Hur ska det gå för Cecilia?

I dagens DN intervjuas Cecilia, en 27-årig kvinna som flyttat mellan andrahandsbostäder inte mindre än tio gånger på fem år. För dagen är hon helt bostadslös och tvingas sova hos några kompisar. Eftersom hon jobbar genom ett bemanningsföretag utan fast anställning får hon varken förstahandskontrakt eller lån till en bostadsrätt, utan måste fortsätta på andrahandsmarknaden.

- Det känns jobbigt att inte kunna bygga upp ett hem. Jag packar inte längre upp alla mina lådor. Det är ingen idé eftersom jag snart flyttar ändå, säger Cecilia,

Hon är inte ensam. Enligt en undersökning från hyresgästföreningen uppger hälften av dem mellan 20 och 27 år i Stockholms stad att de inte har någon egen bostad. Några av dem bor förstås fortfarande hemma, men många harvar runt på samma sätt som Cecilia.

Detta ger mig en osökt anledning att få använda gamla kära "det var bättre förr". Ja, riktigt mycket förr var det inte alls bra, då var det bostadsnöd och trångboddhet och alldeles för jävligt, men då, "på min tid" som det heter, då var det faktiskt rätt bra.

Den tiden inträffade i slutet på 1960- och början av 1970-talet, det vill säga under de år då det gamla revs och det nya byggdes i en rasande fart. Då kunde en ung människa flytta hemifrån några veckor efter studentexamen och så där utan vidare bosätta sig på Narvavägen, alldeles vid Djurgårdsbron. Visserligen i en delad dödsbolägenhet, men i alla fall. Där fanns en dörr att stänga om sig och ingen förälder kunde ha synpunkter på ens förehavanden.

När det efter några månader blev lite trist att bo där tipsade någon om att det fanns lediga rivningslägenheter på Odengatan. Ett samtal till fastighetsägaren räckte och så fanns både ett rum och ett litet eget kök att låsa om. Hyran var 96 kr i månaden, men till det kom förstås utgifter för all den fotogen och den ved som behövdes för att få upp temperaturen åtminstone några grader över fryspunkten. Bara kallvatten fanns i köket och inte tillstymmelse till bad eller dusch någonstans i huset. Men för en fattig student spelade sånt ingen roll, det fanns annat som var viktigare. Bada kunde man göra på badhuset och kläderna tvättades i tvättomat ute på stan.

Nästa steg i bostadskarriären var en tvårummare i andra hand på Hagagatan, med värme, varmvatten och bad i källaren. Härligt, men hyran var dryg tyckte vi som då blivit två - 480 kr i månaden. Så vi flyttade, med bostadsförmedlingens hjälp, till ett nytt rivningskontrakt på Tomtebogatan. Åter alltså till kallvatten och kakelugnar, vilket gick an rätt länge, men inte när barnet kom. Då var det inte kul med värmandet av badvatten till honom eller med babykläderna på tork ovanför vedspisen.

Och si - bostadsförmedlingen ingrep igen, och gav oss nu en modern trerummare i förorten. Med: centralvärme, varmvatten, badrum, massor med skåp och balkong. Nästan som i himlen. Hyran var närmare 500 kr i månaden, men det hade vi råd med vid det laget med två inkomster i familjen.

Några år senare var jag lika gammal som Cecilia är nu. Då hade jag alltså redan haft både fast jobb och egen lägenhet ett bra tag. Jag hade kunnat flytta hemifrån när jag ville och jag hade inte behövt flytta runt mer än några gånger innan jag fick ett förstahandskontrakt.

Men hur ska Cecilia och hennes generationskamrater få någonstans att bo? Det kan man sannerligen grubbla över, särskilt när det nu signaleras att nyproduktionen av bostäder håller på att stagnera.