Så var det då

Den som läste bloggen häromdagen vet att borta är biblioteket och något kulturhus blir det inte utan istället ett dygnet-runt-gym i Hammarbyhöjdens lilla centrum. Man skulle kunna uttrycka det så att folkbildningen är deporterad och att det fria konst- och musikutövandet får vika undan för den nya kroppskulturen.

Uppenbarligen tror gymägaren att det finns tillräckligt med människor i Hammarbyhöjden som vill trampa trappmaskin och lyfta skivstång på nätterna. Själv är jag rätt tveksam till det. Men visst har det skett en stor förändring av befolkningen i området under de senaste decennierna. Nu bor här åter många unga människor och rätt mycket barnfamiljer, liksom det gjorde från början när området byggdes.

Hammarbyhöjden kom till som resultat av att Stockholms stad 1934 låtit göra en utredning om bostadsförhålladena i staden och med den som grund beslutat att börja bygga i egen regi. Sedan riksdagen beslutat om stöd till bostäder för barnfamiljer – barnrikehus – bildade staden först Familjebostäder tillsammans med HSB och därefter Stockholmshem med staden som ensam ägare. Stockholmshem blev sedan en av de stora byggherrarna i Hammarbyhöjden.

Sol, ljus och luft var ledstjärnan för tidens byggande och stadsplanerna skulle därför vara öppna med friliggande hus. Bostäderna skulle vara hygieniska med badrum och tillgång till tvättmaskin.

De första husen i Hammarbyhöjden uppfördes runt den gamla galgbacken, där Stockholms sista offentliga avrättning ägde rum 1862. Nästan alla hus som kom att byggas i området är smalhus i tre våningar, mest med två rum och kök, några få med tre rum. Lägenheterna är små till ytan, bara 40-50 kvm för tvåorna.

Barnrikehusen hade inte balkonger och inte kylskåp, till skillnad från hus som byggdes utan statliga subventioner. Däremot hade de badrum, trots att somliga ansåg det fel att det allmänna skulle subventionera en sådan sak.

Hur barnfamiljerna levde var en viktig fråga för dem som planerade barnrikehusen. För att familjerna verkligen skulle kunna flytta dit från sina gamla trånga lägenheter sattes hyran i de nya husen så lågt det gick. Bostadsbolagen engagerade sig också i att fostra familjerna i hur det skulle sköta de moderna lägenheterna I Hammarbyhöjden anställdes en vicevärdinna som bl.a. hade till uppgift att lära folk att bo. Vicevärdinnan var också föreståndare för en av de barnstugor som byggdes i området av HSB för att göra det möjligt för både kvinnor och män att förvärvsarbeta. En av barnstugorna var Hammarbygården, som på kvällarna användes till annan verksamhet, bl.a. som en av stadens första ungdomsgårdar. För den som ville göra annat än att sitta hemma eller vara på gården fanns vid Palandergatan biografen Kaza med 440 platser. Inte illa för en förort på den tiden och definitivt mycket mer än vad som finns idag i de flesta förorter.

Källor: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag) och Klas Ramberg: Allmännyttan. Välfärdsbygge 1850-2000 (Byggförlaget)