Visioner

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson skriver i Svenska Dagbladet om visioner i stadsbyggandet. Sådana behövs, tycker hon, men de måste konkretiseras så att det blir tydligt vad staden faktiskt tänker göra. I den gamla cityplanen City-67 framgick det klart vad staden ville riva och varför: för att Stockholm skulle få ett centrum som kunde hävda sig i konkurrensen med kontinentens storstäder.

I den nya planen, Vision 2030, sägs istället att Stockholm ska bli "Capital of Scandinavia", vilket Eriksson med all rätt kallar för ett pinsamt och chauvinistiskt slagord. Om själva planeringen av staden säger visionen att där ska finnas "attraktiva stadsmiljöer med egna identiteter, som skapar möjligheter för stockholmarna att välja vilken del av staden som passar ens egen livssituation och livsstil".

Eva Eriksson kommenterar:

"Så kan man naturligtvis också beskriva en segregerad stad, förutsatt att man verkligen tror att valet är fritt och att alltså så många fler väljer Tensta än Östermalm därför att det passar deras livsstil bättre. Men i denna vision nämns
inte ordet segregation - eller överhuvudtaget något som kan låta problematiskt. Här svävar en anda av total harmoni över vår framtida stad."

Jag behöver väl inte säga att Vision 2030 är en produkt av den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus och att (s), (v) och (mp) reserverade sig när den antogs sommaren 2007.

Nu håller visionen på att bankas in i huvudet på alla anställda i staden genom jättebroschyrer och interaktiva "moduler" (det heter så) på stadens intranät. Vad medarbetarna svarar registreras (på enhetsnivå) och redovisas för ansvariga chefer. Trots det har bara en tredjedel av de anställda svarat. Hela indoktrineringskampanjen lär kosta 46 miljoner kronor.

Källa: SvD den 29.4.2008