Ordningen återställd: Alvendal har fel

Det har varit väldigt tyst om moderaterna och marknadshyran de senaste dagarna. Ingenting har, såvitt jag kunnat höra eller läsa, rapporterats från deras stämma i denna sak. Hyresgästföreningens webbplats vet dock berätta att där varit en del debatt innan stämman kom till beslut.

Summan av kardemumman blev att det gjordes ett tillägg till den ursprungliga skrivningen i förslaget till nytt handlingsprogram om att ett ''fungerande bruksvärdesystem är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar”. Därutöver sägs nu att det samtidigt är "centralt att hyressättningen också i fortsättningen tar hänsyn till viktiga faktorer som läge och standard, samt i betydligt större utsträckning bedöms utifrån hela bostadsmarknadens bestånd.”

I debatten, som förefaller att ha innehållit de traditionella marknadsliberala argumenten, yttrade sig bland andra Kristina Alvendal. Hon förslog ett tillägg om att de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll ska avskaffas. Förslaget röstades dock ner med siffrorna 98-89.

Vi har anledning att vara glada över att Alvendals partikamrater inte gick på hennes linje, för den skulle ha medfört stora negativa konsekvenser för hyresgästerna. Att sätta hyrorna i en jämförelse med hela bostadsmarknadens bestånd är dock lurigt. Det måste ju betyda att man anser att hyrorna även i privatägda fastigheter ska vägas in som jämförelsehyror. Eftersom privatvärdarnas hyror har rätt att ligga några procent över allmännyttan blir den genomsnittliga hyresnivån högre och hyrorna riskerar därmed att successivt höjas med privathyrorna som draghjälp. Det är, som alla förstår, inte heller särskilt bra för hyresgästerna.

Källa: www.hyresgastforeningen.se den 28.10.07

Fiffel & Båg

Nu kan det vara okej att ta ut vilka priser som helst vid andrahandsuthyrning av bostäder, bara man sätter ett bolag som mellanhand mellan första- och andrahandshyresgästen. Så går det i alla fall att tolka en ny dom från Svea hovrätt.

I domen ändrade hovrätten hyresnämndens beslut om återbetalning av andrahandshyra för en fyrarummare på Södermalm. Hyresnämnden tyckte att 19 000 kr per månad var för mycket och att 13 000 kr borde räcka. Andrahandshyresgästen skulle alltså ha rätt att få tillbaka 6000 kr per månad för hyrestiden.

Hovrätten fann däremot att lägenhetsinnehavaren inte kunde bli återbetalningsskyldig för den höga hyran, eftersom uthyrningen skett via ett bolag, Apartement AB.

Hyresgästföreningens jurist hoppas på att domen går att tolka som att talan väckts mot fel part, dvs att det borde varit bolaget som krävts på återbetalning. Förhoppningsvis har han rätt och förhoppningsvis skulle en talan mot bolaget resultera i samma bedömning som den hyresnämnden gjorde. Om inte stundar hårda tider för andrahandshyresgästerna. Då lär det poppa upp fler företag som detta, fiffelbolag som lever på att kringgå den lagstiftning som ska skydda den svaga parten.

Källa: Svenska Dagbladet 26.10.07

Annat viktigt

Ibland när Ronny tittar på min mage säger han att jag nog har anlag för orientalisk dans. Jag brukar hålla med om det vad det gäller de fysiska förutsättningarna, men inte vad gäller talang. Att jag verkligen saknar begåvning för sådan dans fick jag ockå bekräftat idag hos Friskis & Svettis, där gympaledaren försökte få oss att skaka loss överkroppen medan underkroppen gjorde något helt annat. Själv utförde hon rörelserna med glans och grace, kanske därför att hon lärt sig tekniken som barn av sina turkiska anförvanter.

Och vad är det då för intressant med detta? Jo, att denna mycket unga och mycket vackra gympaledare är iklädd långärmat, långbent (kan man säga så?) och huvudduk medan hon leder gympan.

Trots att jag har avverkat rätt många gympapass vid det här laget, har jag aldrig tidigare varit med om att en ledare burit huvudduk. Nu hoppas jag få se fler som Samira, kvinnor som tar sig rätt och gör vad de vill medan de håller sitt sjalbeklädda huvud högt.

Varför huvudduken ska vara så förargelseväckande kan jag inte förstå. Det gick utmärkt för oss motionärer att begripa vad Samira ville och något annat är ju inte intressant. Däremot kan jag förstå om någon fanns oss övriga en smula löjeväckande, när vi - i sanning något äldre damer och några herrar - försökte få till det med skakningarna. Det gick ju inget vidare. Men vi hade det rätt kul ändå.

Skrivet apropå en debatt helt nyligen.

PS. En stund efter det att jag postat detta lyssnar jag på Människor och tro. Där berättar man om hur slöjförbudet i skolor och på arbetsplatser i Frankrike lett till att det startats separata muslimska skolor och att en del muslimska kvinnor inte längre tar jobb som till exempel sjuksköterska. Istället för till att leda till integration och frigörelse medverkar alltså förbudet till segregation och minskad rörlighet för kvinnor.

PS 2. En bild från tunnelbanan här om morgonen: ung kvinna, mörkhyad med fina drag, allvarlig, rakryggad, klädd från topp till tå i grön, traditionell muslimsk kvinnodräkt. Brevid henne: ljushyad flicka, cirka sexton år, klädd i senaste tonårsmodet, helt absorberad av att (inför offentligheten eller omedveten om den? Eller kanske likgiltig?) göra dagens makeup med allt från inkrämning till ögonfransböjning. Ska någon av dem ömkas? I så fall: vem?

Källor: Gympapasset kl. 10.30 på F&S Ringen samt Människor och tro kl. 17.00 i P1. Tunnelbanan, linje 17, någon gång i vecka 42.

Surpris: Alvendal har rätt

I våras skrev jag om hur Upplands Väsby kommun ville sälja kommunala fastigheter via dotterbolag och dotterdöttrar för att komma undan skatt. Vad som hände med detta vet jag inte, men till en likadant upplagd försäljning av en privatägd fastighet i Solna sade både kommunen och hyresnämnden nej.

Nu kritiserar SKTF-avdelningarna vid de kommunala bostadsbolagen i Stockholm att Stockholm stad inte gör likadant som grannkommunen. SKTF har räknat ut att staden "förlorar" fyra-fem miljarder kronor i skatter i samband med försäljningarna om alla intresseanmälningar leder till köp.

Hyresgästföreningen kallade Upplands Väsby-fallet för en "moralisk härdsmälta". Om borgarrådet Alvendal vill använda sådana ord låter jag vara osagt, men hon tycker i alla fall inte att Stockholm ska göra som Upplands Väsby. För en gångs skull har hon rätt.

Det är istället SKTF som har fel. Det är inte stadens brist på skatteplanering som ska kritiseras. Det är själva utförsäljningarna som man ska gå emot.

Källa: Svenska Dagbladet 25.10.07 samt blogginlägg 21.3. och 27.3.07.

Stolthet och oro

Bebyggelsen i Björkhagen består mest av trevåningshus från åren kring 1950 uppblandade med några punkthus, även de i tidens stil. Trevligt, men inte märkvärdigt, utan likadant som en mängd andra Stockholmsförorter. Två byggnader finns dock som vi känner stolthet över.

Det ena huset som vi är stolta över är det stora höghuset i centrum nära tunnelbanan. Att det finns ett sådant hus är inte heller originellt, men det här huset är inte bara extra högt (sexton våningar) och allmänt stort (fjorton meter brett), det är också ovanligt vackert.

Huset är helt vitt med fönster som är placerad intill varandra så att de bildar mörkare band längs fasaden och det syns vida omkring. Huset riktades av arkitekten Georg Varhelyi åt Svenska Bostäder och inrymde vid ingivningen 1954 medborgarhus, daghem, restaurang, ungdomshotell, familjebostäder, ateljéer och pensionärsbostäder.

Från tunnelbanan kom man till huset via en gångbro som kantades av små butiker, nästan som Rialtobron i Venedig. Nu är den bron riven och en ny, och mycket tristare, har byggts. Tillsammans med den nya bron byggdes ett förvaltningshus, som tyvärr både är fult och skymmer sikten mot höghuset.

Också inne i huset har förändringar skett. Medborgarhuset, restaurangen och ungdomshotellet är borta och, misstänker jag, även pensionärsbostäderna. Kvar finns daghemmet och de vanliga bostadslägenheterna. I etagelägenheterna har Stiftelsen Hotellhem genomgångsbostäder för flyktingar, de flesta av dem stora barnfamiljer, som det annars är svårt att hitta bostäder till i Stockholm.

Nu har det bildats bostadsrättsförening i höghuset. Somliga vill köpa, andra vill inte. Än så länge vet man inte vilken sida som segrar. Om det blir köp av är det risk för att det blir fler kategorier av förlorare: inte bara de vanliga hyresgästerna som ville fortsätta hyra, utan också flyktingfamiljerna. Det kan mycket väl bli en upprepning av det som hänt på Nybohov: att bostadsrättsföreningen hittar på skäl att säga upp Hotellhems kontrakt för att föreningen ska kunna sälja lägenheterna på marknaden och få ett tillskott till sin kassa.

Bevare oss för detta. Vart ska de arma flyktingfamiljerna ta vägen i så fall? Till barackerna på Elektravägen, där andra flyktingfamiljer fortfarande bor trots att många länge velat avveckla hela anläggningen?

Den andra stoltheten vi har i Björkhagen är förstås Markuskyrkan. Om den behöver man inte orda så mycket, för den är ju en världskändis. Och den ska väl ändå ingen våga ge sig på. Men om så sker, då - om inte förr - kommer många att drabbas av helig vrede och samlas för att driva ut månglarna ur templet.

Källhänvisning: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003). Muntlig information från involverade personer samt allmänt vetande och, vad gäller sista stycket, en del tro.

Vår bostadshistoria

Stockholms stadsmuseum har fyra museilägenheter, som visar hur stockholmare bott under olika epoker i stadens historia. Äldst är Blockmakarens hus, en gammal träkåk på Söder, yngst är 60-talslägenheten på Kämpingebacken i Tensta.

Blockmakarens hus, som ligger på Stigbergsgatan 21, byggdes troligen år 1729 av en skeppstimmerman. Den siste private ägaren var blockmakaren Gustaf Andersson. 1917 hyrde han ut en del av huset till Emilia Gustavsson, som snart blev änka med fyra små barn. Emilia bodde kvar ännu på 1970-talet, då det beslöts att huset skulle bevaras som exempel på den gamla kåkbebyggelsen. I början av 1980-talet rustades huset upp till det skick det var i vid tiden kring 1920.

Den som vill se hur Emilia bodde kan gå på Stadsmuseets visningar av hennes gamla bostad. Är man intresserad av hur de finare klasserna bodde på 1880-talet kan man bese Stuckatörens hus på David Bagares gata. Stadens 1930-tal finns att se på Stickelbärsvägen, där en del av de barnrika familjerna då kunde få nya moderna lägenheter till låg hyra. I en miljonprogramslägenhet på Kämpingebacken i Tensta finns 1960-talet bevarat, in i minsta detalj.

Allt detta kan vi som är intresserade ta del av. Än så länge. Nästa år ska kulturförvaltningen spara 16 miljoner kronor. Bland de besparingsobjekt som diskuteras finns, i alla fall enligt Dagens Nyheter, två av musielägenheterna: Stuckatörens våning och Blockmakarens hus. De pengar som finns att spara ligger på hyran för respektive ställe. Stuckatörens våning kostar mycket:
168 000 kr om året vill hyresvärden - en bostadsrättsförening - ha i hyra. För Blockmakarens lilla hus vill den värden - kommunala bolaget Stadsholmen - ha 84 000 kr i hyra. Stickelbärsvägen och Kämpingebacken ligger i allmännyttans hus och behöver inte betala något.

Kulturdirektören vill inte säga om det verkligen blir på dessa saker man ska spara, men hon förnekar det inte heller. Däremot deklararer hon att nationaldagsfirandet nästa år minsann ska bli häftigt.

Men snälla - om man nu prompt ska fira något svenskt så borde väl den svenska bostadspolitiken ligga bra till. Den har faktiskt gett goda bostäder åt väldigt många människor under åren sedan Emilia flyttade in i sin stuga. Skulle man därför inte kunna strunta i något nationaldagsspektakel och lägga de pengarna på att göra det möjligt för stockholmarna och andra att få fortsätta besöka museilägenheterna?

Källor: DN 17.10.07 samt Stadsmuseets webbplats.

Visioner

I dagens DN har arkitekturskribenten Peder Alton en stort uppslagen artikel om de stora byggprojekt som diskuteras i Stockholm: Slussen, utbyggnad av Asplunds stadsbibliotek och Nationalmuseum, tillskapande av ett nytt operahus och ett designmuseum och så alla tunnlarna som ska grävas kors och tvärs under staden.

I anslutning till Altons resonemang om olika lösningar på dessa nödvändiga eller önskvärda byggen tillfrågas ett antal personer om sin vision för Stockholm. De flesta av dem resonerar som Alton om estetik och placeringar av det ena eller andra. Stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund vill att staden ska "sticka ut" och att man ska "bygga hus som syns", medan andra - och klokare personer - är mer återhållsamma och talar om hänsyn och långsiktighet i det nya som måste komma till.

Endast två talar om staden som social organism. Den ena av dem är Jan Åman, chef för Färgfabriken. Han menar att framtiden handlar om att "komma tillrätta med det moderna projektets baksida: att vi lever i en av världens mest segregerade städer .... Lyckas vi skapa en integrerad ytterstad skapar vi ett monument som en urbaniserande omvärld desperat ropar efter!".

Jag är inte säker på att jag håller med honom. Att Stockholm nu skulle vara en av de mest segregerade städerna har jag svårt att tänka mig, även om jag inte har några siffror på saken. Däremot går ju utvecklingen starkt i en segregerande riktning. Och varför är det ytterstaden som ska integreras, när det är innerstaden som snart är den mest segregerade delen av Stockholm?

Gunilla Bandolin, konstnär och skapare av bl.a. den roliga skulpturbryggan i Hammarby Sjöstad, uttrycker precis vad jag menar. Hon säger:

"Den viktigaste stadsbyggnadsfrågan just nu i Stockholm är den ökande segregationen. En homogen innerstad av välmående medel- och överklass. Utanför ett annat slags liv: sämre skolor, fattigdom, sämre bomiljöer. En av orsakerna är ju utförsäljningen av allmännyttan."

Just det. Det spelar väl ingen roll om staden är aldrig så vacker och välplanerad om inte alla är välkomna att både bo och verka i alla dess delar?

Med detta menar jag förstås inte att det är likgiltigt hur staden ser ut och planeras. I de aktuella frågorna tycker jag att Slussen ska rivas och ge plats för något nytt fotgängar- och cyklist- och vattenvänligt, att ett nytt huvudbibliotek ska byggas någon annan stans än bakom Asplunds gamla bibbla samt att ett design- och arkitekturmuseum ska byggas vid Telefonplan. Så det så.

Mördarsniglar gillar inte hyreshus

Behöver man säga mer än så? Bättre argument för hyresrätten kan inte finnas, det vet var och en som träffat en mördarsnigel.

(Den som påstår att sniglarna inte trivs bland hyreshus, men däremot i villaträdgårdar och bland bostadsrätter, är Torsten Nordlander, intendent på Naturhistoriska museet i Göteborg, i tidningen Bofast 8/2007.)

Exemplet Nybohov

De grå höghusen på Nybohovsberget gör en sannerligen inte särskilt glad när man ser dem på håll. De har stått där och sett lika tråkiga ut sedan början av 1960-talet, då de byggdes av Hyreshus i Stockholm AB, samma företag som lät uppföra de fina radhusen på Riksrådvägen i Bagarmossen. Radhusen anses numera ha ett så stort kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde att de fått skydd i den gällande detaljplanen. Husen i Nybohov lär knappast bli k-märkta, men i ett annat avseende har de fortfarande något gemensamt med radhusen: de - åtminstone en del av dem - har blivit bostadsrätter.

När man kommer upp på berget förstår man varför folk trots allt vill bo här, trots det gråa och trots det ständigt krånglande hissbanan. Utblicken över Stockholm är makalös, man ser tinnar och torn och tak och vatten och grönska och i skymningen all blåheten och stadens alla ljus.

I ett av husen som numera ägs av en bostadsrättsförening finns ett ungdomshotell i regi av den kommunala Stiftelsen Hotellhem i Stockholm. I ungdomshotellet finns närmare 180 rum för ensamstående ungdomar mellan 18 och 28 år, som behöver ha någonstans att bo. För ungdomar som också behöver stöd för att hitta rätt i tillvaron finns i en del av lokalerna ett stödboende som drivs av Föreningen Skyddsvärnet.

Detta borde ju vara behjärtansvärda verksamheter, värda allt stöd. Kan man tycka. Men det tycker inte bostadsrättsföreningen. Den har sagt upp Stiftelsen Hotellhem till avflyttning med argumentet att ungdomarna är stökiga och våldsamma och att folk blir rädda.

När Stiftelsen inte accepterade uppsägningen gick bostadsrättsföreningen till generalangrepp. Från folkbokföringen tog man fram personnummer på alla som var skrivna på adressen vid en viss tidpunkt och kontrollerade om de dömts till ansvar för något brott. Kartläggningen visade att domar fanns som gällde ett fyrtiotal personer. Brotten avsåg allt från fortkörning till våldsbrott.

Vd:n för Stiftelsen Hotellhem, Göran Dahlstrand, säger: "Tänk om vi gjorde samma sak mot dem som bor i bostadsrättsföreningen. Det handlar om integritet." Han tycker inte att det är stökigare på ungdomshotellet än i vilket studentboende som helst. Folk som jobbar i det aktuella huset håller med honom. Bostadsrättsföreningen framhärdar dock i sin inställning. Såklart. För tänk vilka fina lägenheter de skulle kunna bygga där ungdomarna bor nu. Och vilken massa pengar bostadsrättsföreningen skulle tjäna på det.

I början av september var ärendet uppe för prövning i hyresnämnden. Den har ännu inte meddelat något beslut, så vi vet inte hur det kommer att gå för ungdomarna. Kommer de att bli bostadslösa för att bostadsrättsföreningen ska kunna håva in sina slantar eller ska vett och sans vinna?

Källor (med särskild kälsning till bloggen Alliansfritt Sverige) : Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag, 2003). Reportage i Mitt i Söderort den 15 maj 2007. Samtal med berörda personer.

"Det gjorde ont i hela kroppen"

Min granne Eva har bott här på gården i över femtio år. Nu är hon åttiotre och har börjat bli trött, särskilt efter det att hennes syster dog och hon själv strax därpå fick en stroke för ett år sedan. Trots det kom hon till vårt bomöte förra veckan, som hon alltid brukat, fortfarande glasklar i huvudet och lika rar som vanligt.

Några dagar efter mötet och bostadsrättsföreningens deklaration om att man vill att alla ska köpa är Eva ledsen. Hon säger: "Det gjorde ont i hela kroppen. Det känns som om de vill bli av med oss. Ingen förstår den känslan."

Nybrutalism

I veckan var det bomöte för dem som bor som hyresgäster hos bostadsrättsföreningen här. Med mina femtioplus och bara sju år på gården tillhörde jag de grönaste i sammanhanget, för de flesta övriga var både sjutti, åttio och nittio plus. Flera har bott här i snart sextio år, sedan husen byggdes.

Till mötet hade vi bjudit in en representant för bostadsrättsföreningens styrelse. För första gången på flera år kom det också en sådan, en man på drygt trettio eller så. Han berättade att han bott här i två år, vilket gjorde honom till en riktig veteran på gården i jämförelse med de övriga styrelseledamöterna. (I själva styrelsen är däremot nästan alla lika nya till följd av att den gamla styrelsen närmast mangrant avgick i våras.)

Efter det att vi gått igenom alla hyresgästernas synpunkter på bristande värme i lägenheterna, dålig skötsel av gården, svårigheter att få tag på ansvariga etc etc fick styrelserepresentanten ordet. Han inledde då med att säga att vi väl visste att det i bostadsrättsföreningens stadgar stod att målsättningen var att alla lägenheter i föreningens skulle bli bostadsrätter. Det visste vi förstås inte, men det är inte svårt att räkna ut att man har ett sådant mål. Varje hyresgäst representerar ju samtidigt en kostnad och en utebliven intäkt (bara vi på mötet var värda åtskilliga miljoner i potentiella köpeskillingar).

Efter denna deklaration fortsatte representanten med att uttala en undran om det kanske var så att vi hade ändrat oss och nu skulle vilja köpa. Priset skulle inte vara det ursprungliga, men inte heller det senaste marknadspriset.

En av hyresgästerna uttalade sitt intresse för köp, övriga sade just ingenting, förutom Birgitta som blev jättearg. Efter mötet blev hon lika ledsen som hon blivit arg. "Nu är det nytt folk som vill göra mitt hem till en handelsvara. Det känns som om hela ombildningsprocessen börjat om. Alla sår och all sorg från den tiden har rivits upp igen. Vi är utsatta för något som vi inte har valt, förstår de inte det?"

Jag delar Birgittas ilska, men är också förundrad, både över att en person, som ditintills varit tämligen sympatisk, visar en sådan monumental okänslighet och över att de tror att vi skulle vilja köpa. Varför skulle vi det? De som kunde och ville köpa gjorde det väl då när allt hände. De som varken ville eller kunde kan och vill sannolikt inte nu heller. De som ville men inte kunde kanske kan nu, vad vet jag. Men vi som kunde men inte ville, vi vill nog inte heller nu. För varför skulle vi vilja öka våra boendekostnader med flera tusen kronor och få en massa extra jobb och ansvar därtill.

PS. Jag undrar om detta illustrerar det som för några år sedan kallades paradigmskifte, dvs. en genomgripande förändring av grundläggande antaganden och tankemönster (enligt NE). Det verkar ju som om vi äldre står för helt andra sätt att leva och andra värderingar än de ungdomar som i allt högre utsträckning befolkar husen här. Vi bor kvar och betraktar våra lägenheter som en trygghet, de unga flyttar runt och för dem är bostäderna en investering och en statussymbol (tror jag. Varför skulle annars så många finna det viktigt att omnämna sig själva som just bostadsrättsinnehavare?)

Ny trend?

Svenska Dagbladets bostadsbilaga Magasinet har idag som vanligt några redaktionella texter som inledning till det som är bilagans egentliga syfte, att härbärgera annonser om de bostäder som för tillfället är till salu. Som vanligt handlar det skrivna om den någorlunda bildade medelklassen och hur de har det. Inget konstigt så långt alltså, men på en punkt skiljer sig materialet från det som brukar förekomma - både reportagen och dagens krönika handlar nämligen om hyresrätter.

Veckans krönikör är Milena Bergquist, som berättar om hur hon låter målaren Kenta renovera hennes och sambons hyreslägenhet (från 1902, förstås, med hela kittet av spegeldörrar, stuckatur, blyinfattade fönster osv.) Milena är kär i Kenta, en yrkesman med lång erfarenhet och stolthet över det han gör (om han även kommer i tid är jag också beredd att ge mitt hjärta till honom).

Det stora inredningsreportaget handlar om en funkisfyra på Södermalm, där det bor en trendspanare med familj i ett hus från 1959 "med bara hyresrätter". I dagens lilla reportage berättar en journalist om hur hon och familjen under sju år bott i två olika hus i Bromma. När de fick erbjudande om att byta radhuset mot en stor hyreslägenhet på Kungsholmen "tvekade de inte", berättar tidningen.

Veckans trädgårdsartikel avviker från dagens tema genom att handla om en radhusträdgård. Fast det får man väl säga är helt i sin ordning. Det finns trots allt gränser för hur mycket spännande i odlingsväg man kan få till på en balkong (även om det går att få plats med mer än folk anar. Fråga mig.)

Inte utan att man undrar om detta är uttryck för en ny trend, utlöst av den moderata omsvängningen i fråga om marknadshyror? Kanske kommer svärmeriet för bostadsrätter att avlösas av en ny vurm för hyresboende? Kanske blir det att man bor i hyresrätt det nya som man kommer ut med (och så leder det till en ny pride-rörelse som demonstrerar under parollen "Stolta hyresgäster").

Ett klart fall för trendspanerskan.

Vändning under galgen

Hör just att moderaterna nu bestämt sig för att säga nej till marknadshyror. Åtminstone gör de så i ett förslag till handlingsprogram som ska läggas fram vid partistämman snart. I förslaget slås fast att "bruksvärdessystemet är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar". En representant för partiledningen, Lars Lindblad, säger att "det handlar om att enskilda ska känna en trygghet både i arbetsliv och boende."

"Vi vill inte skapa ett system som gör det omöjligt för människor med svagare inkomster att bo i innerstan", säger Lindblad.

Det är väl detta som fått moderaterna att ändra sig. Det skulle ju trots allt inte se riktigt bra ut om även de få hyresrätter som blir kvar i innerstan bara bebos av folk med mycket pengar, precis som i bostadsrätterna.

Tänk om de kunde ändra sig också i fråga om andra saker, som beskattning, a-kassa och en del annat. Då skulle man kanske kunna tro att de menade allvar med tryggheten "både i arbetsliv och boende".

Men tillsvidare är vi förstås glada och nöjda över att slippa marknadshyror.

Citaten är från DN.se idag.

Värsta skräckisarna

I helgen har jag hört en massa skräckhistorier, fast inte såna där vanliga om spöken och monster. De här handlade om vad som kan hända när girigheten löper amok och tar livet av demokratin. En av dem har utspelats i Östberga, på en köpstämma där man skulle ta beslut om ombildning till bostadsrätt. Där begärde en av mötesdeltagarna votering efter det att mötesordförande tyckt sig höra ja på frågan om man skulle köpa. Ordföranden föredrog dock att inte "höra" detta yrkande utan meddelade att mötet beslutat säga ja med acklamation. Tvärt emot all föreningspraxis i detta land.

Ett ännu värre exempel finns i Solna. Där påstods tre damer ha röstat ja till ombildning - fast alla tre vid tiden för stämman hade varit döda i flera år.

Detta överträffar faktiskt vad som hände här och som redan det var fullständigt förfärligt. Här fanns ingen kontroll av vem som var med på köpstämman eller av om de som var där var medlemmar i bostadsrättsföreningen. På mötet ställdes bara frågan om mötet röstade ja till att köpa, inte om någon var däremot, för det hann man inte i all kalabalik som uppstod när ivrarna kastade sig om halsen på varandra efter det att de själva ropat ja.

I efterhand var vi några hyresgäster som försökte klandra stämman och få dess beslut upphävt. Vi gick ända till hovrätten, men när den inte ville besluta om inhibition fick vi ge slaget förlorat. Och så gick det som det gick, till någras fromma och andras förskräckelse.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag rått alla som var emot köp att inte gå på köpstämman och att inte skriva på några som helst papper, intresseanmälningar eller annat, som kommer från bostadsrättsföreningen. I det här sammanhanget verkar nämligen det gamla talesättet gälla - ger man djävulen ett finger så tar han hela handen.

Kvartersbion, igen

I våras skrev jag om Kvartersbion vid Hornstull och om hur dess existens var hotad sedan kommunfullmäktige dragit in det årliga stödet på 130 000 kr. Det beloppet är i det stora kommunala sammanhanget en struntsumma, så det kan knappast ha varit av av snöd ekonomisk nödvändighet som det drogs in utan skälen måste ha varit andra, således ideologiska.

De indragna bidragen har lett till - högst berättigade - protester från oppositionen, kulturarbetare och vanliga biobesökare. Men vad som glöms bort är roten till det onda, nämligen att hyran för lokalen höjts så mycket att bion inte klarat kostnaderna på egen hand utan tvingats söka bidrag. Nu är hyreskontraktet uppsagt för omförhandling igen, vilket på normalsvenska betyder att värden vill ha en ny hyreshöjning.

René Reiss, som drivit Kvartersbion i alla år, säger: "Jag klarar inte högre lokalkostnader. De har tredubblats på tre år." Han misstänker att de styrande partierna vill ha bort honom och ha något mer kommersiellt i lokalerna: "De har bland annat föreslagit en eventfirma, det vill säga festlokal."

Vem som äger huset? En bostadsrättsförening. Men det kunde förstås ha varit t.ex. statliga Vasakronan, som agerar likadant mot sina hyresgäster, bland annat de statliga museerna som inte har råd med sin verksamhet därför att hyrorna blir så höga. Det är absurt, men man handlar säkert i enlighet med direktiv från ägaren.

Kanske är det likadant med bostadsrättsföreningen som äger huset där Kvartersbion finns. Kanske har de också bestämt att klämma ut så mycket som går i lokalhyror för att hålla nere sina egna boendekostnader. Fast om jag satt i den styrelsen skulle jag tycka att det vore en heder och ära att få ha en så fin verksamhet som Kvartersbion i mitt hus. Jag skulle göra allt som gick för att underlätta för den att vara kvar även om det kostade mig en liten slant.

Men så tänker inte den här föreningen, så Kvartersbion drabbas både av en krämare till hyresvärd och en politisk majoritet med krämarsjälar.

Ansvariga borgarrådet, Madeleine Sjöstedt (fp) , som varit med och fattat beslutet om det indragna kommunala bidraget, tiger som muren.

Andra är inte lika tysta. I helgen hålls en stödgala för Kvartersbion och i Svenska Dagbladet undrar Jeanette Gentele varför inte Kvartersbion kan få vara kvar nu när den behövs mer än någonsin. Hon skriver att om man tittar i DN en söndag så kan man se att

"SF gör reklam på drygt fem och en halv sida. Övriga huserar på mindre än en halv sida. Biografdöden har aldrig varit värre."

Just så illa är det. Därför måste Kvartersbion få vara kvar. Eftersom fastighetsägaren inte verkar vilja backa på sina krav finns ingen annan lösning än att kommunen träder in igen med stöd.

PS. Ronny, som står här och läser över min axel, påpekar att bostadsrättsföreningen, som äger huset där biografen Grand ligger, har uttalat att de vill anstränga sig för att ha den bion kvar i huset. Heder åt dem (även om det nu gynnar monopolisten SF).

Äntligen

För några år sedan hade vi stambyte här i huset. Under en och en halv månad var vi inplastade och hopplockade, fick gå på toa i källaren och hämta diskvatten i en kran i trappen. Det var förstås inte särskilt kul, men det blev fint efteråt med helkaklat badrum, jordade elkontakter och snygg blandare i köket. Vi hyresgäster fick också målat och tapetserat i våra lägenheter och golv byttes för dem som önskade. Möjlighet fanns också att byta ut de gamla kökssnickerierna, men det var det få som ville utan de flesta valde att ha kvar de fina 40-talsskåpen.

För målningen och den övriga ytrenoveringen behövde vi inte betala något för det ingår ju i hyran. För stambytet fick vi däremot en höjning enligt det s.k. badrumsavtalet, som slutits mellan hyresgästföreningen och fastighetsägarna i Stockholm. Avtalet ger hyresvärdarna rätt att höja hyran med drygt 500 kr per lägenhet och månad för bytet av vatten- och avloppsstammar och kaklingen och bytet av porslin i badrummet. För elarbetena har de rätt till en ersättning med 10 per kvm lägenhetsyta och år.

Vad som motiverar dessa höjningar har jag alltid haft svårt att förstå. Normalt är det ju så att endast sådana åtgärder som är standardhöjande ger rätt till justering av hyran, t.ex. om man får kyl och frys istället för bara ett kylskåp. Men stambytena ger ju inte mig något mervärde: samma vatten kommer i ledningarna som förut och det helkaklade badrummet kan jag bara använda på det sätt som jag använde det med bara några rader med kakelplattor.

Jag har länge väntat på någon ska inleda en diskussion om detta badrumsavtal. Nu anar jag något som kan leda i den riktningen, för i dagens nummer av Hem & hyra går hyresgästbasen Barbro Engman till angrepp mot de bostadsbolag som vill finansiera upprustningen av allmännyttan med höjda hyror. Barbro menar att det är skamligt av bolagen att vilja göra så och att bolagen borde ha avsatt pengar för renoveringarna genom åren. Hon avslutar med att avisera att hyresgästföreningen kommer att ta strid mot hyreshöjningarna.

Det är bra att frågan om det ekonomiska ansvaret för underhållet av hyresfastigheter äntligen kommer upp till debatt. Det är väl fullständigt självklart att en fastighetsägare måste se till att pengar finns för stambyte, fasadrenoveringar och annat som man kan förutse många år i förväg. Hur det ska gå till att sätta undan pengarna vet jag däremot inte, kanske i form av underhållsfonder med särskilda skatteregler. Den som har något bra förslag får gärna höra av sig.

Vad händer?

Häromdagen var jag kritisk mot hyresgästföreningen för vad de gör. Idag ställer jag mig frågan om "Nätverket Nej till ombildning" gör något över huvud taget. Enligt sin webbsida vill Nätverket arbeta "mot ombildning av hyresrätter, utförsäljning av allmännyttan och för hyresrättens utveckling". Det låter ju jättebra, men inga noteringar finns om aktioner sedan i april-maj och endast ett fåtal kontaktpersoner för olika motbildninsgrupper finns angivna.

På hyresgästföreningens webbsida har föreningen försökt initiera en debatt om ombildningar. Diskussiontråden har funnits där sedan snart ett år, men inläggen är få och sporadiska.

Om dessa sajter avspeglar den faktiska graden av engagemang och aktivitet i arbetet mot ombildningar så är det förfärligt dystert ställt. Fast jag tror inte att det är så uppgivet som man kan få för sig. Det är nog bara så att ingen lyckats samla och artikulera det motstånd som finns ute i bostadsområdena.

På lördag den 6 oktober ska Nätverket delta i "Stockholmsdagen" på ABF-huset. I regi av Vänsterpartiet ska då olika personer och organisationer debattera och informera om bostäder, stadbyggande och miljö. Tyvärr måste jag syssla med annat så jag kan inte gå dit och höra vad de egentligen gör. Men kanske finns det andra som vill höra vad de har att säga. Ni kan gå till Sveavägen kl. 10.00, då hela arrangemanget börjar, eller komma dit kl. 11.00 då Nätverket m.fl. pratar under rubriken "Rädda hyresrätten".

Hade jag kunnat gå och lyssna på dem hade jag kanske också fått veta vem eller vilka som står bakom det märkligt anonyma Nätverket. Som ansvariga står två privatpersoner, men man anar att de har uppbackning, både med kunskaper och med pengar. Det vore intressant att veta varifrån.