Nu har vi varit där. På Brunnsgatan 4, alltså. Som vanligt satt jag och ville memorera det som sades för att det var så klokt och bra och på pricken. Och som vanligt misslyckades jag med det, för i nästa replik kom det något nytt som var lika kul och träffande. Eller lika sorgligt och alldeles sant.
Pjäsen handlar om mor, lätt bohemisk, gummistövlad, och dotter, effektiv, högklackad, som träffas i tvättstugan i det hus där de båda bor. Dottern sitter i styrelsen i bostadsrättsföreningen som äger huset. En gång har hon hjälpt sin mor att bo kvar i huset, men nu är det slut på det för mamman har inte betalat hyran ordentligt och därför ska hon vräkas. Redan innan mamman fått reda på vad som är på gång har dottern tänkt ut hur hon ska bygga om mammans lägenhet. Mamman har inget att sätta emot och försöker inte heller göra något motstånd.
Man kan tycka att den här historien utan bara är en moralitet i största allmänhet. Men vet man det minsta om bostadsverkligheten ser man att Kristina Lugn bara vridit till den lite grann. För det är ju egentligen ingen större skillnad på hennes berättelse och det som hänt här, där barnen köpt mammas lägenhet för att de själva ska kunna sälja den och göra en vinst när mamma dör.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment