Spel om pengar

SvD:s krönikör Bella Linde skriver idag om pengasnurren på bostadsmarknaden. Hon menar att det blir som en lek, åtminstone för dem som är med. För andra är det mer allvarligt och till och med bekymmersamt, menar Linde, nämligen för dem "som bor i hyresrätt och varken har kunnat eller velat göra den slags bostadskarriär som går ut på att sitta på miljoner, om än låsta i kvadrat-meter. ... De får inte vara med och leka. Eller kanske de inte vill?", skriver Linde och fortsätter med att spekulera om vad dessa människor ägnar sig åt och om de kanske till och med "ändå har trevliga liv."

Så långt kommen tänker jag att här är en som förstått något. Men icke - för artikeln slutar på följande sätt: "Möjligheten finns till och med att de spelar det riktiga Monopolspelet och, till skillnad från oss andra, använder sig av äkta låtsaspengar."

Så tror hon trots allt man måste vara intresserad av att förmera sitt kapital, även när man ägnar sig åt vad som borde vara ren förströelse. Själv har jag inte spelat Monopol sedan jag var liten och inte ens då begrep jag det roliga i att köpa Norrmalmstorg och ta ut hutlösa hyror av dem som hamnade där. När jag spelar något nu blir det Alfapet eller möjligen TP (fast det vore roligare om man tog bort sportfrågorna). Chicago är också rätt kul (trots att jag bokstavligen alltid förlorar).

Jag vet att jag inte är ensam om att värdera annat än spel om pengar som det roligaste eller viktigaste. Vi är många som anser att det finns värden som är större än dem som man får genom att köpa och sälja. Mammon är inte allas Gud.