Bostaden som vara eller livsnödvändighet

Under klappjakten sprang bloggen på ett av årets nya sällskapsspel. Det presenterar sig självt så här: "I Stora Bostadsspelet köper renoverar och säljer du lägenheter tills du har tillräckligt med pengar för att köpa Våningen. Det gäller att se upp för saboterande grannar, avgiftshöjningar och ludd i torktumlaren."

Längre från bostaden som ett hem och så nära den som vara och statussymbol är det svårt att komma.

Om jag köpte? Tror inte det . Gissningsvis lär inte så särskilt många andra heller blir köpsugna, förutom då förstås en liten grupp människor kring Fastighetsägarna, Mats Odell och pomaderade borgarrådet Larsson.

Till de presumptiva spelköparna sällar sig nog inte heller stadens hemlösa. De har inga pengar att spela med och inte så mycket annat heller, utan de får vara tacksamma för den skärv de får. För dagen består denna skärv av 100 försöks- och träningslägenheter som de privata fastighetsägarna i Stockholm ska skaka fram.

Löftet framställs i media som en storslagen gest från privatnyttans sida. Men i själva verket borde de säga: "Hur har vi i alla dessa år kunnat underlåta att bidra med lägenheter för de mest utsatta? Hur har vi haft mage att låta allmännyttan ta hela ansvaret för dem som kämpat med att rehabilitera sig från missbruk och kriminalitet? Vi skäms!"