Ökad segregation av ombildningar

Även om det är svårt att tro så finns det faktiskt andra bostadsprofessorer än de sedvanliga Lind-Lundströmarna på KTH. En av de andra heter Lena Magnusson Turner och jobbar på Institutet för bostads- och urbanforskning i Gävle. Hon intervjuas i senaste numret av tidningen Bofast, i vilken man allt som oftast faktiskt kan hitta riktigt intressanta saker.

Magnusson Turner har studerat skillnaderna mellan dem som flyttar in och dem som flyttar ut eller bor kvar i ombildade fastigheter. Det hon funnit är en successiv förändring mot högre inkomster, men framför allt mot högre utbildningsnivåer hos de boende. De som flyttar in är inte bara, som i andra länder, högavlönade barnlösa par, utan också välbeställda småbarnsfamiljer.

Lena Magnusson Turner kommenterar resultaten av undersökningarna så här:

"Slutsatsen är att ombildning från hyresrätt till bostadsrätt ger större valfrihet, eftersom människor får möjlighet att välja om de vill köpa sin bostad. Men i slutänden leder det till mer segregerade bostadsområden. Om mer marknadsmässiga hyror införs förstärker det segregationen ytterligare genom att bara de som har råd kan bo kvar i dessa områden. Vi behöver ha de hyresrätter som finns kvar i innerstaden, medan ytterstadsområdena fortfarande är alldeles för homogena."

Vad man undrar är ju vart de som inte bor kvar har tagit vägen och varför de flyttade. Det får man inte veta i den här artikeln, men förhoppningsvis i någon kommande.

Modern myt

Ett av argumenten för ombildning brukar vara att bostadsrätter gör området stabilare och att människor bryr sig mer om det. Om att engagemanget här i städdagar och annat inte är särskilt stort har jag berättat flera gånger. Nu kan jag leda i bevis att även stabiliteten är en myt. Smaka på det här:

År 2001-2002, dvs något år efter ombildningen här, uppläts 121 av de 172 lägenheterna med bostadsrätt. Idag har 84 av dessa bostadsrättsinnehavare flyttat och endast 37 - eller 30% - bor kvar.

En beräkning som till och med jag klarar av säger att detta ger en omflyttning som är högre än den är i allmännyttan*) - när motsatsen borde vara fallet.

Antalet hyresgäster var vid samma tidpunkt 51. Av dessa bor 25 kvar, vilket som alla kan se är 49% av de ursprungliga.

De drivande i ombildningen var förstås de första att flytta. Av de två som nu bor kvar är ingen aktiv i bostadsrättsföreningen.

*) Hyresgästerna i allmännyttan lär enligt uppgift flytta vart trettonde år.

Rätt bok vann

Inte för att jag läst alla de böcker som nominerats till årets Augustpris. Men jag tycker ändå att jag kan påstår att det var rätt bok som vann. För något bättre än P.O. Enquists Ett annat liv kan knappast finnas i Sverige just nu. Det är en märklig självbiografi, skriven i tredje person, som tar oss från barndomen i det gröna huset i Hjoggböle till världens teaterar och styrelserum men också till behandlingarna som ska hjälpa honom att få ett slut på drickandet. Språket är så vackert och uppriktigheten känns så total att man är beredd att förlåta honom allt. Även detta med svarthandeln.

För det är så. Vid ett tillfälle, det måste vara på 70-talet, köper han en arbetslägenhet svart, fast han just skrivit en pjäs om ekonomisk brottslighet. När hyresgästföreningen startar en kampanj motsvarta lägenheter blir han indragen och vittnar i en rättegång mot den person som sålt lägenheten till honom. Om detta skriver Enquist:

"Plötsligt inser han att allt är fel. Det var han som kontaktade mäklaren.
Han borde ha vägrat vittna. Det är, å anda sidan, säkert domstolstrots. Medför sannolikt dom. Men hade han lytt sin samvete skulle han ha tagit ansvar, det personliga ansvaret.
Nu begår han ett förräderi.
Han har brutit mot den mest grundläggande regel som han lärt som barn: man måste sätta samvetet före lagen. Bryter man då mot lagen får man ta sitt straff, eftersom den civilisatoriska principen säger att så är samhället skapat, som ett avtal mellan människor som måste hållas. Över alla dessa principer råder dock samvetet. Väljer man samvetet får man lugnt ta straffet."

Detta, menar jag, borde många begrunda, i många olika sammanhang.

Läs mer om P.O. Enquist och om priset.

Borneo skövlas

När R var i Malaysia åkte han nästan en hel dag med buss. Fast han hann färdas många mil hade han hela tiden samma syn utanför rutan: oljepalm efter oljepalm efter oljepalm. Likadant ser det ut på stora områden av Borneo. Regnskogen huggs ned, ursprungsbefolkningen fördrivs och istället kommer jätteplantager med palmer vars olja utvinns för att användas i glass, schampo och annat mer eller mindre nödvändigt. När regnskogen försvinner ökar halten av koldioxid, vilket påverkar hela jordens klimat.

Inget nytt egentligen, men Mattias Klums vackra bilder i dagens SvD gör det hela mycket påtagligt och mycket, mycket sorgligt.

Sent i november

Klarar sig i kylan.

Willy Brandt i ny halsduk.

Vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation.

Också påpälsad, fast inomhus.

Snygg papperskorg.

På Mariatorgets tunnelbanestation.

Jämtin kommer ut

Nu stiger (s) äntligen ut ur sin närmast totala tystnad om ombildningarna i Stockholm. I en artikel på DN debatt idag föreslår Carin Jämtin bland annat att ombildningar ska kunna ångras och att köpstämmor ska övervakas av Notarius Publicus så att de går rätt till.

Jättebra! Men varför skulle förslagen behöva dröja till en av de egna fullmäktigeledamöterna drabbades och fick visa upp det i Uppdrag granskning? Här hos oss har vi påtalat samma saker sedan år 2000 utan att såvärst många velat lyssna.

Tillägg: Här kan du läsa vad Svenskan skriver om (s)-utspelet.

Hårda tider

A som arbetar med missbrukare säger: -Det är fler som kommer till oss nu som är hemlösa. Det har blivit svårare för dem att hitta någonstans att bo på sista tiden. Det finns så få hyreslägenheter och kraven för att få hyra blir hårdare. Hur ska det gå?

M som arbetar med personer med funktionsnedsättning säger: -Det behövs många nya gruppbostäder för människor som har funktionshinder och som inte kan bo för sig själva i vanliga lägenheter. Vi hade planerat för att inrätta nya gruppbostäder för dem, men nu vet vi inte hur det går. Byggstarter blir uppskjutna på obestämd tid och får vi några lägenheter alls så är det dyra bostadsrätter som staden måste köpa in.

Så drabbar bostads- och finanskriserna de mest behövande.

Uppdrag granskning igår visade hur en hycklande handlare slår mynt av bostadsbrist och knappa kommunala resurser. Det finns risk för att vi kommer att se mer av sådant om inte byggandet ökar och kommunerna får tillräckligt med resurser till socialtjänsten.

Uppdrag granskning visade också hur en skandalös privatvärd underlåter att underhålla sina fastigheter. Att inte hyresgästföreningen begärt tvångsförvaltning av dessa kåkar för åratal sedan är fullständigt obegripligt.

Över gränsen

Nu börjar det bli tydligt vad den förlängda betänketiden för ombildningar betyder. Till exempel detta: där R bor fick bostadsrättsföreningen pris på fastigheten den 23 augusti 2008 från sin hyresvärd. Samma dag började den vanliga betänketiden på sex månader att löpa, vilket innebar att ivrarna var tvungna att tacka ja till köp senast den 23 februari 2009. En rätt lång tid, men ändå överblickbar.

Någon månad senare kom den första förlängningen av betänketiden för bostadsrättsföreningarna. Nytt slutdatum blev då den 23 april 2009. Jobbigt, men förhoppningsvis uthärdligt för de flesta.

Men med den senaste förlängningen har betänketiden plötsligen utsträckts till den 23 oktober 2009. Och då får man nog säga att gränsen passerats för hur länge människor orkar leva i ovisshet.

Detta är inte anständigt.

Skåpsovare

Häromdagen skrev jag om sängskåp och andra sätt att klara trångboddhet. Idag hittade jag en annan skåpsovare: Carl-Johan De Geer. Det sängskåp som han sov i stod hemma hos hans mormor på Erik Dahlbergsgatan. Mormodern vurmade för både Hitler och Mussolini, men var samtidigt den enda i släkten som förstod sig på barn och såg deras behov.

"Jag älskade min mormor. När det gick dåligt med mina föräldrars familjeliv skickade de mig till mormor för att jag skulle bo hos henne ett par år. Det var i slutet av 40-talet. Jag bodde i hennes lilla matsal, i ett sängskåp. Jag tror att min mormor också älskade mig. Mormor älskade också svenska kungar, som Karl den tolfte. Hans porträtt hängde ovanför min säng. Jag skulle fälla in sängen varje morgon och ta bort mina saker på att det inte syntes att en pojke bodde där."

Den som vill veta också Carl-Johan hade det hos farmorn och farfarn på slottet i Skåne eller senare i den stockholmska konstnärsvärlden bör skynda sig att skaffa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten. En roman om mig själv.

Om att bo trångt

När jag var liten på 1950-talet sov jag i sängskåp. Inte i ett sånt som finns nu med jättesängar som fälls upp i hela sin längd mot väggen och sedan ser allt faktiskt ut som ett skåp. Nej, mitt sängskåp var en hylla med ett draperi bakom vilket sängen gömdes undan på dagarna. På natten fälldes sängen ned, kanske 75 cm bred, med säckande kejdebotten och tunn madrass, bäddad med broderat överlakan och vaddtäcke.

Sängskåpet var en förutsättning för att vi skulle få plats fyra personer i ett rum och kök. Trångboddheten var inget unik, de flesta vanliga familjer hade ont om utrymme, även om det blivit vanligt med tvårummare under efterkrigstiden.

När Radiotjänst år 1951 utlyste en pristävling om att skapa "hemtrivsel" fick man in många bidrag, som visade hur olika familjer gjort för att få det trivsamt hemma. I en heminredningshandbok som utgavs in anslutning till tävlingen skriver redaktören:

"Trångboddheten är det stora, allt annat överskuggande bostadsproblemet här i landet... Eftersom de flesta hem inte är och inte heller blir större än två rum och kök, och eftersom det också i de flesta familjer så småningom kommer barn, får man lov att tänka på det redan när man köper sina första möbler. Det går för resten knappast att undvika, när så många familjer inte får lägenhet förrän barnet är på väg eller redan har kommit. I så fall bör den första bosättningen vara spartansk - föräldrarna måste vara beredda på att det kan bli ett barn till, och att de så småningom måste nöja sig med det ena rummet för egen del och låta barnen få det andra."

De råd som i övrigt ges är att köpa lite i taget - inte de stora möblemang som varit populära under decennierna innan -, att blanda gammalt och nytt och att välja sådant som går att förändra och anpassa.

På det hela taget rätt välkända råd även från dagens heminredningsexperter. Däremot känns väl följande passus inte helt up to date, tack och lov:

"... husmodern, som i regel har sitt huvudsakliga arbete i hemmet, behöver också kunna få utförda detta arbete i lugn och ro, ha en skyddad arbetsplats och därtill en som är ändamålsenlig. Varje kvinna välsignar i sitt hjärta de tekniker och uppfinnar, som inreder hennes kök med alla moderna bekvämligheter. Det är inte lyx att ha rinnande vatten, elspis och värmeskåp och kylskåp, lättskötta och arbetssparande redskap."

Förutom bekvämligheterna behöver husmor också en skrivplats samt därtill en syplats, för "sömnaden är också en viktig del av husmoderns arbete". För att göra den trevligare kan man tänka på att sy "låter sig förenas med både inre meditation, samspråk med omgivningen och lyssna på radio."

Så kanske hon satt husmodern när hon broderade sitt monogram på de lakan som är alldeles för smala för min vuxensäng. Den behöver inte fällas upp mot väggen vare sig på dagen eller på natten utan tronar i ensamt majestät i det rum som bara är sovrum och ingenting annat alls.

Detta apropå en DN-artikel om den nutida trångboddhet som kallas compact living och som också kräver viss eftertanke.

Källa: Lilly Arrhenius Det levande hemmet (Radiotjänst 1951)

Bildkommentarer

Att bostadspolitiken är en het och viktig fråga just nu illustreras idag på både DN:s ledarsida och i dess kulturdel. Inte illa för ett ämne som knappt ägnades någon uppmärksamhet alls för bara något år sedan.

Pinan förlängd för hyresgästerna

Backslickade borgarrådet Larsson låter meddela att betänketiden för ombildningar till bostadsrätt förlängs med ytterligare sex månader. Det hela framställs som ett generöst erbjudande till ombildarna och det är det förstås också. Men för hyresgästerna innebär det fortsatt oro, fortsatta påtryckningar, fortsatt uteblivet underhåll. Och för bostadsmarknaden kommer det att innebära att lägenheter fortsätter stå tomma och att byten inte kommer till stånd därför att alla väntar ut resultatet av ombildningsprocesserna.

Det finns bara en sak att säga: Lägg ned!

Ombildningar utan moral

Det är många år sedan som jag tröttnade på Uppdrag granskning och dess, som jag tyckte, paranoida världsbild. Men ikväll blev jag tvungen att titta, för programmet skulle handla om ombildningarna till bostadsrätt i Stockholm. Och se - det var ett riktigt, riktigt bra program. Man lyckades belysa mycket av det som bloggen nu tjatat om i ett bra tag och som andra med mig hävdat ända sedan ombildningen här år 2000.

En av de frågor som togs upp var de oriktigheter som förekommer på många köpstämmor, med röstande som inte borde få rösta och ja-beslut som klubbas igenom utan någon haft chans att säga nej. Att staden bara tar ivrarnas uppgifter för givna och inte verkligen kontrollerar att att röstlängderna stämmer och att röstningen gått korrekt till, det är häpnadsväckande och ett exempel på hur ansvarlösa och utan moral som de borgerliga partierna är när det gäller ombildningar.

Att de även är både enögda och enkelspåriga gav borgarrådet Larsson bevis på. Ställd inför forskaruppgifter om att innerstaden alltmer bebos av välutbildad välavlönad medelklass säger Larsson: "Han kan ha fel" och så fortsätter han med sitt mantra om att "ombildningar skapar broar". Att han och hans alliansvänner skulle ha något att skaffa med att snart inga allmännyttiga hyresrätter finns kvar i innerstan tycker han inte, nej, de skapar ju bara möjligheter för hyresgästerna att själva välja.

Istället för att försöka slingra sig på detta sätt borde Joakim Larsson säga: Vi förstod att det skulle bli så här och vi tycker att det är helt i sin ordning.

Då skulle han i alla fall vara hederlig.

För övrigt 1) förekom förestås i i programmet vår vanligaste fastighetsprofessor, men faktiskt även en hittills oskådad kollega till honom, Roger Andersson, professor i kulturgeografi. Och honom var det betydligt roligare att lyssa till.

För övrigt 2) antyddes i programmet att hyresgästföreningen inte hjälper hyresgäster som vill klandra köpstämmor. Det kan så vara nu, men i rättvisans namn måste få sägas att vi här hos oss fick åtminstone ekonomisk hjälp från hyresgästföreningen när vi försökte få köpstämman här ogiltigförklarad.

Onödigt med ägarlägenheter

Nu kommer regeringens aviserade förslag om ägarlägenheter. De borgerliga ledarsidorna är förstås nöjda, men för den som vill hyra sin lägenhet finns ingen anledning till jubel.

En av poängerna med ägarlägenheterna anses vara att de ska öka rörligheten på bostadsmarknaden, genom att ägarna fritt får hyra ut sina lägenheter. Ja, visserligen ska vissa delar av hyreslagen gälla, men hyresgästen har ingen bytesrätt, inget besittningskydd och inget annat skydd mot oskälig hyra än att föra talan i hyresnämnden.

Varför skulle någon enda hyresgäst vilja utsätta sig för något sådant? Hellre har man väl ett förstahandskontrakt där hyreslagens bestämmelser gäller fullt ut?

Ägarlägenheter gynnar inte dem som har det knapert och är utan bostad, bara dem som har pengar och ofta även ett annat boende.

Ingen rimlig anledning i världen finns alltså att införa denna nya form av boende. I papperskorgen med förslaget!

Läs mer i DN och i SvD.

Ingen överraskning

Vissa bostadsintresserade personer är i dagarna svårt upphetsade över en rapport som de ständiga fastighetsprofessorerna Lundström och Lind avgett. De förargade undrar hur uppdragsgivaren Nutek har kunnat släppa ifrån sig detta dokument, som sägs gå ut på att bostadsbyggandet bör minskas, "annars faller priserna på bostadsmarknaden! Istället bör hyresregleringen tas bort och andrahandsboende underlättas! Fast det kan behövas lite nya flyktingbostäder!"

Att dokumenterat marknadsliberala professorer på uppdrag av ett statligt verk som lyder under en borgerlig regering avger en rapport som talar för mer köp och sälj, det är väl inte så konstigt.

Om man ska vara petig är jag dock inte säker på att det är just de angivna slutsatserna som dras just i denna rapport, förutom det med flyktingbostäderna som man anser vara ett akut problem. Det mesta övriga vill Lundström-Lind återkomma till genom att följa upp de förslag som de själva gett i sin bok Bostäder på marknadens villkor (SNS 2007).

I boken kan man t.ex. hitta följande passus: "Viktiga delar av ett nytt hyressättningssystem är en friare hyressättning när lägenheter är lediga och ett tydligt men tidsbegränsat besittningsskydd." Som hittat för Mats Odell, eller hur?

I boken propagerar professorerna för ägarlägenheter, beskriver den svenska kollektiva hyressättningsmodellen som ett problem och föreslår att målet om neutralitet mellan upplåtelseformerna*) ska överges.

Den som värnar om en social bostadspolitik har alltså anledning frukta professorernas vidare framfart, särskilt som de av någon anledning är nästan helt ensamma att anlitas som sakkunniga i bostadsfrågor. Var finns alla de andra professorerna som tänker annorledes, kan man undra.

Även om man kan vara skeptisk mot Nutekrapporten så står där ändå några intressanta saker, t.ex. att

- ägda bostäder har dominerat i nyproduktionen under de senaste decennierna.
- pris- och hyresnivån i nyproduktionen i storstadsregionerna har varit mycket höga i ett historiskt perspektiv.
- nyproduktionen vänder sig i praktiken till grupper med relativt höga inkomster och utbud för hushåll med något lägre inkomster bygger i huvudsak på argument om flyttkedjor.

Återigen belägg således för att det finns anledning se över byggkostnader och upplåtelseformer för nyproduktionen om man vill värna principen om goda bostäder för alla.

*) Intressant att det plötsligt blivit ett allmänt accepterat mål. Jag trodde det mest var hyresgästföreningen som drev den frågan.

Höststädning

Den stilla gråvarma novembersöndagen höststädade vi kolonilotten från vissna och frusna växter och siktade fram massor med fin kompostjord som vi kunde breda ut över de nykrattade landen. Klart för vintern alltså, utom för de tre mössen som bott i komposten och som nu hastigt fick leta sig ett nytt hem.

För två veckor sedan hade bostadsrättsföreningen sin höststäddag. Några dagar efter den fick jag en lapp i brevlådan, från en av bostadsrättsinnehavarna. Hon var, milt sagt, inte särskilt nöjd med det engagemang som de övriga medlemmarna i föreningen visat för sin närmiljö. Av arton bostadsrättsinnehavare i just det här huset (där det också finns sex hyresrätter) deltog tre på städdagen. Med anledning av det skriver min granne så riktigt att en bostadsrättsföreningen är

"ett kooperativt boende och ett kooperativt ägande där vi alla som medlemmar är ansvariga för vårt boende och för fastigheten. Det innebär att vi alla är ansvariga för att vi får blommande rabatter, gröna gräsmattor, sopade gångar och rent från skräp både inne och ute."

Skrivelsen fortsätter med att berätta om vad som behöver göras - t.ex. ställa in utemöbler, slänga risk, sopa gångar, tvätta fönster i trapphus, skotta yttertrappor och hålla snyggt i källargångar - och vad konsekvenserna blir om det inte görs av medlemmarna: höjda hyror för att köpa in tjänster och sämre värde på lägenheterna.

Så ser verkligheten ut bakom bostadsrättsivrarnas prat om möjligheten att påverka sitt boende och den stora gemenskap som ska uppstå till följd av ägandet.

Tillägg måndag: Idag hörde jag att bostadsrättsföreningens trädgårdsgrupp består av tre personer - varav en är hyresgäst. På 172 lägenheter. Inte mycket att skryta med.

Teatertid

Hösten är teater- och operatid för mig. Hittills har vi sett så vitt skilda föreställningar som den absurda och lysande Vigseln på Turteatern, den roliga men inte helt lyckade Det kommunistiska manifestet på Teater Tribunalen och den vackra men lättviktiga Bohème på Operan.

Av detta man man tro att kulturkontot är en stor post i familjebudgeten, men så är inte fallet. Inget av teaterbesöken kostade en enda krona och Operabiljetterna bara några hundra. Och det beror på Teaterlistan, om vilken jag här vill tipsa, eftersom jag vet att den behöver fler medlemmar.

Mot en ringa månadsavgift kan man via denna lista få gratis eller mycket biliga biljetter till föreställningar som av någon anledning behöver fyllas på med publik, dvs både du själv och teatern vinner på affären.

Om du går med bums med det samma kan du få biljetter till Orionteaterns Reinfeldt Ensamvargen , Dramatens Den ömhet jag är värd, Vasateaterns Diva och en massa annat.

Men barnen då?

Flaggar för bilarna - men inte för barnen.

Nu har det pratats och kampanjats i månader och år, känns det som, inför det amerikanska presidentvalet. Medan vi väntar på resultatet kan vi passa på att begrunda vad man inte pratat om. Det är förstås en hel massa saker, men en av de viktigaste är: barnen. Jag har i alla fall inte hört någon kandidat säga: "Vi måste satsa på barnen! Vi måste se till att alla barn har det bra och att deras föräldrar får stöd så att de kan ge barnen det som barn behöver." Ja, Obama har förstås pratat om någon sorts sjukförsäkring för barn, men det är allt. Och jag är inte ens säker på att det är alla barn som han menar ska inkluderas i detta.

Och ändå så finns det så mycket som skulle behöva göras. Ta det här med föräldraförsäkring, till exempel. Ännu när barnbarnet föddes för en månad sedan hade hans både smarta och välorienterade föräldrar inte lyckats klura ut hur länge mamman skulle kunna vara hemma med honom. Nu vet de att det handlar om ungefär fem månader, sedan ska mamma tillbaka till jobbet och någon annan får ta hand om lilla R.

Och då bor familjen ändå i Californien, en av de få delstater som faktiskt har föräldraledighet sedan några år. Visserligen inte mycket att tala om med svenska mått, men bra för att vara i USA: sex veckor med 55% betalning (max 916 dollar per vecka) för mamma och faktiskt lika mycket för pappa. Dessutom får mamman åtta veckors föräldraledigt från sitt jobb och pappan en vecka från sitt.

Enligt The Family and Medical Leave Act (FMLA) är den enda "förmån" som ges i samband med barnafödande att mamman garanteras att ha jobbet kvar under upp till tolv veckors föräldraledighet. Vill hon vara hemma längre än så kan hon alltså förlora sin anställning. Inte underligt att bara 70% av amerikanska mödrar över huvud taget tar ledigt från jobbet när de får barn.

Inte heller på andra sätt är USA särskilt barn- eller föräldravänligt. Ingen gratis mödravård, inga gratis förlossningar, ingen gratis barnavårdscentral. När barnbarnets föräldar vill väga honom mellan besöken hos den privata barnläkaren går de till ett hörn på en barnklädes- och barnpryttelbutik där den smarta personalen satt upp några vågar.

Om de nu kan ta sig till butiken. Är bilen trasig blir det svårt. Tunnelbana och cablecars går finns inte där familjen bor, utan bara bussar. Och för att ta sig upp på dem med barnvagn måste man be föraren att fälla ner rullstolsliften (som i och för sig är en jättebra sak) och sedan finns ingen plats att ställa barnvagnen på. Svärdottern, som brukar åka buss till jobbet varje dag, har aldrig sett någon barnvagn på bussen.

USA sett med farmorsögon är inte vackert.

Om nu Obama blir vald, så som nästan hela världen hoppas, tänk om han kunde bli den som inför åtminstone någon grundläggande allmän välfärd för barnfamiljerna. Och inte minst -skriver under FN:s barnkonvention.

Den som vill veta mer om bristen på föräldraledighet i USA kan läsa här.

Skev Rektangel

Det är mycket som är snett och vint i bostadsrättsföreningen Rektangeln. I veckan skrivs ett nytt kapitel i den sorgliga historien om den ombildning som föreningen genomfört i Ringen. Nu ska man hålla möte för att försöka reda ut de konstiga affärer som föreningens kassör och andra håller på med.

En riktig lurendrejare verkar han vara den där kassören. Oavsett vad man tycker om ombildningen får man ändå hoppas att det blir räfst och rättarting där de skyldiga ställs till svars och medlemmarna inte råkar alltför illa ut (även om många av dem varit både dumma och giriga).

Om bostadsrättsföreningen Linjalen ska lyckas hålla en rak linje vet vi inte ännu. Men vad motbildarna tycker och gör kan vi i alla fall läsa här.

En sak som redan är klar är att den som tycker att våra hem inte ska vara en handelsvara, den personen bör inte söka medlemskap i Rektangeln.

Tillägg 7.11.08: Nu har Rektangelns bokföring beslagtagits av Ekobrottsmyndigheten.

Omtänkt

Kärleksfullt behandlad.

Willy Brandt i sin park vid

Hammarbyhöjdens tunnelbanestation.

Till och från

Justitiedepartemetet har nu presenterat resultatet av den utredning som haft till uppgift att föreslå hur hyresgäster ska kunna göra olika tillval och frånval i sina lägenheter. Utredarna tycker att hyresgästerna ska ha rätt att både välja vad de vill ha och vad de inte vill ha i sin bostad i form av underhåll, utrustning och material. Vid tillval ska får hyresgästen betala ett tillägg till hyran som gör att hyresvärden får ersättning för sina kostnader för tillvalet. Vid frånval får hyresgästerna ett motsvarande avdrag.

Principerna för hyressättningen vid tillval och frånval bör, enligt utredningen, fastställas i lag. Hyrestillägget ska gälla under tio år, därefter görs hyressättning efter bruksvärdet.

Möjligheten att välja standard i lägenheten finns redan hos många allmänyttiga bostadsföretag på så sätt att man kan få underhåll tidigarelagt eller senarelagt, att man välja en finare spis eller att lägga in ett parkettgolv istället för plastmatta. Priserna för de olika alternativen finns tydligt fastställda så att hyresgästen vet hur mycket påslaget blir på hyran och hur länge det tas ut.

Det är förstås mycket positivt att även de privatboende hyresgästerna får samma rätt som de som bor hos kommunala hyresvärdar. Det är också bra att principerna för till- och frånvalen regleras i lag, men det räcker inte. Den faktiska utformningen med vad som kan väljas och till vilka priser behöver fastställas i avtal mellan hyresgästföreningen och fastighetsägarna. Utan principavtal kan enskilda hyresgäster lätt bli uppskörtade av värdar som inte bara vill ha täckning för sina utgifter utan också vill försöka göra sig vinst på hyresgästens val.

Så långt är allt ganska enkelt. Sedan blir det lite svårare. Vad kan t.ex. systemet innebära för den allmänna standarden i bostäderna? Kommer hyresgästerna spara pengar genom att välja bort underhåll så att vi på sikt får massor med risiga lägenheter? Eller kommer de att välja till marmorgolv och köksöar och deluxetapeter så att lägenheterna blir jättekonstiga och boendekostnaderna jättehöga? I ingetdera fallet blir det särskilt kul för en efterkommande hyresgäst.

Den stora frågan är hur det blir efter de tio åren, när den s.k. presumptionstiden för tilläggen går ut och hyresättning ska ske efter bruksvärdet? Vilken effekt får det på hyrorna? I samband med stambytet här ville en del hyresgäster byta ut den gamla köksinredningen. För den nya skulle de få ett påslag på 700 kr i månaden, vilket alla gick med på. Vad de inte visste var att bruksvärdet ansågs ha höjts med de nya skåpen och att de därför också fick en hyreshöjning på 4% utöver den vanliga höjningen. Om det nya förslaget är tänkt att fungera på liknande sätt måste det redovisas så att hyresgästerna vet vad kostnaderna egentligen blir för det de väljer.

Ungefär detta sade jag till den radioreporter som intervjuade mig häromdagen om förslaget. Som vanligt hade han bråttom och som vanligt kom bara en liten del med i sändningen av det jag försökte uttrycka. Men nu har jag i alla fall fått skriva om det, alldeles i lugn och ro, så mycket jag vill och helt oemotsagt. Bloggar är fantastiska!