Tvättstugor

Trots att det börjar bli sent på dagen är det fortfarande väl över tjugo grader varmt ute. En stilla kvällspromenad vore en god sysselsättning, men jag måste tvätta och hinner inte gå längre än fram och tillbaka till tvättstugan. Där kommer jag att tänka på vad grannen L. sade nyligen. Hon har bott här i snart tjugo år och kan jämföra mellan förr och nu, mellan att bo i allmännytta och hos bostadsrättsförening. Hennes uppfattning är klar: förr var tvättstugan en träffpunkt, där folk umgicks med varandra och hade roligt medan man gjorde vad man måste. Nu hälsar man inte längre på varandra. Människor kommer in i tvättstugan och bara går förbi en, utan att ta någon notis. Något prat om ditt och datt uppstår sällan och det är ett kattrakande om tvättiderna, folk lägger beslag på varandras maskiner och ett tag försvann själva tvätten.

Att det var mer gemenskap förr beror förstås inte på själva upplåtelseformen, utan på att de boende utnyttjat de möjligheter till inflytande som finns hos allmännyttan. Här hade hyresgästerna tecknat avtal med Stockholmshem om att själva sköta om gården och planteringarna. Som ersättning för att hyresgästerna gjorde jobbet fick de pengar från Stockholmshem till gemensamma aktiviteter. Det blev ganska mycket pengar varje år som man utnyttjade till gårdsfester och långa utflykter för alla som ville vara med.

Att man vågade åta sig trädgårdsskötseln grundade sig i sin tur säkert på att folk hade bott här länge, vissa i hela sitt liv, och att man kände eller åtminstone kände till varandra. Nu känner man inte ens igen sina grannar till utseendet, så snabb är omsättningen bland bostadsrättsinnehavarna. (Men vi hyresgäster bor troget kvar, tills livet och krämporna hinner ifatt oss.)