Gott nytt år!

Åt alla världens frusna och fattiga önskar jag att det nya året ska bringa inte bara värmande tankar utan också handlingar, så som människor i staden givit sin omsorg åt denne lille gosse.

(Skulpturen heter Järnpojken, är gjord av Liss Eriksson och finns på Finska kyrkans fina gård i Gamla stan.)

Naturen får ge vika i nya översiktplanen

Nu börjar det klarna vad borgarrådet Alvendal menar med sin promenadstad. Det är en stad utan natur, dvs utan "otrygga skogsområden med ruttna träd" och med "högre mål än biologisk mångfald". Med dessa ord och en föraktfull släng om "skalbaggenivå" kommentar Alvendal i alla fall förslaget till ny översiktsplan för Stockholm i dagens SvD.

Tidningens reporter har jämfört den nya planen med den gamla från 1999 och kommit fram till att staden gjort en helomvändning i synen på natur:

- Arbetet med att bilda naturreservat har avstannat.
- Staden kommer inte att nå flera av de regionala miljömålen till 2010.
- Inga skrivningar finns om djur och växter utan fokus ligger på parker och grönområden som är attraktiva för människor.
- I den gamla planen talades om betydelsen av sammanhängande grönområden. I den nya talas om betydelsen av en sammanhängande stad.

Jag förstår inte varför Alvendal och hennes kompisar har en så negativ inställning till naturen. Fick de aldrig gå i Mulleskolan som små och häpnas? Fick de aldrig lära sig att människan är beroende av naturen och att vi har ett ansvar för att värna skapelsen, inklusive skalbaggarna?

Vi som inte är rädda för naturen utan mår bra av den, vi tror att det går att bygga en bra stad och bevara den biologiska mångfald som vi aldrig kan återskapa när den väl försvunnit.

Fler artiklar ska följa i SvD, förhoppningsvis lika bra som denna. Den som vill läsa hela planförslaget hittar det här. Det är viktigt att många tar del och ger sina åsikter till känna. Tillfälliga modenycker och kortsiktigt vinsttänkande hos ungmoderata naturfobiker får inte avgöra vilken slags stad våra barn och barnbarn ska bo i.

God jul!

God jul önskar tomtemor och hennes familj

vid sin hyrda (vad annars!) stuga.

Smygväg till marknadshyror

Just när man börjat tro att det där snacket om marknadshyror ändå var slut och glömt, så påminns man om det på oväntade sätt. Först ut är dagens Namn och Nytt-kåsör, som passar på att redan nu avlägga både nyårslöften för 2009 och vallöften inför 2010. Nyårslöftena är så som sådana brukar vara, utfästelser om att bli en, om inte bättre, så i alla fall inte en sämre människa. Bland vallöftena finns hedervärda saker som att inte låta Carl Bildt bli sång- och dansminister. Kåsören lovar också att inte införa marknadshyror, vilket vi tackar särskilt för, eftersom det av den andra morgontidningen framgår att regeringen nog (även om Mats Odell just nu förnekar det) lurar på ett nytt sätt att få till sina marknadsmässiga hyror.

I en alldeles ny proposition om "kommunala kompetensregler" föreslås nämligen att kommunal verksamhet som drivs på affärsmässig grund ska undantas från både självkostnadsprincipen och kommunallagens förbud att driva verksamhet i vinstsyfte. En sådan ändring kan få stora konsekvenser för kommunal verksamhet som är konkurrensutsatt, bland andra de allmännyttiga bostadsföretagens, eftersom de då måste ta in vinster. Och de vinsterna kan inte komma någon annan stans ifrån än ur hyresgästernas portmonnäer.

Jag tycker man ska stoppa det här förslaget i samma soptunna som den Kochska utredningen. För det är inte marknadshyror vi behöver, utan sådana som gör att vanligt folk kan bo vettigt i alla delar av staden. Således: inte mindre självkostnadsprincip, utan mer och den ska vara tydligt formulerad och strikt tillämpad.

Vi dissar

Min granne Birgitta är förbannad. Det som retat upp henne är ett uttalande av Björn Ljung, ordförande i styrelsen för AB Stockholmshem. Denne folkpartist sade häromdagen, enligt DN, att han ser sig som en räddare av hyresrätten nu när Stockholmshem köper upp sånt som skulle ha blivit bostadsrätter. Åt detta fnyser Birgitta och säger:

"Vid valet 2006 gick jag runt till alla valstugor här och pratade om bostadsfrågor. Då var alla folkpartister minsann för ombildning till bostadsrätt för det var så valfritt och fint. Nu har de vänt kappan efter vinden och pratar om hyresrätt bara för att marknaden är som den är."

I dagens City gör Björn Ljung fler märkliga uttalanden. Jag tror inte att Birgitta läst dem, för då hade hon nog hört av sig och varit ännu argare.

City berättar hur Stockholmshem sålt hyresrätter billigt för ombildning i samma område som man nu köper dyrt i. Tidningen frågar om det verkligen är en bra affär att ersätta billiga lägenheter med dyrare. På detta svarar Ljung:

- Jag förstår ditt resonemang, men man måste jämföra med vad nyproduktion kostar ... I det perspektivet är det en bra affär.

Men, säger journalisten, dyrare hyreslägenheter blir det ju hur man än räknar.

- Så kan man inte resonera. Då skulle vi aldrig bygga nytt, svarar Björn Ljung.

Sista frågan är om det blir mer köp av fastigheter. Ljung svarar:

- Ja, vi köper gärna i områden där allmännyttan inte är dominerande - som i innerstan.

Något så goddag yxskaft-artat var det länge sedan jag hörde. Björn Ljung låter hela tiden bli att svara på den fråga som faktiskt ställs: är det smart att sälja gamla och billiga hyresrätter och ersätta dem med nya och dyra. På den sista frågan ges däremot ett någorlunda rakt svar, men där lyckas Ljung helt glida förbi att det är (fp) et consortes som förorsakat utarmningen av allmännyttig hyresrätt i innerstaden.

Jag tror jag gör gemensam sak med Birgitta och dissar Björn Ljung och hans parti.

Bostadsrättsreträtt och ombyggnadsrätt

Dagens goda nyhet är att Stockholmshem köper en stor tomt i Mariehäll med byggrätt för vad som skulle bli 300 bostadsrätter men som nu blir lika många hyresrätter istället. Bolaget köper också två privatägda hyreshus i innerstan och övertar dessutom JM:s pågående bostadsprojekt i Örnsberg, Råcksta och i Årstadal. Sammanlagt blir det ett tillskott på 700 kommunala hyresrätter, vilket vi förstås måste hurra för även om det beror på finanskrisen och inte på en ideologisk omsvängning som ju vore att föredra.

Som nyhet presenteras idag också att hyresnämnderna i 97% av de fall som prövas går på fastighetsägarnas linje när det gäller ombyggnader. Men det har vi ju vetat länge. Om journalisterna på Rapport hade gjort sitt jobb ordentligt hade de, istället för att bara redovisa kända fakta, tagit reda på varför ingen gör något åt denna orättvisa och ser till att stärka hyresgästernas ställning. De kunde till exempel ha frågat Mats Odell varför han lade ner den förra majoritetens utredning som just skulle ge förslag på hur hyresgästerna skulle få mer att säga till om vid ombyggnader.

Läs mer här och här om Stockholmshems köp.

Bostaden som vara eller livsnödvändighet

Under klappjakten sprang bloggen på ett av årets nya sällskapsspel. Det presenterar sig självt så här: "I Stora Bostadsspelet köper renoverar och säljer du lägenheter tills du har tillräckligt med pengar för att köpa Våningen. Det gäller att se upp för saboterande grannar, avgiftshöjningar och ludd i torktumlaren."

Längre från bostaden som ett hem och så nära den som vara och statussymbol är det svårt att komma.

Om jag köpte? Tror inte det . Gissningsvis lär inte så särskilt många andra heller blir köpsugna, förutom då förstås en liten grupp människor kring Fastighetsägarna, Mats Odell och pomaderade borgarrådet Larsson.

Till de presumptiva spelköparna sällar sig nog inte heller stadens hemlösa. De har inga pengar att spela med och inte så mycket annat heller, utan de får vara tacksamma för den skärv de får. För dagen består denna skärv av 100 försöks- och träningslägenheter som de privata fastighetsägarna i Stockholm ska skaka fram.

Löftet framställs i media som en storslagen gest från privatnyttans sida. Men i själva verket borde de säga: "Hur har vi i alla dessa år kunnat underlåta att bidra med lägenheter för de mest utsatta? Hur har vi haft mage att låta allmännyttan ta hela ansvaret för dem som kämpat med att rehabilitera sig från missbruk och kriminalitet? Vi skäms!"

Hög tid att ta bort avkastningskraven

Nu börjar hyresförhandlingarna bli klara för allmännyttan i Stockholm. Det är visserligen bara Stockholmshem som skrivit på de nya avtalen ännu, men det kommer nog bara dröja någon dag innan även de andra bolagen är klara med liknande avtal.

Avtalet blev, för ovanlighetens skull, tvåårigt, och ger en höjning med 2,64% för 2009 och 2,16% för 2010. Höjningarna ska fördelas olika i olika områden med en variation på plus minus 0,35%.

Om detta kan man förstås tycka en hel massa, t.ex. att med tanke på hur bolagens krav såg ut från början så är detta ett bra avtal eller att det med tanke på hyresgästernas ekonomi är ett förbaskat uselt avtal. Man kan också tycka att man inte ska låsa sig för 2010 års hyra redan nu när man inte vet hur ekonomin då kommer att se ut varken i bolagen eller i världen. Men man kan också tycka att det är bra att få lite arbetsro så att man kan ägna sig åt annat. Om fördelningen kan man nog däremot entydigt säga att det är fel att fortsätta med att differentiera hyrorna innan det är färdigpratat om hur hyresnivåerna egentligen bör ligga i olika områden och i olika fastigheter.

Helt klart är i alla fall att frågan om stadens avkastningskrav på allmänyttan bör diskuteras öppet och allvarligt. Hur många vet egentligen vilka summor det är som Stadshus AB - på uppdrag av den politiska majoriteten - ska driva in från sina dotterbolag? Så här ser det ut:

Familjebostäder, minstingen i allmännyttefamiljen med ca 22 500 lägenheter, ska leverera 175 miljoner kronor till moderbolaget. Svenska Bostäder, bjässen med 44 000 lägenheter, ska ge 148 miljoner kronor till morsan och Stockholmshem med sina 30 000 lägenheter ska slanta upp 180 miljoner kronor. Den som orkar kan räkna ut vad det blir för summor per lägenhet i respektive bolag.

Pengarna som staden får in används för att öka soliditeten i bolagen genom att pengarna används för att minska bolagens skulder till Stadshus AB. Men det har ju hyresgästerna inget särskilt intresse av, särskilt som bolagen redan har en stabil ekonomi. Det enda läge som soliditeten är riktigt viktig för ett bolag är om det behöver ta upp lån eller om det ska säljas. Eftersom bolagen inte har några lånebehov och någon försäljning av själva bolagen trots allt inte verkar vara aktuell (i alla fall inte just nu), varför dessa avkastningskrav? Är det för att kunna hålla skatterna nere? Är det för att bidra till att göda de privata fastighetsägarna som ju får tillgodoräkna sig allmännyttans hyreshöjningar?

Avkastningskraven på bostadsbolagen är inget nytt påfund, utan det fanns även under den förra politiska majoriteten. Då skyfflades pengarna in i stadens gemensamma kassa och användes till allehanda olika allmänna ändamål.

Både det ena och det andra sättet att använda hyresgästernas pengar är naturligtvis helt åt skogen. Hyror ska inte subventionera varken det ena eller det andra, utan de ska hållas nere så mycket det bara går. Därför måste avkastningskraven bort. Fort.

Renoveringsstrul

Den 24 maj i år började man sätta upp byggnadsställningar runt vårt hus. Den 5 december togs de bort från mesta delen av huset. Det är alltså nästan sex och en halv månad sedan som vi kunde titta ut genom alla våra fönster utan att ha något i vägen. Beskedet från början var att det skulle ta sju veckor, sedan blev det fjorton veckor. Till sist sades att arbetena skulle vara klara den 31 oktober, men inte ens det klarade man alltså.

Och det är inte allt som är klart, utan bara pusningen av själva fasaden. Alla har inte fått tillbaka sina balkonger, sockeln på huset är nedkluddad och runt huset står fullt med byggskräp. Fast det kanske vi får stå ut med, mot lyckan att ha fri sikt och betydligt minskad risk för inbrott.

Värre är det med de förstörda rabatterna, alla växter som dött därför att man inte planerat för att ta hand om dem. Och värst utan konkurrens: lilla granngossen som fått barnastma, enligt vad hans föräldrar tror på grund av att han tvingats leva med igenplastade fönster i halva sitt liv.

I grannhuset har de fått veta att man nu ska resa byggnadsställningar framför deras köksfönster, precis före jul, och flera månader innan arbetet var aviserat tidigare. Ingen förklaring ges till den plötsliga förändringen.

Låter det trist? Kan man tro att folk blir förbannade? Ja, de blir arga och de mår dåligt. Flera säger "jag får ångest av det här". Klagar de då? Ja, vi hyresgäster klagar, för ett sånt här beteende är inte förenligt med vad vi har rätt att begära av vår hyresvärd. Men bostadsrättsinnehavarna, de säger ingenting. För vad ska de säga och till vem ska de klaga? De har ju valt den styrelse som är ansvarig för eländet. De kan inte göra mycket mer än att avsätta styrelsen på bostadsrättsföreningens nästa årsmöte. (Men då riskerar de ju att hamna i styrelsen själva och det vill de nog inte.)

R, som är proffs på upphandlingar, säger: "De har gjort en dålig upphandling och nu har de ingenting att sätta emot när entreprenören strular och gör som han vill. Och projektledaren, som de anställt, han har inte haft något grepp på hela tiden."

Så går det när amatörer ska leka fastighetsägare.

Goda råd till bostadsköpare

I DN:s bostadsbilaga (som blivit märkbart tunnare de senaste månaderna) svarar idag Ylva Yngveson, chef på Swedbank, på frågan om vad man ska tänka på vid köp av bostad. Så här säger hon:

"Ha inte för högt ställda förväntningar på att bostadsköp ger värdestegring som går att använda till konsumtion. Väljd bostad efter dina behov i livet. Ha en bra kontantinsats för att minska sårbarheten för räntehöjningar och prisfall. Räkna ut vad du och din familj vill ha för standard utöver att bo. Lär dig att behärska boendekalkyler. Tänk på att bostäder och trädgårdar kostar att underhålla. Behovet av buffert är högre när du äger en bostad än när du hyr."

Synnerligen värt att betänka, tycker jag, för den som fortfarande tror att det där med ombildning är en bra idé.

PS. Artikeln intill den med Yngveson har rubriken Är ägarlägenheter lösningen? Artikelförfattaren tror att det är så, men det gör inte jag. I alla fall inte om man menar lösning för alla dem som behöver bostad, men möjligen för de få som har en massa pengar över.

Nej i Kärrtorp

Från Arkövägen kommer idag följande meddelande:

OBS! KÖPSTÄMMA HAR ÄGT RUM OCH DET BLIR INGEN OMBILDNING TILL BOSTADSRÄTTER. SVENSKA BOSTÄDER ALLTSÅ FORTSATT HYRESVÄRD.

Klokt folk, där i Kärrtorp.

Dagens bostadsnyheter

Plötsligt var båda morgontidningarna åter fulla av bostadsnyheter. Sten Nordins utspel om satsningar på bostadsbyggen och renoveringar får stort utrymme i DN. Och visst är det glädjande att pengarna från utförsäljningar av våra gemensamma egendomar ska användas till att bygga nya hyresrätter och till att renovera de gamla miljonprogramshusen. Det är också bra att byggandet av hyresrätter simuleras genom sänkning av tomträttsavgälden för nyproducerade hyresrätter. Men nog är det samtidigt väldigt tragiskt att alliansen först skulle behöva rasera så mycket innan den ekonomiska verkligheten tvingade den till reträtt och ett erkännande av att hyresrätten behövs.

Att utförsäljningspengar satsas på miljonprogrammet bör rimligen få till följd att hyresgästerna i allmännyttan inte behöver betala de nödvändiga upprustningarna över sina hyresavier. Inverkan på hyrorna bör också dagens kraftiga räntesänkning få, åtminstone såtillvida att bostadsbolagen backar från sina ohemula krav inför 2009.

SvD har ett helt uppslag om att finanskrisen försvårar när 120 000 ungdomar vill ha ett eget boende. Redan ligger medianåldern vid flytt hemifrån högre i storstadsområdena än i glesbygd och värre ska det bli med de låga nivåer som byggandet just nu har. Boendeforskaren Sven Bergenstråhle säger:

"Jag är av uppfattningen att samhället, både staten och kommunerna, har ett ansvar för medborgarnas bostadsförsörjning. Det står till och med i grundlagen."

Helt riktigt. Inte marknaden alltså, utan staten och kommunerna. Det borde somliga tänka på.

Till den allmänna artikeln har SvD fogat intervjuer med två personer som uppenbarligen ska illustrera ungas svårigheter att få bostad. Den ena av dem bodde hemma tills han var 25. Nu har han flyttat men åker fortfarande ofta hem till mamma och äter. Den andra personen är en kvinna, som vid 27 års ålder fortfarande bor kvar i sitt flickrum.

Men snälla nån - nog måste det väl ändå vara mer fel på personerna än på bostadsmarknaden om man inte förmått masa sig hemifrån fast man är så gammal, det måste faktiskt även jag tycka.

Ökad segregation av ombildningar

Även om det är svårt att tro så finns det faktiskt andra bostadsprofessorer än de sedvanliga Lind-Lundströmarna på KTH. En av de andra heter Lena Magnusson Turner och jobbar på Institutet för bostads- och urbanforskning i Gävle. Hon intervjuas i senaste numret av tidningen Bofast, i vilken man allt som oftast faktiskt kan hitta riktigt intressanta saker.

Magnusson Turner har studerat skillnaderna mellan dem som flyttar in och dem som flyttar ut eller bor kvar i ombildade fastigheter. Det hon funnit är en successiv förändring mot högre inkomster, men framför allt mot högre utbildningsnivåer hos de boende. De som flyttar in är inte bara, som i andra länder, högavlönade barnlösa par, utan också välbeställda småbarnsfamiljer.

Lena Magnusson Turner kommenterar resultaten av undersökningarna så här:

"Slutsatsen är att ombildning från hyresrätt till bostadsrätt ger större valfrihet, eftersom människor får möjlighet att välja om de vill köpa sin bostad. Men i slutänden leder det till mer segregerade bostadsområden. Om mer marknadsmässiga hyror införs förstärker det segregationen ytterligare genom att bara de som har råd kan bo kvar i dessa områden. Vi behöver ha de hyresrätter som finns kvar i innerstaden, medan ytterstadsområdena fortfarande är alldeles för homogena."

Vad man undrar är ju vart de som inte bor kvar har tagit vägen och varför de flyttade. Det får man inte veta i den här artikeln, men förhoppningsvis i någon kommande.

Modern myt

Ett av argumenten för ombildning brukar vara att bostadsrätter gör området stabilare och att människor bryr sig mer om det. Om att engagemanget här i städdagar och annat inte är särskilt stort har jag berättat flera gånger. Nu kan jag leda i bevis att även stabiliteten är en myt. Smaka på det här:

År 2001-2002, dvs något år efter ombildningen här, uppläts 121 av de 172 lägenheterna med bostadsrätt. Idag har 84 av dessa bostadsrättsinnehavare flyttat och endast 37 - eller 30% - bor kvar.

En beräkning som till och med jag klarar av säger att detta ger en omflyttning som är högre än den är i allmännyttan*) - när motsatsen borde vara fallet.

Antalet hyresgäster var vid samma tidpunkt 51. Av dessa bor 25 kvar, vilket som alla kan se är 49% av de ursprungliga.

De drivande i ombildningen var förstås de första att flytta. Av de två som nu bor kvar är ingen aktiv i bostadsrättsföreningen.

*) Hyresgästerna i allmännyttan lär enligt uppgift flytta vart trettonde år.

Rätt bok vann

Inte för att jag läst alla de böcker som nominerats till årets Augustpris. Men jag tycker ändå att jag kan påstår att det var rätt bok som vann. För något bättre än P.O. Enquists Ett annat liv kan knappast finnas i Sverige just nu. Det är en märklig självbiografi, skriven i tredje person, som tar oss från barndomen i det gröna huset i Hjoggböle till världens teaterar och styrelserum men också till behandlingarna som ska hjälpa honom att få ett slut på drickandet. Språket är så vackert och uppriktigheten känns så total att man är beredd att förlåta honom allt. Även detta med svarthandeln.

För det är så. Vid ett tillfälle, det måste vara på 70-talet, köper han en arbetslägenhet svart, fast han just skrivit en pjäs om ekonomisk brottslighet. När hyresgästföreningen startar en kampanj motsvarta lägenheter blir han indragen och vittnar i en rättegång mot den person som sålt lägenheten till honom. Om detta skriver Enquist:

"Plötsligt inser han att allt är fel. Det var han som kontaktade mäklaren.
Han borde ha vägrat vittna. Det är, å anda sidan, säkert domstolstrots. Medför sannolikt dom. Men hade han lytt sin samvete skulle han ha tagit ansvar, det personliga ansvaret.
Nu begår han ett förräderi.
Han har brutit mot den mest grundläggande regel som han lärt som barn: man måste sätta samvetet före lagen. Bryter man då mot lagen får man ta sitt straff, eftersom den civilisatoriska principen säger att så är samhället skapat, som ett avtal mellan människor som måste hållas. Över alla dessa principer råder dock samvetet. Väljer man samvetet får man lugnt ta straffet."

Detta, menar jag, borde många begrunda, i många olika sammanhang.

Läs mer om P.O. Enquist och om priset.

Borneo skövlas

När R var i Malaysia åkte han nästan en hel dag med buss. Fast han hann färdas många mil hade han hela tiden samma syn utanför rutan: oljepalm efter oljepalm efter oljepalm. Likadant ser det ut på stora områden av Borneo. Regnskogen huggs ned, ursprungsbefolkningen fördrivs och istället kommer jätteplantager med palmer vars olja utvinns för att användas i glass, schampo och annat mer eller mindre nödvändigt. När regnskogen försvinner ökar halten av koldioxid, vilket påverkar hela jordens klimat.

Inget nytt egentligen, men Mattias Klums vackra bilder i dagens SvD gör det hela mycket påtagligt och mycket, mycket sorgligt.

Sent i november

Klarar sig i kylan.

Willy Brandt i ny halsduk.

Vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation.

Också påpälsad, fast inomhus.

Snygg papperskorg.

På Mariatorgets tunnelbanestation.

Jämtin kommer ut

Nu stiger (s) äntligen ut ur sin närmast totala tystnad om ombildningarna i Stockholm. I en artikel på DN debatt idag föreslår Carin Jämtin bland annat att ombildningar ska kunna ångras och att köpstämmor ska övervakas av Notarius Publicus så att de går rätt till.

Jättebra! Men varför skulle förslagen behöva dröja till en av de egna fullmäktigeledamöterna drabbades och fick visa upp det i Uppdrag granskning? Här hos oss har vi påtalat samma saker sedan år 2000 utan att såvärst många velat lyssna.

Tillägg: Här kan du läsa vad Svenskan skriver om (s)-utspelet.

Hårda tider

A som arbetar med missbrukare säger: -Det är fler som kommer till oss nu som är hemlösa. Det har blivit svårare för dem att hitta någonstans att bo på sista tiden. Det finns så få hyreslägenheter och kraven för att få hyra blir hårdare. Hur ska det gå?

M som arbetar med personer med funktionsnedsättning säger: -Det behövs många nya gruppbostäder för människor som har funktionshinder och som inte kan bo för sig själva i vanliga lägenheter. Vi hade planerat för att inrätta nya gruppbostäder för dem, men nu vet vi inte hur det går. Byggstarter blir uppskjutna på obestämd tid och får vi några lägenheter alls så är det dyra bostadsrätter som staden måste köpa in.

Så drabbar bostads- och finanskriserna de mest behövande.

Uppdrag granskning igår visade hur en hycklande handlare slår mynt av bostadsbrist och knappa kommunala resurser. Det finns risk för att vi kommer att se mer av sådant om inte byggandet ökar och kommunerna får tillräckligt med resurser till socialtjänsten.

Uppdrag granskning visade också hur en skandalös privatvärd underlåter att underhålla sina fastigheter. Att inte hyresgästföreningen begärt tvångsförvaltning av dessa kåkar för åratal sedan är fullständigt obegripligt.

Över gränsen

Nu börjar det bli tydligt vad den förlängda betänketiden för ombildningar betyder. Till exempel detta: där R bor fick bostadsrättsföreningen pris på fastigheten den 23 augusti 2008 från sin hyresvärd. Samma dag började den vanliga betänketiden på sex månader att löpa, vilket innebar att ivrarna var tvungna att tacka ja till köp senast den 23 februari 2009. En rätt lång tid, men ändå överblickbar.

Någon månad senare kom den första förlängningen av betänketiden för bostadsrättsföreningarna. Nytt slutdatum blev då den 23 april 2009. Jobbigt, men förhoppningsvis uthärdligt för de flesta.

Men med den senaste förlängningen har betänketiden plötsligen utsträckts till den 23 oktober 2009. Och då får man nog säga att gränsen passerats för hur länge människor orkar leva i ovisshet.

Detta är inte anständigt.

Skåpsovare

Häromdagen skrev jag om sängskåp och andra sätt att klara trångboddhet. Idag hittade jag en annan skåpsovare: Carl-Johan De Geer. Det sängskåp som han sov i stod hemma hos hans mormor på Erik Dahlbergsgatan. Mormodern vurmade för både Hitler och Mussolini, men var samtidigt den enda i släkten som förstod sig på barn och såg deras behov.

"Jag älskade min mormor. När det gick dåligt med mina föräldrars familjeliv skickade de mig till mormor för att jag skulle bo hos henne ett par år. Det var i slutet av 40-talet. Jag bodde i hennes lilla matsal, i ett sängskåp. Jag tror att min mormor också älskade mig. Mormor älskade också svenska kungar, som Karl den tolfte. Hans porträtt hängde ovanför min säng. Jag skulle fälla in sängen varje morgon och ta bort mina saker på att det inte syntes att en pojke bodde där."

Den som vill veta också Carl-Johan hade det hos farmorn och farfarn på slottet i Skåne eller senare i den stockholmska konstnärsvärlden bör skynda sig att skaffa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten. En roman om mig själv.

Om att bo trångt

När jag var liten på 1950-talet sov jag i sängskåp. Inte i ett sånt som finns nu med jättesängar som fälls upp i hela sin längd mot väggen och sedan ser allt faktiskt ut som ett skåp. Nej, mitt sängskåp var en hylla med ett draperi bakom vilket sängen gömdes undan på dagarna. På natten fälldes sängen ned, kanske 75 cm bred, med säckande kejdebotten och tunn madrass, bäddad med broderat överlakan och vaddtäcke.

Sängskåpet var en förutsättning för att vi skulle få plats fyra personer i ett rum och kök. Trångboddheten var inget unik, de flesta vanliga familjer hade ont om utrymme, även om det blivit vanligt med tvårummare under efterkrigstiden.

När Radiotjänst år 1951 utlyste en pristävling om att skapa "hemtrivsel" fick man in många bidrag, som visade hur olika familjer gjort för att få det trivsamt hemma. I en heminredningshandbok som utgavs in anslutning till tävlingen skriver redaktören:

"Trångboddheten är det stora, allt annat överskuggande bostadsproblemet här i landet... Eftersom de flesta hem inte är och inte heller blir större än två rum och kök, och eftersom det också i de flesta familjer så småningom kommer barn, får man lov att tänka på det redan när man köper sina första möbler. Det går för resten knappast att undvika, när så många familjer inte får lägenhet förrän barnet är på väg eller redan har kommit. I så fall bör den första bosättningen vara spartansk - föräldrarna måste vara beredda på att det kan bli ett barn till, och att de så småningom måste nöja sig med det ena rummet för egen del och låta barnen få det andra."

De råd som i övrigt ges är att köpa lite i taget - inte de stora möblemang som varit populära under decennierna innan -, att blanda gammalt och nytt och att välja sådant som går att förändra och anpassa.

På det hela taget rätt välkända råd även från dagens heminredningsexperter. Däremot känns väl följande passus inte helt up to date, tack och lov:

"... husmodern, som i regel har sitt huvudsakliga arbete i hemmet, behöver också kunna få utförda detta arbete i lugn och ro, ha en skyddad arbetsplats och därtill en som är ändamålsenlig. Varje kvinna välsignar i sitt hjärta de tekniker och uppfinnar, som inreder hennes kök med alla moderna bekvämligheter. Det är inte lyx att ha rinnande vatten, elspis och värmeskåp och kylskåp, lättskötta och arbetssparande redskap."

Förutom bekvämligheterna behöver husmor också en skrivplats samt därtill en syplats, för "sömnaden är också en viktig del av husmoderns arbete". För att göra den trevligare kan man tänka på att sy "låter sig förenas med både inre meditation, samspråk med omgivningen och lyssna på radio."

Så kanske hon satt husmodern när hon broderade sitt monogram på de lakan som är alldeles för smala för min vuxensäng. Den behöver inte fällas upp mot väggen vare sig på dagen eller på natten utan tronar i ensamt majestät i det rum som bara är sovrum och ingenting annat alls.

Detta apropå en DN-artikel om den nutida trångboddhet som kallas compact living och som också kräver viss eftertanke.

Källa: Lilly Arrhenius Det levande hemmet (Radiotjänst 1951)

Bildkommentarer

Att bostadspolitiken är en het och viktig fråga just nu illustreras idag på både DN:s ledarsida och i dess kulturdel. Inte illa för ett ämne som knappt ägnades någon uppmärksamhet alls för bara något år sedan.

Pinan förlängd för hyresgästerna

Backslickade borgarrådet Larsson låter meddela att betänketiden för ombildningar till bostadsrätt förlängs med ytterligare sex månader. Det hela framställs som ett generöst erbjudande till ombildarna och det är det förstås också. Men för hyresgästerna innebär det fortsatt oro, fortsatta påtryckningar, fortsatt uteblivet underhåll. Och för bostadsmarknaden kommer det att innebära att lägenheter fortsätter stå tomma och att byten inte kommer till stånd därför att alla väntar ut resultatet av ombildningsprocesserna.

Det finns bara en sak att säga: Lägg ned!

Ombildningar utan moral

Det är många år sedan som jag tröttnade på Uppdrag granskning och dess, som jag tyckte, paranoida världsbild. Men ikväll blev jag tvungen att titta, för programmet skulle handla om ombildningarna till bostadsrätt i Stockholm. Och se - det var ett riktigt, riktigt bra program. Man lyckades belysa mycket av det som bloggen nu tjatat om i ett bra tag och som andra med mig hävdat ända sedan ombildningen här år 2000.

En av de frågor som togs upp var de oriktigheter som förekommer på många köpstämmor, med röstande som inte borde få rösta och ja-beslut som klubbas igenom utan någon haft chans att säga nej. Att staden bara tar ivrarnas uppgifter för givna och inte verkligen kontrollerar att att röstlängderna stämmer och att röstningen gått korrekt till, det är häpnadsväckande och ett exempel på hur ansvarlösa och utan moral som de borgerliga partierna är när det gäller ombildningar.

Att de även är både enögda och enkelspåriga gav borgarrådet Larsson bevis på. Ställd inför forskaruppgifter om att innerstaden alltmer bebos av välutbildad välavlönad medelklass säger Larsson: "Han kan ha fel" och så fortsätter han med sitt mantra om att "ombildningar skapar broar". Att han och hans alliansvänner skulle ha något att skaffa med att snart inga allmännyttiga hyresrätter finns kvar i innerstan tycker han inte, nej, de skapar ju bara möjligheter för hyresgästerna att själva välja.

Istället för att försöka slingra sig på detta sätt borde Joakim Larsson säga: Vi förstod att det skulle bli så här och vi tycker att det är helt i sin ordning.

Då skulle han i alla fall vara hederlig.

För övrigt 1) förekom förestås i i programmet vår vanligaste fastighetsprofessor, men faktiskt även en hittills oskådad kollega till honom, Roger Andersson, professor i kulturgeografi. Och honom var det betydligt roligare att lyssa till.

För övrigt 2) antyddes i programmet att hyresgästföreningen inte hjälper hyresgäster som vill klandra köpstämmor. Det kan så vara nu, men i rättvisans namn måste få sägas att vi här hos oss fick åtminstone ekonomisk hjälp från hyresgästföreningen när vi försökte få köpstämman här ogiltigförklarad.

Onödigt med ägarlägenheter

Nu kommer regeringens aviserade förslag om ägarlägenheter. De borgerliga ledarsidorna är förstås nöjda, men för den som vill hyra sin lägenhet finns ingen anledning till jubel.

En av poängerna med ägarlägenheterna anses vara att de ska öka rörligheten på bostadsmarknaden, genom att ägarna fritt får hyra ut sina lägenheter. Ja, visserligen ska vissa delar av hyreslagen gälla, men hyresgästen har ingen bytesrätt, inget besittningskydd och inget annat skydd mot oskälig hyra än att föra talan i hyresnämnden.

Varför skulle någon enda hyresgäst vilja utsätta sig för något sådant? Hellre har man väl ett förstahandskontrakt där hyreslagens bestämmelser gäller fullt ut?

Ägarlägenheter gynnar inte dem som har det knapert och är utan bostad, bara dem som har pengar och ofta även ett annat boende.

Ingen rimlig anledning i världen finns alltså att införa denna nya form av boende. I papperskorgen med förslaget!

Läs mer i DN och i SvD.

Ingen överraskning

Vissa bostadsintresserade personer är i dagarna svårt upphetsade över en rapport som de ständiga fastighetsprofessorerna Lundström och Lind avgett. De förargade undrar hur uppdragsgivaren Nutek har kunnat släppa ifrån sig detta dokument, som sägs gå ut på att bostadsbyggandet bör minskas, "annars faller priserna på bostadsmarknaden! Istället bör hyresregleringen tas bort och andrahandsboende underlättas! Fast det kan behövas lite nya flyktingbostäder!"

Att dokumenterat marknadsliberala professorer på uppdrag av ett statligt verk som lyder under en borgerlig regering avger en rapport som talar för mer köp och sälj, det är väl inte så konstigt.

Om man ska vara petig är jag dock inte säker på att det är just de angivna slutsatserna som dras just i denna rapport, förutom det med flyktingbostäderna som man anser vara ett akut problem. Det mesta övriga vill Lundström-Lind återkomma till genom att följa upp de förslag som de själva gett i sin bok Bostäder på marknadens villkor (SNS 2007).

I boken kan man t.ex. hitta följande passus: "Viktiga delar av ett nytt hyressättningssystem är en friare hyressättning när lägenheter är lediga och ett tydligt men tidsbegränsat besittningsskydd." Som hittat för Mats Odell, eller hur?

I boken propagerar professorerna för ägarlägenheter, beskriver den svenska kollektiva hyressättningsmodellen som ett problem och föreslår att målet om neutralitet mellan upplåtelseformerna*) ska överges.

Den som värnar om en social bostadspolitik har alltså anledning frukta professorernas vidare framfart, särskilt som de av någon anledning är nästan helt ensamma att anlitas som sakkunniga i bostadsfrågor. Var finns alla de andra professorerna som tänker annorledes, kan man undra.

Även om man kan vara skeptisk mot Nutekrapporten så står där ändå några intressanta saker, t.ex. att

- ägda bostäder har dominerat i nyproduktionen under de senaste decennierna.
- pris- och hyresnivån i nyproduktionen i storstadsregionerna har varit mycket höga i ett historiskt perspektiv.
- nyproduktionen vänder sig i praktiken till grupper med relativt höga inkomster och utbud för hushåll med något lägre inkomster bygger i huvudsak på argument om flyttkedjor.

Återigen belägg således för att det finns anledning se över byggkostnader och upplåtelseformer för nyproduktionen om man vill värna principen om goda bostäder för alla.

*) Intressant att det plötsligt blivit ett allmänt accepterat mål. Jag trodde det mest var hyresgästföreningen som drev den frågan.

Höststädning

Den stilla gråvarma novembersöndagen höststädade vi kolonilotten från vissna och frusna växter och siktade fram massor med fin kompostjord som vi kunde breda ut över de nykrattade landen. Klart för vintern alltså, utom för de tre mössen som bott i komposten och som nu hastigt fick leta sig ett nytt hem.

För två veckor sedan hade bostadsrättsföreningen sin höststäddag. Några dagar efter den fick jag en lapp i brevlådan, från en av bostadsrättsinnehavarna. Hon var, milt sagt, inte särskilt nöjd med det engagemang som de övriga medlemmarna i föreningen visat för sin närmiljö. Av arton bostadsrättsinnehavare i just det här huset (där det också finns sex hyresrätter) deltog tre på städdagen. Med anledning av det skriver min granne så riktigt att en bostadsrättsföreningen är

"ett kooperativt boende och ett kooperativt ägande där vi alla som medlemmar är ansvariga för vårt boende och för fastigheten. Det innebär att vi alla är ansvariga för att vi får blommande rabatter, gröna gräsmattor, sopade gångar och rent från skräp både inne och ute."

Skrivelsen fortsätter med att berätta om vad som behöver göras - t.ex. ställa in utemöbler, slänga risk, sopa gångar, tvätta fönster i trapphus, skotta yttertrappor och hålla snyggt i källargångar - och vad konsekvenserna blir om det inte görs av medlemmarna: höjda hyror för att köpa in tjänster och sämre värde på lägenheterna.

Så ser verkligheten ut bakom bostadsrättsivrarnas prat om möjligheten att påverka sitt boende och den stora gemenskap som ska uppstå till följd av ägandet.

Tillägg måndag: Idag hörde jag att bostadsrättsföreningens trädgårdsgrupp består av tre personer - varav en är hyresgäst. På 172 lägenheter. Inte mycket att skryta med.

Teatertid

Hösten är teater- och operatid för mig. Hittills har vi sett så vitt skilda föreställningar som den absurda och lysande Vigseln på Turteatern, den roliga men inte helt lyckade Det kommunistiska manifestet på Teater Tribunalen och den vackra men lättviktiga Bohème på Operan.

Av detta man man tro att kulturkontot är en stor post i familjebudgeten, men så är inte fallet. Inget av teaterbesöken kostade en enda krona och Operabiljetterna bara några hundra. Och det beror på Teaterlistan, om vilken jag här vill tipsa, eftersom jag vet att den behöver fler medlemmar.

Mot en ringa månadsavgift kan man via denna lista få gratis eller mycket biliga biljetter till föreställningar som av någon anledning behöver fyllas på med publik, dvs både du själv och teatern vinner på affären.

Om du går med bums med det samma kan du få biljetter till Orionteaterns Reinfeldt Ensamvargen , Dramatens Den ömhet jag är värd, Vasateaterns Diva och en massa annat.

Men barnen då?

Flaggar för bilarna - men inte för barnen.

Nu har det pratats och kampanjats i månader och år, känns det som, inför det amerikanska presidentvalet. Medan vi väntar på resultatet kan vi passa på att begrunda vad man inte pratat om. Det är förstås en hel massa saker, men en av de viktigaste är: barnen. Jag har i alla fall inte hört någon kandidat säga: "Vi måste satsa på barnen! Vi måste se till att alla barn har det bra och att deras föräldrar får stöd så att de kan ge barnen det som barn behöver." Ja, Obama har förstås pratat om någon sorts sjukförsäkring för barn, men det är allt. Och jag är inte ens säker på att det är alla barn som han menar ska inkluderas i detta.

Och ändå så finns det så mycket som skulle behöva göras. Ta det här med föräldraförsäkring, till exempel. Ännu när barnbarnet föddes för en månad sedan hade hans både smarta och välorienterade föräldrar inte lyckats klura ut hur länge mamman skulle kunna vara hemma med honom. Nu vet de att det handlar om ungefär fem månader, sedan ska mamma tillbaka till jobbet och någon annan får ta hand om lilla R.

Och då bor familjen ändå i Californien, en av de få delstater som faktiskt har föräldraledighet sedan några år. Visserligen inte mycket att tala om med svenska mått, men bra för att vara i USA: sex veckor med 55% betalning (max 916 dollar per vecka) för mamma och faktiskt lika mycket för pappa. Dessutom får mamman åtta veckors föräldraledigt från sitt jobb och pappan en vecka från sitt.

Enligt The Family and Medical Leave Act (FMLA) är den enda "förmån" som ges i samband med barnafödande att mamman garanteras att ha jobbet kvar under upp till tolv veckors föräldraledighet. Vill hon vara hemma längre än så kan hon alltså förlora sin anställning. Inte underligt att bara 70% av amerikanska mödrar över huvud taget tar ledigt från jobbet när de får barn.

Inte heller på andra sätt är USA särskilt barn- eller föräldravänligt. Ingen gratis mödravård, inga gratis förlossningar, ingen gratis barnavårdscentral. När barnbarnets föräldar vill väga honom mellan besöken hos den privata barnläkaren går de till ett hörn på en barnklädes- och barnpryttelbutik där den smarta personalen satt upp några vågar.

Om de nu kan ta sig till butiken. Är bilen trasig blir det svårt. Tunnelbana och cablecars går finns inte där familjen bor, utan bara bussar. Och för att ta sig upp på dem med barnvagn måste man be föraren att fälla ner rullstolsliften (som i och för sig är en jättebra sak) och sedan finns ingen plats att ställa barnvagnen på. Svärdottern, som brukar åka buss till jobbet varje dag, har aldrig sett någon barnvagn på bussen.

USA sett med farmorsögon är inte vackert.

Om nu Obama blir vald, så som nästan hela världen hoppas, tänk om han kunde bli den som inför åtminstone någon grundläggande allmän välfärd för barnfamiljerna. Och inte minst -skriver under FN:s barnkonvention.

Den som vill veta mer om bristen på föräldraledighet i USA kan läsa här.

Skev Rektangel

Det är mycket som är snett och vint i bostadsrättsföreningen Rektangeln. I veckan skrivs ett nytt kapitel i den sorgliga historien om den ombildning som föreningen genomfört i Ringen. Nu ska man hålla möte för att försöka reda ut de konstiga affärer som föreningens kassör och andra håller på med.

En riktig lurendrejare verkar han vara den där kassören. Oavsett vad man tycker om ombildningen får man ändå hoppas att det blir räfst och rättarting där de skyldiga ställs till svars och medlemmarna inte råkar alltför illa ut (även om många av dem varit både dumma och giriga).

Om bostadsrättsföreningen Linjalen ska lyckas hålla en rak linje vet vi inte ännu. Men vad motbildarna tycker och gör kan vi i alla fall läsa här.

En sak som redan är klar är att den som tycker att våra hem inte ska vara en handelsvara, den personen bör inte söka medlemskap i Rektangeln.

Tillägg 7.11.08: Nu har Rektangelns bokföring beslagtagits av Ekobrottsmyndigheten.

Omtänkt

Kärleksfullt behandlad.

Willy Brandt i sin park vid

Hammarbyhöjdens tunnelbanestation.

Till och från

Justitiedepartemetet har nu presenterat resultatet av den utredning som haft till uppgift att föreslå hur hyresgäster ska kunna göra olika tillval och frånval i sina lägenheter. Utredarna tycker att hyresgästerna ska ha rätt att både välja vad de vill ha och vad de inte vill ha i sin bostad i form av underhåll, utrustning och material. Vid tillval ska får hyresgästen betala ett tillägg till hyran som gör att hyresvärden får ersättning för sina kostnader för tillvalet. Vid frånval får hyresgästerna ett motsvarande avdrag.

Principerna för hyressättningen vid tillval och frånval bör, enligt utredningen, fastställas i lag. Hyrestillägget ska gälla under tio år, därefter görs hyressättning efter bruksvärdet.

Möjligheten att välja standard i lägenheten finns redan hos många allmänyttiga bostadsföretag på så sätt att man kan få underhåll tidigarelagt eller senarelagt, att man välja en finare spis eller att lägga in ett parkettgolv istället för plastmatta. Priserna för de olika alternativen finns tydligt fastställda så att hyresgästen vet hur mycket påslaget blir på hyran och hur länge det tas ut.

Det är förstås mycket positivt att även de privatboende hyresgästerna får samma rätt som de som bor hos kommunala hyresvärdar. Det är också bra att principerna för till- och frånvalen regleras i lag, men det räcker inte. Den faktiska utformningen med vad som kan väljas och till vilka priser behöver fastställas i avtal mellan hyresgästföreningen och fastighetsägarna. Utan principavtal kan enskilda hyresgäster lätt bli uppskörtade av värdar som inte bara vill ha täckning för sina utgifter utan också vill försöka göra sig vinst på hyresgästens val.

Så långt är allt ganska enkelt. Sedan blir det lite svårare. Vad kan t.ex. systemet innebära för den allmänna standarden i bostäderna? Kommer hyresgästerna spara pengar genom att välja bort underhåll så att vi på sikt får massor med risiga lägenheter? Eller kommer de att välja till marmorgolv och köksöar och deluxetapeter så att lägenheterna blir jättekonstiga och boendekostnaderna jättehöga? I ingetdera fallet blir det särskilt kul för en efterkommande hyresgäst.

Den stora frågan är hur det blir efter de tio åren, när den s.k. presumptionstiden för tilläggen går ut och hyresättning ska ske efter bruksvärdet? Vilken effekt får det på hyrorna? I samband med stambytet här ville en del hyresgäster byta ut den gamla köksinredningen. För den nya skulle de få ett påslag på 700 kr i månaden, vilket alla gick med på. Vad de inte visste var att bruksvärdet ansågs ha höjts med de nya skåpen och att de därför också fick en hyreshöjning på 4% utöver den vanliga höjningen. Om det nya förslaget är tänkt att fungera på liknande sätt måste det redovisas så att hyresgästerna vet vad kostnaderna egentligen blir för det de väljer.

Ungefär detta sade jag till den radioreporter som intervjuade mig häromdagen om förslaget. Som vanligt hade han bråttom och som vanligt kom bara en liten del med i sändningen av det jag försökte uttrycka. Men nu har jag i alla fall fått skriva om det, alldeles i lugn och ro, så mycket jag vill och helt oemotsagt. Bloggar är fantastiska!

Hyresgästerna ska inte betala

Här har man gått omkring och trott att det finns rim och reson i världen. Som att den som ställer till det också har ansvar för att ställa tillrätta. Men icke så. Bostadsrättsivarare, till exempel, som förorsakar inställt underhåll i fastigheterna, oro hos hyresgästerna över hur allt ska bli och en massa jobb för bostadsbolagen med värderingar och annat - de visar sig gå skadeslösa ur detta. Varken när de lyckas i sina uppsåt eller när de tvingas till reträtt så behöver de göra rätt för sig utan alla kostnaderna vältras över på bolagen. Och bolagen kommer förstås i sin tur att lägga in kostnaderna i sina kalkyler som ska ligga till grund för hyresförhandlingarna.

Det borde inte vara mer än rätt och lagom att de som vill ombilda också får betala de kostnader som processen medför för bostadsbolagen. Och om det -av någon outgrundlig anledning - inte skulle gå att få till, då måste förstås kostnaderna för alla värderingar och annat arbete som bolagen lägger ned tas från det som bolagen tjänar vid de försäljningar som faktiskt genomförs.
Hyresgästerna måste i alla fall säga: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Nej i Dalen - kanske

Bloggen skrev häromdagen om att ombildningen i Lindgården i Dalen skulle vara stoppad. Uppgifterna baserade sig på vad som meddelats från en hyresgäst där. Idag (torsdag 30.10) har en dementi kommit som säger att det inte är klart med stoppet, fast personal från Svenska Bostäder sagt att det var så. Jag har därför tagit bort den ursprungliga posten och publicerar istället dementin:

"Lindgårdens brf har ännu INTE dragit tillbaka intresseanmälan och konsulten har INTE hoppat av. Ett rykte spreds vida omkring här i Dalen att så var fallet, en av Svebos personal spred ryktet så vi trodde på det.Men det enda rimliga är att ett sådant här besked kommer komma snart (det måste ha diskuterats i brf), men eftersom vissa aldrig ger upp får vi vänta med hurra-ropen ett tag till. Den 10 december är slutdatumet, då går erbjudandet från Svebo ut (om de inte får förlängt med tre månader en tredje gång , av någon anledning som Stadshuset hittar på då)."

Jag lovar att kontrollera uppgifterna bättre nästa gång.

Vården som vara

När jag igår kom ut från Friskis i Ringen stod där några unga damer med papper i händerna och vackra leenden. Synen var inte ovanlig, för just gathörnet Ringvägen-Götgatan är alltid befolkat av sådana unga damer och rätt ofta öven herrar. Alla vill de något av oss: att vi ska byta mobiloperatör, gå med i Greenpeace eller skriva på någon av de oräkneliga namninsamlingar som vissa organisationer bedriver. Den här gången var budskapet ett annat och helt nytt i sin art:

"Vi har ett erbjudande från Gullmarsplans vårdcentral", sade flickebarnet ifråga. "Nej tack", sade jag snabbt, "jag är jättenöjd med den vårdcentral som jag går på, jag vill inte ha någon annan." Och så hastade jag vidare.

När jag så småningom kom hem kunde jag inte släppa händelsen. Vad var det egentligen för ärende som hon hade till mig? En efterforskning visade följande:

Värvarna var ute på uppdrag av privata Carema som just öppnat en vårdcentral vid Gullmarsplan. För att få patienter erbjuder Carema en check på 250 kr till var och en som listar sig hos dem. Det var det som den unga damen vill berätta för mig.

Om jag hade nappat på detta hade alltså min vårdcentral mist en patient. Inte så farligt, förstås, men om vi bleve många som gjorde likadant, då kunde det ställa till problem för både min och andra vårdcentraler här i söderort. Antalet listade patienter och antalet besök styr nämligen mottagningarnas ekonomi. Färre patienter ger mindre resurser. Och mindre resurser här i Björkhagen drabbar förstås dem som inte kan ta sig iväg någon annan stans, människor som mina tämligen skröpliga grannar.

Men Filippa Reinfeldt bryr sig inte om mina grannar. Hon tycker det är så bra med den nya vårdcentralen att hon hjälper till att göra reklam för den.

Av detta kan man lära att vården nu håller på att gå samma väg som skolan, den blir en vara som olika aktörer försöker få oss att köpa.

Så vill inte jag ha det. Jag vill ha den vård jag behöver av vårdpersonal som inte betraktar mig inte som en inkomstkälla utan som en människa i behov av lindring för sin plåga.

Inte bara goda bostäder till alla, alltså, utan också en god vård utan vinstintressen.

Därmed inte sagt att jag är helt emot privata alternativ inom vården. Min vårdcentral, som ägs och drivs av sin personal, lyckas hålla kommersen borta och ger oss som bor här en god vård, såvitt jag kan bedöma. Att de kanske får en mindre slant över kan jag stå ut med. Men att stora företag ska göra sig jätteprofiter på våra vårdbehov, det kan jag inte bära. Pengarna ska gå till vård, inte till vinst.

Tillägg 27.10. På dagens DN Debatt avhandlas samma tema. Där framgår att Carema ska ta över psykiatri- och missbruksvård i Stockholms läns landsting efter Maria beroendecentrum, vars ägare stoppat många, många skattemiljoner i sina fickor

B livande patient?

MTB-cyklister tar liften uppför Hammarbybacken och cyklar sedan nedför.

Jättebrant, jättefort. Inget för gamla hönsmammor att titta på under söndagspromenaden.

Rädslan är farlig

I fikarummet häromdagen kom samtalet att handla om den stackars kvinna från Gällivare som nu hittats död. Mördaren mötte hon på en parkeringsplats längs vägen hon åkte på. Enligt mannen träffades de av en slump och så började hon förebrå honom för något och så bara blev det så att hon låg där och var död.

-Men hur kunde hon, säger någon, hur kunde hon gå ur bilen när det var en främmande man där? Och hur vågade hon skälla på honom därute ödemarken? Jag skulle ha låst bildörren och åkt därifrån när jag såg honom.

Någon annan berättar att hon inte gärna går ut om kvällarna i staden och gör hon det så blir det taxi hem. Ta tunnelbanan vågar hon inte, där är ju så bråkigt och så är det den mörka gångvägen hem. Säger till ungdomar som är stökiga gör hon inte. Man vet inte, kanske har de kniv och ger sig på en. Bäst att låta dem vara.

En tredje drar sig för att ta reda på hur det är fatt med folk som hon ser ligga på marken utomhus. Tänk om de är tokiga eller smittar ner en med något läskigt. Bättre att polisen får ta hand om det.

Men kära vänner - vad är det som ni är så rädda för? Om ni inte vågar gå ur bilen, då missar ni möjligheten också till de goda mötena. Om ni inte vågar åka tunnelbanan, då har inte de unga annat att mäta sig mot än varandra. Om ni inte vågar se efter vad som hänt, då kanske en livet svinner ur människan som ligger där på trottoaren.

Och idag står det i alla tidningarna att en av tre svenskar vill bo extra säkert, till en exempel i ett ihägnat område med portkod eller lås. Jag antar att det är ett utslag av samma rädsla som mina arbetskamraters.

Visst finns det farliga människor. Och dem ska man akta sig för. Men de är inte så många. De flesta är faktiskt rätt hyggliga. Det gäller att lära sig vem som är vem och vara rädd för rätt personer. Att frukta allt och alla är det verkligt farliga. Då inskränker vi våra liv och börjar vara på vår vakt. Rätt vad det är står vi där med knivar och skjutvapen vi också, för att skydda oss mot de där andra, som verkar så läskiga. Och rätt vad det är har vi skjutit. Och så kanske det ligger någon där och bara är död.

Jag minns inte längre vem som sade det, men jag vet att det är sant: rädslan urholkar själen. Och samhället, kan man tillägga.

För övrigt är det så att de som råkar illa ut på stan, det är inte kvinnorna eller de gamla, det är de unga männen. Kvinnorna löper störst risker i sitt eget hem, det är där de blir slagna, sällan någon annan stans.

Om det inhägnade bostadsområdet Victoria Park skrev jag här tidigare i år.

Gated community på Manhattan, New York

Dagsnoteringar

Det är länge nu som bloggen tjatat om att man borde tala lika mycket om den segregerade innerstaden som om den segregerade förorten. Idag skriver faktiskt SvD just om detta, fast man kallar det inte för segregation utan för homogenitet eller heterogenitet. Det mest homogena området är Rinkeby, därefter kommer Norrmalmoch sedan Fittja. På femte plats återfinns Sofia-Katarina och på sjunde respektive åttonde Östermalm respektive Djursholm.

Och värre ska det bli, enligt länsstyrelsens projektledare för social utveckling: -Trots att politikerna vill ha mer blandade områden går Stockholm mot mer ökad likriktning och segregation.

De mest heterogena områdena är sådana som Tumba, Västra Jakobsberg eller Östertälje. Månne man kan söka asyl i Östertälje när det blir riktigt illa efter alla utförsäljningar och sånt?

I DN ondgör sig huvudledaren över att Stockholms miljöförvaltning ålägger bostadsrätts-föreningar att utöva s.k. egenkontroll över sina fastigheter. Det räcker, tycker DN, att kolla att "huset inte pyser av radon och andra farligheter", allt annat kan man lämna till bostadsrättsföreningen att ta ansvar för. "Det är inte rimligt att ... ålägga ideellt arbetande människor i små bostadsrättsföreningar en massa extraarbete och extrakostnader för en fastighetskontroll som de inte vill ha", skriver DN.

Men det är ju faktiskt redan så att många bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar - och flera kommer det att bli i takt med att ombildningar trumfas igenom av knappa majoriteter. Då är det alldeles självklart att dessa kvarboende hyresgäster ska tillförsäkras en boendemiljö som är lika bra som andra hyresgästers. Därför är det precis som det ska vara om bostadsrättsföreningarna tvingas ha koll på saker och ting.

I Aftonbladet skriver Helle Klein så klokt och bra om "Sisyfos i ruinerna av kapitalismen". Så här avslutar hon sin krönika:

I spåren av den extrema ekonomismens fokus på den vinstmaximerande egoisten har känslan för det gemensamma trängts undan. Det enda kollektiva som återstår är den förtingligade tillvaron där vi alla ska sträva efter att bli vårt eget varumärke. Sisyfos är fullt upptagen med att fixa rätt logga till sin sten.

Alltmedan berget förvandlas till en grushög.

Men kanske kan det ur denna kapitalismens och girighetens kris växa fram en vilja till förändring.

Vem formulerar hoppet? Vem förmår förvandla saknaden till längtan efter något nytt? Häri ligger politikens möjligheter. Den vilsna Sisyfos måste åter få se konturerna av bergskammen och känna fast mark under sina fötter."

Just så. Framåt och aldrig glömma vari vår styrka består.

Hur ska det gå för Cecilia?

I dagens DN intervjuas Cecilia, en 27-årig kvinna som flyttat mellan andrahandsbostäder inte mindre än tio gånger på fem år. För dagen är hon helt bostadslös och tvingas sova hos några kompisar. Eftersom hon jobbar genom ett bemanningsföretag utan fast anställning får hon varken förstahandskontrakt eller lån till en bostadsrätt, utan måste fortsätta på andrahandsmarknaden.

- Det känns jobbigt att inte kunna bygga upp ett hem. Jag packar inte längre upp alla mina lådor. Det är ingen idé eftersom jag snart flyttar ändå, säger Cecilia,

Hon är inte ensam. Enligt en undersökning från hyresgästföreningen uppger hälften av dem mellan 20 och 27 år i Stockholms stad att de inte har någon egen bostad. Några av dem bor förstås fortfarande hemma, men många harvar runt på samma sätt som Cecilia.

Detta ger mig en osökt anledning att få använda gamla kära "det var bättre förr". Ja, riktigt mycket förr var det inte alls bra, då var det bostadsnöd och trångboddhet och alldeles för jävligt, men då, "på min tid" som det heter, då var det faktiskt rätt bra.

Den tiden inträffade i slutet på 1960- och början av 1970-talet, det vill säga under de år då det gamla revs och det nya byggdes i en rasande fart. Då kunde en ung människa flytta hemifrån några veckor efter studentexamen och så där utan vidare bosätta sig på Narvavägen, alldeles vid Djurgårdsbron. Visserligen i en delad dödsbolägenhet, men i alla fall. Där fanns en dörr att stänga om sig och ingen förälder kunde ha synpunkter på ens förehavanden.

När det efter några månader blev lite trist att bo där tipsade någon om att det fanns lediga rivningslägenheter på Odengatan. Ett samtal till fastighetsägaren räckte och så fanns både ett rum och ett litet eget kök att låsa om. Hyran var 96 kr i månaden, men till det kom förstås utgifter för all den fotogen och den ved som behövdes för att få upp temperaturen åtminstone några grader över fryspunkten. Bara kallvatten fanns i köket och inte tillstymmelse till bad eller dusch någonstans i huset. Men för en fattig student spelade sånt ingen roll, det fanns annat som var viktigare. Bada kunde man göra på badhuset och kläderna tvättades i tvättomat ute på stan.

Nästa steg i bostadskarriären var en tvårummare i andra hand på Hagagatan, med värme, varmvatten och bad i källaren. Härligt, men hyran var dryg tyckte vi som då blivit två - 480 kr i månaden. Så vi flyttade, med bostadsförmedlingens hjälp, till ett nytt rivningskontrakt på Tomtebogatan. Åter alltså till kallvatten och kakelugnar, vilket gick an rätt länge, men inte när barnet kom. Då var det inte kul med värmandet av badvatten till honom eller med babykläderna på tork ovanför vedspisen.

Och si - bostadsförmedlingen ingrep igen, och gav oss nu en modern trerummare i förorten. Med: centralvärme, varmvatten, badrum, massor med skåp och balkong. Nästan som i himlen. Hyran var närmare 500 kr i månaden, men det hade vi råd med vid det laget med två inkomster i familjen.

Några år senare var jag lika gammal som Cecilia är nu. Då hade jag alltså redan haft både fast jobb och egen lägenhet ett bra tag. Jag hade kunnat flytta hemifrån när jag ville och jag hade inte behövt flytta runt mer än några gånger innan jag fick ett förstahandskontrakt.

Men hur ska Cecilia och hennes generationskamrater få någonstans att bo? Det kan man sannerligen grubbla över, särskilt när det nu signaleras att nyproduktionen av bostäder håller på att stagnera.

Mer om stadsplanering

Min lilla betraktelse om att bygga en stad häromdagen förorsakade kommentarer från någon som tyckte jag var dum mot San Francisco, från en annan som anser att det är bra att bygga mer innerstad och från Gardebring som alltid passar på att säga hur trevligt han tycker det är med höga hus.

Om att det är bra med planering är vi nog alla överens. Fast det är ju inte heller så svårt att vara för den åsikten finns ju manifesterad i lagstiftning som väl ingen ifrågasatt (om inte någon anarkoliberal fått för sig att man ska få bygga hur som helst i den individuella frihetens namn). Det som måste diskuteras är hur vi ska planera.

Vad jag ville säga med mitt inlägg häromdagen var att man måste konkretisera vad man menar. Promenadstad, t.ex. låter ju väldigt tilltalande, men vad innebär det i praktiken? En anonym kommentar förklarade att Alvendal "menar att vi ska bygga ut innerstaden med mer innerstad.". Jaha, men vad betyder det? Innerstaden är faktiskt inget enhetligt och en gång för alla definierat berepp, utan det måste förklaras. Jag gissar att man menar kvartersstad med butiker och annat i bottenplanet. Men säg då det! Och tala om vilken skala husen ska ha! Ska det vara tre-fyravåningshus eller ska det vara höghus? Jag vill ha besked.

Bygga-mer-innerstads-förespråkarna hänvisar gärna till Hammarby sjöstad när de talar om stadsmässighet. Till det kan man säga att Sjöstaden visserligen inte ser ut som en traditionell förort med friliggande hus, men att den inte heller är som stenstaden med huvudsakligen slutna kvarter, utan den är en blandning av bådadera. Så ligger Sjöstaden inte heller innanför tullarna, utan utanför dem, men med Södermalm en kort båtresa bort och med hela Nackareservatet bakom knuten. Det är denna mittemellanhet som gör att det blir så bra, tycker jag.

Gardebring menar att det inte är husens höjd som avgör hur trivsam en stad är. Som bevis för hur trevligt det kan vara med höga hus hänvisar han till Manhattan. Om Manhattans kvaliteteter behöver vi inte disputera. Också jag är en stor älskare av denna stadsdel, men att de (extremt) höga husen funkar där är en helt annan sak än att det skulle vara lyckosamt med sådana i Stockholm, där skalan på den befintliga bebyggelsen är en helt annan. Manhattan har också en puls, som nog Stockholm aldrig kan få, och dessutom är det inte bara en stadsdel, det är även en myt. Och myter mäter man inte med de vanliga mått, som i alla fall jag annars skulle använda (till exempel: hur kan man leva med barn på Manhattan när där i vissa områden bara finns enstaka små inhägnade och asfalterade lekplatser - som för övrigt bra mycket liknar rastgårdarna för patienter på de gamla mentalsjukhusen?).

Den som är intresserad av stadsbyggnad och av San Francisco bör läsa Sverker Sörlins krönika om the Bay Area i dagens DN. Där framgår tydligt att områdets kvalitet inte finns hos bebyggelsen, utan i all den natur som omger den.

San Francisco är för övrigt inte heller i sina äldre delar någon promenadvänlig stad. Och hur den är för rullstolsburna vågar jag inte ens tänka på, med alla dessa branta backar. Det är ju knappt bilarna och de gamla kabelvagnarna tar sig upp och ner, hur ska man då ta sig fram med en rullstol?

En av många, många San Franciscanska backar.

Källor: Artikeln av Sverker Sörlin finns i DN:s papperstidning och har den långa rubriken Naturen innebär en paradoxal humanisering av staden. Växter och djur tar loven av brottsligheten och gör barns uppväxt säkrare.

Oklart från (v)

Vänsterpartiet har hittills kommit undan kritik från bloggen, men nu finns tyvärr anledning att undra över även vad (v) egentligen vill. I höstens budgetmotion skriver vänsterpartiet först en massa bra saker om goda bostäder till rimliga kostnader som en social rättighet och en massa annat som bloggen verkligen instämmer i. Som medel för att förverkliga detta föreslår (v) en statlig bostadsfond som kan ge investeringsbidrag till fastighetägare för ny- och ombyggnation av hyresrätter. Till fonden ska avsättas 10 miljarder kronor per år under tio år. Pengarna ska komma från Riksgälden och staten ska betala fondens amorterings- och räntekostnader under 30 år via exempelvis Statens bostadskreditnämnd. Med reservation för bloggens synnerligen begränsade kunskaper i ekonomi så tycker bloggen att det här låter som ett utmärkt förslag.

Men sedan kommer det som inte går att förstå, för när det gäller antalet nya lägenheter skriver (v) plötsligen: "Det övergripande målet är att det skall tillkomma minst 40 000 lägenheter per år de närmaste tio åren, av vilka hälften ska vara hyresrätter."

Men - varför ska bara hälften vara hyresrätter? Varför inte alla 40 000? Ingen motivering eller förklaring finns i förslaget, bara detta konstaterande att hälften alltså kan vara annat än hyresrätter. Jag förstår ingenting. Om man först säger en massa bra saker om hyresrätten, varför ska man då börja bekymra sig över byggandet av andra upplåtelseformer? Det man bör göra är väl att tala om just hur dessa billiga hyresrätter ska bli verklighet och inte om någonting annat.

Det vore också intressant att få veta vilken effekt på byggandet och på hyresnivåerna som (v) beräknar att de nya investeringsbidragen ska få.

Betänkligt

Mälarhöjdens enda kvarvarande hyreshus finns på Klubbacken, i övrigt består området bara av villor och några bostadsrätter. Nu vill en bostadsrättsförening utrota också denna lilla enklav av hyresrätter. De har därför begärt pris på fastigheten från Svenska Bostäder. Men det pris de först fick var alldeles för högt, tyckte de, mycket mer än för grannfastigheten som var i mycket bättre skick. Med det erbjudna priset skulle bostadskostnaderna fördubblas för förhoppningsfulla blivande borättarna. Det gillade de förstås inte och begärde därför en ny värdering. Den ledde till att priset sänktes med 3375 kr per kvm, vilket ju faktiskt blir rätt mycket om man har ett antal kvadratmeter att betala för.

Anledningen till att Svenska Bostäder gick med på att göra en ny värdering var att den första påstått bl.a. att fastigheten var stambytt, vilket inte var sant. Ombildningskonsulten kommenterar: "Tekniska besiktningar inför värderingar är väldigt översiktliga och inte speciellt nogranna. Det är inte så svårt att tänka sig att det kan bli fel."

Inte för att jag det ringaste bryr mig om bostadsrättarnas ekonomi, men nog häpnar man när man hör detta och undrar: på vilka grunder sätts egentligen priserna till bostadsrättsföreningarna? Finns inga riktlinjer med punkter som värderarna ska undersöka och lägga till grund för en saklig värdering? Eller handlar det bara om var den hyperkänsliga Marknaden råkar vara i för sinnestillstånd för dagen?

Man blir betänksam.

Förutom att fundera över detta har bloggen ägnat dagen åt att delta i hyresrättsmanifestationen på Medborgarplatsen med omnejd. Några hundra personer av olika årgångar lyssnade till diverse anföranden samt promenerade en sväng tillsammans. Och det var väl bra, även om många flera borde ha varit där. Men det som gjorde mig betänksam även i detta sammanhang var de unga vänsteristernas oförmåga att skilja på stort och på smått.

Om man kallar till manifestation för hyresrätten, då ska man hålla sig till den frågan. Man ska inte blanda in allehanda annat och allmänpolitiskt, till exempel om man gillar regeringen eller ej och faktiskt inte heller vad man rent allmänt tycker om de högerextremister som försökte störa tillställningen. Det räcker så bra med "jalla, jalla, bostad åt alla" och "rädda allmännyttan - slopa egennyttan".

Källa: DN den 18 oktober 2008

Att bygga en stad

Inte promenadvänligt.

Avgångne stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund talade ofta och gärna om höga hus och märkesbyggnader. Efterträderskan Alvendal lanserar idag, inför till fullmäktiges budgetdebatt, promenadstaden. Med detta menar hon att det ska skapas "många fler stadsmiljöer som bygger vidare på innerstaden men leder långt utanför tullarna". I en ny översiktsplan ska "otrygga tomrum" fyllas, vilket ska "ge hela Stockholm mer innerstadskaraktär".

Man blir rätt misstänksam, särskilt som artikeln saknar nästan all konkretion vad gäller det som ska göras.

Hon skulle kunna mena att man ska gräva ner bilarna och däcka över tunnelbanespår för att kunna bygga bostäder och då är jag med på noterna. Men hon skulle också kunna mena att det är grönområden som är otrygga och då vill jag inte vara med.

Hon skulle också kunna mena att man ska komplettera befintlig bebyggelse på ett varsamt sätt så att naturen bevaras och så att de nya husen smälter in i den gamla miljön och det tycker jag är jättebra. Men hon skulle också kunna mena att hon vill bygga de höga hus som företrädaren vurmade så för och då kliver inte jag på hennes tåg.

Hon skulle också kunna mena att man ska bygga massvis med billiga hyresrätter och då är jag alldeles definitivt för det hela. Men likaväl skulle hon kunna vilja bygga ytterligare en massa dyra bostadsrätter - och då får det definitivt vara för min del.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Downtown San Francisco. Definitivt stadsmässigt men knappast promenadvänligt.

Tänjer på sanningen

Dagens artikel på DN.Debatt är väl knappast någon debattartikel utan en politisk pamflett från de borgerliga partierna i Stockholms stadshus. Varför DN upplåter en gratis helsida åt detta kan man grubbla över och grubbla kan man också göra över vad som menas med det som sägs i artikeln. Den stora frågan är: hur har man räknat när man säger att mellan 40 och 50% av lägenheterna i innerstan nu är hyresrätter?

Enligt stadens egen statistik var redan vid utgången av år 2007 andelen bostadsrätter i innerstan 55%, medan 34% av lägenhetsbeståndet utgjordes av privata hyresrätter och 11% av kommunala. Enligt den snabba beräkning som jag kunnat göra idag bör mellan 700-900 lägenheter ha hunnit ombildas hittills innanför tullarna. De kvarstående intresseanmälningarna omfattar närmare 5500 lägenheter. Om alla dessa blir ombildade sjunker andelen kommunala hyresrätter till knappt 8% och den totala andelen hyresrätter segar sig med nöd och näppe över 40%. Och det är utifrån det nuvarande läget, utan de nybyggen som är på gång eller planerade och bland vilka andelen bostadsrätter är mycket hög. Att man ens skulle nå upp till skamligt låga 40% hyresrätter om de nya lägenheterna räknas med, det har jag svårt att tro.

Man får nog säga att alliansen tänjer bra mycket på sanningen för att få den att passa in i den bild som man vill få fram av att partierna tar ansvar för att vi ska kunna bibehålla en stad för alla och inte bara för de rika.

Tillägg den 15.10: I dag har DN också räknat. I SvD har nyhetsreportrarna upptäckt vad som hänt och ledarsidan är sur.

Ringen, igen

Nu kommer nya uppgifter om Ringenröran. Det visar sig bland annat att den kassör som plockat ut stora arvoden och tänkt att tjäna massor med pengar på att renovera bort hyresgäster, han bor i själva verket inte ens i Ringen utan i en jättevilla i Näsby park. Nu har några boende anmält hans förehavanden i bostadsrättsföreningen till Ekobrottsmyndigheten och hoppas att den ska genomföra en utredning om eventuellt jäv för kassören. De boende har också fått till att bostadsrättsföreningen ska hålla en extrastämma för att behandla frågan om styrelsen ska ha fortsatt förtroende eller om en ny ska väljas.

Bland dem som köpt bostadsrätter i huset är några oroliga, andra nedstämda eller förbannade. En av de boende, som bott i huset i fem år, lät sig ryckas med av styrelsens visioner inför köpet. Han säger: – Jag övertygades av allt prat om låga avgifter, gratis bredband och fina skisser på ombyggda portuppgångar. Jag skrev till och med berömmande mejl till styrelsen om hur bra det såg ut. Nu ser jag att vi har blivit manipulerade. Jag tror att det har blivit en sorts kris för många. Man trodde att allt skulle bli bra, men nu börjar man inse att det inte ser så lovande ut. Jag är jätteorolig. Finansmarknaden går ner och jag har tagit lån på tre miljoner. Nu går det inte att sälja lägenheter här ens om man skulle vilja det. Mäklarna avråder folk från att köpa i Ringen. Folk som redan har köpt villa får inte sina lägenheter sålda.

En annan person säger: – Största orosmomentet är naturligtvis att hela föreningen ska gå överstyr. Det har hänt att stora föreningar går i konkurs och då står vi här med våra lån. Jag vill inte ha folk i styrelsen som försöker göra business på vårt boende.

Ja, förfärligt är det som redan hänt och ännu värre kan det bli. Förvisso är det därför synd om människorna i Ringen. Men - de har också ett eget ansvar. Det är de själva som valt denna styrelse och de är de själva som valt att tro på vackra ord, istället för att kritiskt granska och tänka efter. Om de stannat upp och reflekterat hade de säkert kommit på att det fanns mycket som var konstigt här.

Nu gav de sig inte den tiden tiden, utan drogs med av talet om en ljusnande framtid där de skulle få allt till ingen kostnad alls. Fast de borde förstått att sådant är inte livet utom för mycket små barn (så som barnbarnet!).

Men andra har fortfarande chansen att begrunda vad de vill och inte vill, vilka personer som är att lita på och inte och vilka utfästelser som verkar trovärdiga eller ej.

Källa: Per Cornell, Direktpress

Tillägg den 14 oktober: Se även dagens SvD.

Gnissel i maskineriet

Till foljd av det tillfalliga ombildningsstoppet fick Brf Fikonet pa Tengdahlsgatan stalla in sin kopstamma och nu vet man inte hur det gar med ombildningen dar. Ocksa i Hogdalen har man problem, om vilka man kan lasa har. Aven andra ivrare har det svart for tillfallet:

Av totalt 643 foreningar som ansokt om ombildning har 82 (gissningsvis de som finns i Stadsholmens fastigheter) fatt nej av staden och ett 40-tal har sjalva tackat nej till kop. Ungefar 100 foreningar har skrivit pa kopekontrakt, men bland dem finns foreningar dar tilltradet av olika orsaker ar forenart med problem. Antalet foreningar som rimligen bor omfattas av stoppet ar 172. Aterstar alltsa cirka 250 foreningar som annu inte fatt nagot koperbjudande och som darfor nu har ett utmarkt tillfallet att ta tillbaka sina ansokningar.

Den nya manniskan

I den tidiga och som alltid kyliga San Franciscomorgonen hittar jag i DN.se en artikel om "homo bostadsratt", den nya manniska som nu brer ut sig i Stockholms innerstad. Bilden som ges bor begrundas, bade sann och sorglig som den ar. Fast som gammal latinare blir jag lite stord av det sprakliga. Nog borde val manniskan ifraga atminstone ha ett litet -us eller -icus pa slutet?

Nastan ratt

Nu nar de forsta dagarnas kaos kring den nyfodde har lugnat sig har jag fatt tid att lasa lite svenska tidningar pa natet. Hittar da en artikel av Bjorn Alfredsson som visserligen inte sager nagot utover det som bloggen brukar saga, men som ar bra anda.

Fast vad Bjorn menar med att de nya bostadsrattsinnehavarna inte kan kontrollera de egna bostadsvillkoren forstar jag inte. De stora kostnaderna for boendet kan de givetvis inte paverka annat an marginellt. Men i ovrigt finns ju faktiskt saker som de kan bestamma over: de kan till exempel valja den ena eller den andra entreprenoren for ett visst jobb som de vill ha utfort, de kan valja att bygga om tvattstugan eller inte, de kan valja att ha garden stadad eller ej. De kan ocksa valja att skaffa nytt golv eller ny kyl-och frys nar det behagar dem. Visserligen kan dessa val kosta dem en hel del i form av entreprenadarbeten som behover goras om, daliga tvattmojligheter, trist utemiljo, bra mycket eget arbete och omedelbara utgifter - men visst kan de paverka.

Den konstiga stavningen beror inte pa att jag blivit alldeles tossig av lille R (bara nast intill), utan pa att hans far har ett amerikanskt tangentbord.

Reträttmöjligheter

Ingen som är intresserad av bostadsfrågor har väl missat att den styrande majoriteten i Stockholm beslutat att inte erbjuda fler lägenheter till försäljning just nu och att ge ytterligare två månaders betänketid för de bostadsrättsföreningar som funderar på om de ska köpa eller ej. Föreningar som redan sagt ja får skjuta på övertagandet i två månader.

Orsaken är förstås den finansiella krisen i både Sverige och delar av världen i övrigt. De höjda räntorna skapar osäkerhet för ombildarna och gör att "priser på fastigheter inte kan fastställas på ett ansvarsfullt sätt", menar majoriteten.

Det kan låta bra, men sanningen är väl att majoriteten är rädd att det ska bli många nej till ombildning på köpstämmorna under hösten. Därför förlänger de den betänketid som bostadsrättsföreningarna har och hoppas att det ekonomiskt läget ska förändras till det bättre om några månader, så att ombildningarna kan gå igenom då.

Fortsatt pina, alltså, för alla dem som inte vill ombilda. Och plågan kan bli lång för ombildningschefen Quiding säger att "vi tar en paus i två månader i första hand, sen får vi se hur det utvecklar sig".

Tänk om han istället hade sagt: "Vi har kommit på att det här med ombildning var en riktigt dålig idé. Därför tar vi tillbaka erbjudandena till alla föreningar som inte redan övertagit fastigheterna. Och i de fastigheter där ombildning skett, där ska vi se till att kvarstående hyresrätter också ska få förbli hyresrätter för all framtid."

Majoriteten har alltså problem , men inte bara med ombildningarna, utan också med tillbyggnaden till Asplunds stadsbibliotek. Redan innan bygget är påbörjat har kostnaderna börjat skena iväg långt utöver kalkylen på 795 miljoner kronor. Projektet ska nu granskas av bl.a. finansborgarrådet. Huruvida det kan bli någon byggstart under 2010 är oklart.

Här har man alltså också en chans att ändra sig och säga: "Den där tyskans förslag till tillbyggnad var nog inte så bra i alla fall. Nu börjar vi om från början och låter arbeta fram något helt nytt, som inte alls behöver ligga på Odengatan, utan mycket väl kan byggas någon annan stans, till exempel vid Slussen."

Med detta tar nu bloggen lite ledigt och far iväg för närstudier av den amerikanska bolånekrisen men framför allt av - barnbarnet!

Fortsatt röra i Ringen

Om turer och konstigheter kring bostadsrättsombildningen i Ringen har jag tidigare berättat. Idag ger SvD oss ett nytt kapitel i historien om den uppseendeväckande ombildningen. Nu gäller det konstruktionen med att bostadsrättsföreningen överlåtit rätten att sälja framtida tomma hyreslägenheter till ett bolag där bostadsrättsföreningens kassör har ägarintressen. Bolagets plan är att renovera hyresrätterna på ett sådant sätt att hyrorna blir så höga att hyresgästerna inte har råd att bo kvar. Också de nya lägenheter som kan tillkomma genom vindsombyggnader ska bolaget få sälja. På detta tänker sig kassören och hans kompisar att tjäna 120 miljoner kronor.

Den nya ordföranden Ladeby gillar inte det här för han har kommit på att avtalet om hyresrätterna är dåligt för bostadsrättsföreningen, dvs "inte affärsmässigt". Dessutom har han kommit på att kassören är jävig. Man får väl ge ordföranden lite credd för det, fast vi andra ju insåg hur det förhöll sig för rätt länge sedan. Tänk om han kunde komma på att det är bra omoraliskt gentemot hyresgästerna också att spekulera i att de ska flytta.

Ladeby har också kommit på att den ekonomiska plan som redovisades för medlemmarna på köpstämman inte stämmer med den plan som lämnats till Bolagsverket. Det innebär att föreningens skuld till banken är större än vad den borde vara. Och större än den borde vara var den väl redan från början, om jag förstått saken rätt, för man har gjort en väldigt konstig fördelningen av lånen i denna förening i syfte att få så många som möjligt att köpa. Inte så kul i dessa dagar med ständiga höjningar av bolånen.

De ansvariga för denna röra, kassören och några till i styrelsen, borde förstås skämmas. Men det verkar de inte göra. Istället arvoderar de sig själva med 600 kronor i timmen för sitt styrelsearbete. På bara några månader har de plockat ut över 1,7 miljoner kronor i arvoden.

Om jag var medlem i denna förening skulle jag gråta och slita mitt hår och undra hur in i glödheta jag kunde vara så dum att jag lät mig hamna mitt i en sådan osedvanligt osmaklig röra.

För övrigt verkar det som om den borgerliga majoriteten i Ekerö inte lyckas med att sälja det allmännyttiga bostadsbolaget där. Ingen köpare hade i alla fall anmält sig igår när anbudstiden gick ut. Hurra!

Svensk bolånekris

Även om de stora bankerna än håller sig upprätt i den finansiella stormen så har bolåneförtaget Blue Step börjat vackla. Blue Step ger dyra lån till dem som inte borde låna pengar, dvs precis det slags lån som utlöst den nuvarande bankkrisen i USA. Nu varslar Blue Step en tredjedel av sin personal och säger att man ska skära ned på sin långivning. I enlighet med kutymen försöker man lugna den oroliga marknaden med att kreditförlusterna visserligen ökat, men att det inte är något explosionsartat och inget man oroar sig för.

Borde inte Stockholms stad omedelbums avsluta sitt samarbete med detta skojarföretag?

Källa: DN 30.9.2008

Fulspel

I Sumpan skyr vissa inga medel för att få till den ombildning de vill ha. På Logdansvägen ville bostadsrättsföreningen köpa fastigheten Violen 2 av kommunala Förvaltaren. När köpstämman inte gav tillräckligt många ja-röster utlyste bostadsrättsföreningen en ny stämma. På den blev det ja med en rösts övervikt. Men de ja-rösterna hade tillkommit på synnerligen märkliga sätt. Majoriteten av dem - 143 av 174 rösterna - avlades genom fullmakt, varav ett sextiotal insamlats av två ledamöter i bostadsrättsföreningens styrelse. Minst fem röster kom från folk som inte längre bor på Logdansvägen, men som folkbokfört sig där igen i samband med köpstämman.

Med dessa fula knep trodde sig ivrarna ha rott hem ombildningen. Men nu har de stött på patrull. Uppmärksamma människor har reagerat över att den ändring i bostadsrättföreningens stadgar som låg till grund för alla fullmakterna inte gäller för den typ av köp som föreningen tänkte göra. Bostadsbolaget säljer nämligen inte direkt till bostadsrättsföreningarna utan utformar transaktionen som en försäljning av aktier i ett dotterbolag. Och aktier är lös egendom medan stadgeändringen gällde fast egendom och då är inte alla fullmakterna giltiga. Rätt åt ivrarna!

Även hos strävsamma Britt i Västertorp är det, som jag berättat tidigare, mycket snack om fullmakter. Nu ska ivrarna gå runt och samla in fullmakterna och samtidigt ska de berätta om hur bra allting ska bli. En solid förening med stor potential utlovas och så fortsätter man med att "det här ger oss alla ett unikt tillf'älle att till ett mycket bra pris få tillfälle att i egen regi förvalta våra hem". "Vi hoppas att ni alla ska dela vår unika chans till att köpa våra kära hem" säger man med hittills oöverträffad patetik.

Britts sakliga information kallar styrelsen för skrämsellappar. Det begreppet använder också hyresgästen Sara som sms:at följande till Britt: "Kan du sluta trakassera mitt hus med dina skrämsel lappar.Kan folk få bestämma själva? Hoppas verkligen att det röstas ja. Ge oss en chans till att göra en bra affär och flytta ifall det inte passar dig. Du är ju inte riktigt klok."

Det är sannerligen inte lätt att vara motvalls i ombildningstider. Men stå på dig Britt - vi är många som stödjer dig.

Balkongbekymmer

Den söta damen på bilden är min granne Ulla-Britt. Så här såg hon ut sommaren 1969 när hon satt på sin balkong så som hon brukar göra alla vackra dagar under sommarhalvåret. Men i år har det nu tagit slut med både sommaren och med balkongen, för hösten har kommit och hennes balkong är bara en betongplatta. Hur lång tid det ska ta för henne att få balkongen tillbaka är det ingen som vet, för vi får ingen information om hur länge fasadrenoveringen ska pågå.

Men jag - jag har äntligen en balkong igen, efter tre och en halv månads balkonglöshet. Och jag har fönster som jag kan se ut genom utan att hindras av plast och byggnadsställningar. Det är övermåttan skönt. Så fort balkongen satts på plats var jag förstås där och planterade ljung och silvergirlang och andra fina höstväxter i mina krukor som annars stått tomma inomhus hela sommaren.

Fast fasadrenoveringsenländer är inte slut än på ett tag. Nu är det dags att dra för gardinerna i sovrummet för att slippa se och slippa bli sedd av byggjobbarna som ska klampa omkring där utanför i ett okänt antal veckor.

Och så är det det där med ersättning för men i nyttjanderätten. Vår ombudsman skrev till bostadsrättsföreningens ombud om detta redan i juni, men än har vi inte fått något svar på om föreningen vill träffa avtal om ersättning eller om vi ska behöva driva frågan juridiskt. Uselt av dem, tycker jag, att inte ge besked på flera månader.

Om jag inte hade skrivit om balkongen idag hade jag till exempel skrivit att man undra om majoriteten tänker sänka ombildningspriserna nu när fler och fler tackar nej till att köpa eller om att man kan fundera över varför inte de kvarboende hyresgästerna ska tillfrågas om hur de tycker att det blivit efter ombildning eller om att man kan konstatera att det finns privata byggherrar som inte gnäller över att de inte får ta ut vilka hyror de vill utan bygger ändå. Och så hade jag förstås sagt något om att Bo Rothstein gjort en intressant analys av finanskrisen i USA. Men det lämnar jag därhän för ibland känns det lilla och vardagliga viktiga än det stora och spektakulära.