I periferin

I mina strävanden att förstå mig på USA har jag, sent omsider, börjat läsa Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad från 2001. I boken beskriver den välkända journalisten den verklighet som möter henne när hon ger sig ut för att ta reda på hur vårdbiträden, städerskor och servitriser har det på olika håll i USA. I ett efterord till boken summerar och kommenterar LO-ekonomen Dan Andersson en del av Ehrenreichs erfarenheter. Han menar att de

"indikerar att lönerna från dessa servicejobb knappt är tillräckliga för att täcka matkostnader och hyra för en bostad av godtagbar standard. De är definitivt inte tillräckliga för att täcka kostnaderna för sociala försäkringar och barnens skolavgifter. Ehrenreichs erfarenhet är att endast de som har någon att dela hyran med kan bo drägligt. På grund av att det krävs en depositionsavgift för att få hyra en lägenhet är många lågavlönade hänvisade till husvagnsparker eller motellrum. Dessa blir i längden dyrare, men ett billigare boende är svårt att upphå eftersom det kräver ett startkapital. Inkomsten för en lågavlönad är före skatt ca 1000 dollar medan kostnaden för ett relativt billigt boende varierar mellan 250 och 500 dollar i månaden. Liksom i många andra länder tränger bostadspriserna undan de lågavlönade från deras arbeten till billiga bostäder långt bort i städernas ytterområden."

Inte är det väl så vi vill ha det, vi som fortfarande bryr oss och tror på det där med allas lika rätt och värde? Att somliga ska förpassas till periferin, både bokstavligt och bildligt? Det är faktiskt risk för en sådan utveckling i Sverige också, i alla fall i Stockholm, där de billiga hyresrätterna säljs ut och det mesta av det som byggs är bostadsrätter och dyra hyresrätter.