Hyresgästerna ska inte betala

Här har man gått omkring och trott att det finns rim och reson i världen. Som att den som ställer till det också har ansvar för att ställa tillrätta. Men icke så. Bostadsrättsivarare, till exempel, som förorsakar inställt underhåll i fastigheterna, oro hos hyresgästerna över hur allt ska bli och en massa jobb för bostadsbolagen med värderingar och annat - de visar sig gå skadeslösa ur detta. Varken när de lyckas i sina uppsåt eller när de tvingas till reträtt så behöver de göra rätt för sig utan alla kostnaderna vältras över på bolagen. Och bolagen kommer förstås i sin tur att lägga in kostnaderna i sina kalkyler som ska ligga till grund för hyresförhandlingarna.

Det borde inte vara mer än rätt och lagom att de som vill ombilda också får betala de kostnader som processen medför för bostadsbolagen. Och om det -av någon outgrundlig anledning - inte skulle gå att få till, då måste förstås kostnaderna för alla värderingar och annat arbete som bolagen lägger ned tas från det som bolagen tjänar vid de försäljningar som faktiskt genomförs.
Hyresgästerna måste i alla fall säga: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Nej i Dalen - kanske

Bloggen skrev häromdagen om att ombildningen i Lindgården i Dalen skulle vara stoppad. Uppgifterna baserade sig på vad som meddelats från en hyresgäst där. Idag (torsdag 30.10) har en dementi kommit som säger att det inte är klart med stoppet, fast personal från Svenska Bostäder sagt att det var så. Jag har därför tagit bort den ursprungliga posten och publicerar istället dementin:

"Lindgårdens brf har ännu INTE dragit tillbaka intresseanmälan och konsulten har INTE hoppat av. Ett rykte spreds vida omkring här i Dalen att så var fallet, en av Svebos personal spred ryktet så vi trodde på det.Men det enda rimliga är att ett sådant här besked kommer komma snart (det måste ha diskuterats i brf), men eftersom vissa aldrig ger upp får vi vänta med hurra-ropen ett tag till. Den 10 december är slutdatumet, då går erbjudandet från Svebo ut (om de inte får förlängt med tre månader en tredje gång , av någon anledning som Stadshuset hittar på då)."

Jag lovar att kontrollera uppgifterna bättre nästa gång.

Vården som vara

När jag igår kom ut från Friskis i Ringen stod där några unga damer med papper i händerna och vackra leenden. Synen var inte ovanlig, för just gathörnet Ringvägen-Götgatan är alltid befolkat av sådana unga damer och rätt ofta öven herrar. Alla vill de något av oss: att vi ska byta mobiloperatör, gå med i Greenpeace eller skriva på någon av de oräkneliga namninsamlingar som vissa organisationer bedriver. Den här gången var budskapet ett annat och helt nytt i sin art:

"Vi har ett erbjudande från Gullmarsplans vårdcentral", sade flickebarnet ifråga. "Nej tack", sade jag snabbt, "jag är jättenöjd med den vårdcentral som jag går på, jag vill inte ha någon annan." Och så hastade jag vidare.

När jag så småningom kom hem kunde jag inte släppa händelsen. Vad var det egentligen för ärende som hon hade till mig? En efterforskning visade följande:

Värvarna var ute på uppdrag av privata Carema som just öppnat en vårdcentral vid Gullmarsplan. För att få patienter erbjuder Carema en check på 250 kr till var och en som listar sig hos dem. Det var det som den unga damen vill berätta för mig.

Om jag hade nappat på detta hade alltså min vårdcentral mist en patient. Inte så farligt, förstås, men om vi bleve många som gjorde likadant, då kunde det ställa till problem för både min och andra vårdcentraler här i söderort. Antalet listade patienter och antalet besök styr nämligen mottagningarnas ekonomi. Färre patienter ger mindre resurser. Och mindre resurser här i Björkhagen drabbar förstås dem som inte kan ta sig iväg någon annan stans, människor som mina tämligen skröpliga grannar.

Men Filippa Reinfeldt bryr sig inte om mina grannar. Hon tycker det är så bra med den nya vårdcentralen att hon hjälper till att göra reklam för den.

Av detta kan man lära att vården nu håller på att gå samma väg som skolan, den blir en vara som olika aktörer försöker få oss att köpa.

Så vill inte jag ha det. Jag vill ha den vård jag behöver av vårdpersonal som inte betraktar mig inte som en inkomstkälla utan som en människa i behov av lindring för sin plåga.

Inte bara goda bostäder till alla, alltså, utan också en god vård utan vinstintressen.

Därmed inte sagt att jag är helt emot privata alternativ inom vården. Min vårdcentral, som ägs och drivs av sin personal, lyckas hålla kommersen borta och ger oss som bor här en god vård, såvitt jag kan bedöma. Att de kanske får en mindre slant över kan jag stå ut med. Men att stora företag ska göra sig jätteprofiter på våra vårdbehov, det kan jag inte bära. Pengarna ska gå till vård, inte till vinst.

Tillägg 27.10. På dagens DN Debatt avhandlas samma tema. Där framgår att Carema ska ta över psykiatri- och missbruksvård i Stockholms läns landsting efter Maria beroendecentrum, vars ägare stoppat många, många skattemiljoner i sina fickor

B livande patient?

MTB-cyklister tar liften uppför Hammarbybacken och cyklar sedan nedför.

Jättebrant, jättefort. Inget för gamla hönsmammor att titta på under söndagspromenaden.

Rädslan är farlig

I fikarummet häromdagen kom samtalet att handla om den stackars kvinna från Gällivare som nu hittats död. Mördaren mötte hon på en parkeringsplats längs vägen hon åkte på. Enligt mannen träffades de av en slump och så började hon förebrå honom för något och så bara blev det så att hon låg där och var död.

-Men hur kunde hon, säger någon, hur kunde hon gå ur bilen när det var en främmande man där? Och hur vågade hon skälla på honom därute ödemarken? Jag skulle ha låst bildörren och åkt därifrån när jag såg honom.

Någon annan berättar att hon inte gärna går ut om kvällarna i staden och gör hon det så blir det taxi hem. Ta tunnelbanan vågar hon inte, där är ju så bråkigt och så är det den mörka gångvägen hem. Säger till ungdomar som är stökiga gör hon inte. Man vet inte, kanske har de kniv och ger sig på en. Bäst att låta dem vara.

En tredje drar sig för att ta reda på hur det är fatt med folk som hon ser ligga på marken utomhus. Tänk om de är tokiga eller smittar ner en med något läskigt. Bättre att polisen får ta hand om det.

Men kära vänner - vad är det som ni är så rädda för? Om ni inte vågar gå ur bilen, då missar ni möjligheten också till de goda mötena. Om ni inte vågar åka tunnelbanan, då har inte de unga annat att mäta sig mot än varandra. Om ni inte vågar se efter vad som hänt, då kanske en livet svinner ur människan som ligger där på trottoaren.

Och idag står det i alla tidningarna att en av tre svenskar vill bo extra säkert, till en exempel i ett ihägnat område med portkod eller lås. Jag antar att det är ett utslag av samma rädsla som mina arbetskamraters.

Visst finns det farliga människor. Och dem ska man akta sig för. Men de är inte så många. De flesta är faktiskt rätt hyggliga. Det gäller att lära sig vem som är vem och vara rädd för rätt personer. Att frukta allt och alla är det verkligt farliga. Då inskränker vi våra liv och börjar vara på vår vakt. Rätt vad det är står vi där med knivar och skjutvapen vi också, för att skydda oss mot de där andra, som verkar så läskiga. Och rätt vad det är har vi skjutit. Och så kanske det ligger någon där och bara är död.

Jag minns inte längre vem som sade det, men jag vet att det är sant: rädslan urholkar själen. Och samhället, kan man tillägga.

För övrigt är det så att de som råkar illa ut på stan, det är inte kvinnorna eller de gamla, det är de unga männen. Kvinnorna löper störst risker i sitt eget hem, det är där de blir slagna, sällan någon annan stans.

Om det inhägnade bostadsområdet Victoria Park skrev jag här tidigare i år.

Gated community på Manhattan, New York

Dagsnoteringar

Det är länge nu som bloggen tjatat om att man borde tala lika mycket om den segregerade innerstaden som om den segregerade förorten. Idag skriver faktiskt SvD just om detta, fast man kallar det inte för segregation utan för homogenitet eller heterogenitet. Det mest homogena området är Rinkeby, därefter kommer Norrmalmoch sedan Fittja. På femte plats återfinns Sofia-Katarina och på sjunde respektive åttonde Östermalm respektive Djursholm.

Och värre ska det bli, enligt länsstyrelsens projektledare för social utveckling: -Trots att politikerna vill ha mer blandade områden går Stockholm mot mer ökad likriktning och segregation.

De mest heterogena områdena är sådana som Tumba, Västra Jakobsberg eller Östertälje. Månne man kan söka asyl i Östertälje när det blir riktigt illa efter alla utförsäljningar och sånt?

I DN ondgör sig huvudledaren över att Stockholms miljöförvaltning ålägger bostadsrätts-föreningar att utöva s.k. egenkontroll över sina fastigheter. Det räcker, tycker DN, att kolla att "huset inte pyser av radon och andra farligheter", allt annat kan man lämna till bostadsrättsföreningen att ta ansvar för. "Det är inte rimligt att ... ålägga ideellt arbetande människor i små bostadsrättsföreningar en massa extraarbete och extrakostnader för en fastighetskontroll som de inte vill ha", skriver DN.

Men det är ju faktiskt redan så att många bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar - och flera kommer det att bli i takt med att ombildningar trumfas igenom av knappa majoriteter. Då är det alldeles självklart att dessa kvarboende hyresgäster ska tillförsäkras en boendemiljö som är lika bra som andra hyresgästers. Därför är det precis som det ska vara om bostadsrättsföreningarna tvingas ha koll på saker och ting.

I Aftonbladet skriver Helle Klein så klokt och bra om "Sisyfos i ruinerna av kapitalismen". Så här avslutar hon sin krönika:

I spåren av den extrema ekonomismens fokus på den vinstmaximerande egoisten har känslan för det gemensamma trängts undan. Det enda kollektiva som återstår är den förtingligade tillvaron där vi alla ska sträva efter att bli vårt eget varumärke. Sisyfos är fullt upptagen med att fixa rätt logga till sin sten.

Alltmedan berget förvandlas till en grushög.

Men kanske kan det ur denna kapitalismens och girighetens kris växa fram en vilja till förändring.

Vem formulerar hoppet? Vem förmår förvandla saknaden till längtan efter något nytt? Häri ligger politikens möjligheter. Den vilsna Sisyfos måste åter få se konturerna av bergskammen och känna fast mark under sina fötter."

Just så. Framåt och aldrig glömma vari vår styrka består.

Hur ska det gå för Cecilia?

I dagens DN intervjuas Cecilia, en 27-årig kvinna som flyttat mellan andrahandsbostäder inte mindre än tio gånger på fem år. För dagen är hon helt bostadslös och tvingas sova hos några kompisar. Eftersom hon jobbar genom ett bemanningsföretag utan fast anställning får hon varken förstahandskontrakt eller lån till en bostadsrätt, utan måste fortsätta på andrahandsmarknaden.

- Det känns jobbigt att inte kunna bygga upp ett hem. Jag packar inte längre upp alla mina lådor. Det är ingen idé eftersom jag snart flyttar ändå, säger Cecilia,

Hon är inte ensam. Enligt en undersökning från hyresgästföreningen uppger hälften av dem mellan 20 och 27 år i Stockholms stad att de inte har någon egen bostad. Några av dem bor förstås fortfarande hemma, men många harvar runt på samma sätt som Cecilia.

Detta ger mig en osökt anledning att få använda gamla kära "det var bättre förr". Ja, riktigt mycket förr var det inte alls bra, då var det bostadsnöd och trångboddhet och alldeles för jävligt, men då, "på min tid" som det heter, då var det faktiskt rätt bra.

Den tiden inträffade i slutet på 1960- och början av 1970-talet, det vill säga under de år då det gamla revs och det nya byggdes i en rasande fart. Då kunde en ung människa flytta hemifrån några veckor efter studentexamen och så där utan vidare bosätta sig på Narvavägen, alldeles vid Djurgårdsbron. Visserligen i en delad dödsbolägenhet, men i alla fall. Där fanns en dörr att stänga om sig och ingen förälder kunde ha synpunkter på ens förehavanden.

När det efter några månader blev lite trist att bo där tipsade någon om att det fanns lediga rivningslägenheter på Odengatan. Ett samtal till fastighetsägaren räckte och så fanns både ett rum och ett litet eget kök att låsa om. Hyran var 96 kr i månaden, men till det kom förstås utgifter för all den fotogen och den ved som behövdes för att få upp temperaturen åtminstone några grader över fryspunkten. Bara kallvatten fanns i köket och inte tillstymmelse till bad eller dusch någonstans i huset. Men för en fattig student spelade sånt ingen roll, det fanns annat som var viktigare. Bada kunde man göra på badhuset och kläderna tvättades i tvättomat ute på stan.

Nästa steg i bostadskarriären var en tvårummare i andra hand på Hagagatan, med värme, varmvatten och bad i källaren. Härligt, men hyran var dryg tyckte vi som då blivit två - 480 kr i månaden. Så vi flyttade, med bostadsförmedlingens hjälp, till ett nytt rivningskontrakt på Tomtebogatan. Åter alltså till kallvatten och kakelugnar, vilket gick an rätt länge, men inte när barnet kom. Då var det inte kul med värmandet av badvatten till honom eller med babykläderna på tork ovanför vedspisen.

Och si - bostadsförmedlingen ingrep igen, och gav oss nu en modern trerummare i förorten. Med: centralvärme, varmvatten, badrum, massor med skåp och balkong. Nästan som i himlen. Hyran var närmare 500 kr i månaden, men det hade vi råd med vid det laget med två inkomster i familjen.

Några år senare var jag lika gammal som Cecilia är nu. Då hade jag alltså redan haft både fast jobb och egen lägenhet ett bra tag. Jag hade kunnat flytta hemifrån när jag ville och jag hade inte behövt flytta runt mer än några gånger innan jag fick ett förstahandskontrakt.

Men hur ska Cecilia och hennes generationskamrater få någonstans att bo? Det kan man sannerligen grubbla över, särskilt när det nu signaleras att nyproduktionen av bostäder håller på att stagnera.

Mer om stadsplanering

Min lilla betraktelse om att bygga en stad häromdagen förorsakade kommentarer från någon som tyckte jag var dum mot San Francisco, från en annan som anser att det är bra att bygga mer innerstad och från Gardebring som alltid passar på att säga hur trevligt han tycker det är med höga hus.

Om att det är bra med planering är vi nog alla överens. Fast det är ju inte heller så svårt att vara för den åsikten finns ju manifesterad i lagstiftning som väl ingen ifrågasatt (om inte någon anarkoliberal fått för sig att man ska få bygga hur som helst i den individuella frihetens namn). Det som måste diskuteras är hur vi ska planera.

Vad jag ville säga med mitt inlägg häromdagen var att man måste konkretisera vad man menar. Promenadstad, t.ex. låter ju väldigt tilltalande, men vad innebär det i praktiken? En anonym kommentar förklarade att Alvendal "menar att vi ska bygga ut innerstaden med mer innerstad.". Jaha, men vad betyder det? Innerstaden är faktiskt inget enhetligt och en gång för alla definierat berepp, utan det måste förklaras. Jag gissar att man menar kvartersstad med butiker och annat i bottenplanet. Men säg då det! Och tala om vilken skala husen ska ha! Ska det vara tre-fyravåningshus eller ska det vara höghus? Jag vill ha besked.

Bygga-mer-innerstads-förespråkarna hänvisar gärna till Hammarby sjöstad när de talar om stadsmässighet. Till det kan man säga att Sjöstaden visserligen inte ser ut som en traditionell förort med friliggande hus, men att den inte heller är som stenstaden med huvudsakligen slutna kvarter, utan den är en blandning av bådadera. Så ligger Sjöstaden inte heller innanför tullarna, utan utanför dem, men med Södermalm en kort båtresa bort och med hela Nackareservatet bakom knuten. Det är denna mittemellanhet som gör att det blir så bra, tycker jag.

Gardebring menar att det inte är husens höjd som avgör hur trivsam en stad är. Som bevis för hur trevligt det kan vara med höga hus hänvisar han till Manhattan. Om Manhattans kvaliteteter behöver vi inte disputera. Också jag är en stor älskare av denna stadsdel, men att de (extremt) höga husen funkar där är en helt annan sak än att det skulle vara lyckosamt med sådana i Stockholm, där skalan på den befintliga bebyggelsen är en helt annan. Manhattan har också en puls, som nog Stockholm aldrig kan få, och dessutom är det inte bara en stadsdel, det är även en myt. Och myter mäter man inte med de vanliga mått, som i alla fall jag annars skulle använda (till exempel: hur kan man leva med barn på Manhattan när där i vissa områden bara finns enstaka små inhägnade och asfalterade lekplatser - som för övrigt bra mycket liknar rastgårdarna för patienter på de gamla mentalsjukhusen?).

Den som är intresserad av stadsbyggnad och av San Francisco bör läsa Sverker Sörlins krönika om the Bay Area i dagens DN. Där framgår tydligt att områdets kvalitet inte finns hos bebyggelsen, utan i all den natur som omger den.

San Francisco är för övrigt inte heller i sina äldre delar någon promenadvänlig stad. Och hur den är för rullstolsburna vågar jag inte ens tänka på, med alla dessa branta backar. Det är ju knappt bilarna och de gamla kabelvagnarna tar sig upp och ner, hur ska man då ta sig fram med en rullstol?

En av många, många San Franciscanska backar.

Källor: Artikeln av Sverker Sörlin finns i DN:s papperstidning och har den långa rubriken Naturen innebär en paradoxal humanisering av staden. Växter och djur tar loven av brottsligheten och gör barns uppväxt säkrare.

Oklart från (v)

Vänsterpartiet har hittills kommit undan kritik från bloggen, men nu finns tyvärr anledning att undra över även vad (v) egentligen vill. I höstens budgetmotion skriver vänsterpartiet först en massa bra saker om goda bostäder till rimliga kostnader som en social rättighet och en massa annat som bloggen verkligen instämmer i. Som medel för att förverkliga detta föreslår (v) en statlig bostadsfond som kan ge investeringsbidrag till fastighetägare för ny- och ombyggnation av hyresrätter. Till fonden ska avsättas 10 miljarder kronor per år under tio år. Pengarna ska komma från Riksgälden och staten ska betala fondens amorterings- och räntekostnader under 30 år via exempelvis Statens bostadskreditnämnd. Med reservation för bloggens synnerligen begränsade kunskaper i ekonomi så tycker bloggen att det här låter som ett utmärkt förslag.

Men sedan kommer det som inte går att förstå, för när det gäller antalet nya lägenheter skriver (v) plötsligen: "Det övergripande målet är att det skall tillkomma minst 40 000 lägenheter per år de närmaste tio åren, av vilka hälften ska vara hyresrätter."

Men - varför ska bara hälften vara hyresrätter? Varför inte alla 40 000? Ingen motivering eller förklaring finns i förslaget, bara detta konstaterande att hälften alltså kan vara annat än hyresrätter. Jag förstår ingenting. Om man först säger en massa bra saker om hyresrätten, varför ska man då börja bekymra sig över byggandet av andra upplåtelseformer? Det man bör göra är väl att tala om just hur dessa billiga hyresrätter ska bli verklighet och inte om någonting annat.

Det vore också intressant att få veta vilken effekt på byggandet och på hyresnivåerna som (v) beräknar att de nya investeringsbidragen ska få.

Betänkligt

Mälarhöjdens enda kvarvarande hyreshus finns på Klubbacken, i övrigt består området bara av villor och några bostadsrätter. Nu vill en bostadsrättsförening utrota också denna lilla enklav av hyresrätter. De har därför begärt pris på fastigheten från Svenska Bostäder. Men det pris de först fick var alldeles för högt, tyckte de, mycket mer än för grannfastigheten som var i mycket bättre skick. Med det erbjudna priset skulle bostadskostnaderna fördubblas för förhoppningsfulla blivande borättarna. Det gillade de förstås inte och begärde därför en ny värdering. Den ledde till att priset sänktes med 3375 kr per kvm, vilket ju faktiskt blir rätt mycket om man har ett antal kvadratmeter att betala för.

Anledningen till att Svenska Bostäder gick med på att göra en ny värdering var att den första påstått bl.a. att fastigheten var stambytt, vilket inte var sant. Ombildningskonsulten kommenterar: "Tekniska besiktningar inför värderingar är väldigt översiktliga och inte speciellt nogranna. Det är inte så svårt att tänka sig att det kan bli fel."

Inte för att jag det ringaste bryr mig om bostadsrättarnas ekonomi, men nog häpnar man när man hör detta och undrar: på vilka grunder sätts egentligen priserna till bostadsrättsföreningarna? Finns inga riktlinjer med punkter som värderarna ska undersöka och lägga till grund för en saklig värdering? Eller handlar det bara om var den hyperkänsliga Marknaden råkar vara i för sinnestillstånd för dagen?

Man blir betänksam.

Förutom att fundera över detta har bloggen ägnat dagen åt att delta i hyresrättsmanifestationen på Medborgarplatsen med omnejd. Några hundra personer av olika årgångar lyssnade till diverse anföranden samt promenerade en sväng tillsammans. Och det var väl bra, även om många flera borde ha varit där. Men det som gjorde mig betänksam även i detta sammanhang var de unga vänsteristernas oförmåga att skilja på stort och på smått.

Om man kallar till manifestation för hyresrätten, då ska man hålla sig till den frågan. Man ska inte blanda in allehanda annat och allmänpolitiskt, till exempel om man gillar regeringen eller ej och faktiskt inte heller vad man rent allmänt tycker om de högerextremister som försökte störa tillställningen. Det räcker så bra med "jalla, jalla, bostad åt alla" och "rädda allmännyttan - slopa egennyttan".

Källa: DN den 18 oktober 2008

Att bygga en stad

Inte promenadvänligt.

Avgångne stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund talade ofta och gärna om höga hus och märkesbyggnader. Efterträderskan Alvendal lanserar idag, inför till fullmäktiges budgetdebatt, promenadstaden. Med detta menar hon att det ska skapas "många fler stadsmiljöer som bygger vidare på innerstaden men leder långt utanför tullarna". I en ny översiktsplan ska "otrygga tomrum" fyllas, vilket ska "ge hela Stockholm mer innerstadskaraktär".

Man blir rätt misstänksam, särskilt som artikeln saknar nästan all konkretion vad gäller det som ska göras.

Hon skulle kunna mena att man ska gräva ner bilarna och däcka över tunnelbanespår för att kunna bygga bostäder och då är jag med på noterna. Men hon skulle också kunna mena att det är grönområden som är otrygga och då vill jag inte vara med.

Hon skulle också kunna mena att man ska komplettera befintlig bebyggelse på ett varsamt sätt så att naturen bevaras och så att de nya husen smälter in i den gamla miljön och det tycker jag är jättebra. Men hon skulle också kunna mena att hon vill bygga de höga hus som företrädaren vurmade så för och då kliver inte jag på hennes tåg.

Hon skulle också kunna mena att man ska bygga massvis med billiga hyresrätter och då är jag alldeles definitivt för det hela. Men likaväl skulle hon kunna vilja bygga ytterligare en massa dyra bostadsrätter - och då får det definitivt vara för min del.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Downtown San Francisco. Definitivt stadsmässigt men knappast promenadvänligt.

Tänjer på sanningen

Dagens artikel på DN.Debatt är väl knappast någon debattartikel utan en politisk pamflett från de borgerliga partierna i Stockholms stadshus. Varför DN upplåter en gratis helsida åt detta kan man grubbla över och grubbla kan man också göra över vad som menas med det som sägs i artikeln. Den stora frågan är: hur har man räknat när man säger att mellan 40 och 50% av lägenheterna i innerstan nu är hyresrätter?

Enligt stadens egen statistik var redan vid utgången av år 2007 andelen bostadsrätter i innerstan 55%, medan 34% av lägenhetsbeståndet utgjordes av privata hyresrätter och 11% av kommunala. Enligt den snabba beräkning som jag kunnat göra idag bör mellan 700-900 lägenheter ha hunnit ombildas hittills innanför tullarna. De kvarstående intresseanmälningarna omfattar närmare 5500 lägenheter. Om alla dessa blir ombildade sjunker andelen kommunala hyresrätter till knappt 8% och den totala andelen hyresrätter segar sig med nöd och näppe över 40%. Och det är utifrån det nuvarande läget, utan de nybyggen som är på gång eller planerade och bland vilka andelen bostadsrätter är mycket hög. Att man ens skulle nå upp till skamligt låga 40% hyresrätter om de nya lägenheterna räknas med, det har jag svårt att tro.

Man får nog säga att alliansen tänjer bra mycket på sanningen för att få den att passa in i den bild som man vill få fram av att partierna tar ansvar för att vi ska kunna bibehålla en stad för alla och inte bara för de rika.

Tillägg den 15.10: I dag har DN också räknat. I SvD har nyhetsreportrarna upptäckt vad som hänt och ledarsidan är sur.

Ringen, igen

Nu kommer nya uppgifter om Ringenröran. Det visar sig bland annat att den kassör som plockat ut stora arvoden och tänkt att tjäna massor med pengar på att renovera bort hyresgäster, han bor i själva verket inte ens i Ringen utan i en jättevilla i Näsby park. Nu har några boende anmält hans förehavanden i bostadsrättsföreningen till Ekobrottsmyndigheten och hoppas att den ska genomföra en utredning om eventuellt jäv för kassören. De boende har också fått till att bostadsrättsföreningen ska hålla en extrastämma för att behandla frågan om styrelsen ska ha fortsatt förtroende eller om en ny ska väljas.

Bland dem som köpt bostadsrätter i huset är några oroliga, andra nedstämda eller förbannade. En av de boende, som bott i huset i fem år, lät sig ryckas med av styrelsens visioner inför köpet. Han säger: – Jag övertygades av allt prat om låga avgifter, gratis bredband och fina skisser på ombyggda portuppgångar. Jag skrev till och med berömmande mejl till styrelsen om hur bra det såg ut. Nu ser jag att vi har blivit manipulerade. Jag tror att det har blivit en sorts kris för många. Man trodde att allt skulle bli bra, men nu börjar man inse att det inte ser så lovande ut. Jag är jätteorolig. Finansmarknaden går ner och jag har tagit lån på tre miljoner. Nu går det inte att sälja lägenheter här ens om man skulle vilja det. Mäklarna avråder folk från att köpa i Ringen. Folk som redan har köpt villa får inte sina lägenheter sålda.

En annan person säger: – Största orosmomentet är naturligtvis att hela föreningen ska gå överstyr. Det har hänt att stora föreningar går i konkurs och då står vi här med våra lån. Jag vill inte ha folk i styrelsen som försöker göra business på vårt boende.

Ja, förfärligt är det som redan hänt och ännu värre kan det bli. Förvisso är det därför synd om människorna i Ringen. Men - de har också ett eget ansvar. Det är de själva som valt denna styrelse och de är de själva som valt att tro på vackra ord, istället för att kritiskt granska och tänka efter. Om de stannat upp och reflekterat hade de säkert kommit på att det fanns mycket som var konstigt här.

Nu gav de sig inte den tiden tiden, utan drogs med av talet om en ljusnande framtid där de skulle få allt till ingen kostnad alls. Fast de borde förstått att sådant är inte livet utom för mycket små barn (så som barnbarnet!).

Men andra har fortfarande chansen att begrunda vad de vill och inte vill, vilka personer som är att lita på och inte och vilka utfästelser som verkar trovärdiga eller ej.

Källa: Per Cornell, Direktpress

Tillägg den 14 oktober: Se även dagens SvD.

Gnissel i maskineriet

Till foljd av det tillfalliga ombildningsstoppet fick Brf Fikonet pa Tengdahlsgatan stalla in sin kopstamma och nu vet man inte hur det gar med ombildningen dar. Ocksa i Hogdalen har man problem, om vilka man kan lasa har. Aven andra ivrare har det svart for tillfallet:

Av totalt 643 foreningar som ansokt om ombildning har 82 (gissningsvis de som finns i Stadsholmens fastigheter) fatt nej av staden och ett 40-tal har sjalva tackat nej till kop. Ungefar 100 foreningar har skrivit pa kopekontrakt, men bland dem finns foreningar dar tilltradet av olika orsaker ar forenart med problem. Antalet foreningar som rimligen bor omfattas av stoppet ar 172. Aterstar alltsa cirka 250 foreningar som annu inte fatt nagot koperbjudande och som darfor nu har ett utmarkt tillfallet att ta tillbaka sina ansokningar.

Den nya manniskan

I den tidiga och som alltid kyliga San Franciscomorgonen hittar jag i DN.se en artikel om "homo bostadsratt", den nya manniska som nu brer ut sig i Stockholms innerstad. Bilden som ges bor begrundas, bade sann och sorglig som den ar. Fast som gammal latinare blir jag lite stord av det sprakliga. Nog borde val manniskan ifraga atminstone ha ett litet -us eller -icus pa slutet?

Nastan ratt

Nu nar de forsta dagarnas kaos kring den nyfodde har lugnat sig har jag fatt tid att lasa lite svenska tidningar pa natet. Hittar da en artikel av Bjorn Alfredsson som visserligen inte sager nagot utover det som bloggen brukar saga, men som ar bra anda.

Fast vad Bjorn menar med att de nya bostadsrattsinnehavarna inte kan kontrollera de egna bostadsvillkoren forstar jag inte. De stora kostnaderna for boendet kan de givetvis inte paverka annat an marginellt. Men i ovrigt finns ju faktiskt saker som de kan bestamma over: de kan till exempel valja den ena eller den andra entreprenoren for ett visst jobb som de vill ha utfort, de kan valja att bygga om tvattstugan eller inte, de kan valja att ha garden stadad eller ej. De kan ocksa valja att skaffa nytt golv eller ny kyl-och frys nar det behagar dem. Visserligen kan dessa val kosta dem en hel del i form av entreprenadarbeten som behover goras om, daliga tvattmojligheter, trist utemiljo, bra mycket eget arbete och omedelbara utgifter - men visst kan de paverka.

Den konstiga stavningen beror inte pa att jag blivit alldeles tossig av lille R (bara nast intill), utan pa att hans far har ett amerikanskt tangentbord.

Reträttmöjligheter

Ingen som är intresserad av bostadsfrågor har väl missat att den styrande majoriteten i Stockholm beslutat att inte erbjuda fler lägenheter till försäljning just nu och att ge ytterligare två månaders betänketid för de bostadsrättsföreningar som funderar på om de ska köpa eller ej. Föreningar som redan sagt ja får skjuta på övertagandet i två månader.

Orsaken är förstås den finansiella krisen i både Sverige och delar av världen i övrigt. De höjda räntorna skapar osäkerhet för ombildarna och gör att "priser på fastigheter inte kan fastställas på ett ansvarsfullt sätt", menar majoriteten.

Det kan låta bra, men sanningen är väl att majoriteten är rädd att det ska bli många nej till ombildning på köpstämmorna under hösten. Därför förlänger de den betänketid som bostadsrättsföreningarna har och hoppas att det ekonomiskt läget ska förändras till det bättre om några månader, så att ombildningarna kan gå igenom då.

Fortsatt pina, alltså, för alla dem som inte vill ombilda. Och plågan kan bli lång för ombildningschefen Quiding säger att "vi tar en paus i två månader i första hand, sen får vi se hur det utvecklar sig".

Tänk om han istället hade sagt: "Vi har kommit på att det här med ombildning var en riktigt dålig idé. Därför tar vi tillbaka erbjudandena till alla föreningar som inte redan övertagit fastigheterna. Och i de fastigheter där ombildning skett, där ska vi se till att kvarstående hyresrätter också ska få förbli hyresrätter för all framtid."

Majoriteten har alltså problem , men inte bara med ombildningarna, utan också med tillbyggnaden till Asplunds stadsbibliotek. Redan innan bygget är påbörjat har kostnaderna börjat skena iväg långt utöver kalkylen på 795 miljoner kronor. Projektet ska nu granskas av bl.a. finansborgarrådet. Huruvida det kan bli någon byggstart under 2010 är oklart.

Här har man alltså också en chans att ändra sig och säga: "Den där tyskans förslag till tillbyggnad var nog inte så bra i alla fall. Nu börjar vi om från början och låter arbeta fram något helt nytt, som inte alls behöver ligga på Odengatan, utan mycket väl kan byggas någon annan stans, till exempel vid Slussen."

Med detta tar nu bloggen lite ledigt och far iväg för närstudier av den amerikanska bolånekrisen men framför allt av - barnbarnet!

Fortsatt röra i Ringen

Om turer och konstigheter kring bostadsrättsombildningen i Ringen har jag tidigare berättat. Idag ger SvD oss ett nytt kapitel i historien om den uppseendeväckande ombildningen. Nu gäller det konstruktionen med att bostadsrättsföreningen överlåtit rätten att sälja framtida tomma hyreslägenheter till ett bolag där bostadsrättsföreningens kassör har ägarintressen. Bolagets plan är att renovera hyresrätterna på ett sådant sätt att hyrorna blir så höga att hyresgästerna inte har råd att bo kvar. Också de nya lägenheter som kan tillkomma genom vindsombyggnader ska bolaget få sälja. På detta tänker sig kassören och hans kompisar att tjäna 120 miljoner kronor.

Den nya ordföranden Ladeby gillar inte det här för han har kommit på att avtalet om hyresrätterna är dåligt för bostadsrättsföreningen, dvs "inte affärsmässigt". Dessutom har han kommit på att kassören är jävig. Man får väl ge ordföranden lite credd för det, fast vi andra ju insåg hur det förhöll sig för rätt länge sedan. Tänk om han kunde komma på att det är bra omoraliskt gentemot hyresgästerna också att spekulera i att de ska flytta.

Ladeby har också kommit på att den ekonomiska plan som redovisades för medlemmarna på köpstämman inte stämmer med den plan som lämnats till Bolagsverket. Det innebär att föreningens skuld till banken är större än vad den borde vara. Och större än den borde vara var den väl redan från början, om jag förstått saken rätt, för man har gjort en väldigt konstig fördelningen av lånen i denna förening i syfte att få så många som möjligt att köpa. Inte så kul i dessa dagar med ständiga höjningar av bolånen.

De ansvariga för denna röra, kassören och några till i styrelsen, borde förstås skämmas. Men det verkar de inte göra. Istället arvoderar de sig själva med 600 kronor i timmen för sitt styrelsearbete. På bara några månader har de plockat ut över 1,7 miljoner kronor i arvoden.

Om jag var medlem i denna förening skulle jag gråta och slita mitt hår och undra hur in i glödheta jag kunde vara så dum att jag lät mig hamna mitt i en sådan osedvanligt osmaklig röra.

För övrigt verkar det som om den borgerliga majoriteten i Ekerö inte lyckas med att sälja det allmännyttiga bostadsbolaget där. Ingen köpare hade i alla fall anmält sig igår när anbudstiden gick ut. Hurra!