Hem i världen

Asanah bor med sin familj, man och tre tonåringar, i Jakartas slum. Deras rum är 2 x 2 x 1 meter och ligger under en bro. Så här berättar Asanah om sitt och familjens hem:

"Min man byggde det här rummet på bara två dagar. Det ligger under Gedong Panjang-bron. Vi får klämma in oss; vi ligger tätt, tätt ihop. När någon rör sig måste alla de andra också röra sig. Vi har ingen annan stans att bo. Ingen i vår familj sover uppe på bron som några av våra grannar. Det gör de för att det blir så varmt här nere. Men vi sover hellre här. Det vore hemskt om våra barn var tvungna att sova där uppe. Det är väldigt blåsigt där. Ibland väcks vi när stora långtradare kör över bron. Då skakar hela marken. Ibland blir vi rädda och undrar om bron håller på att rasa. Vi är rädda för översvämningar också. När vattnet stiger skyndar vi oss upp på bron. När det blir översvämning samlar vi fort ihop våra saker och flyttar upp dem på bron. Sedan söker vi skydd i BRI-bankens byggnad. Vi stannar kvar där tills regnet slutar och vattnet sjunker undan."

Inför omvärlden skäms Asanah för hur familjen bor. När barnens kompisar kommer vill hon inte laga mat åt dem av rädsla för att de ska tycka att det är äckligt. Släktingarna får inte komma alls.

Trots eländet är Asanah och hennes man måna om sitt hem. På väggarna har mannen klistrat upp dekaler som han fått från en skrotsamlare, med reklam för Siemens och Dunlop. Asanah har satt upp barnteckningar och fotografier på familjer. Hon säger: "Jag vill ha det lite fint. Trots att vi bor under en bro vill jag ändå ha det lite pyntat."

Ashanas och andras berättelser har samlats in av den norske fotografen Jonas Bendiksen och återges i senaste numret av alltid förträffliga tidningen Vi.

Trots svår yttre misär lyckas dessa människor skapa sig inte bara tak över huvudet utan också något som kan kallas ett hem med trevnad och värdighet. Vilken kontrast detta är mot vad som visas upp i det märkliga teveprogrammet Rent hus. Där är de medverkandes psykiska nöd så svår att de skapar en inre misär i bostäder med en standard som nog är den högsta i världen. Varför man vill visa upp något så sorgesamt är mig en gåta. Vi-tidningen, däremot, talar om det som är verkligt angeläget och låter oss möta människan bortom stereotypen om den fattige.