Det sket sig

På den raska kvällspromenaden förbi Söderbysjön igår tänkte jag att imorgon ska jag skriva om något trevligt i bloggen, så att folk inte tror att jag bara är en gammal gnällmoster. Men det började dåligt imorse och blev bara värre, så nu är jag där igen. Så här kommer den: dagens litania.

På morgonekot berättade man om utredningen, som jag nämnde häromdagen, om åtgärder mot de oseriösa hyresvärdarna. Det verkade bra först när man berättade om den, med möjligheter att agera mot värdarna utifrån mindre brister än vad som krävs idag. Men sedan visade det sig att man samtidigt vill ta bort förvärvslagen, genom vilken man prövar om en fastighetsägare kan bedömas som seriös innan han får köpa. Justitieministern välkomnar förslaget, men det gör inte jag. Varför ska man göra det lättare för klantskallar, snåljåpar och allmänna skumrask-personer att köpa hyreshus, där de kan utsätta hyresgästerna för allsköns elände? Det är väl bättre att se till att sådana förvärv aldrig blir av än att låta dem gå igenom och sedan agera.

På vägen till jobbet, något försenad eftersom jag varit på överläggning med vår förhandlare på hyresgästföreningen, fick jag sällskap med en arbetskamrat på tunnelbanan. Hon kom från banken, där hon skrivit på lån för att köpa bostadsrätt i allmännyttehuset på Södermalm där hon bor sedan länge. Boendekostnaden kommer att bli 50-60% högre än idag för fyrarummaren, men det gör inget, hon vill köpa ändå. Köper inte vi så säljer bolaget till en privat fastighetsägare, säger hon. Jaså, säger jag, det var konstigt, har Stockholmshem verkligen sagt att de ska sälja fastigheter i innerstan till privatvärdar, det har jag inte hört talas om. När hon tänker efter, så har inte hon heller hört just det, utan bara ett rykte om försäljning till privata bolag i största allmänhet. Men det spelar nu ingen roll, menar hon, för om grannarna köper så gör hon det också. Bo kvar som hyresgäst hos bostadsrättsföreningen är inget som hon kan tänka sig. Men visst är det förfärligt, säger hon, egentligen är jag emot ombildningar, men vad ska man göra. Tja, man kan ju alltid säga nej, menar jag, om det nu är så att man är emot. Men det är uppenbarligen inget alternativ för henne, en stark, klok och kunnig människa i sina bästa år.

På ABC berättar man att intresset för ombildning har ökat i ytterstaden (från att ha varit nästan obefintligt jämfört med det i innerstaden, skulle jag vilja säga). Välkammade borgarrådet Larsson tycker det är bra, för då får man blandade upplåtelseformer i förorterna. För en gångs skull kan jag faktiskt hålla med honom, åtminstone till en del. Visst är det bra om det finns alternativ, både i förorten och i innerstan. Men folk ska inte tvingas till en boendeform som de inte valt, t.ex. att köpa för att de känner att de måste eller att vara hyresgäster hos en värd som de inte ville ha. I inslaget intervjuas en hyresgäst från Sätra, som säger att han trivs bra med att hyra och att han inte tycker att det ska bli bostadsrätter överallt. Det är många som inte kan köpa säger han, men avslutar med att om andra köper så gör han det också.

Man kan undra hur det blivit på det här viset, att folk som är emot ombildningar och för hyresrätt, ändå tänker köpa. En del handlar förstås om drömmen om att berika sig, men den del som rör att inte vilja bo kvar som hyresgäst handlar nog om en rädsla för att vara annorlunda och för att bli utsatt. Den rädslan tror jag att hyresgästföreningen bär en stor del av skulden för, eftersom man därifrån talat så mycket om hur förfärligt det är att vara kvarboende hyresgäst. Att det kan vara ganska neutralt och normalt har man däremot inte velat prata så mycket om.