon är inte allas Gud.