Guldfynd

Webbtidningen Dagens arena berättar idag om pr-byrån Veritas. Denna byrå driver på uppdrag av Stockholms stad ett "Bilda Bostad"-kontor i Järva. Syftet är att få invånarna i de nordvästra förorterna att vilja ombilda sina allmännyttiga bostäder till bostadsrätt.

Veritas ägs av tidigare folkpartisten Bijan Fahimi. Den som upphandlade tjänsten för stadens räkning var också en folkpartist, Joakim Quiding vid Stadshus AB. Ersättningen för Fahimis uppdrag är 12 miljoner kronor, som förstås tas ur stadens - det vill säga skattebetalarnas - kassa.

Fahimi är inte ensam om att profitera på ombildningsivern. Överallt där ombildning är på tal dyker det upp ombildningskonsulter som vill bistå med råd om hur det hela ska gå till. Deras tjänster (som tack och lov betalas av de hugade ombildarna själva) är inte heller direkt gratis. Och så har vi förstås dem som säljer så fort de köpt och får sin vinst ut ur någon annans bostadsnöd.

Ombildningarna är alltså ett riktigt guldfynd för en del. Inte undra på att de inte vill höra några invändningar mot sin propaganda.

Källa: www.dagensarena.se den 29 november 2007

Man hör så mycket

Det pratas och pladdras numera, stundligen och allestädes. Mycket vill man inte alls höra, som det högljutt triviala eller påträngande intima. Men ibland händer det att man studsar till, skärper sinnena, börjar lyssna och finner att det är både viktigt och på riktigt. Så var det häromdagen. Vad jag hörde var detta:

En medelålders kvinna bodde som ensam hyresgäst hos en nybildad bostadsrättförening på Södermalm. I samband med stambyte i huset fick alla de boende evakueringslägenheter - utom hon. Så hon bodde där ensam, längst ner i huset. Efter ett tag med avstängda vattenledningar blev det en vattenskada i kvinnans lägenhet. Bostadsrättsföreningen skyllde på kvinnan, men hon ansåg sig utan skuld till vattenläckan. Eftersom de inte kunde enas hamnade ärendet i hyresnämnden. Samma dag som ärendet skulle upp i hyresnämnden gav kvinnan upp kampen. Mycket definitivt, genom att ta sitt liv.

Det sägs att hon inte är ensam. Åtminstone en äldre dam, bosatt i ett hus som förut ägdes av kommunala Centrumkompaniet och nu av ett engelskt bolag, ska också ha valt att ta sitt liv i rädslan för att fastigheten skulle ombildas till bostadsrätt.

Jag vet ingenting om dessa kvinnor. Kanske någon skulle säga att det måste handla om särskilt ömtåliga personer som nog skulle ha hittat andra skäl till att inte vilja leva. Kanhända är det så, kanhända inte. Men nu var det faktiskt i anslutning till ombildningar som de dog och då måste ju ombildningen betraktas som en riskfaktor i sammanhanget.

Man måste alltså ta på stort allvar att inför ombildningar och efter dem finns det människor som far mycket illa.

Vad säger de som arbetar med suicidprevention? Och vad säger Kristina Alvendal, som bär det yttersta ansvaret för ombildningarna?

Källa: Muntlig.

Bagis

Även i det lilla samhälle som är Bagarmossen skiljer man på folk och fä och på områden som är fina och sådana som inte är det. De som är folk bor i trevåningshusen från femtiotalet eller i de k-märkta radhusen i Gamla Bagis, de som inte riktigt räknas och de som anses ställa till det bor i miljonprogramshusen på Byälvsvägen.

Möjligen borde man mot bakgrund av detta tycka att det är bra att bostadsrätteriet nu nått Byälsvägen, där Stockholmshem är enda hyresvärd. Enligt ombildningsideologerna ska ju bostadsrätter verka integrerande och stabiliserande på ett område, till skillnad från hyresrätt och i synnerhet från allmännyttig hyresrätt.

Jag tillåter mig att vara tveksam mot dessa påståenden, både utifrån den stora omflyttning som är här på gården och utifrån det jag nu hört om Byälsvägen. Så här är det nämligen där: en av en av de största ivrarna är en kvinna, som har kontrakt på en lägenhet i området. Redan långt innan ombildning kom på tal bodde hon på annat håll och hyrde ut sin lägenhet i andra hand. När det blev möjligt att ombilda i allmännyttan förklarade hon sig återflyttad och de tidigare andrahandshyresgästerna blev i ett slag inneboende hos henne. Denna kvinna vet uppenbarligen att för att hon ska få rösta vid en köpstämma måste hon vara folkbokförd på den adress där hon har hyreskontraktet. Tänker hon då kanske faktiskt flytta tillbaka till sin lägenhet? Nej, nej, hon deklararar öppet att ombildningen vill hon bara ha igenom för att hon ska tjäna pengar på att sälja sin lägenhet. Mera bagis i egen ficka, alltså, inget annat.

Sorgligt nog är hon inte ensam. Vi känner igen det hela härifrån gården och säkert händer samma sak på andra håll.

Ser förrresten att kvarteren på Byälsvägen heter sånt som Jordbruksministern och Finansministern. Föga fantasieggande, måste man säga. Något roligare är det i Gamla Bagis där de gamla tjänstemannatitlarna Parmmätaren och Proberaren står att finna. I en alldeles egen och underbar kategori finns plötsligt, på Ljusnevägen, kvarteret Jämlikheten. Om det även finns kvarter som heter Friheten och Broderskapet vet jag inte, men jag hoppas det, för det är en så trevlig tanke att kommunfullmäktige någon gång fastställt kvartersnamn som dessa.

Källor: Välinformerad muntlig källa samt Stockholmshems webbplats

Varthän?

För några veckor sedan fick hyresgästerna på Trondheimsgatan i Husby ett brev från sin hyresvärd med rubriken "Vi ska bygga om ditt hus och du måste flytta". Det handlar om ett kvarter där Svenska Bostäder vill göra omfattande renoveringar i några hus och riva ett för att ge plats åt radhus.

Åtgärderna är en del i "Järvasatsningen" , som på Svenska Bostäders webbplats beskrivs som "ett förnyelseprogram som ska öka tryggheten, trivseln och attraktionskraften i Järvaområdet". Satsningen ska också öka mångfalden och minska segregationen i stadsdelen, vilket ju är både är hedervärt och nödvändigt.

I en intern lathund, som Svenska Dagbladet tagit del av, får man veta på vilket sätt integrationen ska främjas, nämligen genom "inflyttning av fler boende med bättre ekonomi".

Ska man alltså bygga nytt för att få dit dessa nya hushåll med bra ekonomi? Nej, inte alls, förutom de få radhusen. Man ska istället göra sig av med de gamla hyresgästerna genom att renovera så att hyrorna måste höjas till nivåer som de som bor där nu inte har råd att betala.

Några av hyresgästerna, som bott länge i Husby och inte vill flytta därifrån, har satt igång en proteströrelse. De säger: "Här bor människor med vanlig lön. Istället vill man ha hit datafolket från Kista centrum. Järvalyftet är inte för oss."

Samma dag som detta står att läsa säger Stockholmshems VD Pelle Björklund till tidningen Stockholm City: "Vi bygger till största delen för de välbeställda." Han är dock inte särskilt bekymrad över det, eftersom det inte är något problem med att hyra ut de riktigt dyra lägenheterna i de attraktiva lägena, medan billigare lägenheter i vissa förorter är svårare att få uthyrda. Som andra förespråkare för lyxbyggen åberopar han flyttkedjan: fler bostäder ökar rörligheten som gör att billigare lägenheter frigörs i slutändan.

Men tänk om det inte funkar så. Tänk om det är alla de som flyttar in till Stockholm från annat håll som tar de nyproducerade lägenheterna? Då blir det ingen flyttkedja och inga billiga lägenheter kommer in till bostadsförmedlingen. Vart ska då de som flyttar hemifrån, flyttar isär eller flyttar hit och är fattiga ta vägen? Uppenbarligen inte till Husby och snart kanske inte till heller till något annat ställe i Stockholms kommun om allt blir nybyggt, lyxrenoverat eller bostadsrättifierat.

Källor: Svenska Bostäders webbplats, Svenska Dagbladet 22.11.07 och Stockholm City 22.11.07

Messmörsdagar

-Sötma och sälta och bitterhet, allt blandat på det mest förvirrande sätt. Så har det alltid varit, skriver Torgny Lindgren i sin senaste bok.

Inte stororden precis, men kanske de rätta både för en gråblöt onsdag i november och andra av livets dagar - även om orden just här handlade om messmöret.

Källa: Torgny Lindgren Norrlands akvavit (2007)

En blåsning till

I våras skrev jag om fastighetsägaren som ville slippa undan reavinstskatt och därför sålde sitt hus i Solna via ett dotterbolag. Köpare var en bostadsrättsförening, som betalade 96 miljoner kronor för aktier i dotterbolaget i tron att det gjorde dem till ägare av fastigheten. Men däri bedrog de sig, för kommunen beviljade inte förvärvstillstånd för köpet och sedan sade även hyresnämnden nej. Nu ligger ärendet i hovrätten, men prövningen där beräknas dröja ytterligare ett halvår. Bostadsrättsföreningen har alltså fortfarande inget hus, bara en massa skulder, ca en miljon kronor per hushåll. Familjerna kan inte sälja och de kan inte flytta, bara betala sina räntor och vänta på hovrättens utslag.

Idag skriver Svenska Dagbladet om Yvette, som inte var med i denna soppa från början, men som blev indragen när hon flyttade till huset i början av året. Yvette köpte då - som hon trodde - en lägenhet där av just den fastighetsägare som satt igång ruljansen med dotterbolaget. I samband med försäljningen hade fastighetsägaren förbehållit sig att få sälja ett par lägenheter direkt till spekulanter och inte till bostadsrättsföreningen. Nu sålde man dem som bostadsrätter fast några sådana egentligen inte finns eftersom fastigheten fortfarande inte ägs av bostadsrättsföreningen. Yvette äger alltså ingenting, utan har formellt bara en vanlig hyresrätt.

Mäklaren som var inblandad i försäljningen till Yvette tycker inte att det finns något problem, bara en formsak som kommer att ordna sig. Hyresgästföreningen tycker däremot att försäljningen till Yvette är brottslig och har därför polisanmält den.

Om bostadsrättsföreningens medlemmar kan man nog tycka att de till viss del har sig själva att skylla, som inte kontrollerat att förfarandet med dotterbolaget var i sin ordning. Kanske borde även Yvette har varit mer om sig och kring sig och inte litat på mäklarens försäkringar om att formaliteterna skulle ordna sig. Men de flesta tror nog att mäklaren ska vara kunnig och opartisk och se till det bästa för både köpare och säljare. Dessvärre är det inte så med den yrkeskåren, utan hos vissa av dem verkar okunskapen - eller kanske förmågan att blunda för det man inte vill se - vara lika stor som längtan efter det arvode de har tänkt sig att räkna in.

Man undrar hur många ytterligare som ska bli lurade innan ombildningspsykosen klingar ut.

Källa: SvD den 19 november 2007 samt blogginlägget "Blåsning" den 21 mars 2007

Pater Noster

Även på Paternostervägen i Hammarbyhöjden pågår ombildningspropaganda. För en av de drivande är det andra gången som han medverkar i en process för att ombilda en allmännyttig fastighet till bostadsrätt. Första gången var här på gården, för sju år sedan. Hur han lyckades sälja sin lägenhet här och sedan få en ny hyresrätt vet jag inte. Men jag vet vad man kan kalla en sådan person: en omoralisk klippare som berikar sig på bekostnad av andras trygghet.

Undras vad Alvendal tycker om sånt.

Har för övrigt försökt ta reda på varför Paternostervägen heter som den gör. Gatorna omkring har namn efter västgötska orter, som Borås, Lidköping och Tidaholm, präktiga och småtråkiga städer som man säkert kan framleva ett hyggligt liv i. Men i Paternoster kan man såvitt jag vet inte bosätta sig, om man inte vill bo på fyren med samma namn, förstås.

Kanske var det någon andligt sinnad person som såg till att gatan fick namn efter kristenhetens stora bön, den som heter Pater noster på latin och Fader vår på svenska. Och den anknytningen kan kanske passa bra, för säkert skulle många som bor på gatan idag vilja stämma in åtminstone i de av bönens ord som säger "utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda". För när grundvalen för vår tillvaro rubbas - som när vårt hem är hotat - blir behovet av tröst oändligt. Liksom behovet av kraft att bjuda motstånd mot det man inte vill ha. Var den styrkan hämtas ifrån är oviktigt, bara den finns och består.

Källor: Vanligtvis välunderrättad källa (som man brukar säga) plus vanlig Stockholmskarta och nyöversättningen av Fader vår.

Tvättstugerealism

Nu har vi varit där. På Brunnsgatan 4, alltså. Som vanligt satt jag och ville memorera det som sades för att det var så klokt och bra och på pricken. Och som vanligt misslyckades jag med det, för i nästa replik kom det något nytt som var lika kul och träffande. Eller lika sorgligt och alldeles sant.

Pjäsen handlar om mor, lätt bohemisk, gummistövlad, och dotter, effektiv, högklackad, som träffas i tvättstugan i det hus där de båda bor. Dottern sitter i styrelsen i bostadsrättsföreningen som äger huset. En gång har hon hjälpt sin mor att bo kvar i huset, men nu är det slut på det för mamman har inte betalat hyran ordentligt och därför ska hon vräkas. Redan innan mamman fått reda på vad som är på gång har dottern tänkt ut hur hon ska bygga om mammans lägenhet. Mamman har inget att sätta emot och försöker inte heller göra något motstånd.

Man kan tycka att den här historien utan bara är en moralitet i största allmänhet. Men vet man det minsta om bostadsverkligheten ser man att Kristina Lugn bara vridit till den lite grann. För det är ju egentligen ingen större skillnad på hennes berättelse och det som hänt här, där barnen köpt mammas lägenhet för att de själva ska kunna sälja den och göra en vinst när mamma dör.

Intet nytt under solen

DN har de senaste dagarna berättat om avgifter för fritidsklubb, musikskola och skollunch i gymnasiet i kommunerna i Stockholms län. Föga förvånande är det i det traditionella moderat-kommunerna som kostnaden blir högst för föräldrarna. Vaxholmsfamiljen som utnyttjar alla tre delarna får betala nästan 20 000 kr.

Att det finns fattiga familjer också i Vaxholm är inget som kommunalrådet (m) anser att kommunen ska behöva bry sig om när man sätter avgifterna. Nej, har man inte råd att låta barnen gå på musikskolan så kan man ju vända sig till socialtjänsten. Och så "finns det hjälporganisationer som Lions, som älskar att hjälpa barn som har det svårt", säger han.

I Täby kostar skolmaten på gymnasiet 1190 kr per termin. Ordföranden (m) i gymnasie- och utbildningsnämnden säger om detta: "De som inte klarar att betala får vända sig till socialtjänsten. Det är himla olyckligt för dessa barn, men vi ska inte behöva rätta våra regler efter den lilla procentandelen av befolkningen."

Moderaterna vill numera gälla för arbetarparti. Men dessa uttalanden från deras lokalpolitiker avslöjar att klasståndpunkten - som det hette förr - är den samma som partiet alltid haft: von oben.

I (s)-styrda Nynäshamn - som har ungefär samma skattesats som Vaxholm - kostar fritidsklubben, musikskolan och lunchen 3 200 kr per år. Där har man nämligen en annan syn på vad som är viktigt. Och kanske minnen från den tid när de fina damerna kom med matkorgar till patrasket och man såg på fötterna vilka ungar som skotts av fattigvården.

Källa: DN den 10.11. och den 12.11. 2007

Lärdomar

Söndagspromenaden idag gick genom Gamla Enskede, villaområdet inte så långt härifrån. Där finns underbara kåkar med burspråk, snickarglädje och spröjsade fönster, omgivna av uråldriga syrenbuskar och knotiga äppelträd. Till och med en gammal lägenhetsfantast som jag rörs i sitt hjärta av detta.

Innan jag hinner drabbas av avund för Ronny mig tillbaka till verkligheten med sina krassa påminnelser om hur mycket tid och kraft som går åt för att bo i en dylik idyll. För att inte tala om pengar. För smakar det så kostar det. Nämligen sisådär fem miljoner för ett normalhus. Följaktligen är det inte heller vem som helst som bor här, utan utbildningsnivån är högre än i staden för övrigt, liksom - förstås - medelinkomsten.

Annat var det förr.

Gamla Enskede är Sveriges första trädgårdsstad, byggd efter förebild från England och Tyskland, med en blandning av trevåningshus och villor, stora gröna ytor och gator som följer terrängen.

Marken där området ligger köptes in av Stockholms stad år 1904. Med stöd av en ny stadsplanelag avsattes stora arealer för det som skulle bli Stockholms första kommunalt planerade egnahemsbyggelse. Stadsplanen för området ritades av Per Olof Hallman, som också var inblandad i byggandet av Aspudden, Midsommarkransen och Röda bergen, även de områden kända för sina stora kvaliteter och nu följaktligen mycket attrativa på bostadsmarknaden.

I en presentation av området år 1911 sades: "I arbetet med dessa egendomars utnyttjande blef kommunens främsta uppgift helt naturligt den att bispringa de i ekonomiskt afseende mindre väl situerade, hvilka hårdast drabbades af bostadsnödens verkningar."

För att dessa mindre bemedlade skulle kunna bygga sig ett hus bildade staden en tomträttskassa där man kunde man låna till 80% av byggkostnaden. Marken uppläts med tomtätt till låg avgift för lång tid.

Tomträtten gav staden ett avgörande inflytande över husens utformning. Ett antal typhus togs fram, bland annat Enskedevillan på två rum och kök med brant tegeltak, röd panel och vita snickerier med vackra detaljer.

Det är de husen, byggda av arbetare och andra utan eget kapital, men med stöd av staden, som vi kan bese och beundra än idag.

Av detta borde vi kunna lära att marknaden inte löser alla problem, utan det krävs eftertanke, planering och offentligt ekonomiskt stöd för att skapa goda boendemiljöer som håller över tid och som kan efterfrågas även om den som inte har massor med pengar.

Källor: Stockholms årsringar (Stockholmia förlag 1997), Stockholms utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003), www.stockholm.se/Utrednings- och statistikkontoret

PS. En lustig sak med Gamla Enskede är att invånarna där inte röstar som man skulle tro. I andra stadsdelar med välbärgad medelklass är väljarstödet för de borgerliga partierna tämligen kompakt, men i Gamla Enskede hade (s), (v) och (mp) faktiskt 42,4% i senaste kommunalvalet. Förklaringen är nog att de unga radikaler som flyttade in på 70-talet fortfarande bor kvar och har behållit åtminstone en del av sina gamla värderingar. Och det är roligt, det tycker i alla fall jag.

Till varje pris

De kommunala bostadsbolagen i Stockholm planerar att sälja delar av sitt fastighetsbestånd till privata hyresvärdar. I Familjebostäder handlar det om ca 1700 lägenheter i namngivna fastigheter i förorterna och i Svenska Bostäder omkring 2000 lägenheter, enligt de fackliga representanterna vid respektive bolag.

För fastigheterna inom Familjebostäder påbörjas värderingen denna vecka av konsultföretaget Newsec, berättar facket. Motsvarande värderingar ska, enligt facket, genomföras i Svenska Bostäder och även i Stockholmshem. Det totala antalet lägenheter som berörs kan bli ca 5000, tror man.

Trots att facken informerats om vad som är på gång förnekar borgarrådet Alvendal att det fnns färdiga planer på omfattande försäljningar. "Det finns inga aktuella ärenden", säger hon, bara ägardirektiv som säger att de kommunala bolagens bestånd ska förvaltas aktivt. Det kan innebära både att köpa och att sälja, menar Alvendal, och berättar att man på fredag ska offentliggöra just ett förvärv av nya lägenheter.

Vice vd avslöjar dock vad det är frågan om: "Vi har uppdraget att värdera ett antal fastigheter som inte är aktuella för ombildning i områden där allmännyttan är dominerande idag..."

Alvendals prat om "inga aktuella ärenden" kan alltså bara förstås som politikerprosa för att själva tjänsteutlåtande om försäljning ännu inte är färdigt. Själva processen rullar däremot på för fullt och den går ut på att sälja de fastigheter som man inte lyckas bli av med genom ombildningar.

Om man nu behöver det. Själva tanken på att få en privat fastighetsägare kan göra att ombildningsprocesser initieras i de aktuella husen. Och om det finns en vilande bostadsrättsförening har den ju förköpsrätt om en försäljning blir aktuell, så det hela kan ända i ombildning även om ingen var intresserad av något sådant från början.

Slutsatsen måste bli: på varje sätt, till varje pris vill man bli av med allmännyttan. Att man köper en eller annan fastighet ändrar ingenting i det, utan det blir bara ett alibi att använda mot kritiker.

Hyresgästernas trygghet och bruksvärdesmodellen struntar man i.

Källa: DN och SvD 8.11.2007

Trevåningshusets lov

I Stockholm är höghus senaste mode, åtminstone bland vissa stadsbyggnadsborgarråd. Själv har jag alltid vurmat för trevåningshus, särskilt sådana som det jag bor i, från skiftet 1940-1950-tal. Nu har jag fått veta varför det är så bra med just den typen av hus. Det är Erik Berg, arkitektstudent och innehavare av bloggen Approximation som gett mig förklaringen. Jag tror inte han misstycker om jag citerar det han skrev:

"Ur många aspekter är trevåningshuset den perfekta bostadstypen. Trevåningars smalhus grupperade kring gemensamma gårdar, som i femtiotalets hantverksbyggda folkhem, genererar ljusa lägenheter och boendemiljöer med svåröverträffade kvaliteter. Gårdarna blir lagom stora för att ett grannskap ska kunna utvecklas, trappuppgångarna md 2-3 lägenheter per svale är även de precis lagom för att trappuppgången ofta ska utvecklas till en fungerande social gemenskap där storstadens anonymitet i någon mån balanseras av en skala där man lär sig känna igen sina grannar. Trevåningshuset är även fler fler aspekter ett lagom hus: husen är inte så höga att solen stängs ute, de är inte så låga att exploateringen blir för låg för att etablera affärsverksamheter eller kollektivtrafik."

Visst låter det trevligt och klokt. Man har svårt att förstå stadsbyggnadsborgarrådets motvilja. Kanske är det kopplingen till folkhemmet som han inte gillar. Men det där med affärsverksamheter borde väl passa honom, speciellt nu när vi alla kommunalanställda ska knoppa av och privatisera oss.

Fast det är inte bara moderata borgarråd som dissar låghus, om sanningen ska fram. Det är länge sedan som sådana slutade byggas i större skola, redan på 1960-talet. Skälen var, enligt Erik Berg, både praktiska och ekonomiska. Nu, menar Erik, borde man göra det möjligt att återgå till att bygga trevåningshus. Det som krävs för det är ändringar i låneregler och planbestämmelser.

Erik Berg avslutar sitt inlägg med att det är "överhuvudtaget tragiskt att nybyggda boendemiljöer på grund av kortsiktiga ekonomiska kalkyler är mycket sämre än de som byggdes för femtio år sedan. Vi har väl ändå trots allt både större möjligheter och större kunskaper idag. Kan man tycka."

Jamenvisst.

Källa: http://approximationer.blogspot.com den 12 april 2006

Fartblindhet

I sin iver att tukta de misshagliga träden här glömde bostadsrättsföreningen att kolla på vems mark träden står.

I framtiden lär man inte göra den missen.

Träden har nämligen visat sig tillhöra kommunen och inte bostadsrättsföreningen. Nu överväger staden polisanmälan och skadeståndskrav på upp till 50 000 kr för skövlingen av träden.

Så det kan bli.

Lugn i bostadsdebatten

Söndagspromenaden idag ändade på Teater Brunnsgatan 4 där vi hämtade biljetter till Kristina Lugns nya pjäs. Att gå till den teatern är en nödvändighet, oavsett om den text som framförs författats av teaterchefen själv eller av någon annan, närbesläktad själ.

Kristina Lugn har väl alltid kommenterar samtiden, men kanske inte på det direkta sätt som hon gör denna gång. Eftersom det ju verkar rätt dumt att försöka formulera om något som Kristina har skrivit får hon själv berätta om pjäsen:

"`Hoppas jag hinner hem´är en pjäs om bostadspolitik.
Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ.
Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen.
Sådana saker brukar jag ofta vräka ur mig när jag vet att jag har mitt på det torra. Men nu vill jag mycket hellre diskutera konsekvenserna av samhällets höga värdering av ägande. Det sägs att vi tar bättre vara på våra hem - och kollektivtrafiken som omger dem - när vi äger bostaden.
Enligt den logiken har miljöförstäringen sin förklaring i att jordklotet inte är privatägt.
Varför förstår vi inte att det ligger i vårt intresse att vara solidariska?"

Ja, varför förstår somliga inte det, när t.ex. Göran Rosenberg förklarat det så bra i sin bok om plikten, profiten och konsten att vara människa. Läser man den förstår man att människan än en samhällsvarelse, som är beroende av andra, inte en fritt svävande individ som bara "kan själv".

Texten i programbladet slutar med att

"`Hoppas jag hinner hem´ är en avskedspjäs.
Annika blir vräkt därför att hon inte har råd att betala hyran.
Anna representerar bostadsrättsföreningen som konsekvent höjt Annikas hyra för att komma åt hennes lägenhet.
Jorden är människans hem. Våra kontrakt har kort uppsägningstid."

Vad som menas med avskedspjäs vet jag inte. En gissning är att avskedet gäller det gemensamma ansvarstagandet, vars försvinnande är en sann tragedi. För att uthärda den behöver vi teatern. Jag hoppas därför att avskedet inte också handlar om att vi inte ska få fler pjäser av Kristina Lugn. För utan dem bleve livet lite tristare för många av oss.

Källa: Programblad till pjäsen "Hoppas jag hinner hem", Teater Brunnsgatan 4, oktober 2007. Göran Rosenberg: Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers, 2004)

Marodörer

Förra helgen hade bostadsrättsföreningen höststädning. För en gångs skull var det rätt många av dem som var ute och jobbade, men det var ändå svårt att se något påtagligt resultat av deras mödor. Förrän idag.

Runt parkeringsplatsen, som ligger mitt på gården, står ett antal oxlar. Det är ett vanligt, men kanske ändå lite anonymt träd som om sommaren bär vackert gråludna blad. I juni blommar det med vita blommor och om hösten pryds trädet av orangeröda bär. Just dessa oxlar har förmodligen stått på sin plats i rätt många år, att döma av deras storlek.

Frågan är hur länge till de överlever. På städdagen tog någon sig före att beskära träden, men inte med någon finess eller sakkunskap precis. Ett av dem ser mest ut som en ledsen pinne, de andra har grenar kvar men de är avkapade lite hipp som happ. Ronny, som faktiskt har högskolepoäng om träd, menar att beskärningen ger öppningar för rötangrepp som gör att trädens livslängd kommer att förkortas.

Varför man gjort detta mot träden vet jag inte. Men jag kan gissa. För några år sedan fanns det folk som ville såga ner hela träden därför att oxelbären ramlade ner på deras bilar. Risken finns att det är samma sak som utlöst den här skövlingen.

Man undrar vad bostadsrättsföreningens medlemmar säger, de som på sin stämma i våras beslöt att anlita proffs för att göra de beskärningar som kunde behövas. Nu har någon tagit ett enskilt initiativ som går stick i stäv mot detta beslut.

Det ligger nära till hands att skälla dem som gör så här för amatörer. Men det ordet betyder ju - som vi alla vet - egentligen en person som älskar något. Och det kan det ju inte vara frågan om här. (Möjligen då en bilälskare, förstås.) Snarast är det här fråga om marodörer.

Tävling

I förrförra numret av DN På stan hade Kajsa Ekis Ekman ett trevligt reportage om människor som bott länge på samma ställe. En av artiklarna handlade om Ari E, som nu är hyresgäst hos en bostadsrättsförening. Dessvärre omnämndes han inte som just det utan som "resthyresgäst", vilket jag protesterade mot i ett mejl till Kajsa E. Hon höll med om att den beteckningen inte är bra, att den antyder att man är någon gammal kvarleva. Som alternativ beteckning föreslog Kajsa "hyreshjältar" eller "allmännyttans räddare".

I På stan idag kommer Lars-Åke i Solna med nya förslag:

"Hyreskramare. Leder tankarna till den härliga almstriden i Kungsträdgården 1971, då stockholmarna, inklusive östermalmsherrar med käpp, blev ursinniga och gjorde uppror mot överheten.

Klippvägrare. Har mer ideologisk attityd. Omvandlarna får följdriktigt kallas klippkramare."

Alla förslagen är bra och roliga på sitt sätt, men täcker inte in variationen bland oss som inte köpt (däremot tror jag att "klippkramare" träffar rätt för de flesta som köper). Det finns ju många anledningar till att inte köpa, både ideologiska, praktiska och ekonomiska.

Därför utlyser jag nu en tävling: vem hittar på den bästa beteckning för oss som bor som hyresgäster hos bostadsrättsföreningar?

Det pris som jag kan utlova är heder, ära och ett virtuellt hurrarop här på bloggen. Hittar ni på ett riktigt bra nytt ord lovar jag att lansera det även i livet utanför detta. Och där vet man ju aldrig vad som händer.

Källor: DN På stan 18.10, 25.10 och 1.11.2007