Även om jag är P1-kramare så är det inte alla program i den kanalen som jag lyssnar på. Tankar för dagen och Vid dagens slut är program som jag numera ofta hoppar över, eftersom de inte sällan är kolossalt feelgoodiga och trivialfilosofiska. Men ibland lyssnar jag trots allt och då kan det visa sig att den som talar faktiskt också har något att säga. Så var fallet igår.
Den som hade tänkt till var fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Det hon funderade över var hur bra hon har det med sin fru och sina barn i Stockholms innerstad, hur accepterade de är som familj och hur trygga de kan känna sig. Men, påpekade Elisabeth, det finns ändå något hon saknar och det är andra språk och andra dofter än den infödda svenska medelklassens. För att möta de språken och de dofterna måste hon ta sig ut i förorten, där de människor bor som kommer från - och befinner sig - i ett annat sammanhang än hon själv. De människorna, konstaterade Elisabeth, jobbar inne i stan, men de sover inte där.
Man kan säga alltså säga att Stockholms innerstad börjar likna Vaxholm i det att de som arbetar där inte bor där. I Vaxholm har man gjort sig av med allmännyttan och har inga bostäder för folk med låga inkomster. Vårdbiträden och andra måste därför pendla till Vaxholm för att jobba. Det är ju inte så kul i längden och redan kan man ana problem med att rekrytera personal inom vissa yrken. Kommunen har med andra ord bundit ris åt sin egen rygg.
Stockholm kan få det likadant när bostäderna blir allt dyrare och folk tvingas flytta allt längre ut i periferin.
Avgående stadsbyggnadsborgarrådet, välklädde Söderlund, kunde ha gjort något åt detta, men det ville han inte. Han bekymrar sig mest för att han inte fått till något av sina höghus, "riktigt höga byggnader som verkligen syns". Och så vill han ha mötesplatser i staden. Hur det går ihop med hans höghus är inte lätt att förstå, runt sådana brukar det ju bli rätt blåsigt och otrivsamt. Fast höghusen ska antagligen stå på platser där han definitivt inte kan tänka sig att bo, men där han lätt kan se dem från sin utsiktspunkt på Stureplan eller var det nu är som de backslickade häckar dessa dagar. Segregationen bryr han sig inte om, den har han redan löst genom att låta bygga radhus i Rinkeby. Ja, kanske är det bra med några butiks- och företagslokaler också därute på Järvafältet, men sedan får det nog räcka. Den segregerade innerstaden, däremot, den talar han inte om. Kanske vill han inte se den eller också vill ha inte att någon ska upptäcka den och komma dit och störa.
Och inte lär något bli bättre av att Kristina Alvendal övertar Söderlunds post när hon återkommer till politiken från den djupdykning ner i det mest basala som är en spädbarnsmammas vardag.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Nja. Jag tycker att din analys av Söderlund inte är helt riktig. Det är lätt att avpolettera någon genom att säga "ach, han vill ju bara bygga en massa höghus", men faktum är att Söderlund klart och tydligt styrt om Stockholm till att återigen bygga stad igen. Riktigt tät stad med slutna kvarter. Det som byggs är dyrt, absolut. Och det är mest bostadsrätter som byggs. Skillnaden är att det numera är mer av kvarter och mindre av utströsslade punkthus ett par mil från stan. De utströsslade punkthusen hade varit precis lika dyra (eller faktiskt, ännu dyrare med tanke på miljön, infrastrukturinvesteringar och fler bilresor).
Segregationen beror på att det finns för lite av det som folk vill ha. Nu växer innerstaden, på lite sikt kommer förorterna att kopplas samman med innerstaden. Att det gör en hel del för integrationen torde vara uppenbart.
Sedan verkar du tyvärr har en del fördomar om höga hus, men det är inte ovanligt i Sverige :)
Hej Gardebring! Så mycket till analys var det väl inte, bara en liten släng till en som uppenbarligen gärna vill upprätta monument över sig själv. För det är sådana som jag är emot, inte höga hus i sig. Och jag är absolut inte emot punkthus, i alla fall inte sådana som de som byggdes på 1940-50-talet (t.ex. i min favoritförort Västertorp).
Akitekturkritikern Eva Eriksson uttrycker samma sak idag i Svd: "Många av de intresse som trycker på för att förändra stadsmiljön är kortsiktiga. Samtidigt finns en del fundamentala långsiktiga värden att bevaka, sådana som byggts upp under sekler och aldrig kan återskapas. Givetvis måste städer utvecklas och förändras. Men desto viktigare är det ju att förändringen sker med omsorg och eftertanke."
Om det trista med 60-talslimpor och det trevliga med nya stadsmiljöer, som t.ex. Sjöstaden, håller jag helt med dig. Men vad du menar med ditt resonemang om segregationen kan jag definitivt inte förstå.
Post a Comment