Nybrutalism

I veckan var det bomöte för dem som bor som hyresgäster hos bostadsrättsföreningen här. Med mina femtioplus och bara sju år på gården tillhörde jag de grönaste i sammanhanget, för de flesta övriga var både sjutti, åttio och nittio plus. Flera har bott här i snart sextio år, sedan husen byggdes.

Till mötet hade vi bjudit in en representant för bostadsrättsföreningens styrelse. För första gången på flera år kom det också en sådan, en man på drygt trettio eller så. Han berättade att han bott här i två år, vilket gjorde honom till en riktig veteran på gården i jämförelse med de övriga styrelseledamöterna. (I själva styrelsen är däremot nästan alla lika nya till följd av att den gamla styrelsen närmast mangrant avgick i våras.)

Efter det att vi gått igenom alla hyresgästernas synpunkter på bristande värme i lägenheterna, dålig skötsel av gården, svårigheter att få tag på ansvariga etc etc fick styrelserepresentanten ordet. Han inledde då med att säga att vi väl visste att det i bostadsrättsföreningens stadgar stod att målsättningen var att alla lägenheter i föreningens skulle bli bostadsrätter. Det visste vi förstås inte, men det är inte svårt att räkna ut att man har ett sådant mål. Varje hyresgäst representerar ju samtidigt en kostnad och en utebliven intäkt (bara vi på mötet var värda åtskilliga miljoner i potentiella köpeskillingar).

Efter denna deklaration fortsatte representanten med att uttala en undran om det kanske var så att vi hade ändrat oss och nu skulle vilja köpa. Priset skulle inte vara det ursprungliga, men inte heller det senaste marknadspriset.

En av hyresgästerna uttalade sitt intresse för köp, övriga sade just ingenting, förutom Birgitta som blev jättearg. Efter mötet blev hon lika ledsen som hon blivit arg. "Nu är det nytt folk som vill göra mitt hem till en handelsvara. Det känns som om hela ombildningsprocessen börjat om. Alla sår och all sorg från den tiden har rivits upp igen. Vi är utsatta för något som vi inte har valt, förstår de inte det?"

Jag delar Birgittas ilska, men är också förundrad, både över att en person, som ditintills varit tämligen sympatisk, visar en sådan monumental okänslighet och över att de tror att vi skulle vilja köpa. Varför skulle vi det? De som kunde och ville köpa gjorde det väl då när allt hände. De som varken ville eller kunde kan och vill sannolikt inte nu heller. De som ville men inte kunde kanske kan nu, vad vet jag. Men vi som kunde men inte ville, vi vill nog inte heller nu. För varför skulle vi vilja öka våra boendekostnader med flera tusen kronor och få en massa extra jobb och ansvar därtill.

PS. Jag undrar om detta illustrerar det som för några år sedan kallades paradigmskifte, dvs. en genomgripande förändring av grundläggande antaganden och tankemönster (enligt NE). Det verkar ju som om vi äldre står för helt andra sätt att leva och andra värderingar än de ungdomar som i allt högre utsträckning befolkar husen här. Vi bor kvar och betraktar våra lägenheter som en trygghet, de unga flyttar runt och för dem är bostäderna en investering och en statussymbol (tror jag. Varför skulle annars så många finna det viktigt att omnämna sig själva som just bostadsrättsinnehavare?)