Vad menar människan?

"Kan utförsäljningen av allmännytttan försvåra för ungdomar på bostadsmarknaden?" får borgarrådet Alvendal som fråga av tidningen Hem och hyra. Hon svarar:

"Nej, det tror jag inte. Lägenheterna försvinner inte, de köps av lägenhetsinnehavarna själva."

Men hur tänker hon egentligen? Om tiotusentals hyfsat billiga hyreslägenheter försvinner från hyresmarknaden och blir till bostadsrätter med kanske dubbla boendekostnaden - skulle det inte påverka ungdomarnas möjligheter att få bostad?

Alvendal fortsätter med att säga att det ska byggas 15 000 nya lägenheter under de närmaste åren. Tills de bostäderna är klara kan ungdomarna hyra i andra hand, tycker hon.

Att det krävs goda inkomster för att hävda sig även på andrahandsmarknaden berättade jag igår. Det är inte lätt att få något den vägen heller om man inte tjänar bra eller är två som kan dela på hyran.

Frågan kvarstår alltså: hur ska det gå för Lina och Andreas? Och för alla de andra ungdomarna, som inte lyckas hitta någon bostad? För de är många: enligt Boutredningen hade i början på 1990-talet 48% av alla ungdomar i åldern 21-24 år etablerat sig på bostadsmarknaden i Stockholm. Tio år senare var motsvarande siffra 26%.

Arma barn

I lokaltidningen läser jag om Lina och Andreas som kommit hit från Växjö och snabbt måste hitta någonstans att bo. De hade förstått att det inte var så lätt att skaffa bostad i Stockholm, men att det skulle komma till budgivning om hyran för andrahandslägenheter hade de inte tänkt sig.

Lina och Andreas berättar att den annonserade hyran på 6000 kr för en etta i Vasastan hunnit stiga till 8600 kr när de ringdepå annonsen. Uthyraren nöjde sig dock inte med det, utan undrade om de ville bjuda över. Samma sak hände med en annan lägenhet som de var intresserade av.

Nu har Lina och Andreas möjlighet att få hyra en andrahandsetta i Bromma för 7000 kr i månaden under ett halvår. Där ska de bo i väntan på ett kontrakt via bostadskön, säger de till tidningen Mitt i Söderort.

Dessvärre lär de inte få något förstahandskontrakt på det halvåret. Lika tjocka som tidningarnas annonsbilagor för bostadsrätter är, lika tunt är utbudet hos bostadsförmedlingen. Idag finns 144 lediga lägenheter där, varav 108 i Stockholms stad och resten i kranskommunerna. Den kortaste kötid som jag hittar bland dem är för en lägenhet i Hässeby gård, som går att få om man köat från 2004.

Inga bra framtidsutsikter för Lina och Andreas, alltså. Arma barn.

Nya allianser

Nu har den första fastigheten i ett miljonprogramområdet värderats för försäljning till en bostadsrättsförening. Det är på Ålgrytebacken i Bredäng som hyresgästerna nu ska ta ställning till om de vill köpa sina hus.

Borgarrådet Alvendal ler idag ännu bredare än vanligt, för nu kan hon ju bevisa att hennes kampanj för bostadsrätter är framgångsrik och att det visst inte bara är innerstadsfolket som vill äga. Sanningen är dock att av de intresseanmälningar som lämnats till Svenska Bostäder avser bara cirka tjugo fastigheter i ytterstaden, övriga dryga 200 kommer från innerstan och närförort.

Skiner som solen gör också ordförande i bostadsrättsföreningen på Ålgrytebacken. Han, som heter Torsten, är en av dem som drivit frågan om ombildning. Nu är han nöjd med att de boende ska få möjlighet att bestämma över skötseln av husen. Torsten hoppas att kommande avgifter/hyror inte behöver höjas.

Det är intressant att Torsten börjar bry sig om vad de boende betalar. Tidigare har han i olika sammanhang tyckt att det varit helt i sin ordning att allmännyttans hyresgäster via sina hyror lämnat bidrag till stadens allmänna kassa och därmed till utgifter som inte har ett dugg med bostäder att göra. Många av oss andra tycker däremot inte att sådant är okej. Vi menar att de kommunala bostadsföretagen inte ska ha krav på att leverera vinster till sin ägare staden, utan att bolagen ska drivas enligt principen att vinster ska återinvesteras i bolagen till fromma för nuvarande och blivande hyresgäster. Gemensamma kommunala utgifter ska istället betalas via skattsedeln av både hyresgäster, bostadsrättsinnehavare och villaägare.

En pikant detalj i sammanhang är att Torsten till helt nyligen varit ledamot för vänsterpartiet i kommunfullmäktige. Den borgerliga alliansen har således fått en rätt otippad vapendragare.

PS om skatter och skolor

Svenska Dagbladet påpekar idag att borättsägare i storstäderna, som var en viktig väljargrupp för den borgerliga regeringen, nu riskerar att få finansiera en stor del av slopandet av fastighetsskatten. En höjning av reavinstskatten från 20 till 30% gör att den som säljer sin borätt och gör en vinst på 1 miljon kronor (vilket - som tidningen mycket riktigt framhåller - inte är ovanligt i Stockholm) får en skattehöjning på 100 000 kronor.

Ja, vore inte det både rätt och rimligt? Varför ska enskilda personer få stoppa dessa fantasisummor, som de inte ansträngt sig ett vitten för att förtjäna, i sina egna fickor? Bättre är väl om de går till vår gemensamma kassa.

Likaledes i Svenska Dagbladet står det om Walthers gymnasium, ett företag som äger en rad friskolor runt om i landet. Ett antal f.d. lärare vid dessa skolor uttalar stark kritik mot företaget, som har låg lärartäthet, hög personalomsättning och många elever som inte når upp till godkänt betyg. Med företagets ekonomi är det desto bättre ställt: verksamheten har under de senaste fyra åren haft ett genomsnittligt positivt resultat på runt 20% av omsättningen. De två senaste åren har de två aktieägarna fått utdelningar med sammantaget 13,5 miljoner kronor.

Lärarna menar att det är viktigt att en fristående skola går med vinst, men anser den ska återinvesteras i företaget. De kommenterar: "Walthers gymnasium AB väljer att inte göra investeringar i administrativ personal, personal med specialpedagogisk kompetens, ett större främjande av elevhälsan och att öka lärartätheten till en f unktionell och rimlig nivå. Det är uppenbart att ägarnas vinstintresse har företräde framför verksamhetens kvalitet."

Man frestas ju säga - vad var det jag sade?

Fastighetsskatten

Ingen har väl missat att regeringens förslag om fastighetssskatten har sågats av remissinstanserna. Däremot har kanske inte många tänkt på att det mesta som sagts handlat om synpunkter på beskattningen av enfamiljshus. Om den fastighetsskatt som tas ut på hyreshus har inte hörts någonting, fast också den berör många människor.

Idag betalas för hyresfastigheter en fastighetsskatt på i genomsnitt 25 kr per kvm. Regeringen föreslår att den skatten ska ersättas med en kommunal fastighetsavgift på 900 kr per lägenhet eller högst 0,4 % av taxeringsvärdet för huset. I den skatt för näringsverksamhet som också betalas för hyreshus föreslås ingen ändring.

Boverket är i sitt remissvar kritiskt både till förslagen som gäller hyresrätten och till annat. Verket menar att "fastighetsskatten på fastigheter upplåtna med hyresrätt ska avvecklas och inte ersättas med en kommunal avgift som föreslås i promemo­rian. Enligt Boverket innebär förslaget liksom nuvarande system att hyresrätten utsätts för dubbel beskattning."

Boverkets anser att "förslaget från Finansdepartementet missgynnar dem som bor i hyresrätt jämfört med boende i andra upplåtelseformer. Det betyder bland annat att hushåll med svag ekonomi får svårt att ta sig in på bostadsmarknaden."

Samma förhållande som det är mellan ägt och hyrt boende är det mellan de rikas och de fattigas ägande, enligt Boverkets analys: regeringens förslag gynnar ägare av dyrbara privatbostäder i storstadsområden och missgynnar ägare av billigare privatbostäder främst i Norrland.

Det talas ofta om rättvisa. Ibland har jag svårt att förstå vad som menas. Men när det gäller fastighetsskatten är det glasklart att det är just orättvisa mellan olika boendeformer som det handlar om.

Någon som är förvånad över att just denna regering lagt ett sådant förslag som detta?

Motstånd

De gula tegelbyggnaderna som inrymmer Björkhagens skola ligger fint, alldeles vid ingången till Nackareservatet och med vackra, världsberömda Markuskyrkan som närmaste granne. Kanske bidrar det till att skolan drar till sig elever från andra håll i stan, men gissningsvis har populariteten med en god pedagogik och andra inre kvaliteter att göra.

Många elever betyder många skolpengar att stoppa i skolans portmonnä. Om inte skolan har för många elever med särskilda behov att dra försorg om, så kan det till och med bli några slantar över.

Nu vill rektor i Björkhagens skola göra friskola av både den och Hammaryhöjdens skola. Vilka bevekelsegrunder som hon har vet jag inte, men slås av att det är ytterligare en välfungerande skola med många elever vara rektor vill ta över driften, inte en problemskola som kanske skulle behöva en eldsjäl som ledare. Misstanken blir därför att det nog handlar om pengar den här gången också, liksom i t.ex. Mälarhöjden.

Skolans lärare är inte alls med på noterna, tvärtom. I en enkät från Lärarförbundet sade 94% av lärarna att de inte vill arbeta i en friskola. De är nöjda med skolan och tycker att det är tryggt att ha kommunen som arbetsgivare. "Dessutom finns en rädsla för att skolan blir en handelsvara", säger ordföranden för Lärarförbundet i Skarpnäck enligt tidningen City. Det måste man hålla med honom om. Och lika illa det är att bostäder ska vara handelsvaror, lika illa är det om skolorna blir det. Pengarna ska användas till undervisning och elevvård, inte till att berika någon ägare.

Några föräldrar har startat namninsamling under parollen "Ja till kommunal skola i Björkhagen". Den finns på http://www.namninsamling.com/. Skriv på!

Avstängt - instängt

Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad släpper fortfarande inte taget om mig. Igår läste jag om hur de nyrika är "blinda" för de fattiga, dvs de priviligierade är oförmögna att se och förstå dem som har det sämre. Ehrenreichs - och andras- förklaring till det är att de rika

"alltmer sällan uppehåller sig på samma platser och utnyttjar samma tjänster som de fattiga. Efterhand som allmänna skolor och andra samhällstjänster förfaller väljer de som har råd till det att sätta sina barn i privatskolor och tillbringar fritiden i privata utrymmen ... De anlitar inte allmänna kommunikationer, de flyr från blandade bostadsområden till fjärran förorter, inhägnade villaområden eller väktarpatrullerade lägenhetskomplex, de handlar i butiker som är avsedda att enbart locka till sig de rika, helt i linje med den rådande `marknadssegmenteringen´."

Är det inte samma sak som vi kan se här, men i en annan tappning? Nu tar den välbärgade medelklassen efter den gamla överklassens sätt att leva. Det är denna medelklass som snart helt dominerar innerstan och villaförorterna, det är den som skjutsar sina barn till friskolor, tennislektioner och pianolärare, det är den som köper sig hemhjälp och privata sjukförsäkringar.
Än så länge finns här inga "gated communities" men de är säkert inte långt borta. De mentala stängslen är ju redan där.

På gång igen

Nu är nästan alla vi som har jobb tillbaka från semestrarna och skolbarnen sitter i sina klassrum igen (om inte skolan lagts ned under lovet, förstås). I trädet utanför mitt fönster är de vilda plommonen mogna och i trädgårdslandet har höstanemonen slagit ut.

Mycket tyder alltså på att sommaren är på väg mot sitt slut. Jag vet inte hur den varit för dem som väntar på besked om just deras hus ska ombildas till bostadsrätt, men jag tror att många bävat för vad hösten ska innebära. Som Kärrtorpsdamen vars granne drev kampanj för ombildning under våren. Damen har bott i sin lägenhet i sextiotvå år, grannen har haft sin i några månader. Nu går grannen runt och propagerar för köp, "så att vi kan tjäna en hacka". Men den gamla, som inte är intresserad av att köpa, hon blir förtvivlad och förvirrad, känner sig utlämnad och uppgiven.

Det finns många sådana gamla människor som far illa när ivrarna härjar runt. Och inte bara gamla, utan även många andra känner både stark oro och olust inför det som sker nu. Vem bevakar deras rättigheter?

Smärtgränser

Bolåneinstitutet SBAB:s chefsekonom varnar idag för att de allt högre priserna på det köpta boendet kan göra det svårt för de ca 35 000 per år som ska skaffa bostad för första gången. Särskilt svårt blir det om man vill bo i storstad, enligt SBAB.

Tror jag det, när 15 (!) kvadratmeter på Östermalm annonseras ut för nästan en miljon - som utgångspris. Och när grannens tvåa på 53 kvm här i förorten värderas till två miljoner.

SBAB-chefen menar att om bostadspriserna och boräntorna fortsätter att stiga så närmar sig boendeutgiften snart smärtgränsen för nykomlingarna på bostadsmarknaden. Frågan är väl om gränsen inte redan är nådd. Den som vill flytta in i grannlägenheten här och måste låna till hela summan får en boendekostnad på drygt 9000 kr per månad. Hur många unga människor har råd med det?

Blåsning

DN noterar idag att nästan 40 000 personer ställt sig i bostadskön i Stockholm i år och att det därmed finns 205 578 anmälda som bostadssökande hos stadens bostadsförmedling. Som tur är har majoriteten av dessa redan en bostad, för många registrerar sig mest för att ha en kötid att tillgodoräkna sig vid framtida behov.

En gissning är att en hel del av de nyanmälda är personer som nu bor i fastigheter där det är på tal om ombildning till bostadsrätt. Kanske tänker de sig att gå med i ombildningen för att sedan sälja snabbt och flytta till hyresrätt med en rejäl slant i fickan.

Men så blåsta de ska bli när de upptäcker att det var massor med människor som tänkte likadant och att det därför inte finns några hyresrätter kvar att få.

Ensamma mamman är inte ensam

Fast Barbara Ehrenreichs iakttagelser om hur de lågavlönade har det i USA är några år gamla så har de fortfarande giltighet. Det framgår av dagens Svenska Dagbladet, där man berättar om New Yorks satsning på att få ner antalet hemlösa. Borgmästaren Michael Bloomberg deklarerade 2004 att hemlösheten skulle minskas med 2/3 på fem år. Efter de första tre av dessa år finns visserligen färre ensamstående hemlösa, men i gengäld är fler familjer än någonsin utan bostad.

De metoder som Bloomberg initierade var dels ekonomisk hjälp med hyran under en begränsad period för dem som riskerade att förlora sin bostad, dels byggande av nya billiga bostäder. Lägenheterna har dock inte kommit den takt som förväntat och hyreshjälpen har inte gett de önskade effekterna.

Orsaken till att så många är utan bostad är, enligt Svenska Dagbladet, "de skenande bostadspriserna i kombination med en inte lika ökande minimilön som tvingar människorna ut på gatorna, ner i tunnelbanorna eller till härbärgena. En av de hemlösa säger att "staden bygger visserligen bostäder men hyran ligger på en alldeles för hög nivå. ... Samlar du burkar för att överleva är det rätt svårt att betala 900 dollar i månaden."

900 dollar i månaden är ändå billigt för att vara New York. G, som bor i en ganska sliten del av Brooklyn, betalar 1200 dollar i månaden för sin likaledes slitna lägenhet. Nu håller området på att öka i status och hyrorna kommer som vanligt att höjas när nya grupper börjar flytta in. Det är precis vad som redan hänt i East Village på Manhattan där A bor. För sin pyttelilla lägenhet betalar hon så mycket att hon inte ens vill prata om det.

Hur ska det gå för den ensamma mamman, som jag berättade om häromdagen, hon som bor på härbärge med sin autistiske son? Och för alla de andra som har det som hon?

I periferin

I mina strävanden att förstå mig på USA har jag, sent omsider, börjat läsa Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad från 2001. I boken beskriver den välkända journalisten den verklighet som möter henne när hon ger sig ut för att ta reda på hur vårdbiträden, städerskor och servitriser har det på olika håll i USA. I ett efterord till boken summerar och kommenterar LO-ekonomen Dan Andersson en del av Ehrenreichs erfarenheter. Han menar att de

"indikerar att lönerna från dessa servicejobb knappt är tillräckliga för att täcka matkostnader och hyra för en bostad av godtagbar standard. De är definitivt inte tillräckliga för att täcka kostnaderna för sociala försäkringar och barnens skolavgifter. Ehrenreichs erfarenhet är att endast de som har någon att dela hyran med kan bo drägligt. På grund av att det krävs en depositionsavgift för att få hyra en lägenhet är många lågavlönade hänvisade till husvagnsparker eller motellrum. Dessa blir i längden dyrare, men ett billigare boende är svårt att upphå eftersom det kräver ett startkapital. Inkomsten för en lågavlönad är före skatt ca 1000 dollar medan kostnaden för ett relativt billigt boende varierar mellan 250 och 500 dollar i månaden. Liksom i många andra länder tränger bostadspriserna undan de lågavlönade från deras arbeten till billiga bostäder långt bort i städernas ytterområden."

Inte är det väl så vi vill ha det, vi som fortfarande bryr oss och tror på det där med allas lika rätt och värde? Att somliga ska förpassas till periferin, både bokstavligt och bildligt? Det är faktiskt risk för en sådan utveckling i Sverige också, i alla fall i Stockholm, där de billiga hyresrätterna säljs ut och det mesta av det som byggs är bostadsrätter och dyra hyresrätter.

Laglöst land

I Sverige är vi vana vid att hyror sätts i förhandlingar mellan hyresvärden och hyresgästföreningen och med självkostnaden hos allmännyttan som rättesnöre. Ett möte med den amerikanska hyresmarknaden - som ju verkligen är en marknad - får en att bli både förvånad och förfärad. Jag ville i alla fall inte riktigt tro att det kunde gå till så som sonen berättade när det gällde hans egen hyra. Efter att förgäves ha letat på nätet efter information om bostadspolitik i USA skrev jag till Lennart Frantzell, som bor i Californien och driver den utmärkta bloggen Det progressiva USA. Han visste att berätta följande:

"Givetvis finns det ingen allmännytta i USA, där kommuner inte äger bostäder. Däremot har en del storstäder (långt ifrån alla), däribland San Francisco, vissa lagar som reglerar hur snabbt hyror får växa. Ett mindre antal kommuner har också vissa bostäder för dem med en mycket låg inkomst. Men allt det här sker på lokal nivå så det finns ingen federal lagstiftning, vilket betyder att det finns väldiga skillnad mellan de mer progressiva områdena som norra San Francisco och New York å ena sidan och Sydstaterna och Mellanvästern å den andra."

Att det alltså fanns delstatlig reglering av lät ju ändå lite förhoppningsfullt, men när jag kollade på webbsidan för San Franciscos Rent Board visade det sig att endast bostäder byggda på 70-talet och tidigare lyder under hyresregleringen. I nyare kåkar verkar hyressättningen vara helt fri.

Man kan misstänka att det är åt detta håll som den nuvarande majoriteten i Stockholms stadshus strävar. USA verkar ju vara deras föredöme, eftersom de redan hakat på de så kallade subprime-lånen som nu skapar stora problem för både låntagare och banker i USA. För vad är det som Kristina Alvendals kompanjföretag Blue Step erbjuder om inte just den typen av lån?

Marknadshyror

När sonen flyttade till San Francisco för ett år sedan fick han snabbt tag i en hyreslägenhet i centrala stan. Hyran var dryga 17 000 svenska kronor i månaden för en tvåa på närmare 70 kvadrat, men då ingår förstås både portvakt, festlokal, kontor, gym och jacuzzi som finns i huset. Kontraktet, som skrevs på ett år, går snart ut. Om det ska förlängas på ytterligare ett år vill värden höja hyran med 10%. Vid förlängning en månad i taget blir höjningen 100%.

Sonen tycker att det faktum att det går att få en lägenhet med någon veckas varsel bevisar att det är bra med marknadshyror. Och det är det förstås också - för dem som kan betala. Men för alla de andra? Till exempel för dem som lever på den amerikanska minimilönen på 7-8 dollar per timme. Var ska de bo? Som den ensamma mamman, som den yngre sonen fotograferade i New York, hon som bor på härbärge tillsammans med sin autistiska son?

Är det en så här marknadshyreförespråkarna vill ha det i Sverige - begränsade hyreskontrakt och obegränsad rätt att höja hyran? Jacuzzi för de rika och härbärge för de fattiga?