När jag kommer hem efter några dagars bortovaro har ingenting hänt med fasadrenoveringen. Allt ser ut precis som när jag åkte i tisdags morse. Tidtabellen har alltså redan spruckit och ingen information finns om varför. Hur ska detta gå?
Tidningarna är däremot fulla av nyheter och det kommer som vanligt ta några dagar innan jag kommer ifatt med dem. Hittills har jag hunnit konstatera att minoriteten i stadshuset fått till en återremiss av försäljningarna av allmännytta till privata bostadsföretag. Inte för att det vidare utredandet lär leda till någon ändring i majoritetens vilja att sälja, men återremissen är i alla fall en viktig markering. Kort motivering till beslutet finns i Rådssalsekot.
I det socialdemokratiska Malmö har man valt en annan väg än det borgerliga Stockholm. Istället för att sälja ut allmännyttan vill man erbjuda hyresgäster som bor hos det kommunala bostadsbolaget MKB att bilda kooperativa hyresrätter Det är i stadsdelen Södra Sofielund, som detta ska prövas som ett sätt att få integration och stabilitet i området. Mycket spännande.
Thursday, May 29, 2008
Monday, May 26, 2008
Sorglig soppa
DN gör sig idag även på nyhetsplats till språkrör för det partsintresse som företräds av Fastighetsägarna Stockholm. Efter att ha läst artikeln ifråga har man anledning att grubbla över vad tidningens journalister egentligen har betalt för. Man trodde ju att det var för att komma med allsidiga belysningar av olika saker, men icke så denna gång för här handlar det om att helt okritiskt referera en synnerligen besynnerlig propagandaskrift som fastighetsägarna låtit publicera.
Syftet med skriften är förstås att slå fast att hyrorna måste höjas, framför allt i Stockholms innerstad. Att kraftiga hyreshöjningar driver ut folk utan pengar från innerstan är inget argument för fastighetsägarna, eftersom staden redan är så segregerad. Som stöd för det kommer man med bl.a. det rafflande avslöjandet att flyktingfamiljerna i Elektravägens genomgångsbostäder år 2005 hade en medelinkomst som var endast 11% av medelinkomsterna hos familjen Bonnier och deras grannar på södra Djurgården. Tänk, det hade vi aldrig anat.
Att de siffror man talar om utgör medelvärden och att det i alla bostadsområden finns hyresgäster som har betydligt mer inkomster än medelinkomsten och de som har betydligt mindre, det låtsas man inte om, utan medelvärden får utgöra ursäkt för att kasta ut de sista fattiglapparna från stan.
Samtidigt som fastighetsägarna vill bevisa att hyrorna i innerstan är för låga i förhållande till hur attraktivt området anses vara, så tvingas man erkänna att de är högre än hyrorna i närförort och ytterstad. Den s.k. normhyran i innerstan ligger nämligen på 990 kr/kvm, medan den i söderort bara kommer upp till 862 kr/kvm. Att detta är tvärt emot vad fastighetsägarna själva brukar hävda, det glider man snabbt förbi.
Sämre soppa än detta har man sällan smakat. Häll ut den i vasken, kära fastighetsägare och låt oss istället föra en saklig och konstruktiv diskussion om hur vi tillsammans ska rädda hyresrätten så att den blir ett bra boende för alla som vill ha den - och överallt.
Nog för idag med detta, även om mer finns att säga. Är lite trött just nu nämligen, eftersom jag var på cyberbröllop i natt. Med hjälp av två datorer deltog familjen här i Sverige när Ronnys yngste gifte sig i USA med sin amerikanska fästmö. Allt var helt enligt regelboken med tårögda föräldrar, diktläsning till brudparet, skålar och bröllopstårta på Gotlandsgatan och ett rart och lyckligt brudpar i Los Angeles. Förmedlat via webbkamera på ömse håll. Fantastiskt!
Syftet med skriften är förstås att slå fast att hyrorna måste höjas, framför allt i Stockholms innerstad. Att kraftiga hyreshöjningar driver ut folk utan pengar från innerstan är inget argument för fastighetsägarna, eftersom staden redan är så segregerad. Som stöd för det kommer man med bl.a. det rafflande avslöjandet att flyktingfamiljerna i Elektravägens genomgångsbostäder år 2005 hade en medelinkomst som var endast 11% av medelinkomsterna hos familjen Bonnier och deras grannar på södra Djurgården. Tänk, det hade vi aldrig anat.
Att de siffror man talar om utgör medelvärden och att det i alla bostadsområden finns hyresgäster som har betydligt mer inkomster än medelinkomsten och de som har betydligt mindre, det låtsas man inte om, utan medelvärden får utgöra ursäkt för att kasta ut de sista fattiglapparna från stan.
Samtidigt som fastighetsägarna vill bevisa att hyrorna i innerstan är för låga i förhållande till hur attraktivt området anses vara, så tvingas man erkänna att de är högre än hyrorna i närförort och ytterstad. Den s.k. normhyran i innerstan ligger nämligen på 990 kr/kvm, medan den i söderort bara kommer upp till 862 kr/kvm. Att detta är tvärt emot vad fastighetsägarna själva brukar hävda, det glider man snabbt förbi.
Sämre soppa än detta har man sällan smakat. Häll ut den i vasken, kära fastighetsägare och låt oss istället föra en saklig och konstruktiv diskussion om hur vi tillsammans ska rädda hyresrätten så att den blir ett bra boende för alla som vill ha den - och överallt.
Nog för idag med detta, även om mer finns att säga. Är lite trött just nu nämligen, eftersom jag var på cyberbröllop i natt. Med hjälp av två datorer deltog familjen här i Sverige när Ronnys yngste gifte sig i USA med sin amerikanska fästmö. Allt var helt enligt regelboken med tårögda föräldrar, diktläsning till brudparet, skålar och bröllopstårta på Gotlandsgatan och ett rart och lyckligt brudpar i Los Angeles. Förmedlat via webbkamera på ömse håll. Fantastiskt!
Sunday, May 25, 2008
Dagens nyheter
När jag kom hem ikväll efter några dagars bortovaro hade fasadrenoveringen börjat bli högst påtaglig med byggnadsställningar utanför köksfönsteret och alldeles inpå balkongen. Bums fick vi kånka in alla blomkrukorna och möblerna och försöka rädda klematisen (Love Child med små limefärgade blomklockor - mycket söt) genom att plantera den utomhus på annat håll. Dagens tråkiga nyhet, får man kalla det. Men det fanns en annan nyhet också, och den var roligare.
I ett brev från den nya styrelsen i bostadsrättsföreningen får jag veta att den vill "få igång en vettig dialog med föreningens hyresgäster så snart som möjligt" och att styrelsen därför vill ha ett samråd med hyresgästerna, någon form av hyresråd som styrelsen kan konsultera. Inte illa!
Det är första gången på de här åtta åren som jag känt att det funnits en uppriktig vilja från bostadsrättsföreningen till att verkligen tala med oss. Den förra styrelsen utsåg visserligen en ledamot till att vara kontaktperson för hyresgästerna, men han hörde aldrig av sig spontant och svarade sällan på våra kontaktförsök. Den enda gång som han var på ett bomöte lyckades han missförstå det mesta och gjorde dessutom en del av hyresgästerna väldigt ledsna.
Nu håller vi tummarna för att den nya styrelsen ska fullfölja de intentioner som den presenterat!
För den som vill ha argument mot bostadsrätter kan det kanske vara intressant att veta att bostadsrättsinnehavarna själva får betala för fönstermålning på fönstrens mellan- och insida i samband med fasadrenoveringen. Och det blir dyrt - 11 000 kr för en tvårummare. Hyresgästerna betalar däremot ingenting för att få sina fönster uppsnyggade.
I ett brev från den nya styrelsen i bostadsrättsföreningen får jag veta att den vill "få igång en vettig dialog med föreningens hyresgäster så snart som möjligt" och att styrelsen därför vill ha ett samråd med hyresgästerna, någon form av hyresråd som styrelsen kan konsultera. Inte illa!
Det är första gången på de här åtta åren som jag känt att det funnits en uppriktig vilja från bostadsrättsföreningen till att verkligen tala med oss. Den förra styrelsen utsåg visserligen en ledamot till att vara kontaktperson för hyresgästerna, men han hörde aldrig av sig spontant och svarade sällan på våra kontaktförsök. Den enda gång som han var på ett bomöte lyckades han missförstå det mesta och gjorde dessutom en del av hyresgästerna väldigt ledsna.
Nu håller vi tummarna för att den nya styrelsen ska fullfölja de intentioner som den presenterat!
För den som vill ha argument mot bostadsrätter kan det kanske vara intressant att veta att bostadsrättsinnehavarna själva får betala för fönstermålning på fönstrens mellan- och insida i samband med fasadrenoveringen. Och det blir dyrt - 11 000 kr för en tvårummare. Hyresgästerna betalar däremot ingenting för att få sina fönster uppsnyggade.
Thursday, May 22, 2008
Piskan viner
Av de människor som kastas ut ur sjukförsäkringssystemet med alliansens nya regler kommer sannolikt en hel del behöva socialbidrag för att klara sin ekonomi. Då får de räkna med att plocka skräp på gator och torg eller städa på servicehuset utan lön och med bara socialbidraget som ersättning. I alla fall om Stockholms socialborgarråd (m) får som han vill. Allt motiveras med att det görs för att "bryta utanförskapet".
Katrine Kielos skriver bra om detta i det senaste numret av tidningen Fokus. Så här formulerar hon det: "Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till. /... / På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittio-talet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa."
Visst mår alla som är någorlunda kuranta bra av att jobba, eftersom arbetet ger socialt sammanhang, tillfredsställelse över vad man presterat så förstås pengar. Så visst är det viktigt att underlätta för alla som vill och kan arbeta - inklusive personer med funktionsnedsättning - att få göra det. Men inte lär man uppleva någon glädje i att plocka papper på gatan när man tvingas till det för att få den blygsamma summa som socialbidraget utgör. Det är mest förnedring, ett piskans vinande över folket.
Hur det egentligen ska gå till att få alla i jobb kan man undra, när inte ens borgarrådets egna jobbtorg lyckas ordna arbete till mer än ett fåtal av dem som tvingas vara inskrivna där. Och det i en högkonjunktur.
Läs om besparingarna i gårdagens DN och om socialborgarrådets idéer och jobbtorgen i dagens DN.
Katrine Kielos skriver bra om detta i det senaste numret av tidningen Fokus. Så här formulerar hon det: "Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till. /... / På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittio-talet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa."
Visst mår alla som är någorlunda kuranta bra av att jobba, eftersom arbetet ger socialt sammanhang, tillfredsställelse över vad man presterat så förstås pengar. Så visst är det viktigt att underlätta för alla som vill och kan arbeta - inklusive personer med funktionsnedsättning - att få göra det. Men inte lär man uppleva någon glädje i att plocka papper på gatan när man tvingas till det för att få den blygsamma summa som socialbidraget utgör. Det är mest förnedring, ett piskans vinande över folket.
Hur det egentligen ska gå till att få alla i jobb kan man undra, när inte ens borgarrådets egna jobbtorg lyckas ordna arbete till mer än ett fåtal av dem som tvingas vara inskrivna där. Och det i en högkonjunktur.
Läs om besparingarna i gårdagens DN och om socialborgarrådets idéer och jobbtorgen i dagens DN.
Tiderna förändras
DN har just haft några artiklar om trångboddhet, med vilket numera förstås att man har ett rum per person, kök och vardagsrum oräknat. Gifta och sambor förutsätts dock dela rum. En person i en etta tillhör således kategorin trångbodda, liksom en tvåbarnsfamilj i en trerummare.
Annat var det förr. 1937 hade man inga normer för hur mycket utrymme som behövdes, tvärtom. För att få bo i de nya barnrikehusens lägenheter om dryga 40 kvm krävdes t.ex. att man hade minst fyra barn.
Den som vill se hur det funkade kan bege sig till Stadsmuseets museilägenhet på Stickelbärsvägen vid Roslagstull. Där har man möblerat en av lägenheterna så att den ser ut som när familjen Jonasson bodde där i slutet på 30-talet. Av de fyra barnen bodde tre i det mindre rummet och ett i kökssoffan, föräldrarna sov i den utdragbara ottomanen i det största rummet. Trots att så mycket folk hade sin bostad där så känns lägenheten luftig och inte alls övermöblerad eller bemängd.
Kanske började man så småningom tycka att det kanske inte var så bra i alla fall med sex personer på två rum. 1947 infördes i alla fall den första trångboddhetsnormen: då skulle en tvåbarnsfamilj ha två rum och kök, kanske just en sådan lägenhet som den jag bor i nu. De som flyttade in här när huset var nytt tyckte säkert att de hade gott om plats, särskilt om de kom från de omoderna kyffena på Söder där det var både trångt och mörkt och kallt. Nu fyller jag upp hela lägenheten alldeles på egen hand och tycker rätt ofta att den känns trång.
Förklaringen är förstås att jag har oändligt mycket per pryttlar än t.ex. familjen på Stickelbärsvägen. De hade ingen teve, ingen stereo, ingen dator, ingen kaffebryggare, brödrost eller matberedare och inte en massa böcker, kläder, skor, friluftsutrustning. De hade en radio, några få leksaker till barnen och ett eller annat ombyte av kläder. Mer var det inte.
Att något av detta är bättre än det andra vill jag inte påstå, men jag har svårt att tro att familjen Jonasson for särskilt illa till följd av just sina bostadsförhållanden eller avsaknaden av prylar.
Den som vill veta mer om barnrikehusen kan t.ex. läsa det jag skrev om Hammarbyhöjden den 14 februari 2008.
Annat var det förr. 1937 hade man inga normer för hur mycket utrymme som behövdes, tvärtom. För att få bo i de nya barnrikehusens lägenheter om dryga 40 kvm krävdes t.ex. att man hade minst fyra barn.
Den som vill se hur det funkade kan bege sig till Stadsmuseets museilägenhet på Stickelbärsvägen vid Roslagstull. Där har man möblerat en av lägenheterna så att den ser ut som när familjen Jonasson bodde där i slutet på 30-talet. Av de fyra barnen bodde tre i det mindre rummet och ett i kökssoffan, föräldrarna sov i den utdragbara ottomanen i det största rummet. Trots att så mycket folk hade sin bostad där så känns lägenheten luftig och inte alls övermöblerad eller bemängd.
Kanske började man så småningom tycka att det kanske inte var så bra i alla fall med sex personer på två rum. 1947 infördes i alla fall den första trångboddhetsnormen: då skulle en tvåbarnsfamilj ha två rum och kök, kanske just en sådan lägenhet som den jag bor i nu. De som flyttade in här när huset var nytt tyckte säkert att de hade gott om plats, särskilt om de kom från de omoderna kyffena på Söder där det var både trångt och mörkt och kallt. Nu fyller jag upp hela lägenheten alldeles på egen hand och tycker rätt ofta att den känns trång.
Förklaringen är förstås att jag har oändligt mycket per pryttlar än t.ex. familjen på Stickelbärsvägen. De hade ingen teve, ingen stereo, ingen dator, ingen kaffebryggare, brödrost eller matberedare och inte en massa böcker, kläder, skor, friluftsutrustning. De hade en radio, några få leksaker till barnen och ett eller annat ombyte av kläder. Mer var det inte.
Att något av detta är bättre än det andra vill jag inte påstå, men jag har svårt att tro att familjen Jonasson for särskilt illa till följd av just sina bostadsförhållanden eller avsaknaden av prylar.
Den som vill veta mer om barnrikehusen kan t.ex. läsa det jag skrev om Hammarbyhöjden den 14 februari 2008.
Tuesday, May 20, 2008
Eftertankens kranka
Häromdagen begrät f.d. borgarrådet Mats Hult (s) i Dagens Nyheter Stockholms stads försäljning av Stockholm Energi, som gett jättevinster till finska energijätten Fortum och jättehöga elpriser för konsumenterna.
"Försäljningen var ett historiskt misstag", säger Hult nu, "i backspegeln var det en oerhört dålig affär. Jag beklagar att vi tvingades till det. Man skulle inte ha sålt bolaget." På DN:s påpekande att det var (s) som hade makten och därför inte rimligen kunde ha tvingats till något, svarar Hult: "Det var precis före valet och vi var på väg att tappa majoriteten. Därför blev det en politisk kompromiss".
Den försäljningen gjordes alltså av ren principlöshet, medan andra säljer ut av principella ideologiska skäl. Men även i sådana fall kan man ångra sig. Det har man till exempel gjort i Vaxholm. Där sålde man för några år sedan sitt kommunala bostadsbolag till en privat fastighetsägare, som i sin tur sålt fastigheterna vidare i flera omgångar, både som bostadsrätter och till andra privata ägare.
Nu har man kommit på att det här nog inte var så smart: "Vi har väldigt få hyreslägenheter, och det rättar man inte till över en natt. Det gör att när vi nyrekryterar, så har människor svårt att flytta hit. En person som tjänar som en undersköterska eller ett vårdbiträde har svårt att bosätta sig här", säger chefen för socialtjänstförvaltningen till Svenska Dagbladet idag. Problemet väntas bli värre i takt med växande pensionsavgångar. Socialchefen berättar: "De vi rekryterar kommer allt längre ifrån. På helgerna är det inte så lätt för människor att vara här klockan sju på morgonen."
Den borgerliga kommunledningen har nu, som ett första steg i att återskapa en fungerande hyresmarknad i Vaxholm, gett i uppdrag till tjänstemännen att utreda om det går att återköpa befintliga hyresrätter som tidigare ägts av kommunen. Folkpartiet kan tänka sig att gå längre och starta ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att säkra hyresrätterna.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över", skrev Shakespeare för 400 år sedan. Sant ibland då och uppenbarligen även nu.
I Stockholm finns fortfarande möjlighet att hindra en liknande utveckling som i Vaxholm, där samhället får problem med att fungera därför att det inte finns tillräckligt med hyresrätter. Och där de få hyresrätter som finns kanske snart mest får karaktären av bostäder för människor utan ekonomiska och andra resurser.
"Försäljningen var ett historiskt misstag", säger Hult nu, "i backspegeln var det en oerhört dålig affär. Jag beklagar att vi tvingades till det. Man skulle inte ha sålt bolaget." På DN:s påpekande att det var (s) som hade makten och därför inte rimligen kunde ha tvingats till något, svarar Hult: "Det var precis före valet och vi var på väg att tappa majoriteten. Därför blev det en politisk kompromiss".
Den försäljningen gjordes alltså av ren principlöshet, medan andra säljer ut av principella ideologiska skäl. Men även i sådana fall kan man ångra sig. Det har man till exempel gjort i Vaxholm. Där sålde man för några år sedan sitt kommunala bostadsbolag till en privat fastighetsägare, som i sin tur sålt fastigheterna vidare i flera omgångar, både som bostadsrätter och till andra privata ägare.
Nu har man kommit på att det här nog inte var så smart: "Vi har väldigt få hyreslägenheter, och det rättar man inte till över en natt. Det gör att när vi nyrekryterar, så har människor svårt att flytta hit. En person som tjänar som en undersköterska eller ett vårdbiträde har svårt att bosätta sig här", säger chefen för socialtjänstförvaltningen till Svenska Dagbladet idag. Problemet väntas bli värre i takt med växande pensionsavgångar. Socialchefen berättar: "De vi rekryterar kommer allt längre ifrån. På helgerna är det inte så lätt för människor att vara här klockan sju på morgonen."
Den borgerliga kommunledningen har nu, som ett första steg i att återskapa en fungerande hyresmarknad i Vaxholm, gett i uppdrag till tjänstemännen att utreda om det går att återköpa befintliga hyresrätter som tidigare ägts av kommunen. Folkpartiet kan tänka sig att gå längre och starta ett nytt allmännyttigt bostadsbolag för att säkra hyresrätterna.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över", skrev Shakespeare för 400 år sedan. Sant ibland då och uppenbarligen även nu.
I Stockholm finns fortfarande möjlighet att hindra en liknande utveckling som i Vaxholm, där samhället får problem med att fungera därför att det inte finns tillräckligt med hyresrätter. Och där de få hyresrätter som finns kanske snart mest får karaktären av bostäder för människor utan ekonomiska och andra resurser.
Sunday, May 18, 2008
Fortsättningen
Nu har vi faktiskt för första gången fått information om fasadrenoveringen. Och inte nog med att man berättat vad som ska hända och när, utan bostadsrättsföreningens styrelse har för omväxlings skull lyssnat på de boende och därefter tagit ett steg tillbaka. Budet nu är att bara halva huset ska plastas in åt gången, vilket gör att vi i alla fall kommer att kunna vädra. En väsentlig skillnad och en stor lättnad för den granne som trott att hon skulle bli tvungen att tälta med sin gamla hund för att de skulle få frisk luft.
Heder åt styrelsen alltså. Men i sanningens namn var det nog inte så svårt för dem att ändra det tidigare beslutet. Den nya styrelsen är nämligen just ny, endast två personer är kvar från den förra styrelsen, och då finns ju inte så mycket prestige att försvara när det gäller beslut som fattats eller inte fattats tidigare. Och så är det så att två nya styrelseledamöter bor just i detta hus, vilket ingen från den gamla styrelsen gjorde. Lite egenintresse från deras sida finns således med i spelet. Tur för oss.
Men rabatterna gapar fortfarande tomma och ingen plan finns för hur de ska återställas. Tur att grannen O tog konsekvenserna av sin frustration över bostadsrättsföreningen och flyttade. Om hon hade sett sina rabatter nu hade hon blivit förtvivlad.
För övrigt har denna vecka sju lägenheter här på gården varit ute till försäljning. En av dem har bebotts av en hyresgäst som flyttat utomlands. Genom att sälja hennes lägenhet får bostadsrättsföreningen ett kapitaltillskott som de nog väl behöver med tanke på att fasadrenoveringen kommer att kosta dem 20 miljoner kronor. De övriga lägenheterna som ska säljas är alltså bostadsrätter. Varför de som bott i dem vill flytta vet jag inte, men att det är väl inte osannolikt att det för några har med bostadsrättsföreningens klantigheter att göra. Till exempel att man inte, trots tillsägelse för fyra år sedan från sophämtarna, lyckats göra något åt soprummen. Nu är sopnedkasten plomberade och det står överfulla soptunnor ute på gården till följd av att sopföretaget tvärtröttnade på den dåliga arbetsmiljön för deras medarbetare.
Tänk om ombildningsivrarna visste att det är precis sånt här som händer när amatörer ska leka fastighetsförvaltare samtidigt som de ska spara pengar åt sig själva.
Heder åt styrelsen alltså. Men i sanningens namn var det nog inte så svårt för dem att ändra det tidigare beslutet. Den nya styrelsen är nämligen just ny, endast två personer är kvar från den förra styrelsen, och då finns ju inte så mycket prestige att försvara när det gäller beslut som fattats eller inte fattats tidigare. Och så är det så att två nya styrelseledamöter bor just i detta hus, vilket ingen från den gamla styrelsen gjorde. Lite egenintresse från deras sida finns således med i spelet. Tur för oss.
Men rabatterna gapar fortfarande tomma och ingen plan finns för hur de ska återställas. Tur att grannen O tog konsekvenserna av sin frustration över bostadsrättsföreningen och flyttade. Om hon hade sett sina rabatter nu hade hon blivit förtvivlad.
För övrigt har denna vecka sju lägenheter här på gården varit ute till försäljning. En av dem har bebotts av en hyresgäst som flyttat utomlands. Genom att sälja hennes lägenhet får bostadsrättsföreningen ett kapitaltillskott som de nog väl behöver med tanke på att fasadrenoveringen kommer att kosta dem 20 miljoner kronor. De övriga lägenheterna som ska säljas är alltså bostadsrätter. Varför de som bott i dem vill flytta vet jag inte, men att det är väl inte osannolikt att det för några har med bostadsrättsföreningens klantigheter att göra. Till exempel att man inte, trots tillsägelse för fyra år sedan från sophämtarna, lyckats göra något åt soprummen. Nu är sopnedkasten plomberade och det står överfulla soptunnor ute på gården till följd av att sopföretaget tvärtröttnade på den dåliga arbetsmiljön för deras medarbetare.
Tänk om ombildningsivrarna visste att det är precis sånt här som händer när amatörer ska leka fastighetsförvaltare samtidigt som de ska spara pengar åt sig själva.
Friday, May 16, 2008
Mellanspel
Följande citat är från en annons för Opel år 1962, återgiven av Motornostalgiskt Magazine 25. Jag kan inte garantera autenticiteten, men inte heller att det inte är sant.
"LUGN I STORMEN!
En Opel är så lättkörd att även Er fru kan köra den!
Hör Ni till dem som sitter med hjärtat i halsgropen de gånger Er fru får låna ratten? Ni vet att farliga situationer k a n inträffa- hur försiktigt Er fru än kör! Byt vagn till Nya Opel Rekord och Ni kan känna er lugn!
För säkerhets skull är alla farliga detaljer, som Ni kan slå i vid en häftig inbromsning, eliminerade. Instrumentpanelen är stoppad med ett krafigt lager svampgumma och handskfacket är av den inåtgående typen. I en Opel kan Ni känna Er trygg!
Och inte behöver Ni skämmas heller! Med en Opel Rekord klarar Er fru galant alla parkeringsmanövrerar - man ser lätt vagnens alla hörn. Så ta av Er solglasögonen och titta på Nya Opel Rekord! Gör det! Nu!"
Om man utgår från att denna annons verkligen publicerats, då kan man inte säga annat än att synen på kvinnan förändrats mycket under de gångna decennierna.
"LUGN I STORMEN!
En Opel är så lättkörd att även Er fru kan köra den!
Hör Ni till dem som sitter med hjärtat i halsgropen de gånger Er fru får låna ratten? Ni vet att farliga situationer k a n inträffa- hur försiktigt Er fru än kör! Byt vagn till Nya Opel Rekord och Ni kan känna er lugn!
För säkerhets skull är alla farliga detaljer, som Ni kan slå i vid en häftig inbromsning, eliminerade. Instrumentpanelen är stoppad med ett krafigt lager svampgumma och handskfacket är av den inåtgående typen. I en Opel kan Ni känna Er trygg!
Och inte behöver Ni skämmas heller! Med en Opel Rekord klarar Er fru galant alla parkeringsmanövrerar - man ser lätt vagnens alla hörn. Så ta av Er solglasögonen och titta på Nya Opel Rekord! Gör det! Nu!"
Om man utgår från att denna annons verkligen publicerats, då kan man inte säga annat än att synen på kvinnan förändrats mycket under de gångna decennierna.
Thursday, May 15, 2008
I tiden
Igår skulle äntligen få veta om fasadrenoveringen skulle genomföras trots underlåtenhet att informera och i så fall vad den skulle innebära för oss. Ursäkter väntade vi oss också, förstås, och några av styrelseledamöterna uttalade faktiskt att det hela var klantigt skött från deras sida.
Om själva renoveringen blev vi inte så förfärligt mycket klokare. Den ska påbörjas nu, trots alla argument som både hyresgäster och bostadsrättare anfört emot att göra den under sommaren. Arbetena ska ta sju veckor från och med nu och allt ska vara klart innan Mur & Puts tar semester. Fast om putsen sitter väldigt löst kan det förstås ta längre tid, sades det i en bisats. Hur det blir då fanns ingen som kunde förklara, eftersom entreprenören själv inte var där. Några andra detaljer fick vi inte heller, utan dem ska Mur & Puts informera oss om.
Imorgon ska arbetena påbörjas och ännu har ingen information kommit från Mur & Puts. Jag har alltså fortfarande ingen aning om när jag blir får sluta laga mat för att jag inte kan vädra ut matoset eller när jag måste ta bort klematisen från balkongen för att balkongdörren ska spikas igen.
Ska vi få veta något eller ej? Följ den spännande fortsättningen.
*****
Nu kanske ni börja tro att jag helt mist sinnet för proportioner och bara bekymrar mig om det mikrokosmos som utgörs av detta hus. Alls icke. Både tyfonen i Burma, jordbävningen i Kina och allt annat världens elände finns fortfarande i mitt medvetande. Och bostadspolitiken, förstås. Om den har arkitekten Ola Andersson skrivit i Svenska Dagbladet, och det så bra att man inte tror det är sant, i den tidningen.
Den som vill läsa något mer lättsamt kan ta del av Fredrik Lindströms krönika i Fokus om "kaffet i tiden". För mig räcker det långt att den handlar just om kaffe för det är ju så himla gott, men ytterligare intressant blir det om man drar ut resonemanget till att handla också om andra saker. Till exempel om bostäder och hur modet skiftar där och hur man tror att just det som är just nu - som att ombilda till bostadsrätt - är det riktigaste och bästa. De förstår inte, ombildarna, att de snart kommer att sitta där och försöka komma överens om gårdsstädning och bara vara så amish, medan alla andra, de verkligt framåtsyftande, lever ett löst och ledigt och lyckligt (ja, någorlunda i alla fall) liv i sina hyresrätter.
Om själva renoveringen blev vi inte så förfärligt mycket klokare. Den ska påbörjas nu, trots alla argument som både hyresgäster och bostadsrättare anfört emot att göra den under sommaren. Arbetena ska ta sju veckor från och med nu och allt ska vara klart innan Mur & Puts tar semester. Fast om putsen sitter väldigt löst kan det förstås ta längre tid, sades det i en bisats. Hur det blir då fanns ingen som kunde förklara, eftersom entreprenören själv inte var där. Några andra detaljer fick vi inte heller, utan dem ska Mur & Puts informera oss om.
Imorgon ska arbetena påbörjas och ännu har ingen information kommit från Mur & Puts. Jag har alltså fortfarande ingen aning om när jag blir får sluta laga mat för att jag inte kan vädra ut matoset eller när jag måste ta bort klematisen från balkongen för att balkongdörren ska spikas igen.
Ska vi få veta något eller ej? Följ den spännande fortsättningen.
*****
Nu kanske ni börja tro att jag helt mist sinnet för proportioner och bara bekymrar mig om det mikrokosmos som utgörs av detta hus. Alls icke. Både tyfonen i Burma, jordbävningen i Kina och allt annat världens elände finns fortfarande i mitt medvetande. Och bostadspolitiken, förstås. Om den har arkitekten Ola Andersson skrivit i Svenska Dagbladet, och det så bra att man inte tror det är sant, i den tidningen.
Den som vill läsa något mer lättsamt kan ta del av Fredrik Lindströms krönika i Fokus om "kaffet i tiden". För mig räcker det långt att den handlar just om kaffe för det är ju så himla gott, men ytterligare intressant blir det om man drar ut resonemanget till att handla också om andra saker. Till exempel om bostäder och hur modet skiftar där och hur man tror att just det som är just nu - som att ombilda till bostadsrätt - är det riktigaste och bästa. De förstår inte, ombildarna, att de snart kommer att sitta där och försöka komma överens om gårdsstädning och bara vara så amish, medan alla andra, de verkligt framåtsyftande, lever ett löst och ledigt och lyckligt (ja, någorlunda i alla fall) liv i sina hyresrätter.
Wednesday, May 14, 2008
Motdrag
Idag har bostadsrättsföreningen fått ett brev om fasadrenoveringen från vår ombudsman i hyresgästföreningen. Hon skriver om deras agerande att det "knappast kan beaktas som god sed i hyresförhållandet" och fortsätter: "Jag vill härmed förbehålla hyresgästerna i rubricerad fastighet rätten till ersättning för men i nyttjanderätten under den tid arbetet pågår." Översatt till normalprosa betyder det att bostadsrättsföreningen uppfört sig uruselt och att hyresgästerna (helt i enlighet med praxis på området) har rätt att få ersättning med ett visst belopp för varje dag som de inte kan använda balkongen och med ett annat belopp för varje månad som fönstren är förplastade.
Ytterligare rapporter kommer, var så säkra.
Ytterligare rapporter kommer, var så säkra.
Monday, May 12, 2008
Dumskallarnas sammansvärjning
I onsdags när jag kom hem från jobbet satt det en lapp i porten. På lappen med Skanskas logga stod det "Rädda blommorna" och därunder följande: " Vi planerar att utföra arbeten. Beskrivning: Grävning i rabatten för avlopp längs med fasad. (Efter detta kommer en ställning att monteras där för renovering av fasaden!) Från datum: 080512."
Full av onda aningar kastade jag mig på torsdagsmorgonen på telefonen och ringde till Skanska. Jo, det stämde. Med början på måndagen den 12 maj skulle rabatterna längs i stort sett hela framsidan på huset grävas upp och på fredagen den 16 maj skulle byggnadsställningar börja monteras på baksidan och gavlarna av huset. Så fort rörläggningen var klar skulle byggnads-ställningar monteras även på framsidan av huset och sedan skulle fasadrenoveringen börja.
Samtal till F:a Mur & Puts bekräftade det hela och upplyste om att fönstren skulle börja täckas när byggnadsställningarna sattes upp och sedan skulle alltihop finnas kvar i ungefär två månader medan F:a M & P putsade om fasaden, målade fönster och bytte balkongräcken.
"Döm om min förvåning" är ett slitet uttryck, men det passar faktiskt här, för om det som jag fick höra hade jag ingen som helst föraning. Det hade inte mina grannar heller visade det sig när jag började dela ut brev till dem om vad jag fått reda på. Och det var inte bara hyresgästerna som inte visste, utan även bostadsrättarna var ovetande, till och med de (varav en nyvald styrelseledamot) som varit på bostadsrättsföreningens årsmöte den 5 maj.
Dagen efter det att jag delat ut mitt brev kom ett informationsblad från bostadsrättsföreningen där man skrev just detsamma som jag hade sagt. Någon ursäkt eller planering från deras sida fanns fortfarande inte.
Nu är det måndag och det mesta av rabatterna är uppgrävt av anläggnings-firman. Som tur var grep frivillliga krafter in i helgen och räddade de finaste plantorna: pionerna som just skulle gå i blom och riddarsporrarna som brukar vara så vackra senare under sommaren, men mycket har ändå gått till spillo.
I helgen skrev vi från lokala hyresgästföreningen till bostadsrättsföreningen och krävde att fasadrenoveringen ska skjutas upp till efter sommaren för de boendes skull, eftersom många här i huset är gamla, sjuka eller ledsna och skulle må väldigt dåligt av att vara inplastade och utan balkong hela sommaren. Idag delade bostadsrättsföreningen ut en kallelse till möte på onsdag där man ska informera om fasadrenoveringen. Man har alltså helt ignorerat det som vi sagt och inte brytt sig om att ge svara på våra krav och synpunkter.
När jag imorse talade med vår ombudsman på hyresgästföreningen sade hon: "Bostadsrättsföreningen har gjort alla fel som man kan göra." Ja, sannerligen. Istället för att informera oss i god tid och diskutera undringar och problem har man låtit oss själva upptäcka vad som vad å färde.
Många gånger under åren här har jag varit både irriterad och förbannat, men gråtit har jag inte gjort. Förrän nu. De senaste dagarna har jag gråtit över de förstörda blommorna i rabatten, över morgonsolen i köket som jag inte ska få se på flera månader och över de ljumma sommarkvällar som jag inte kommer att kunna sitta på balkongen. En hel del av tårarna har jag också fällt över enfalden och snålheten hos de styrande i denna bostadsrättsförening.
Dumskallarnas sammansvärjning finns det en bok som heter. Jag lyckades aldrig ta mig igenom den, så jag vet inte riktigt vad den handlar om, men titeln gör sig påmind just nu.
Fortsättning följer.
Full av onda aningar kastade jag mig på torsdagsmorgonen på telefonen och ringde till Skanska. Jo, det stämde. Med början på måndagen den 12 maj skulle rabatterna längs i stort sett hela framsidan på huset grävas upp och på fredagen den 16 maj skulle byggnadsställningar börja monteras på baksidan och gavlarna av huset. Så fort rörläggningen var klar skulle byggnads-ställningar monteras även på framsidan av huset och sedan skulle fasadrenoveringen börja.
Samtal till F:a Mur & Puts bekräftade det hela och upplyste om att fönstren skulle börja täckas när byggnadsställningarna sattes upp och sedan skulle alltihop finnas kvar i ungefär två månader medan F:a M & P putsade om fasaden, målade fönster och bytte balkongräcken.
"Döm om min förvåning" är ett slitet uttryck, men det passar faktiskt här, för om det som jag fick höra hade jag ingen som helst föraning. Det hade inte mina grannar heller visade det sig när jag började dela ut brev till dem om vad jag fått reda på. Och det var inte bara hyresgästerna som inte visste, utan även bostadsrättarna var ovetande, till och med de (varav en nyvald styrelseledamot) som varit på bostadsrättsföreningens årsmöte den 5 maj.
Dagen efter det att jag delat ut mitt brev kom ett informationsblad från bostadsrättsföreningen där man skrev just detsamma som jag hade sagt. Någon ursäkt eller planering från deras sida fanns fortfarande inte.
Nu är det måndag och det mesta av rabatterna är uppgrävt av anläggnings-firman. Som tur var grep frivillliga krafter in i helgen och räddade de finaste plantorna: pionerna som just skulle gå i blom och riddarsporrarna som brukar vara så vackra senare under sommaren, men mycket har ändå gått till spillo.
I helgen skrev vi från lokala hyresgästföreningen till bostadsrättsföreningen och krävde att fasadrenoveringen ska skjutas upp till efter sommaren för de boendes skull, eftersom många här i huset är gamla, sjuka eller ledsna och skulle må väldigt dåligt av att vara inplastade och utan balkong hela sommaren. Idag delade bostadsrättsföreningen ut en kallelse till möte på onsdag där man ska informera om fasadrenoveringen. Man har alltså helt ignorerat det som vi sagt och inte brytt sig om att ge svara på våra krav och synpunkter.
När jag imorse talade med vår ombudsman på hyresgästföreningen sade hon: "Bostadsrättsföreningen har gjort alla fel som man kan göra." Ja, sannerligen. Istället för att informera oss i god tid och diskutera undringar och problem har man låtit oss själva upptäcka vad som vad å färde.
Många gånger under åren här har jag varit både irriterad och förbannat, men gråtit har jag inte gjort. Förrän nu. De senaste dagarna har jag gråtit över de förstörda blommorna i rabatten, över morgonsolen i köket som jag inte ska få se på flera månader och över de ljumma sommarkvällar som jag inte kommer att kunna sitta på balkongen. En hel del av tårarna har jag också fällt över enfalden och snålheten hos de styrande i denna bostadsrättsförening.
Dumskallarnas sammansvärjning finns det en bok som heter. Jag lyckades aldrig ta mig igenom den, så jag vet inte riktigt vad den handlar om, men titeln gör sig påmind just nu.
Fortsättning följer.
Wednesday, May 7, 2008
Hemsökta
Igår kväll hemsöktes Björkhagen av Bilda Bostad, som höll möte i vår skola för folk som bor i områdena häromkring. Talare var en privat ombildningskonsult, en representant för SBAB och en herre från Blue Step, ett bolag som ger dyra bolån till folk som egentligen inte borde låna pengar. Summan av det som sades var att det i stort sett alltid är en bra affär på sikt att ombilda och att de enda som inte bör köpa är människor som har socialbidrag. Något om avigsidorna med ombildningarna eller om de åtaganden det innebär att ha en bostadsrätt berördes inte alls.
Eftersom vi förstod att hela sanningen inte skulle komma fram på mötet så hade grannen och jag gjort ett flygblad om vad som hänt här sedan ombildningen. Så här skrev vi, bland annat:
"Du som besöker Bilda Bostads möte ikväll kommer att få höra mycket om hur bra det är med bostadsrätt, hur billigt och gemensamt det blir och hur mycket pengar du kan tjäna på din lägenhet. Men ibland blir verkligheten till exempel så här:
* Du kan inte bo kvar därför att kostnaderna för avgifter, räntor och amorteringar blir högre än vad du trott.
* Bostadsrättsföreningens ekonomiska kalkyler stämmer inte därför att man räknat med orealistiskt låga drifts- och underhållskostader. Föreningen måste ta upp nya lån för att klara stambyten och annat och bostadsrättsinnehavarnas månadsavgifter fördubblas.
* När föreningens ekonomi blir ansträngd försöker man spara in på drift och underhåll av fastigheten genom att bostadsrättsinnehavarna får göra jobbet själva utan att de kanske har vare sig tid, lust eller kunskap för det.
* De som är drivande i ombildningen flyttar så fort den gått igenom. De som blir kvar och bara tänkt sig att bo måste ta över ansvaret och fatta alla de viktiga besluten.
* När de boende märker att saker och ting inte fungerar så flyttar de. Och ju fler som flyttar desto mindre kontinuitet och desto mindre gemenskap blir det."
Vi fick många positiva reaktioner från dem som vi delade ut flybladet till när de kom till mötet. Jag hoppas att de nu har hunnit läsa vårt papper ordentligt och att de börjat tänka efter vad de själva vill och tror.
Eftersom vi förstod att hela sanningen inte skulle komma fram på mötet så hade grannen och jag gjort ett flygblad om vad som hänt här sedan ombildningen. Så här skrev vi, bland annat:
"Du som besöker Bilda Bostads möte ikväll kommer att få höra mycket om hur bra det är med bostadsrätt, hur billigt och gemensamt det blir och hur mycket pengar du kan tjäna på din lägenhet. Men ibland blir verkligheten till exempel så här:
* Du kan inte bo kvar därför att kostnaderna för avgifter, räntor och amorteringar blir högre än vad du trott.
* Bostadsrättsföreningens ekonomiska kalkyler stämmer inte därför att man räknat med orealistiskt låga drifts- och underhållskostader. Föreningen måste ta upp nya lån för att klara stambyten och annat och bostadsrättsinnehavarnas månadsavgifter fördubblas.
* När föreningens ekonomi blir ansträngd försöker man spara in på drift och underhåll av fastigheten genom att bostadsrättsinnehavarna får göra jobbet själva utan att de kanske har vare sig tid, lust eller kunskap för det.
* De som är drivande i ombildningen flyttar så fort den gått igenom. De som blir kvar och bara tänkt sig att bo måste ta över ansvaret och fatta alla de viktiga besluten.
* När de boende märker att saker och ting inte fungerar så flyttar de. Och ju fler som flyttar desto mindre kontinuitet och desto mindre gemenskap blir det."
Vi fick många positiva reaktioner från dem som vi delade ut flybladet till när de kom till mötet. Jag hoppas att de nu har hunnit läsa vårt papper ordentligt och att de börjat tänka efter vad de själva vill och tror.
Om Blue Step skrev jag för ett år sedan under rubriken Desperado.
Tuesday, May 6, 2008
Konsekvenserna
Den ständigt förekommande fastighetsprofessorn Stellan Lundström citeras idag i etc.se om konsekvenserna av bostadsrättombildningarna i Stockholm:
Man undrar när den styrande borgerligheten ska komma på samma sak - att det faktiskt inte är bra ur arbetsmarknadssynpunkt att ha en stad med bara bostadsrätter.
"Fortsätter den här utvecklingen så har vi på tio år i stort sett ingen hyresrätt kvar i innerstan. Det tycker jag vore en olycka för Stockholm för det är klart att hyresrätten är viktig om vi ska kunna ha en fungerande arbetsmarknad. Det ska vara enkelt att flytta till Stockholm.Enkelt kommer det bara att vara för dem som lätt kan punga ut några miljoner.De kommer att ha mycket att välja på."
Man undrar när den styrande borgerligheten ska komma på samma sak - att det faktiskt inte är bra ur arbetsmarknadssynpunkt att ha en stad med bara bostadsrätter.
Monday, May 5, 2008
Insikter i Svenskan
Häromdagen var det Dagens Nyheters ledarsida som drabbades av klarsyn, idag är det Svenska Dagbladets. Poängen med artikeln, som skrivits av Merit Wager, är visserligen - inte förvånande - att tala om hur bra det skulle vara med ägarlägenheter i Sverige, men det är faktiskt mest i förhållande till bostadsrätten vars nackdelar Wager beskriver väl. För det visar sig att Wager är väldigt nöjd med att vara hyresgäst och att hon inte kan tänka sig någon annan boendeform.
Så här beskriver hon hur det är att bo hos den fastighetsägare som hon för närvarande hyr av:
"Ja, och så får jag nya tapeter och golv och kakel och ny spis och nytt kylskåp - ofta, känns det som. De kommer och målar om taket i vardagsrummet och fixar fönsterkarmarna. Portvakterna Palle och Hasse fixar min översvämmade toalettcistern två timmar efter det att jag nämnt att den behöver åtgärdas, och tappar jag nyckeln så har Palle en extra så att jag kommer in. Hyran är rimlig, trappstädning ingår och jag bheöver aldrig någonsin syssla med att röja på gården eller bry mig omplaneringar eller något annat. Jag bara bor. Bättre kan man inte ha det."
Jag trodde väl aldrig att jag skulle få en meningsfrände på SvD:s ledarsida, men nu har det alltså hänt!
Fast helt och hållet överens är vi förstås inte. På äkta borgerligt individualistiskt manér vill Wager förstås inte låta hyresgästföreningen förhandla om hyran, utan det sköter hon själv, "kanske inte så värst framgångsrikt, men det är ändå trevligt att ha den kontakten med hyresvärden och min hyra reduceras förstås med det förhandlingsarvode som automatiskt dras från alla andras hyror och går till Hyresgästföreningen."
För en ledarskribent i en stor tidning kanske det går bra att köra ett eget race, men det är inget jag skulle råda andra till. Även om jag haft mycket kritik mot hur hyresförhandlingar skötts av hyresgästföreningen, så tror jag på att hyror ska förhandlas kollektivt, inte av enskilda hyresgäster var för sig. Och den summa hon sparar på att göra jobbet själv är inte stor: 120 kr om året om jag inte missminner mig.
PS. Hittade just en ledarkrönika i Aftonbladet, där Mats Engström skriver under rubriken "Snart blir Stockholm ett reservat för rika". Läs!
Så här beskriver hon hur det är att bo hos den fastighetsägare som hon för närvarande hyr av:
"Ja, och så får jag nya tapeter och golv och kakel och ny spis och nytt kylskåp - ofta, känns det som. De kommer och målar om taket i vardagsrummet och fixar fönsterkarmarna. Portvakterna Palle och Hasse fixar min översvämmade toalettcistern två timmar efter det att jag nämnt att den behöver åtgärdas, och tappar jag nyckeln så har Palle en extra så att jag kommer in. Hyran är rimlig, trappstädning ingår och jag bheöver aldrig någonsin syssla med att röja på gården eller bry mig omplaneringar eller något annat. Jag bara bor. Bättre kan man inte ha det."
Jag trodde väl aldrig att jag skulle få en meningsfrände på SvD:s ledarsida, men nu har det alltså hänt!
Fast helt och hållet överens är vi förstås inte. På äkta borgerligt individualistiskt manér vill Wager förstås inte låta hyresgästföreningen förhandla om hyran, utan det sköter hon själv, "kanske inte så värst framgångsrikt, men det är ändå trevligt att ha den kontakten med hyresvärden och min hyra reduceras förstås med det förhandlingsarvode som automatiskt dras från alla andras hyror och går till Hyresgästföreningen."
För en ledarskribent i en stor tidning kanske det går bra att köra ett eget race, men det är inget jag skulle råda andra till. Även om jag haft mycket kritik mot hur hyresförhandlingar skötts av hyresgästföreningen, så tror jag på att hyror ska förhandlas kollektivt, inte av enskilda hyresgäster var för sig. Och den summa hon sparar på att göra jobbet själv är inte stor: 120 kr om året om jag inte missminner mig.
PS. Hittade just en ledarkrönika i Aftonbladet, där Mats Engström skriver under rubriken "Snart blir Stockholm ett reservat för rika". Läs!
Saturday, May 3, 2008
Noll koll
Snart avgående stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund tillfrågas idag i Svenska Dagbladet om hur fördelningen ser ut mellan bostads- och hyresrätter bland de bostäder som nu byggs i Stockholm. Söderlund tror att det är 30-35 procent hyresrätter, för det brukar det vara, säger han.
Tidningen vet dock bättre och kan berätta att
- av de lägenheter som blev färdiga 2007 var 51% bostadsrätter
- av de lägenheter som började byggas 2007 var 71% bostadsrätter
- av de markanvisningar som gavs 2007 avsåg 84% bostadsrätter.
Söderlund säger till reportern att "vi behöver utveckla samtliga stadsdelar, inte minst av integrationsskäl. Och vi behöver en större uppblandning av boendeformerna." Tittar man närmare på de siffror som presenteras i artikeln förstår man dock inte riktigt hur den där integrationen ska gå till. För då kommer man fram till följande:
I innerstaden planeras för 11 288 lägenheter i detaljplaner som ännu inte vunnit laga kraft, dvs markanvisning har troligen getts rätt nyligen. Om endast 16% av dem blir hyresrätter - med jättehöga nybyggnadshyror - och omvandlingarna av befintliga hyresrätter till bostadsrätt fortsätter, då blir det sannerligen inte möjligt för någon som inte är höginkomsttagare att komma genom nålsögat till innerstan.
Uppenbarligen är innerstan lika undantagen från integration som moderata företrädare är från partiets annars så omhuldade arbetslinje. Både Kristina Axén Olin och Ulrika Schenström kan nämligen räkna med statlig försörjning under lång tid framöver utan de krav på att ta vilket jobb som helst var som helst som gäller för vanliga arbetslösa personer.
(Den som lagt märke till hyckleriet i fråga om arbetslinjen är inte jag utan Peter Wolodarski, som i dagens DN drabbats av en tidigare aldrig skådad klarsynthet.)
Tidningen vet dock bättre och kan berätta att
- av de lägenheter som blev färdiga 2007 var 51% bostadsrätter
- av de lägenheter som började byggas 2007 var 71% bostadsrätter
- av de markanvisningar som gavs 2007 avsåg 84% bostadsrätter.
Söderlund säger till reportern att "vi behöver utveckla samtliga stadsdelar, inte minst av integrationsskäl. Och vi behöver en större uppblandning av boendeformerna." Tittar man närmare på de siffror som presenteras i artikeln förstår man dock inte riktigt hur den där integrationen ska gå till. För då kommer man fram till följande:
I innerstaden planeras för 11 288 lägenheter i detaljplaner som ännu inte vunnit laga kraft, dvs markanvisning har troligen getts rätt nyligen. Om endast 16% av dem blir hyresrätter - med jättehöga nybyggnadshyror - och omvandlingarna av befintliga hyresrätter till bostadsrätt fortsätter, då blir det sannerligen inte möjligt för någon som inte är höginkomsttagare att komma genom nålsögat till innerstan.
Uppenbarligen är innerstan lika undantagen från integration som moderata företrädare är från partiets annars så omhuldade arbetslinje. Både Kristina Axén Olin och Ulrika Schenström kan nämligen räkna med statlig försörjning under lång tid framöver utan de krav på att ta vilket jobb som helst var som helst som gäller för vanliga arbetslösa personer.
(Den som lagt märke till hyckleriet i fråga om arbetslinjen är inte jag utan Peter Wolodarski, som i dagens DN drabbats av en tidigare aldrig skådad klarsynthet.)
Thursday, May 1, 2008
Tanketomt hos (s)
Som vanligt på första maj har vi haft det snärjigt idag med att kolla in de olika demonstrationstågen. Den här gången tittade vi förstås särskilt efter vad som sades om bostadspolitik. Och det var inte mycket.
Hos vänsterpartiet fanns några banderoller om att stoppa utförsäljningar av kommunal egendom och verksamhet och en särskild om att värna hyresrätt. Där hojtades också en del om bostäder åt alla. Hos socialdemokraterna: inte en banderoll, inte en talkör, om hyresrätt och allämnnytta, bara några enstaka hemplitade plakat. I Carin Jämtins tal fanns en bisats om bostäder åt ungdomar och en om allmännyttan, men inga tankar om bostadspolitiken i stort eller om de allvarliga hot som finns mot en god bostad för alla.
Frågan kvarstår alltså: vad vill socialdemokraterna när det gäller våra bostäder och var står de egentligen, är det på hyresgästernas sida eller på någon annans?
En sak är i alla fall klar: även om (s) har ett stort inflytande på hyresgästföreningen (som det påstås) så gäller inte det motsatta.
Hos vänsterpartiet fanns några banderoller om att stoppa utförsäljningar av kommunal egendom och verksamhet och en särskild om att värna hyresrätt. Där hojtades också en del om bostäder åt alla. Hos socialdemokraterna: inte en banderoll, inte en talkör, om hyresrätt och allämnnytta, bara några enstaka hemplitade plakat. I Carin Jämtins tal fanns en bisats om bostäder åt ungdomar och en om allmännyttan, men inga tankar om bostadspolitiken i stort eller om de allvarliga hot som finns mot en god bostad för alla.
Frågan kvarstår alltså: vad vill socialdemokraterna när det gäller våra bostäder och var står de egentligen, är det på hyresgästernas sida eller på någon annans?
En sak är i alla fall klar: även om (s) har ett stort inflytande på hyresgästföreningen (som det påstås) så gäller inte det motsatta.
Subscribe to:
Posts (Atom)
