Bebyggelsen i Björkhagen består mest av trevåningshus från åren kring 1950 uppblandade med några punkthus, även de i tidens stil. Trevligt, men inte märkvärdigt, utan likadant som en mängd andra Stockholmsförorter. Två byggnader finns dock som vi känner stolthet över.
Det ena huset som vi är stolta över är det stora höghuset i centrum nära tunnelbanan. Att det finns ett sådant hus är inte heller originellt, men det här huset är inte bara extra högt (sexton våningar) och allmänt stort (fjorton meter brett), det är också ovanligt vackert.
Huset är helt vitt med fönster som är placerad intill varandra så att de bildar mörkare band längs fasaden och det syns vida omkring. Huset riktades av arkitekten Georg Varhelyi åt Svenska Bostäder och inrymde vid ingivningen 1954 medborgarhus, daghem, restaurang, ungdomshotell, familjebostäder, ateljéer och pensionärsbostäder.
Från tunnelbanan kom man till huset via en gångbro som kantades av små butiker, nästan som Rialtobron i Venedig. Nu är den bron riven och en ny, och mycket tristare, har byggts. Tillsammans med den nya bron byggdes ett förvaltningshus, som tyvärr både är fult och skymmer sikten mot höghuset.
Också inne i huset har förändringar skett. Medborgarhuset, restaurangen och ungdomshotellet är borta och, misstänker jag, även pensionärsbostäderna. Kvar finns daghemmet och de vanliga bostadslägenheterna. I etagelägenheterna har Stiftelsen Hotellhem genomgångsbostäder för flyktingar, de flesta av dem stora barnfamiljer, som det annars är svårt att hitta bostäder till i Stockholm.
Nu har det bildats bostadsrättsförening i höghuset. Somliga vill köpa, andra vill inte. Än så länge vet man inte vilken sida som segrar. Om det blir köp av är det risk för att det blir fler kategorier av förlorare: inte bara de vanliga hyresgästerna som ville fortsätta hyra, utan också flyktingfamiljerna. Det kan mycket väl bli en upprepning av det som hänt på Nybohov: att bostadsrättsföreningen hittar på skäl att säga upp Hotellhems kontrakt för att föreningen ska kunna sälja lägenheterna på marknaden och få ett tillskott till sin kassa.
Bevare oss för detta. Vart ska de arma flyktingfamiljerna ta vägen i så fall? Till barackerna på Elektravägen, där andra flyktingfamiljer fortfarande bor trots att många länge velat avveckla hela anläggningen?
Den andra stoltheten vi har i Björkhagen är förstås Markuskyrkan. Om den behöver man inte orda så mycket, för den är ju en världskändis. Och den ska väl ändå ingen våga ge sig på. Men om så sker, då - om inte förr - kommer många att drabbas av helig vrede och samlas för att driva ut månglarna ur templet.
Källhänvisning: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003). Muntlig information från involverade personer samt allmänt vetande och, vad gäller sista stycket, en del tro.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Tack för en bra och intressant blogg. Hittade hit via din insändare i DN. Bor själv i Björkhagen och blir skrämd av det som sker i Sverige och Stockholm just nu. Inte minst på bostadsmarknaden, en sån absurd och tragisk utveckling som inte verkar gå att hindra och som kommer att få oanade konsekvenser i framtiden (och även i nutid). Visste inte om att det hade bildats en bostadsrättsförening i höghuset, men vad annat var att vänta? Hoppas bara att de inte lyckas omvandla huset.
Intressant med den gamla bron som du skriver om. Hade inte en aning om den. Vet du om det finns några bilder på den?
Hej Fredrik!
Tack för dina vänliga ord. Tyvärr har jag inte någon annan bild av bron än den som finns i mitt huvud, men jag ska höra med Stadsmuseum om de har något foto som jag kan få och lägga ut på bloggen./Inger
Post a Comment