Dött och begravet?

I den tidiga söndagsmorgonen cyklar vi tvärs genom en nästan bilfri stad till Norra begravningsplatsen. Där leder oss en guide från Arbetarrörelsens arkiv mellan gravvårdar med namn på män och kvinnor som grundade fackföreningar och arbetarpartier kring det förra sekelskiftet. De kom från olika förhållanden, någon var ett fattighjon som auktionerades ut av socknen, någon kom från överklassen, men de förenades i en vilja att skapa bättre förhållanden för dem som hade de slitigaste jobben och de sämsta levnadsförhållandena.

På hemvägen passerar vi förbi Norra bantorget för att titta på reliefen av Anna Sterky, dansk skrädderiarbetare som kom till Sverige och blev ledande inom både fackföreningsrörelsens och socialdemokratins kvinnoorganisationer. Bredvid hennes bild står "Kampvilja och osjälviskhet präglade hennes gärningar".

När vi går på färjan för att åka över Hammarbykanalen passerar mig en mobilpratande ung kvinna. Jag hör inte sammanhanget i hennes prat, bara det enstaka ordet "kollektivsamhället".
Av tonfallet förstår jag att det samhället inte är vad hon skulle vilja kämpa för.

Vad skulle de ha tänkt, de som ligger där på den vackra kyrkogården vid Haga norra, om denna unga kvinna och det som händer nu, när mycket raseras av det de byggde upp för de mångas bästa. Jag tror att många av dem skulle känna stor sorg, men några av dem skulle säkert resa sig upp och säga: "Nä, nu jäklar. Nu tar vi upp kampen igen och ser till att värna detta goda som tillhör oss alla!"