I tiden

Igår skulle äntligen få veta om fasadrenoveringen skulle genomföras trots underlåtenhet att informera och i så fall vad den skulle innebära för oss. Ursäkter väntade vi oss också, förstås, och några av styrelseledamöterna uttalade faktiskt att det hela var klantigt skött från deras sida.

Om själva renoveringen blev vi inte så förfärligt mycket klokare. Den ska påbörjas nu, trots alla argument som både hyresgäster och bostadsrättare anfört emot att göra den under sommaren. Arbetena ska ta sju veckor från och med nu och allt ska vara klart innan Mur & Puts tar semester. Fast om putsen sitter väldigt löst kan det förstås ta längre tid, sades det i en bisats. Hur det blir då fanns ingen som kunde förklara, eftersom entreprenören själv inte var där. Några andra detaljer fick vi inte heller, utan dem ska Mur & Puts informera oss om.

Imorgon ska arbetena påbörjas och ännu har ingen information kommit från Mur & Puts. Jag har alltså fortfarande ingen aning om när jag blir får sluta laga mat för att jag inte kan vädra ut matoset eller när jag måste ta bort klematisen från balkongen för att balkongdörren ska spikas igen.

Ska vi få veta något eller ej? Följ den spännande fortsättningen.

*****

Nu kanske ni börja tro att jag helt mist sinnet för proportioner och bara bekymrar mig om det mikrokosmos som utgörs av detta hus. Alls icke. Både tyfonen i Burma, jordbävningen i Kina och allt annat världens elände finns fortfarande i mitt medvetande. Och bostadspolitiken, förstås. Om den har arkitekten Ola Andersson skrivit i Svenska Dagbladet, och det så bra att man inte tror det är sant, i den tidningen.

Den som vill läsa något mer lättsamt kan ta del av Fredrik Lindströms krönika i Fokus om "kaffet i tiden". För mig räcker det långt att den handlar just om kaffe för det är ju så himla gott, men ytterligare intressant blir det om man drar ut resonemanget till att handla också om andra saker. Till exempel om bostäder och hur modet skiftar där och hur man tror att just det som är just nu - som att ombilda till bostadsrätt - är det riktigaste och bästa. De förstår inte, ombildarna, att de snart kommer att sitta där och försöka komma överens om gårdsstädning och bara vara så amish, medan alla andra, de verkligt framåtsyftande, lever ett löst och ledigt och lyckligt (ja, någorlunda i alla fall) liv i sina hyresrätter.