Kristina Lugn har väl alltid kommenterar samtiden, men kanske inte på det direkta sätt som hon gör denna gång. Eftersom det ju verkar rätt dumt att försöka formulera om något som Kristina har skrivit får hon själv berätta om pjäsen:
"`Hoppas jag hinner hem´är en pjäs om bostadspolitik.
Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ.
Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen.
Sådana saker brukar jag ofta vräka ur mig när jag vet att jag har mitt på det torra. Men nu vill jag mycket hellre diskutera konsekvenserna av samhällets höga värdering av ägande. Det sägs att vi tar bättre vara på våra hem - och kollektivtrafiken som omger dem - när vi äger bostaden.
Enligt den logiken har miljöförstäringen sin förklaring i att jordklotet inte är privatägt.
Varför förstår vi inte att det ligger i vårt intresse att vara solidariska?"
Ja, varför förstår somliga inte det, när t.ex. Göran Rosenberg förklarat det så bra i sin bok om plikten, profiten och konsten att vara människa. Läser man den förstår man att människan än en samhällsvarelse, som är beroende av andra, inte en fritt svävande individ som bara "kan själv".
Texten i programbladet slutar med att
"`Hoppas jag hinner hem´ är en avskedspjäs.
Annika blir vräkt därför att hon inte har råd att betala hyran.
Anna representerar bostadsrättsföreningen som konsekvent höjt Annikas hyra för att komma åt hennes lägenhet.
Jorden är människans hem. Våra kontrakt har kort uppsägningstid."
Vad som menas med avskedspjäs vet jag inte. En gissning är att avskedet gäller det gemensamma ansvarstagandet, vars försvinnande är en sann tragedi. För att uthärda den behöver vi teatern. Jag hoppas därför att avskedet inte också handlar om att vi inte ska få fler pjäser av Kristina Lugn. För utan dem bleve livet lite tristare för många av oss.
Källa: Programblad till pjäsen "Hoppas jag hinner hem", Teater Brunnsgatan 4, oktober 2007. Göran Rosenberg: Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers, 2004)
No comments:
Post a Comment