Nomadliv

Sonen och hans sambo har ett trevligt hem i en förort härintill. De brukar trivas bra i sin lägenhet, men just nu ser de till att vara där så lite som möjligt. Så ofta de kan tillbringar de istället sin tid hos föräldrar eller kompisar, för hemma är alla grejor undanstuvade, vatten finns bara i trappen och gå på toa får man göra i en vagn på gården. Med andra ord så håller man på att byta stammar i huset där de bor.

Ikväll var det vår tur att ha dem på middag (avslutad med årets första rabarberpaj). Medan vi åt beklagade de sig över hur jobbigt det är med stambytet, som ska ta ytterligare tre veckor utöver de två som det redan pågått. Rätt nöjda var de däremot med att de så småningom kommer att få 10 000 kr av Svenska Bostäder som kompensation för besväret.

Ronny har också varit med om ett stambyte. Hos honom fick hyresgästerna bo gratis under de två månader som stambytet pågick och dessutom betalade Familjebostäder dem 4 000 kr som plåster på såren.

Även här har vi genomgått samma procedur för några år sedan. Efter förhandling med hyresvärden fick vi ett avtal som gav hyresgästerna hyresfrihet under stambytestidens sex veckor, en hyfsad överenskommelse för att gälla en privatvärd, enligt hyresgästföreningen.

Bostadsrättsinnehavarna fick förstås förhandla med sig själva och det gick visst inte så bra. De fick ingen kompensation alls för allt bök utan måste betala sina avgifter som vanligt under stambytet. Och ville de forsätta att ha badkar fick de köpa det själva, medan vi hyresgäster hade rätt att få ett nytt om vi haft ett före stambytet.

Dumhet

Göran Greider skriver klokt (som vanligt) idag i sin Metro-kolumn om den förestående utförsäljningen av vinstgivande statliga företag. Greider tycker att det är rätt korkat, ur fler aspekter. En är den ekonomiska, en annan risken för att bolagen flyttar utomlands, en tredje handlar om förlorad kunskap.

Dessvärre är det inte bara staten som riskerar att på detta sätt bli dummare. Samma sak gäller Stockholms stad, där den borgerliga majoriteten inte bara vill sälja ut bostäderna utan också upphandla all verksamhet som inte är myndighetsutövning. Hyresgäster i väl fungerande bostadsbolag ska få amatörer till hyresvärdar, god kommunal vård och omsorg ska tas över av privata intressenter med vinstintresse, allt oavsett vad boende, personal och brukare (som det heter nuförtiden) tycker.

Göran Greider avslutar sin artikel så här:

"Jaha. Där står man. Vad bör göras? I grundlagen värnas den privata äganderätten hårt. Frågan är om inte offentlig egendom borde värnas i samma grundlag. Varför är den private ägaren så mycket viktigare än folket när det gemensamt är ägaren?"

Ja, säg det.

Modiga människor

Nu har bostadsrättsföreningen haft sitt årsmöte. Tydligen lyckades man inte bara få till en styrelse utan också att befolka den med modiga människor. I föreningens informationsblad för maj presenterar sig nämligen alla med både för- och efternamn, vilket den gamla styrelsen aldrig gjorde, de hette bara sina förnamn. Jag vet inte alls vilka dessa personer är, men grannen berättar att tre av de nio faktiskt satt i den gamla styrelsen. Ryktet om att alla skulle avgå var alltså inte sant och det får man väl vara glad för. En styrelse bestående av enbart oerfarna personer är i allmänhet inte bra. Här är kompetensen dessutom särskilt viktig, både vad gäller föreningsarbete och fastighetsförvaltning för det som väntar är inte lite: åtgärder för att förbättra ventilationen, upprustning av tvättstuga och fasadrenovering. Till att ansvara för sådant krävs sannerligen också mod. Själv skulle jag aldrig våga, för jag vet ju att jag ingenting kan om dylika ting. Tänk att det finns så många andra som anser sig förstå sig på både sånt och annat som hör till att sköta om en fastighet där många människor bor. Imponerande.

Ronny tycker att den som tänker rösta ja till ombildning också måste åta sig att under någon period sitta i styrelsen för bostadsrättsföreningen. Det är en bra idé. Ett krav på aktivt ansvarstagande kanske skulle få en del ivrare att sansa sig.

PS. Hörde just att det var 40 deltagare på bostadsrättsföreningens årsmöte, av ungefär 140 möjliga. Det kan man inte kalla för något stort engagemang i sitt boende.

Läsvärt?

I DN idag skriver Kjell Löfberg om boken "Bostäder på marknadens villkor" som just kommit ut. Författare är Hans Lind och Stellan Lundström, professorer i fastighetsekonomi vid KTH. Jag har inte läst boken än och vet därför inte om jag sympatiserar med dess slutsatser. Lite skeptisk blir jag förstås av att det handlar om "på marknadens villkor". Jag vill ju hellre att det är människornas behov som ska vara det viktiga när man diskuterar bostäder. En del av de slutsatser som refereras kan jag dock hålla med om och vill därför återge dem här:

"Författarna menar att bostadspolitik borde vara blocköverskridande. Det är inte försvarligt ur samhällets synpunkt att bostadspolitiken ändras radikalt varje gång det blir en ny regering.

De säger också att man äntligen borde lösa problematiken kring fastighetsskatten. Försvinner den skatten så skall också räntesubventionerna på bolån bort. Annars gynnas bostadsrätter framför hyresrätter. I en väl fungerande marknad måste det finnas valmöjligheter mellan olika upplåtelseformer."

"För ungdomar och en del vuxna som bara vill bo och slippa allt besvär är hyresrätten en bra boendeform. Alla skall ha möjligheter att göra möjlighet att göra sin egen form av boende-karriär."

I huvudsak bra sagt. Fast jag förstår inte var det bara är "en del vuxna" som antas vilja slippa besvär. Varför ska man hålla på och reparera sin lägenhet eller städa på gården när man kan gå på teatern eller ut i skogen istället?

Mer om mammor

Det verkar finnas fler varianter på temat att göra sig pengar på sina föräldrar. Det sägs mig nämligen att somliga barn inte ens väntar tills mamma är död innan de drar nytta av hennes bostadsrätt. De ser till att själva stå som ägare till bostadsrätten och så hyr de ut lägenheten i andra hand till mamma. När hon blir knackig och inte längre kan gå i trapporna vänder sig familjen till bostadsförmedlingen och ansöker om förtur för henne till en handikapp­anpassad bostad. Och förmedlingen kan inte säga till henne att ordna en sådan genom byte för hon har ju inget förstahandskontrakt att byta med. Mamma får alltså en ny lägenhet genom bostadsförmedlingen och barnen kan sälja bostadsrätten.

Smart, kanske barnen tänker. Mamma får en bostad och vi får bankkontot fullt med pengar. Men tänk så förvånade de ska bli, ungarna, när de finner ut att de måste åka till Vårberg för att hälsa på mamma istället för till Vasastan. Det blir ju bara ute i förorten som det kommer att finns hyresrätter kvar att ge till förturssökande när hela innerstan bara består av bostadsrätter. Det kanske barnen skulle ha tänkt på när de övertalade mamma att vara med vid ombildning av det gamla hyreshuset.

Mammorna

”Vad tycker du att jag ska skriva om i bloggen?”, säger jag till grannen K. ”Skriv om mammorna”, säger hon och förklarar: ”Det finns gamla mammor här på gården som inte ville köpa men blev övertalade av sina barn att göra det. Nu sitter mammorna där och ska betala en boendekostnad som blev mycket högre än vad de trott. Några av dem har knappt råd att äta.”, säger K.

Jag känner inte dessa mödrar, men det kan nog stämma som K. säger. Det var ju mest fattigt folk som bodde här före ombildningen och de gamla som bor kvar kan inte ha särskilt höga pensioner.

Att det skulle vara av omsorg om mamma som man tyckte att hon skulle bli bostadsrättsinnehavare på gamla dar är inte särskilt troligt för vilken nytta skulle hon ha av det? Snarare var det nog det kommande arvet, som dessa barn bekymrade sig om när man övertygade mamma att köpa.

Mors dag infaller på söndag. Jag hoppas dessa snikna barn uppvaktar morsan inte bara med en bukett liljekonvaljer utan också med en rejäl summa pengar. Det kan hon väl vara värd när hon så osjälviskt bidragit till att barnen får möjlighet att berika sig utan att de behöver anstränga sig ett enda dugg.

Men de bostadslösa då?

Stockholms stadshus är en byggnad över vars skönhet vi kan känna både glädje och stolthet. Över bolaget med samma namn finns inte samma anledning att yvas. Häromdagen fattade bolagets styrelse ett beslut som gäller dess döttrar Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder. Beslutet innebär att de lägenheter som blir tomma i en fastighet där ombildning till bostadsrätt är aktuell, de lägenheterna ska förbli outhyrda fram till dess att det är klart med eventuell ombildning.

Att detta beslut missgynnar de bostadssökande är uppenbart, eftersom färre lägenheter kommer att lämnas till bostadsförmedlingens kö. Lika glasklart är att beslutet gynnar dem som vill ombilda, eftersom de kan sälja de tomma lägenheterna till marknadspris så fort ombildningen gått igenom.

Beslutet är ett ytterligare ett bevis för att det man säger om att bevara hyresrätten och omsorgen om de bostadslösa bara är tomt prat. De potentiella hyresgästernas intressen väger lätt mot de borgerliga partiernas behov av att driva igenom sin ombildningspolitik.

Blomstertider

Förra veckan stod slånbärsbuskaget där i backen som en stor vit sky. Nu blommar äppelträden och häggen som vore de alldeles tossiga. Bakom knuten börjar syrenen smyga fram sina tunga klasar. Man blir andlös - och tacksam.

Nu ska hela rasket rivas

Inte nog med att raseringen av allmännyttan pågår genom utförsäljningen till bostadsrätter. Nu vill somliga ta steget fullt ut och börja riva själva husen också för att bygga bostadsrätter på platsen.

Det är tidningen City (som har bra koll på vad som händer med bostäderna i Stockholm) som berättar historien om rivningen. Huset ifråga ligger i Mariehäll och byggdes på det 1950-tal som gav oss så många goda bostäder och bostadsmiljöer. Det är inget fel på kåken, utan anledningen till att ägaren, Residenset AB, vill ha bort det är endast att man vill bygga bostadsrätter på tomten för det är deras affärsidé. Hyresgästerna, varav en del bott i huset sedan det var nytt, erbjuds (!) ersättningslägenheter på annat håll eller att köpa bostadsrätt i det nya huset.

De boende i Mariehällshuset protesterar förstås mot planerna och det gör också villaägare i de föroter där byggherrar vill riva gamla villor för att bygga bostadsrätter bland småhusen.

Att villaägare protesterar är inget ovanligt, för de brukar vara emot de flesta förändringar. Själv kan jag nog tycka att det är bra att blanda upp de segregerade villaområdena med lite flerfamiljshus. Alla bäst vore förstås om där byggdes hyresrätter, men låt gå för lite bostadsrätter just bland villorna. Men att riva ett hyreshus, som fungerar som det ska och är fullt med folk, för att bygga nya och dyra bostadsrätter, det ökar ju segregationen istället.

Sigge

Till sommaren fyller Sigge åttio år. I femtiofem av de åren har han bott i det här huset, tillsammans med sin Ulla. Han har sett mycket förändras under den tiden. Förr bodde här familjer med både tre och fyra barn i tvårumslägenheterna. Ungarna stojade ute på gatan och de vuxna gick in och ut hos varandra. Nu är det nästan för tyst utanför fönstret, tycker Sigge, och sällan kliver någon granne in genom dörren.

Trots de många åren är Sigge både rask och kry och fortfarande en handens man. Det är tur, både för Ulla, som hunnit få sina krämpor och inte längre kan göra allt det hon vill, och för andra äldre damer i huset. Sigge kan nämligen fortfarande krypa på knä och rensa avlopp och han vet hur man luftar ett element, så han är den som hjälper andra som varken kan eller orkar göra sånt. Numera är vi nämligen tvungna att fixa den typer av saker själva, för bostadsrättsföreningen tycker det blir för dyrt att anlita fastighetsskötare att göra det som Stockholmshem tidigare servade med.

Sigge är inte ensam om att tycka att det här är dåligt. Jag håller förstås också med honom, men påminner samtidigt om att vi hyresgäster ju får annat gratis som bostadsrättsinnehavarna måste betala för. Som när mitt kylskåp gick sönder. Då kunde jag skicka tillbaka räkningen för den nya termostaten med upplysningen att reparationen ingår i hyran.

Analfabetism

När jag kom hem för en stund satt det en lapp på anslagstavlan från Citymail. "Hej Nilsson T I! Jag har post till dig men kan inte hitta dig på adressen" stod det och så "sätt ut ditt namn på brevlådan så att jag kan dela ut din post".

Men hallå! Mitt namn har stått på min brevlåda i över sju år!

Är det en affärsidé som Citymail har - att ha analfabetiska brevbärare? Där jag bodde förut kunde de inte hitta mig fast jag bott i huset och haft mitt namn på samma dörr i över tjugo år. *)

Bredvid lappen om min outdelbara post sitter fortfarande meddelandet från bostadsrättsföreningen om att man behöver styrelseledamöter. Årsmötet är nästa vecka. Undras om de får ihop några villiga kandidater. Det verkar behövas många denna gång, för enligt ryktet ska hela styrelsen - dvs de sju av tio som inte hoppat av tidigare - avgå samtidigt. Sådant tillhör inte vanligheterna, åtminstone inte i de föreningar som jag varit medlem i. Tanken infinner sig lätt att något verkar vara fel. Jag hoppas i alla fall att de får ihop några både läskunniga och kompetenta personer, för det som behöver bestämmas om är både mycket och kostsamt.

*) Sonen säger att det där lät gnälligt. Han har nog rätt, men varför kan man inte få vara lite grinig ibland. Det är i alla fall mindre fånigt än att skratta på kommando, som folk gjorde häromdagen.

PS. När det förargliga brevet väl kom fram - vilket tog några dagar - fanns en anteckning på det. Där stod "Finns". Skönt att få veta det.

Min granne Birgitta

Birgitta har bott här på gården i många år som hyresgäst, först hos Stockholmshem, nu hos bostadsrättsföreningen. Inget av det hon sett under tiden med den har fått henne att ändra sin ståndpunkt: att hyresrätten är en bra boendeform som måste bevaras. Nu har hon kommit på hur det skulle kunna gå till.

Birgitta tycker att de lägenheter som inte sålts med bostadsrätt utan kvarstår som hyresrätt när en bostadsrättsförening tar över fastigheten - de lägenheterna ska få vara hyresrätter allt framgent. Om hyreslägenheten av någon orsak blir ledig, ska den alltså inte få säljas utan bostadsrättsföreningen ska vara tvungen att hitta en ny hyresgäst till den.

Lysande förslag. Alla kan få som de vill, både de som vill äga och de som vill hyra. Och så blir det variation i boendet och mindre segregerat.

Tänk om det hade funnits en sådan bestämmelse för sju år sedan. Då hade det fortfarande funnits 71 hyreslägenheter här (och bara 101 bostadsrätter), så som det var när köpet blev klart.

Om att bo kvar

Idag vid fikat hörde jag det igen: en arbetskamrat som är jättenöjd med att bo i hyresrätt skulle, om det blev ombildning i hennes hus, köpa ändå. Hon vill inte vara hyresgäst hos sina grannar, för det har hon hört är så förskräckligt.

Hur ska man förklara att det inte alls är så som hon tror. Här har inte några hyresgäster blivit mobbade, hyran har inte höjts mer än i andra privata fastigheter, lägenheterna har underhållits och den som vill byta sin lägenhet har kvar den rätten liksom alla andra rättigheter som hyreslagen ger.

Att det fungerar så väl kan bero på att det är en stor fastighet med många hyresgäster. En annan orsak är säkert att vi har en lokal hyresgästförening som påpekar till hyresvärden vad som behöver göras och bevakar vad som sker.

Om människor fick veta att det kan vara så kanske de skulle avstå från att köpa när de inte vill. Men vem ska berätta det för dem? Hyresgästföreningen, som borde informera om att det går att bo kvar, pratar bara om de fall när kvarboende fått problem och inte om dem där boendet fungerar. Det är illa, både för hyresgästerna och för hyresgästföreningen själv, som ju riskerar att förlora många medlemmar när hyresrätterna försvinner. Jag förstår inte hur de tänker.

Mål

Som väntat visar sig intresset för att ombilda till bostadsrätt skilja sig mycket mellan olika områden i staden. Av totalt 274 intresseanmälningar kommer 212 från innerstan och ett fyrtiotal från attraktiva närförorter. I t.ex. Akalla, Bredäng, Farsta och Vällingby finns bara enstaka intresserade och på många håll inga alls.

Att intresset varierar så kraftigt oroar inte det ansvariga borgarrådet Kristina Alvendal. Enligt DN säger hon: "Det får ta den tid det tar." Riktigt vad "det" är som ska få ta tid förklaras inte, men en rimlig tolkning är väl att hon ser skillnaderna i intresse som ett informationsproblem. Får hon bara hållas med sina möten och sitt ständiga leende ska hon nog kunna övertyga hyresgästerna om att det är bra för dem att ombilda.

På radion imorse talade prästen Annika Borg om att vi hela tiden blir inplacerade i grupper, för att inte tala om målgrupper. Det är precis vad Alvendal gör. Hon ser medborgarna som en målgrupp som hon ska sälja sitt privatiseringsprojekt till. Att de gjort rationella överväganden och bestämt sig för att inte vilja ombilda verkar hon inte kunna föreställa sig.