Tillit och ansvar

Nationalekonomen Stefan de Vylder intervjuas idag i Svenska Dagbladets nya artikelserie om "den nya politiska medborgaren". Vad denna sorts medborgare än för något har jag inte förstått ännu, men att de Vylder säger kloka saker, det är i alla fall klart.

De Vylder pekar bland annat på betydelsen av tillitskapitalet, som han menar är en del av den balans mellan olika sorters kapital som ligger bakom att Sverige blivit "rikt och bra på att lösa konflikter på ett civiliserat sätt". Tillitskapitalet har sin grund i folkskolan, där människorna fick kunskaper som de omsatte i handling i föreningar och folkrörelser. "I dessa nätverk av medborgerligt engagemang förstärktes en kultur av hederlighet, ömsesidigt förtroende och respekt för andra. Tillit, kort sagt."

Tilliten är, menar de Vylder och andra nationalekonomer "en praktiskt taget ovärderlig ingrediens för att ett samhälle ska bli bra att leva i - och för att det ska gå bra, rent ekonomiskt."

Vikten av tilliten märks framför allt när den saknas: "Jag litar inte på dig, och du litar inte på mig. Jag tänker bara på mig själv och du tänker bara på dig själv."

de Vylder menar att vi måste vårda tillitskapitalet och det tror jag också. Litar vi inte på varandra blir vi till slut rädda. Och då får vi snart ett samhälle som de flesta av oss trots allt nog inte vill ha. Därför måste vi fortsätta att sitta på de där föreningsmötena, fast de är så tråkiga och rapportera och diskutera och skriva våra protokoll och stötas och blötas mot varandra och så sakta, sakta förändra saker och ting till det bättre. Någon annan väg finns inte och ingen annan kommer att göra det åt oss. I alla fall inte på det sätt som just vi vill ha det.