Drömmar

Har haft anledning att tillbringa dagen med SOU 2006:77, som handlar om ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Utredaren Sven Bremberg konstaterar att de flesta ungdomar (dvs de som är ungefär 16-24 år gamla) mår rätt bra, men att den psykiska ohälsan i form av oro, nedstämdhet, sömnbesvär och trötthet samt anspänning och värk blivit avsevärt vanligare de senaste tjugo åren. I den sammanfattande analysen har Bremberg en huvudsaklig förklaring till den ökade ohälsan, nämligen "den individualisering som är en del av den moderna utvecklingen". Sverige präglas, menar Bremberg och andra, av att vi mer än i något annat land "utgår från sekulär-rationell auktioritet och betonar individuellt välbefinnande och självförverkligande mer än i andra länder." Vi kan välja - och det är bra, men samtidigt blir vi stressade när förväntningarna ökar snabbare än de faktiska livsmöjligheterna.

När jag läser detta tänker jag på den utredning som presenterades häromdagen om hur och var ungdomar vill bo. Drömboendet är i ett lugnt kvarter på Söder, i en stor etagelägenhet med takterass, stora fönster och öppna ytor, stort kök och mysigt sovrum. Allt och himlen därtill, kan man säga.

Man får hoppas att ungdomarna när det kommer till kritan förstår att detta bara kan vara drömmar och inget annat. Om de inte begriper det riskerar de en psykisk kraschlandning när de konfronteras med hur det egentligen är ställt på bostadsmarknaden i Stockholm, särskilt för den som inte har några pengar.

Vi andra, som hunnit en bit på väg, ställs inte inför samma svåra val som de unga om hur själva livet ska se ut och vi riskerar inte samma besvikelser som de. Men nog så stressade kan även vi bli av alla val som vi ska göra av allt från elleverantörer till vem som ska torka gamla pappas rumpa. Det är också en sorts förväntansproblem: valde jag rätt, fanns det något billigare, blev det verkligen riktigt bra. Det bekymret fanns inte förr, på gott och på ont. Själv sluppe jag helst sådana val så att jag kunde ägna mig åt viktigare ting.