Mer om stadsplanering

Min lilla betraktelse om att bygga en stad häromdagen förorsakade kommentarer från någon som tyckte jag var dum mot San Francisco, från en annan som anser att det är bra att bygga mer innerstad och från Gardebring som alltid passar på att säga hur trevligt han tycker det är med höga hus.

Om att det är bra med planering är vi nog alla överens. Fast det är ju inte heller så svårt att vara för den åsikten finns ju manifesterad i lagstiftning som väl ingen ifrågasatt (om inte någon anarkoliberal fått för sig att man ska få bygga hur som helst i den individuella frihetens namn). Det som måste diskuteras är hur vi ska planera.

Vad jag ville säga med mitt inlägg häromdagen var att man måste konkretisera vad man menar. Promenadstad, t.ex. låter ju väldigt tilltalande, men vad innebär det i praktiken? En anonym kommentar förklarade att Alvendal "menar att vi ska bygga ut innerstaden med mer innerstad.". Jaha, men vad betyder det? Innerstaden är faktiskt inget enhetligt och en gång för alla definierat berepp, utan det måste förklaras. Jag gissar att man menar kvartersstad med butiker och annat i bottenplanet. Men säg då det! Och tala om vilken skala husen ska ha! Ska det vara tre-fyravåningshus eller ska det vara höghus? Jag vill ha besked.

Bygga-mer-innerstads-förespråkarna hänvisar gärna till Hammarby sjöstad när de talar om stadsmässighet. Till det kan man säga att Sjöstaden visserligen inte ser ut som en traditionell förort med friliggande hus, men att den inte heller är som stenstaden med huvudsakligen slutna kvarter, utan den är en blandning av bådadera. Så ligger Sjöstaden inte heller innanför tullarna, utan utanför dem, men med Södermalm en kort båtresa bort och med hela Nackareservatet bakom knuten. Det är denna mittemellanhet som gör att det blir så bra, tycker jag.

Gardebring menar att det inte är husens höjd som avgör hur trivsam en stad är. Som bevis för hur trevligt det kan vara med höga hus hänvisar han till Manhattan. Om Manhattans kvaliteteter behöver vi inte disputera. Också jag är en stor älskare av denna stadsdel, men att de (extremt) höga husen funkar där är en helt annan sak än att det skulle vara lyckosamt med sådana i Stockholm, där skalan på den befintliga bebyggelsen är en helt annan. Manhattan har också en puls, som nog Stockholm aldrig kan få, och dessutom är det inte bara en stadsdel, det är även en myt. Och myter mäter man inte med de vanliga mått, som i alla fall jag annars skulle använda (till exempel: hur kan man leva med barn på Manhattan när där i vissa områden bara finns enstaka små inhägnade och asfalterade lekplatser - som för övrigt bra mycket liknar rastgårdarna för patienter på de gamla mentalsjukhusen?).

Den som är intresserad av stadsbyggnad och av San Francisco bör läsa Sverker Sörlins krönika om the Bay Area i dagens DN. Där framgår tydligt att områdets kvalitet inte finns hos bebyggelsen, utan i all den natur som omger den.

San Francisco är för övrigt inte heller i sina äldre delar någon promenadvänlig stad. Och hur den är för rullstolsburna vågar jag inte ens tänka på, med alla dessa branta backar. Det är ju knappt bilarna och de gamla kabelvagnarna tar sig upp och ner, hur ska man då ta sig fram med en rullstol?

En av många, många San Franciscanska backar.

Källor: Artikeln av Sverker Sörlin finns i DN:s papperstidning och har den långa rubriken Naturen innebär en paradoxal humanisering av staden. Växter och djur tar loven av brottsligheten och gör barns uppväxt säkrare.