Av en händelse råkade jag nyligen på några riktigt bra skrifter som som Fastighetsägarna gett ut. Titeln på den ena var "God sed för fastighetsägare i bostadshyresförhållanden" och där kan man läsa t.ex. följande:
"Vid sedvanligt underhåll och reparationer i fastigheten kan det uppstå olägenheter för hyresgästerna. Det är viktigt att fastighetsägaren noga informerar hyresgästerna om arbetena och att arbetena planeras och utföras så att de vållar minsta möjliga störningar. /..../ Vid allvarligare störningar av detta slag bör /.../ hyresgästerna kompenseras."
På förekommen anledning, måste man väl säga, har jag överlämnat detta till bostadsrättsföreningen för begrundan. De har också fått den andra publikationen, "God sed för ägare av bostadsrättsfastigheter". I den finns, till min glädje, under rubriken "Särskilt om god sed i förhållande till bostadshyresgäster efter ombildning från hyresrätt till bostadsrätt" detta påpekande:
"I många fall har en bostadsrättsförening kvarvarande bostadshyresgäster efter ombildning av fastigheten från hyresrätt till bostadsrätt. Det är viktigt att relationen till dessa hyresgäster präglas av stor respekt för deras val av upplåtelseform. Hyresgästerna bör i alla sammanhang som inte direkt berör ägandet av fastigheten behandlas som övriga boende i huset. Påtryckningar från föreningen eller enskilda bostadsrättshavare i syfte att åstadskomma en hyresgästs avflyttning är oacceptabla."
Det låter minsann höra sig. Jag önskar att alla ivrare och färdiga ombildare noga skulle studera och ta till sig detta som fastighetsägarnas egen intresseförening formulerat.
Med detta stänger bloggen ner, kopplar ur, lägger av och slutar upp att bry sig. Kort sagt: nu tar vi semester ett tag. Men om några veckor är vi tillbaka, förhoppningvis med nya krafter att fortsätta kampen mot dumheten och för förnuftet och rättvisan.
Wednesday, June 18, 2008
Tuesday, June 17, 2008
I fikarummet
Ingenstans kommer man i dessa dagar undan frågorna om ombildning och utförsäljning av bostäder. I vårt fikarum på jobbet pratas det och berättas historier om vad som händer runt om i stan. Säkert är det likadant på andra arbetsplatser. Det här är vad jag har hört de senaste dagarna:
G, som själv kämpar mot ombildningsplaner hemma i Bagarmossen, berättar om hur hennes gamla mamma har det. Mamma bor i Östberga, som hyresgäst i en nyligen ombildad fastighet. Efter ombildningen fungerar ingenting, soporna hämtas inte och det är skralt med servicen. De som drev ombildningen har alla flyttat, fast det bara gått några månader. -De har förstört boendet för många för att kanske tjäna 50 000 kr på att köpa och sedan snabbt sälja, säger G.
K, som bor på Ekerö, hoppas att de borgerliga politikerna där ska ändra sig om försäljning av det allmännyttiga Ekerö Bostäder. - Om det säljs, menar K, blir det Ekerö en segregerad kommun för bara folk som har pengar. Och vart ska ungdomarna ta vägen, undrar hon, om det bara finns villor och bostadsrätter eller privata fastighetsägare som har höga inkomstkrav på hyresgästerna.
E berättar om den 95-åriga damen i Nybohov på vars dörrklocka det en kväll ringde två bostadsrättsivarare. Ivararna hade med sig ett papper som de ville att damen skulle skriva på, omedelbums. Damen tänkte först göra som de sade, men släktingen som råkade vara på besök lade sig i och sade "stopp och belägg, det här vill jag allt kolla vad det är". Då blev ivrarna plötsligt otrevliga - och undra på det. För hade de fått som de ville hade den gamla damen skrivit på en intresseanmälan för ombildning till bostadsrätt, något som hon vid sin ålder ju inte är så intresserad av. Släktingen som grep in kämpar för övrigt mot ombildning i sitt hus på Tideliusgatan.
Den sista historien kom B med och den handlar också om en kvinna, medelålders denna gång. Denna dam, också hon bosatt på Södermalm, hade fått besök av representanter från bostadsrättsföreningen, som nyss fått ja på köpstämman till att köpa fastigheten. Damen, som bott 23 år i huset ifråga, hade inte bestämt sig om hon ville köpa, men lutade åt att inte göra det. Bostadsrättarna försökte få henne till ett avgörande och sade att hon måste bestämma sig inom två veckor för köp eller ej. Vad som skulle hända om hon inte ville köpa framgår inte av historien, men damen kände sig i alla fall väldigt pressad av situationen. I sin nöd ringde hon då till hyresgästföreningen, men där fick hon inget vidare stöd, tyckte hon, utan mest allmänt svammel. Det blev istället B som fick upplysa henne om att man har har rätt att fundera i upp till sex månader efter ombildningen på om man vill vara med eller ej.
Herre signe Du och råde, som min goda vän skulle säga. Jag är beredd att instämma. Lite beskydd av högre makter vore inte fel i denna tid när moralen tagit time-out och bara girigheten härskar.
G, som själv kämpar mot ombildningsplaner hemma i Bagarmossen, berättar om hur hennes gamla mamma har det. Mamma bor i Östberga, som hyresgäst i en nyligen ombildad fastighet. Efter ombildningen fungerar ingenting, soporna hämtas inte och det är skralt med servicen. De som drev ombildningen har alla flyttat, fast det bara gått några månader. -De har förstört boendet för många för att kanske tjäna 50 000 kr på att köpa och sedan snabbt sälja, säger G.
K, som bor på Ekerö, hoppas att de borgerliga politikerna där ska ändra sig om försäljning av det allmännyttiga Ekerö Bostäder. - Om det säljs, menar K, blir det Ekerö en segregerad kommun för bara folk som har pengar. Och vart ska ungdomarna ta vägen, undrar hon, om det bara finns villor och bostadsrätter eller privata fastighetsägare som har höga inkomstkrav på hyresgästerna.
E berättar om den 95-åriga damen i Nybohov på vars dörrklocka det en kväll ringde två bostadsrättsivarare. Ivararna hade med sig ett papper som de ville att damen skulle skriva på, omedelbums. Damen tänkte först göra som de sade, men släktingen som råkade vara på besök lade sig i och sade "stopp och belägg, det här vill jag allt kolla vad det är". Då blev ivrarna plötsligt otrevliga - och undra på det. För hade de fått som de ville hade den gamla damen skrivit på en intresseanmälan för ombildning till bostadsrätt, något som hon vid sin ålder ju inte är så intresserad av. Släktingen som grep in kämpar för övrigt mot ombildning i sitt hus på Tideliusgatan.
Den sista historien kom B med och den handlar också om en kvinna, medelålders denna gång. Denna dam, också hon bosatt på Södermalm, hade fått besök av representanter från bostadsrättsföreningen, som nyss fått ja på köpstämman till att köpa fastigheten. Damen, som bott 23 år i huset ifråga, hade inte bestämt sig om hon ville köpa, men lutade åt att inte göra det. Bostadsrättarna försökte få henne till ett avgörande och sade att hon måste bestämma sig inom två veckor för köp eller ej. Vad som skulle hända om hon inte ville köpa framgår inte av historien, men damen kände sig i alla fall väldigt pressad av situationen. I sin nöd ringde hon då till hyresgästföreningen, men där fick hon inget vidare stöd, tyckte hon, utan mest allmänt svammel. Det blev istället B som fick upplysa henne om att man har har rätt att fundera i upp till sex månader efter ombildningen på om man vill vara med eller ej.
Herre signe Du och råde, som min goda vän skulle säga. Jag är beredd att instämma. Lite beskydd av högre makter vore inte fel i denna tid när moralen tagit time-out och bara girigheten härskar.
Sunday, June 15, 2008
Helg
Mitt i tidningsläsandet kvart i nio på lördagsmorgonen börjar det klampa omkring folk på byggnadsställningarna utanför mina fönster. Snart börjar de slå med hackor mot putsen på fasaden så att stora bitar ramlar ner i rabatterna. Jag blir förstås rasande och ringer till en av styrelseledamöterna i bostadsrättsföreningen. Hon håller med mig om att störande arbete på veckoslut nog inte är vad man ska finna sig i och lovar att försöka göra något åt det.
När oväsendet ändå fortsätter går jag ut och pratat med arbetarna. De är helt oförstående till mitt påpekande att de - enligt vad deras uppdragsgivare meddelat - har arbetstid kl. 7-17 på måndagar till fredagar. Tvärtom, säger de, har de fått order att jobba just på lördagen.
Ännu mer förbannad går jag till bostadsrättsföreningens ordförande. Jo, han har lagt märke till att det jobbas, men vet inget om det och tänker inte göra något åt det, utan hänvisar till att den som är ansvarig, det är den konsult som föreningen anlitat.
Konsulten säger sig också vara ovetande om att det ska utföras arbeten på lördagen och säger att han ska kolla upp vad det är frågan om. Om han gör något vet jag inte, men efter några timmar upphör knackandet och stampandet i alla fall.
Kanske var det här straffet för att jag häromdagen dristande mig att fråga om hur arbetena egentligen framskred. Trots att byggnadsställnigarna sattes upp för nästan tre veckor sedan hade ju inget synligt hänt, påpekade jag, utom att vi fått fönstren inplastade. Förmodligen var det ofint att säga så, välartade hyresgäster borde nog tiga still och inte bry sig om att sommaren bara rinner förbi därutanför näten och plasten.
Nu när jag bråkat igen så kanske de ökar på tiden för renoveringen ännu mer. Först skulle den ta sju veckor, sedan sju plus sju veckor eftersom man skulle ta en sida av huset i taget, i enlighet - faktiskt - med de boendes önskemål. I nästa bud plussade man på med fyra veckor för den första omgången därför att man måste vänta på de nya balkongerna (som man - tänkt så det kan bli - glömt att beställa). Senaste beskedet säger att fas 1 ska ta ytterligare tre veckor. Har jag tur kan jag därmed börja använda min balkong i september. Vad jag nu ska göra med den då, förutom att hänga tvätt där.
Så är det att bo hos amatörer som inte kan planera och inte vill ta ansvar.
En annan som är trött på den den sortens boende är A. Han flyttade igår från sin fina bostadsrätt i Aspudden till en hyresrätt i Sjöstaden. Också fastigheten i Aspudden ombildades under den förra borgerliga mandatperioden, med bland andra A själv som tillskyndare. Nu har han ångrat sig, orkade inte längre med att vara den som fick fixa allt medan de andra bostadsrätts-innehavarna bara ställde krav utan att förstå att boendeformen innebär att man förväntas bidra med både arbete och engagemang.
Glad nyhet som avslutning: Drakenbergsområdet på Söder har sällat sig till dem som sagt nej till ombildning och ja till att ha kvar sin kommunala hyresvärd.
När oväsendet ändå fortsätter går jag ut och pratat med arbetarna. De är helt oförstående till mitt påpekande att de - enligt vad deras uppdragsgivare meddelat - har arbetstid kl. 7-17 på måndagar till fredagar. Tvärtom, säger de, har de fått order att jobba just på lördagen.
Ännu mer förbannad går jag till bostadsrättsföreningens ordförande. Jo, han har lagt märke till att det jobbas, men vet inget om det och tänker inte göra något åt det, utan hänvisar till att den som är ansvarig, det är den konsult som föreningen anlitat.
Konsulten säger sig också vara ovetande om att det ska utföras arbeten på lördagen och säger att han ska kolla upp vad det är frågan om. Om han gör något vet jag inte, men efter några timmar upphör knackandet och stampandet i alla fall.
Kanske var det här straffet för att jag häromdagen dristande mig att fråga om hur arbetena egentligen framskred. Trots att byggnadsställnigarna sattes upp för nästan tre veckor sedan hade ju inget synligt hänt, påpekade jag, utom att vi fått fönstren inplastade. Förmodligen var det ofint att säga så, välartade hyresgäster borde nog tiga still och inte bry sig om att sommaren bara rinner förbi därutanför näten och plasten.
Nu när jag bråkat igen så kanske de ökar på tiden för renoveringen ännu mer. Först skulle den ta sju veckor, sedan sju plus sju veckor eftersom man skulle ta en sida av huset i taget, i enlighet - faktiskt - med de boendes önskemål. I nästa bud plussade man på med fyra veckor för den första omgången därför att man måste vänta på de nya balkongerna (som man - tänkt så det kan bli - glömt att beställa). Senaste beskedet säger att fas 1 ska ta ytterligare tre veckor. Har jag tur kan jag därmed börja använda min balkong i september. Vad jag nu ska göra med den då, förutom att hänga tvätt där.
Så är det att bo hos amatörer som inte kan planera och inte vill ta ansvar.
En annan som är trött på den den sortens boende är A. Han flyttade igår från sin fina bostadsrätt i Aspudden till en hyresrätt i Sjöstaden. Också fastigheten i Aspudden ombildades under den förra borgerliga mandatperioden, med bland andra A själv som tillskyndare. Nu har han ångrat sig, orkade inte längre med att vara den som fick fixa allt medan de andra bostadsrätts-innehavarna bara ställde krav utan att förstå att boendeformen innebär att man förväntas bidra med både arbete och engagemang.
Glad nyhet som avslutning: Drakenbergsområdet på Söder har sällat sig till dem som sagt nej till ombildning och ja till att ha kvar sin kommunala hyresvärd.
Friday, June 13, 2008
FO funderar
Även Stockholms stads funktionshindersombudsman har uppmärksammat de pågående omvandlingarna till bostadsrätt. Hon inleder med en beskrivning av nuläget när det gäller handikappanpassade bostader:
"Bostadsbolagen Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder äger sammantaget ca 500 lägenheter med kontrakt innehållande s.k. handikappklausuler då lägenheten har bedömts särskilt lämplig som handikappbostad. Ungefär 300 lägenheter har omfattande anpassningsinsatser, såsom höj- och sänkbara kök. specialanordningar i badrum och lyftanordningar."
Som den försiktiga tjänsteman hon är tvungen att vara uttrycker hon sig sedan så här:
"Det är av betydelse att lägenheter som har fått omfattande och kostsamma bostadsanpassningsåtgärder med stöd av bostadsanpassningsbidrag kan, efter att hyresgästen har lämnat bostaden, användas av en annan person som har behov av den aktuella anpassningen."
Med de regler som gäller nu ska lediga lägenheter i allmännyttan anmälas till bostads-förmedlingen för att den ska anvisa ny hyresgäst. De handikappanpassade lägenheterna ska då i första hand erbjudas till någon som har ett sådant funktionshinder för vilken lägenheten är anpassad.
Om den handikappanpassade bostaden omvandlas till bostadsrätt kan den säljas till vem som helst, funktionshindrad eller ej. Lägenheten kommer alltså inte tillbaka till bostadsförmedlingen, utan dyra ombyggnader måste göras i en annan bostad för att den i sin tur ska bli anpassad. Stadens utgifter för bostadanpassning riskerar därmed att öka kraftigt.
Det är vad jag tror att FO menar med sin återhållsamma skrivning.
Källa: FO:s årsrapport 2007
"Bostadsbolagen Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder äger sammantaget ca 500 lägenheter med kontrakt innehållande s.k. handikappklausuler då lägenheten har bedömts särskilt lämplig som handikappbostad. Ungefär 300 lägenheter har omfattande anpassningsinsatser, såsom höj- och sänkbara kök. specialanordningar i badrum och lyftanordningar."
Som den försiktiga tjänsteman hon är tvungen att vara uttrycker hon sig sedan så här:
"Det är av betydelse att lägenheter som har fått omfattande och kostsamma bostadsanpassningsåtgärder med stöd av bostadsanpassningsbidrag kan, efter att hyresgästen har lämnat bostaden, användas av en annan person som har behov av den aktuella anpassningen."
Med de regler som gäller nu ska lediga lägenheter i allmännyttan anmälas till bostads-förmedlingen för att den ska anvisa ny hyresgäst. De handikappanpassade lägenheterna ska då i första hand erbjudas till någon som har ett sådant funktionshinder för vilken lägenheten är anpassad.
Om den handikappanpassade bostaden omvandlas till bostadsrätt kan den säljas till vem som helst, funktionshindrad eller ej. Lägenheten kommer alltså inte tillbaka till bostadsförmedlingen, utan dyra ombyggnader måste göras i en annan bostad för att den i sin tur ska bli anpassad. Stadens utgifter för bostadanpassning riskerar därmed att öka kraftigt.
Det är vad jag tror att FO menar med sin återhållsamma skrivning.
Källa: FO:s årsrapport 2007
Thursday, June 12, 2008
I verkligheten
Avgående borgarrådet Söderlund tror inte på länsstyrelsen när den säger att bostadsbyggandet minskar i Stockholms stad. Som jag förstår saken tittar Söderlund och länsstyrelsen på olika siffror: länsstyrelsen ser på vad som faktiskt påbörjats och vad som sannolikt kommer att påbörjas, Söderlund talar om detaljplaner och start-pm, som det ju inte alls behöver bli någonting av när det kommer till kritan.
Hyfsat ense är Söderlund och länsstyrelsen i alla fall om andelen hyresrätter i nybyggnationen: omkring 30%. Och det blir inte mycket i absoluta tal, särskilt inte i förhållande till alla de hyresrätter som samtidigt försvinner genom ombildningar och försäljningar.
Länsstyrelsen kommenterar: "I kombination med det minskade byggandet av hyresrätter under förra året och troligen under kommande år kan ombildningen till bostadsrätter medföra att tillgången till hyresgäster i regionen minskar. Ungdomar som ska göra sitt inträde på bostadsmarknaden och hushåll med låga inkomster är några grupper som påverkas av detta. Det kan också ha effekt på företagens möjlighet att rekrytera arbetskraft från andra delar av landet."
I Svenska Dagbladet uttalar sig en skuldrådgivare om de konsekvenser som kan bli av kronofogdens utökade befogenheter att driva in skulder genom utmätning. Skuldrådgivaren påtalar att ombildningar till bostadsrätt riskerar att bli en dold fälla för många skuldsatta genom att bostaden tas i mät för betalning av skulder:
"Vi ser hur folk som absolut inte har råd att köpa en lägenhet får lån med lägenheten som säkerhet. De har köpt lägenheter och tänker att de gjort någonting bra, men så kommer kronofogden. Och när det gått så långt har de prickar i registret och kan inte längre ens få en hyresrätt. De sitter i en rävsax."
Det är bl.a. till personer med en sådan ekonomi som Bilda bostads-partnern Blue Step vill låna ut pengar.
Källa: Mikael Söderlund intervjuas i dagens DN, papperstidningen.
Hyfsat ense är Söderlund och länsstyrelsen i alla fall om andelen hyresrätter i nybyggnationen: omkring 30%. Och det blir inte mycket i absoluta tal, särskilt inte i förhållande till alla de hyresrätter som samtidigt försvinner genom ombildningar och försäljningar.
Länsstyrelsen kommenterar: "I kombination med det minskade byggandet av hyresrätter under förra året och troligen under kommande år kan ombildningen till bostadsrätter medföra att tillgången till hyresgäster i regionen minskar. Ungdomar som ska göra sitt inträde på bostadsmarknaden och hushåll med låga inkomster är några grupper som påverkas av detta. Det kan också ha effekt på företagens möjlighet att rekrytera arbetskraft från andra delar av landet."
I Svenska Dagbladet uttalar sig en skuldrådgivare om de konsekvenser som kan bli av kronofogdens utökade befogenheter att driva in skulder genom utmätning. Skuldrådgivaren påtalar att ombildningar till bostadsrätt riskerar att bli en dold fälla för många skuldsatta genom att bostaden tas i mät för betalning av skulder:
"Vi ser hur folk som absolut inte har råd att köpa en lägenhet får lån med lägenheten som säkerhet. De har köpt lägenheter och tänker att de gjort någonting bra, men så kommer kronofogden. Och när det gått så långt har de prickar i registret och kan inte längre ens få en hyresrätt. De sitter i en rävsax."
Det är bl.a. till personer med en sådan ekonomi som Bilda bostads-partnern Blue Step vill låna ut pengar.
Källa: Mikael Söderlund intervjuas i dagens DN, papperstidningen.
Wednesday, June 11, 2008
Odell retirerar
Ibland blir det så fel fast man ville så väl. Men ibland blir det rätt fast det man ville var alldeles bortitok. Som nu med vilken majoritet som ska krävas för ombildning till bostadsrätt.
Före valet utlovade de borgerliga partierna att gränsen skulle sänkas från 2/3 till enkel majoritet. Nu har man ångrat sig och vill stå kvar vid de två tredjedelarna. Daniel Liljeberg, politiskt sakkunnig (vad det nu egentligen är) hos Mats Odell säger till tidningen Bofast att ministern analyserat saken och funnit att det inte är lämpligt med en ändring av reglerna:
"En bostadsrättsförening måste ha en fast förankring bland de boende. Att nästan hälften av de boende i en bostadsrättsföreningsfastighet är hyresgäster kan bli problematiskt för föreningen. bland annat när man ska få ihop en bra styrelse." Ja, inte bara när det gäller styrelser vill jag säga, utan alldeles särskilt när man ska få en god ekonomi för fastigheten och när man ska förvalta den, t.ex. städa gården och sköta rabatterna.
Liljeberg fortsätter: "Det är väldigt få bostadsrättsägare som vill vara hyresvärdar. Man vill i första hand äga sin egen bostad." (Att man inte vill vara hyresvärd är säkert sant, men vet inte Liljeberg - sakkunnig som han är - att det inte är bostaden man äger utan fastigheten?)
Vilka slutsatser bör man då dra av Liljebergs resonemang? Kanske att det egentligen borde krävas 100% ja-röster för att en ombildning ska få äga rum. Då behöver i alla fall ingen bli vare sig hyresvärd för sina grannar eller hyresgäst hos bostadsrättsföreningen. Att det skulle lösa de andra problemen är däremot inte säkert, men mindre skulle de rimligen bli.
Bäst är förstås att stoppa ombildningarna helt, åtminstone i allmännyttan. Då inkräktar man ju inte på rätten och viljan för vare sig dem som nu bor i husen eller dem som kan komma att bo där.
Något förslag om 100% eller om att stoppa ombildningar lär vi förstås inte få från Odell, men vi får vara glada för att han åtminstone besinnat sig och inte sänkt gränsen till 50,1%.
Före valet utlovade de borgerliga partierna att gränsen skulle sänkas från 2/3 till enkel majoritet. Nu har man ångrat sig och vill stå kvar vid de två tredjedelarna. Daniel Liljeberg, politiskt sakkunnig (vad det nu egentligen är) hos Mats Odell säger till tidningen Bofast att ministern analyserat saken och funnit att det inte är lämpligt med en ändring av reglerna:
"En bostadsrättsförening måste ha en fast förankring bland de boende. Att nästan hälften av de boende i en bostadsrättsföreningsfastighet är hyresgäster kan bli problematiskt för föreningen. bland annat när man ska få ihop en bra styrelse." Ja, inte bara när det gäller styrelser vill jag säga, utan alldeles särskilt när man ska få en god ekonomi för fastigheten och när man ska förvalta den, t.ex. städa gården och sköta rabatterna.
Liljeberg fortsätter: "Det är väldigt få bostadsrättsägare som vill vara hyresvärdar. Man vill i första hand äga sin egen bostad." (Att man inte vill vara hyresvärd är säkert sant, men vet inte Liljeberg - sakkunnig som han är - att det inte är bostaden man äger utan fastigheten?)
Vilka slutsatser bör man då dra av Liljebergs resonemang? Kanske att det egentligen borde krävas 100% ja-röster för att en ombildning ska få äga rum. Då behöver i alla fall ingen bli vare sig hyresvärd för sina grannar eller hyresgäst hos bostadsrättsföreningen. Att det skulle lösa de andra problemen är däremot inte säkert, men mindre skulle de rimligen bli.
Bäst är förstås att stoppa ombildningarna helt, åtminstone i allmännyttan. Då inkräktar man ju inte på rätten och viljan för vare sig dem som nu bor i husen eller dem som kan komma att bo där.
Något förslag om 100% eller om att stoppa ombildningar lär vi förstås inte få från Odell, men vi får vara glada för att han åtminstone besinnat sig och inte sänkt gränsen till 50,1%.
Monday, June 9, 2008
Hårda tider
I dagens arbete ingick att läsa en ny skrift från Socialstyrelsen om hur socialtjänst och andra ska arbeta för att förhindra vräkningar. I inledningen behandlar man också frågan om hur människor över huvud taget ska kunna få en bostad. Den bild man ger är dyster:
"Ett allt hårdare klimat på bostadsmarknaden kan märkas. Det handlar dels om brist på hyreslägenheter, dels krav på referenser, en fast inkomst från anställning och frånvaro av betalningsanmäkrningar för att bli accepterad som hyresgäst. Detta leder till att hushåll med svag ekonomi idag har svårt att få ett hyreskontrakt. Det har till exempel blivit allt vanligare att hyresvärdar inte accepterar hyresgäster som huvudsakligen försörjer sig på ekonomiskt bistånd. /.../ En följd av dessa skärpta krav är att hushåll blir klienter hos socialtjänsten för att lösa sin bostadssituation, trots att deras problem i första hand handlar om en låg inkomst."
Någon som tror att den här situationen kommer att förändras till det bättre med ombildningar och Kochska hyreshöjningar? Där fattigfolk ändå får en bostad idag, det är hos allmännyttan (även om den också periodvis portat folk med socialbidrag, åtminstone i vissa områden). Men om den kvarvarande allmännyttan ska ha marknadshyror, om privatvärdarna fortsätter att vara obenägna att ta emot låginkomsthushåll och bankerna (utom då Blue Step, förstås) inte vill ge lån till dem med små eller inga marginaler - vart ska alla människor utan pengar då ta vägen? Ska socialtjänsten behöva bli andrahandsuthyrare i kolossalformat för att de arbetslösa, de utförsäkrade, de ensamma mammorna och alla de andra ska få någonstans att bo?
Källa: Vräkningsförebyggande arbete - stöd till socialtjänst och andra aktörer (Socialstyrelsen 2008)
"Ett allt hårdare klimat på bostadsmarknaden kan märkas. Det handlar dels om brist på hyreslägenheter, dels krav på referenser, en fast inkomst från anställning och frånvaro av betalningsanmäkrningar för att bli accepterad som hyresgäst. Detta leder till att hushåll med svag ekonomi idag har svårt att få ett hyreskontrakt. Det har till exempel blivit allt vanligare att hyresvärdar inte accepterar hyresgäster som huvudsakligen försörjer sig på ekonomiskt bistånd. /.../ En följd av dessa skärpta krav är att hushåll blir klienter hos socialtjänsten för att lösa sin bostadssituation, trots att deras problem i första hand handlar om en låg inkomst."
Någon som tror att den här situationen kommer att förändras till det bättre med ombildningar och Kochska hyreshöjningar? Där fattigfolk ändå får en bostad idag, det är hos allmännyttan (även om den också periodvis portat folk med socialbidrag, åtminstone i vissa områden). Men om den kvarvarande allmännyttan ska ha marknadshyror, om privatvärdarna fortsätter att vara obenägna att ta emot låginkomsthushåll och bankerna (utom då Blue Step, förstås) inte vill ge lån till dem med små eller inga marginaler - vart ska alla människor utan pengar då ta vägen? Ska socialtjänsten behöva bli andrahandsuthyrare i kolossalformat för att de arbetslösa, de utförsäkrade, de ensamma mammorna och alla de andra ska få någonstans att bo?
Källa: Vräkningsförebyggande arbete - stöd till socialtjänst och andra aktörer (Socialstyrelsen 2008)
Sunday, June 8, 2008
Redan då
En positiv sidoeffekt av eländet med fasadrenoveringen här är att bostadsrättsföreningen bestämt sig för att den ska samverka med den lokala hyresgästföreningen. Vi har redan haft ett planerings-möte och ska snart ha en första formell överläggning. Eftersom jag tycker att det är viktigt att bostadsrättsföreningens nya styrelse känner till historien (ingen av dem bodde här vid ombildningen) har jag berättat för dem hur det gick till på köpstämman år 2000. Så här var det:
Alla som ville kunde gå in i lokalen där köpstämman hölls. Den som inte ville pricka av sig på brf:s namnlista behövde inte göra det, vilket medförde att bl.a. jag som icke-medlem i bostadsrättsföreningen, kunde gå in på möte utan att någon lade sig i det. Jag var därför med när frågan ställdes om beslutet om köp kunde ske med acklamation, jag var med när det ropades "ja" från olika håll och jag var med vid tumultet som följde på att mötesordföranden tyckt sig höra att mötet besluta förvärva fastigheten från Stockholmshem.
Bostadsrättsföreningen hävdade alltså att köpet gått igenom och anförde att det i den officiella röstlängden var 120 hushåll upptagna som närvarande och ja-röstande, dvs en röst mer än vad som behövdes. Men - en av de som avprickats hade redan gått hem när röstningen skedde och en röst ska ha avgivits per e-post, vilket inte rimligen kan vara giltigt.
Andra, som faktiskt varit med på mötet, sade efteråt att de försökt säga nej men blivit nedtystade. M, då drygt 80 år gammal, berättade: "Jag är medlem i bostadsrätts föreningen, kände mig tvungen att gå med. Var på köpstämman den 25 maj. Hade tänkt rösta nej, men blev överrumplad hur röstningen gick till. Upplevde det som en kupp. Kände mig sorgsen och snopen när jag gick därifrån. Jag vill ha kvar Stockholmshem som värd. "
Hyresgästen K, också en äldre kvinna som varit med på mötet, var inte ens medlem i bostadsrättsföreningen enligt sin egen uppfattning. Detta är vad hon skrev i en redogörelse för vad som hänt: "Jag har bara fyllt i papper om att få mera information. Vill inte vara medlem och har inte betalat någon avgift. Medlem i styrelsen ringde dagen innan och meddelade att jag skulle komma på köpstämman. Jag gick dit för att få veta vad köpet innebar och trodde köpet redan var klart. Tycker inte styrelsen gav tydlig information hur röstningen skulle gå till. Förstod inte vad ordet acklamation betydde. Jag har absolut inte tackat ja till något köp och vill bor kvar i Stockholmshem."
Eftersom det hela uppenbart inte gått rätt till överklagade vi motståndare (med hjälp av hyresgästföreningen) köpstämmans beslut till inskrivningsmyndigheten. Sedermera förde vi ärendet till Svea hovrätt, men var tvungna att avbryta processen när rätten krävde att vi skulle ställa ekonomisk säkerhet enligt rättegångsbalken.
Köpet gick därmed definitivt igenom och bostadsrättsföreningen kunde överta fastigheten i september 2000. Gissningsvis var de rätt glada när de fick veta att vi tvingats ge upp, men lika muntert var det inte för dem några veckor senare. Då visade det sig nämligen att bara 101 personer - knappt 60% - faktiskt köpte sin bostadsrätt. Så mycket luft var det alltså i röstsiffrorna: de bestod inte bara av folk som inte var där eller som inte förstod var det var frågan om, utan också av folk som röstade ja för att hålla sig väl med de drivande men inte tänkte köpa själva och av folk som trodde att de skulle få låna pengar men som fick nej av banken.
Skräckhistorierna i dagens SvD om ombildningar visar alltså inte på några nya företeelser, utan fiffel och båg i dessa sammanhang var redan fullt utvecklat för åtta år sedan.
I dagens DN skriver man om bolåneföretaget Blue Step, som jobbar nära ihop med Bilda Bostad. Tyvärr hittar jag inte just den artikeln i webb-tidningen, men väl en länk till en gammal artikel som också är bra.
Alla som ville kunde gå in i lokalen där köpstämman hölls. Den som inte ville pricka av sig på brf:s namnlista behövde inte göra det, vilket medförde att bl.a. jag som icke-medlem i bostadsrättsföreningen, kunde gå in på möte utan att någon lade sig i det. Jag var därför med när frågan ställdes om beslutet om köp kunde ske med acklamation, jag var med när det ropades "ja" från olika håll och jag var med vid tumultet som följde på att mötesordföranden tyckt sig höra att mötet besluta förvärva fastigheten från Stockholmshem.
Bostadsrättsföreningen hävdade alltså att köpet gått igenom och anförde att det i den officiella röstlängden var 120 hushåll upptagna som närvarande och ja-röstande, dvs en röst mer än vad som behövdes. Men - en av de som avprickats hade redan gått hem när röstningen skedde och en röst ska ha avgivits per e-post, vilket inte rimligen kan vara giltigt.
Andra, som faktiskt varit med på mötet, sade efteråt att de försökt säga nej men blivit nedtystade. M, då drygt 80 år gammal, berättade: "Jag är medlem i bostadsrätts föreningen, kände mig tvungen att gå med. Var på köpstämman den 25 maj. Hade tänkt rösta nej, men blev överrumplad hur röstningen gick till. Upplevde det som en kupp. Kände mig sorgsen och snopen när jag gick därifrån. Jag vill ha kvar Stockholmshem som värd. "
Hyresgästen K, också en äldre kvinna som varit med på mötet, var inte ens medlem i bostadsrättsföreningen enligt sin egen uppfattning. Detta är vad hon skrev i en redogörelse för vad som hänt: "Jag har bara fyllt i papper om att få mera information. Vill inte vara medlem och har inte betalat någon avgift. Medlem i styrelsen ringde dagen innan och meddelade att jag skulle komma på köpstämman. Jag gick dit för att få veta vad köpet innebar och trodde köpet redan var klart. Tycker inte styrelsen gav tydlig information hur röstningen skulle gå till. Förstod inte vad ordet acklamation betydde. Jag har absolut inte tackat ja till något köp och vill bor kvar i Stockholmshem."
Eftersom det hela uppenbart inte gått rätt till överklagade vi motståndare (med hjälp av hyresgästföreningen) köpstämmans beslut till inskrivningsmyndigheten. Sedermera förde vi ärendet till Svea hovrätt, men var tvungna att avbryta processen när rätten krävde att vi skulle ställa ekonomisk säkerhet enligt rättegångsbalken.
Köpet gick därmed definitivt igenom och bostadsrättsföreningen kunde överta fastigheten i september 2000. Gissningsvis var de rätt glada när de fick veta att vi tvingats ge upp, men lika muntert var det inte för dem några veckor senare. Då visade det sig nämligen att bara 101 personer - knappt 60% - faktiskt köpte sin bostadsrätt. Så mycket luft var det alltså i röstsiffrorna: de bestod inte bara av folk som inte var där eller som inte förstod var det var frågan om, utan också av folk som röstade ja för att hålla sig väl med de drivande men inte tänkte köpa själva och av folk som trodde att de skulle få låna pengar men som fick nej av banken.
Skräckhistorierna i dagens SvD om ombildningar visar alltså inte på några nya företeelser, utan fiffel och båg i dessa sammanhang var redan fullt utvecklat för åtta år sedan.
I dagens DN skriver man om bolåneföretaget Blue Step, som jobbar nära ihop med Bilda Bostad. Tyvärr hittar jag inte just den artikeln i webb-tidningen, men väl en länk till en gammal artikel som också är bra.
Wednesday, June 4, 2008
Korkat mutförsök
På Petrejusvägen i Hammarbyhöjden försöker bostadsrätts-föreningen Guldbaggen muta motsträviga hyresgäster att rösta ja till ombildning. Ivrarna har skickat brev till hyresgästerna där man lovar att den som gör ett lägenhetsbyte efter ombildningen ska kunna överlåta rätten att köpa lägenheten till ombildnings-priset till den nya hyresgästen. Den nyinflyttade ska alltså få utnyttja den bestämmelse som ger hyresgästen möjlighet att fundera på om man vill köpa eller ej i upp till sex månader från det att bostadsrättsföreningen tagit över fastigheten.
Att rätten till köp enligt dessa villkor övergår till den nya hyresgästen har jag betraktat som självklart, för så var det i alla fall här. När man nu framhåller saken på det sätt som Guldbaggen är det lätt att få för sig att det man egentligen vill säga är att den avflyttande hyresgästen inte bara ska kunna byta till sig en schysst ny bostad utan även göra sig en ekonomisk vinning på bytet genom svarta pengar.
Ivrarna i Guldbaggen - som verkar rätt desperata, milt uttryckt - "lovar" också att de som väljer att bo kvar som hyresgäster efter en ombildning inte ska få högre hyreshöjningar än inom allmännyttan. Löftet ska stadfästas genom ett särskilt avtal mellan hyresgästerna och bostadsrättsföreningen.
Men hur dumma tror Guldbaggen egentligen att hyresgästerna är? Hur hyreshöjningar går till och vad de grundas på är ju reglerat i lag och inte något som en liten bostadsrättsförening kan bestämma om.
Konsult i denna ombildning, liksom i i flera andra där tvivelaktiga metoder används, är Petter Brolin. För honom borde givetvis en pestflagga hissas, men istället anlitas han av den politiska majoriteten i Stockholm till att tala om ombildningar på Bilda Bostads propagandamöten. Kan det möjligen säga något om dessa partiers egen moral?
Källa: Mitt i Söderort och samt SvD
Att rätten till köp enligt dessa villkor övergår till den nya hyresgästen har jag betraktat som självklart, för så var det i alla fall här. När man nu framhåller saken på det sätt som Guldbaggen är det lätt att få för sig att det man egentligen vill säga är att den avflyttande hyresgästen inte bara ska kunna byta till sig en schysst ny bostad utan även göra sig en ekonomisk vinning på bytet genom svarta pengar.
Ivrarna i Guldbaggen - som verkar rätt desperata, milt uttryckt - "lovar" också att de som väljer att bo kvar som hyresgäster efter en ombildning inte ska få högre hyreshöjningar än inom allmännyttan. Löftet ska stadfästas genom ett särskilt avtal mellan hyresgästerna och bostadsrättsföreningen.
Men hur dumma tror Guldbaggen egentligen att hyresgästerna är? Hur hyreshöjningar går till och vad de grundas på är ju reglerat i lag och inte något som en liten bostadsrättsförening kan bestämma om.
Konsult i denna ombildning, liksom i i flera andra där tvivelaktiga metoder används, är Petter Brolin. För honom borde givetvis en pestflagga hissas, men istället anlitas han av den politiska majoriteten i Stockholm till att tala om ombildningar på Bilda Bostads propagandamöten. Kan det möjligen säga något om dessa partiers egen moral?
Källa: Mitt i Söderort och samt SvD
Sunday, June 1, 2008
Skrapan
Jag förstod aldrig varför Annika Billström framhärdade i den dyra ombyggnaden av Skatteskrapan till studentbostäder. Och inte begriper jag mig på den nya galleria som man passade på att bygga vid foten av Skrapan. Och inte fattar jag hur jag någonsin ska orka köa mig in till den omtalade utsikten från toppen av huset. Men det som mest av allt övergår mitt förstånd är hur man kan sälja hela rasket med en halv miljard kronor i förlust när allt redan är klart.
Men det är precis vad som håller på att hända. Den fastighet som den gamla politiska majoriteten köpte för 566 miljoner kr*) och renoverade och byggde om för 1 135 miljoner kr, det vill säga en total kostnad på ca 1 700 miljoner kronor, den säljer den nya majoriteten för 1 200 miljoner kr.
Mitt ekonomiska sinne är inte särskilt bra, men nog tycker jag det här verkar vara en alldeles särdeles dålig affär. Trots att jag var motståndare till bygget hade jag nu behållit kåken och tagit ut rejäla hyror av butiksägare och andra näringsidkare så att jag fått igen mina investeringar och det gärna med lite ränta. Men så tänker inte de borgerliga partierna, utan de bara säljer, rakt av, som en hämnd kantänka för att Billström drev sin vilja igenom mot deras.
Tidningen Hyrespressen, som plockat fram siffrorna över försäljningen, kommenterar: "Inget pris är för högt när en näst intill manisk idé ska genomföras, speciellt inte om andra betalar. Skandalöst är bara förnamnet."
Det håller jag fullständigt med om. Och det gör säkert hyresgästerna hos Svenska Bostäder också, de vars hyresvärd gör den gigantiska förlusten som, utslaget på bolagets hela bestånd motsvarar ca 12 000 kr per lägenhet.
*) Ronny, som brukar ha koll på saker och ting påstår att köpesumman egentligen var dubbelt så hög, men att Svenska Bostäder av olika orsaker skrev ned den i sin bokföring.
Hyresrätten och hemlösheten
Enligt den räkning av hemlösa som nyligen gjorts i Stockholm är antalet hemlösa totalt något färre än tidigare, men gruppen unga - 20-25 år- har ökat sedan förra året. Drygt 3000 personer handlar det om som inte har en vanlig bostad, utan bor på annat sätt, t.ex. på hotellhem eller i inneboenderum. Ungefär 300 av dem bodde på härbärgen och ett 90-tal sov ute.
De hemlösa är inte som folk är mest, utan de allra flesta av dem har haft ett tufft liv med olika former av utsatthet. Majoriteten har missbruksproblem, många har eller borde ha kontakt med psykiatrin och en hel del av dem skulle säkert också kunna ges olika neuropsykiatriska diagnoser.
Trots att de alltså har en svår uppförsbacke på vägen mot ett normalt liv så vill förstås även de hemlösa få en tillvaro som mer liknar de flestas. En viktig del i det är givetvis att få en bostad. För vissa handlar det, om man ska vara realistisk, om ett livslångt boende med stöd, medan andra, efter genomgången behandling, mycket väl kan klara av att bo i en vanlig lägenhet.
Hittills har slutfasen i en rehabiliteringsprocess kunnat bestå av att den f.d. missbrukaren fått pröva att bo i en tränings- eller försökslägenhet under ett år eller två med uppbackning av socialtjänsten. Om prövotiden utfallit väl har personen kunnat fått ett eget hyreskontrakt med möjlighet att leva någorlunda tryggt och hyggligt i en alldeles vanlig lägenhet i ett alldeles vanligt bostadsområde.
Tränings- och försökslägenheterna liksom de egna lägenheterna har anvisats av bostadsförmedlingen. Nästan uteslutande har det varit de kommunala bostadsföretagen som tillhandahållit dem, medan de privata fastighetsägarna varit skeptiska mot att upplåta lägenheter till denna grupp av hyresgäster.
I denna tid när de kommunala bolagens bestånd minskar i en rasande fart och de nya bostäder som byggs nästan bara är bostadsrätter, då inställer sig frågan var de hemlösa olycksbarnen nu ska få plats? Det mest sannolika svaret är: hos den kvarvarande allmännyttan, i områden där det redan finns fullt bekymmer. Och det är inte till gagn för den som försöker komma ifrån ett missbruk och andra bekymmer.
För lika lite som privatvärdarna velat vara bidra med försöks-, tränings- eller förturslägenheter, lika lite kan nog alla de nya bostadsrättföreningarna väntas vilja göra det. För även om kommunen teoretiskt kan köpa bostadsrätter för att ha till stödboenden av olika slag, så är det inte sannolikt att det kommer att kunna genomföras i någon större utsträckning. Bostadsrättsföreningarna vill ju värna värdet på sina lägenheter och det minskar ju om det finns folk i huset som inte ser så där riktigt välkammade ut som man förväntas göra.
Hotet med hyresrätten är alltså också ett hot mot rehabiliteringen av utsatta människor.
De hemlösa är inte som folk är mest, utan de allra flesta av dem har haft ett tufft liv med olika former av utsatthet. Majoriteten har missbruksproblem, många har eller borde ha kontakt med psykiatrin och en hel del av dem skulle säkert också kunna ges olika neuropsykiatriska diagnoser.
Trots att de alltså har en svår uppförsbacke på vägen mot ett normalt liv så vill förstås även de hemlösa få en tillvaro som mer liknar de flestas. En viktig del i det är givetvis att få en bostad. För vissa handlar det, om man ska vara realistisk, om ett livslångt boende med stöd, medan andra, efter genomgången behandling, mycket väl kan klara av att bo i en vanlig lägenhet.
Hittills har slutfasen i en rehabiliteringsprocess kunnat bestå av att den f.d. missbrukaren fått pröva att bo i en tränings- eller försökslägenhet under ett år eller två med uppbackning av socialtjänsten. Om prövotiden utfallit väl har personen kunnat fått ett eget hyreskontrakt med möjlighet att leva någorlunda tryggt och hyggligt i en alldeles vanlig lägenhet i ett alldeles vanligt bostadsområde.
Tränings- och försökslägenheterna liksom de egna lägenheterna har anvisats av bostadsförmedlingen. Nästan uteslutande har det varit de kommunala bostadsföretagen som tillhandahållit dem, medan de privata fastighetsägarna varit skeptiska mot att upplåta lägenheter till denna grupp av hyresgäster.
I denna tid när de kommunala bolagens bestånd minskar i en rasande fart och de nya bostäder som byggs nästan bara är bostadsrätter, då inställer sig frågan var de hemlösa olycksbarnen nu ska få plats? Det mest sannolika svaret är: hos den kvarvarande allmännyttan, i områden där det redan finns fullt bekymmer. Och det är inte till gagn för den som försöker komma ifrån ett missbruk och andra bekymmer.
För lika lite som privatvärdarna velat vara bidra med försöks-, tränings- eller förturslägenheter, lika lite kan nog alla de nya bostadsrättföreningarna väntas vilja göra det. För även om kommunen teoretiskt kan köpa bostadsrätter för att ha till stödboenden av olika slag, så är det inte sannolikt att det kommer att kunna genomföras i någon större utsträckning. Bostadsrättsföreningarna vill ju värna värdet på sina lägenheter och det minskar ju om det finns folk i huset som inte ser så där riktigt välkammade ut som man förväntas göra.
Hotet med hyresrätten är alltså också ett hot mot rehabiliteringen av utsatta människor.
Subscribe to:
Posts (Atom)
