Grymhet

Vid Odenplan bodde för några år sedan en man i en stor lägenhet. När de andra i huset bildade bostadsrätt valde denna man att fortsätta som hyresgäst. Det gillade inte hans grannar. Efter ett tag slutade de hälsa och låtsades att de inte såg honom. Trots det bodde mannen kvar, men han mådde allt sämre och började fundera på att ta sitt liv.

Hur det gick för mannen vet jag inte, för ingen har kunnat berätta något om hans vidare öden. Kanske har han hittat ett sätt att förhålla sig till grannarna utan att själv gå under. Kanske har han flyttat och har det bra på annat håll. Kanske har grannarna ändrat sig och börjat uppföra sig anständigt.

Om hur det kan bli så här kan man i alla fall ha rätt välgrundade teorier. En formulerades av psykoanalytikern Ludviga Igra. I sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet skrev han så här:

"Människans existentiella villkor gör henne ytterligt sårbar, dels därför att hon är helt beroende av andras välvilja när hon föds, dels för att hennes psykiska överlevnad förutsätter att hon ingår i en gemenskap. De erfarenheter hon gör i relation till sina närstående - goda såväl som smärtsamma - kommer att sätta tydliga spår inom henne. Eftersom varje mänskligt samspel ger upphov till ett visst mått av besvikelse och lidande så uppstår i barnets psyke strukturer som gör utövandet av våld möjligt. .... Dessa inre förutsättningar för grymhet är allmänmänskliga, eftersom det är oundvikligt att de uppstår."

Men, säger Igra, detta betyder inte att var och en egentligen är grym, bara att möjligheten finns där. "Valet är alltid vårt eget, men denna slumrande möjlighet kan dessutom stimuleras och gynnas av en social ordning som främjar våld och brutalitet, liksom den kan stävjas av ett samhälle som är demokratiskt och söker skapa stabilitet genom ökad rättvisa."

Vilka slutsatser man vill dra av detta är förstås upp till var och en. Jag vet vilka jag drar, till exempel när det gäller ombildningar.

Källa: Ludvig Igra Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet (2003)