Bostadsvisa

Till den som tröttnat på att sjunga Taube och de andra grabbarna - en bostadsvisa med text av mångförslagna Anita Habel:

Litet bo jag sätta vill
om min inkomst räcker till
Jag blir granskad, inspekterad,
nobbad och diskriminerad
Vid var hyresvärdskontakt
blir jag nekad ett kontrakt.

Flytta, bo i andra hand
i vårt vackra välfärdsland
Bostad ses som handelsvara
för de rika som kan spara
Andra har det sämre ställt
Folkhem? - Nej, ett dragigt tält.

Anita skrev detta till stockholmarna år 2003. Musik och originaltext skrevs av Elias Sehlstedt för över hundra år sedan.

Nu far vi att se hur sönerna har det med både bostäder och annat i det där landet alltför långt borta. Kanske kommer en rapport, vem vet.

Hur det är - egentligen

Fick en fråga från för mig okända S som undrar: "Blir det problematiskt att vara hyresgäst i bostadsrättsförening?" Hon fortsätter: "I och för sig beror det väl på vilka de är." Och så är det förstås. Det beror på vilka "de" är och vad de gör och det beror på vilka hyresgästerna är och vad de gör.

Det grundläggande är: att vara hyresgäst i bostadsrättsförening är svårt därför att man då - för det allra mesta - har en hyresvärd som inte kan något om fastighetsförvaltning och inte om att vara hyresvärd. Man får därför räkna med att hyresvärden gör t.ex. dåliga upphandlingar av arbeten som behöver utföras i fastigheten och att de kan få för sig de mest underliga saker, t.ex. att hyran för hyresgästerna ska sättas utifrån bostadsrättsföreningens ekonomi.

Till skydd mot sådana tokigheter måste hyresgästerna ha egen kunskap om grundläggande rättigheter och skyldigheter när det gäller hyresförhållanden. Det är också viktigt att hyresgästerna samarbetar med varandra och att man ser till att få stöd när det behövs. Hos oss har vi en lokal hyresgästförening som företräder hyresgästerna när det gäller övergripande frågor och som medverkar vid hyresförhandlingar (tillsammans med ombudsman från hyresgästföreningen, förstås).

Hur det sedan blir för den enskilda hyresgästen i en specifik fastighet kan skilja sig mycket åt. Här har ingen hyresgäst bemötts dåligt och vi har fått våra rättigheter tillgodosedda vad gäller underhåll av lägenheterna och annat. De problem som är i huset, t.ex. med värmen, delar vi med bostadsrättsinnehavarna som är lika arga som vi på att det är så kallt.

Att det fungerat så bra här tror jag beror på att det är en stor fastighet (172 lägenheter) och att vi från början var många som inte köpte (71 stycken!). Kanske spelar den höga omflyttningen också in för folk har nog inte längre har koll på vem som är hyresgäst och vem som är bostadsrättsinnehavare. Med åren har vi av olika skäl blivit färre hyresgäster (ca 30), men det har inte förändrat vår ställning, enligt min uppfattning.

Jag vet att det på vissa håll är så att personer som är ensamma kvar som hyresgäster känner sig utsatta och oönskade, men det har inte vi känt av (fast oönskade är vi förstås - varje hyreslägenhet som kan säljas ger ju minst en miljon kronor till bostadsrättsföreningen).

Min slutsats är att man visst kan bo som hyresgäst i en bostadsrättsförening. Och att man ska fortsätta vara hyresgäst om man inte är övertygad om att man verkligen vill köpa.

Att se om sitt hus

Under de år som jag bodde i Fruängen var det en rätt grå och alldaglig förort, som inte gjorde något väsen av sig. Invånarna var som folk är mest, en blandning av familjer och ensamstående, som jobbade och stod i som lägre tjänstemän eller småföretagare. I stort sett alla var av helsvenskt ursprung, med undantag för en och annan finsk mamma, och majoriteten bodde i hyresätt.

Nu har något hänt. Inslaget av ensamföräldrar har blivit stort och många invånare har sin bakgrund i länder långt borta. Få har gått länge i skolan och medelinkomsten är låg, men de flesta bor trots det i bostadsrätt (förklara det den som kan).

När mina barn gick i Fruängsskolan var den ungefär likadan som omgivningen, inte påtagligt bra och inte heller dålig, utan rätt slätstruken, men barnen hade det hyggligt och lärde sig det de behövde. Idag är läget annorlunda, i alla fall vad gäller den sociala sidan av skolan. Många elever har det tufft hemma och inte så få av dem behöver särskilt stöd för att klara sin skolgång. För att klara upp sådant krävs resurser, men de som finns förslår inte. Situationen har blivit så prekär att rektorerna inte vill vara kvar. Nu har också den senaste rektorn slutat för hon ansåg sig inte längre kunna ta ansvar för verksamheten. Till hösten kommer en ny leasingrektor som ska försöka få det hela att gå runt.

I grannstadsdelen Mälarhöjden är allt som det brukat vara. Där består befolkningen mest av par med barn. Det stora flertalet bor i villa och både utbildningen och inkomsterna är höga.

I Mälarhöjden tänker rektorn vara kvar, men bara i skolan, inte i kommunen. Denna rektor vill dra fördel av att han är chef för en populär skola i ett välbärgat område. Med det i ryggen tänker han bilda friskola. Kanske är det för att han vill bestämma själv, men säkert också för den slant som kan hamna i hans egen ficka, särskilt som han inte som friskolechef inte behöver ta ansvar för några olycksbarn som behöver extra hjälp. Han har verkligen sett om sitt hus, precis som rektorerna i Nacka, Täby och andra områden där många har det gott ställt.

Så kan segregation se ut. Den kommunala skolan i det fattiga området får slita för att ta hand om de mest behövande, friskolan i det rika området kan få pengar över att stoppa i enskilda personers plånböcker.

Fest

Igår var vi på fest, en sådan där födelsedagsbarnet, som så ofta nu för tiden, firar ett avsevärt antal decennier. Den här gången var det bara trevligt, men på en liknande tillställning nyligen fanns spänningar, även om de inte vidrördes vid själva kalaset. Bland dem som inviterats då fanns ett stort inslag av grannar, vilket väl tyder på att att de närboende trivts bra med varandra under alla de år som man bott i samma område.

Frågan är hur det blir med granndeltagande vid nästa fest som K ordnar för nu står granne mot granne. K och några till vill ombilda till bostadsrätt, andra är absolut emot det. Troligen finns folk som varken vet ut eller in och alldeles säkert finns många som blir både oroliga och ledsna. Om ivrarna vinner är min gissning att det vid nästa stora födelsedagskalas, om fem år eller så, då finns det inte många kvar av de gamla grannarna. Antingen har man köpt och sålt vidare för att göra en vinst eller så har man flyttat därför att man inte ville bo som hyresgäst hos bostadsrättsföreningen. Och så försvann ytterligare ett tryggt och välfungerande bostadsområde.

Köpfest, visst, men annars inte särskilt festligt för dem som inte ville ombildning. Och kanske inte så kul för de övriga heller, om de tänker efter.

Logik - trots allt

I dagens tidningar finns mycket att höja på ögonbrynen åt. Till exempel detta: Kristina Alvendal (den ständiga) vill (enligt SvD) att allmännyttan ska köpa fler hyresfastigheter i innerstan.

"Syftet med att börja köpa hyresfastigheter är att ge en möjlighet att utveckla hyresrätten. Sådana affärer gjordes under förra mandatperioden och väldigt många föredrar att bo i hyresrätt." säger Alvendal.

Vilket hyckleri. Om man tog på allvar att folk vill bo i hyresrätt vore det enda vettiga att låta bli att sälja de hyresrätter som finns. Man kan inte förstå annat än att Alvendal vill är att även de fastigheter som nu är privata efter en kort period av kommunalt ägande ska kunna ombildas till bostadsrätt. Och - simsalabim - så finns inte ens några privata hyresrätter i innerstan.

Språkbruk

Idag skriver tidningarna om de borgerliga partiernas planer på att sälja ut de av Stockholms stads friluftsområden, lantegendomar och naturreservat som ligger utanför stadens gränser. Utförsäljningen väcker förstås protester från Naturskyddsföreningen och många andra, som menar att allemansrätten hotas och att värdefulla naturområden riskerar att exploateras.

Rätt att harmas, men inte så mycket att förvånas över, tycker jag. Denna utförsäljning ligger ju helt i linje med de övriga som görs, till exempel av allmännyttan. En undran har jag däremot: varför talar man om att arrendatorer och andra överväger om de kan "friköpa" den mark som ska säljas? Och varför använder media uttrycket "köpa loss" när det gäller att ombilda hyresrätt till bostadsrätt? Vem är det som är fången och vem är det som håller fast?

Om svar anhålles.

Dagens ord

Ägarlägenheter är ordet för dagen, åtminstone för bostadsministern Mats Odell. Han vill börja förbereda regler som gör det möjligt att införa denna typ av boende i Sverige.

En ägarlägenhet är, till skillnad från en bostadsrätt, en enskild lägenhet som ägs av en enskild person. Lägenheten kan ligga i ett vanligt flerbostadshus som ägs av en vanlig fastighetsägare och de som bor runtom kan vara vanliga hyresgäster. Det som gäller den egna bostaden sköter lägenhetsägaren, det tekniska systemet och gemensamma utrymmen i huset sköts av den samfällighetsförening som ägaren är medlem i.

Jag förstår inte varför man över huvud taget ska vilja äga sitt boende, vare sig i form av ägarlägenhet eller i form av en bostadsrätt. Men jämfört med bostadsrätt finns en fördel med ägarlägenheten: den som vill ha en sådan träder ingen annans rätt för när på det sätt som sker vid ombildning till bostadsrätt. Den som vill köpa ägarlägenheten kan göra det utan att hans grannar påverkas. Vid ombildning från hyresrätt till bostadsrätt tar sig vissa hyresgäster rätten att bestämma under vilka former andra ska bo. Jag tycker inte att det är särskilt demokratiskt, även om ombildningen sker under formellt korrekta former (vilket inte var fallet här).

Dagens citat (ett dygn för sent)

DN:s ledarsida konstaterade igår att medelpriset på en bostadsrätt i Stockholms innerstad nu ligger på 52768 kr per kvadratmeter. Skribenten Niklas Ekdal kommenterar med att "äntligen finns det fog för mäklarnas marknadsföring med obskyra beskrivningar som `internationell klass´och `New York-känsla´". Jag tolkar detta som att han inte tycker att prisutvecklingen är riktigt okej (men jag kan ha fel).

En som nästan säkert blir gladare ju högre priserna stiger i hans omgivning är arkitekten Thomas Sandell. Hör här vad han säger i gårdagens Svenska Dagbladet:

"Jag gillar Kungsholmen. Här är man anonym. Det är också kul att se en stadsdel utveckla sig så som Kungsholmen faktiskt har gjort. Från en sovande pensionärsstadsdel till att hysa de köpstarkaste invånarna."

Thomas Sandell gillar uppenbarligen att bo i ett område där bara de unga och rika får plats. Själv är han 48, vilket kan tydligen räknar som ungt. Själv tycker jag att man nog är rätt medelålders när man hunnit så långt i livet och att man vid det laget borde ha förstått vissa grundläggande saker. Som att det är bra för alla om alla har det någorlunda bra och om man får tillfälle att träffa människor av alla de slag.

Spekulant

I början av 1990-talet fick en man en lägenhet i det området där jag nu bor. Ett mycket trevligt område, tycker de flesta av oss. Vi trivs bra här och vill gärna bo kvar. Men tydligen icke denna man, som vi kan kalla M. Efter en kort tid här på gården flyttade han och blev sambo med en kvinna i en annan lägenhet på en annan gata strax intill. Sin egen lägenhet hyrde han uti andra hand, i år efter år. Hans intresse för lägenheten var tämligen obefintligt, förutom den slant han säkert gjorde sig på att hyra ut. Så var det fram till dess att det blev tal om ombildning här. Då gjorde han sig av med hyresgästerna och gick sedan till köpstämman och röstade ja. Och efter några månader kunde han sälja den lägenhet som han inte bott i på tio år. Vinsten bör ha blivit ungefär en halv miljon kronor. Lättförtjänta slantar får man säga.

M har fortsatt att bo med sin dam och sina pengar på andra sidan centrum. Men kanske har han börjat få det knapert för nu är han igång och jobbar för en ombildning även där. Motståndet är starkt, så förhoppningsvis lyckas han inte. Men om han gör det kan han snart casha in en bra summa till så fort han får damen med sig på att flytta. Kan man tro att han då åtminstone har vett att skänka en tacksamhetens tanke till de politiker som två gånger bjudit honom medborgarnas gemensamma egendom och det till underpris?

Tvättstugor

Trots att det börjar bli sent på dagen är det fortfarande väl över tjugo grader varmt ute. En stilla kvällspromenad vore en god sysselsättning, men jag måste tvätta och hinner inte gå längre än fram och tillbaka till tvättstugan. Där kommer jag att tänka på vad grannen L. sade nyligen. Hon har bott här i snart tjugo år och kan jämföra mellan förr och nu, mellan att bo i allmännytta och hos bostadsrättsförening. Hennes uppfattning är klar: förr var tvättstugan en träffpunkt, där folk umgicks med varandra och hade roligt medan man gjorde vad man måste. Nu hälsar man inte längre på varandra. Människor kommer in i tvättstugan och bara går förbi en, utan att ta någon notis. Något prat om ditt och datt uppstår sällan och det är ett kattrakande om tvättiderna, folk lägger beslag på varandras maskiner och ett tag försvann själva tvätten.

Att det var mer gemenskap förr beror förstås inte på själva upplåtelseformen, utan på att de boende utnyttjat de möjligheter till inflytande som finns hos allmännyttan. Här hade hyresgästerna tecknat avtal med Stockholmshem om att själva sköta om gården och planteringarna. Som ersättning för att hyresgästerna gjorde jobbet fick de pengar från Stockholmshem till gemensamma aktiviteter. Det blev ganska mycket pengar varje år som man utnyttjade till gårdsfester och långa utflykter för alla som ville vara med.

Att man vågade åta sig trädgårdsskötseln grundade sig i sin tur säkert på att folk hade bott här länge, vissa i hela sitt liv, och att man kände eller åtminstone kände till varandra. Nu känner man inte ens igen sina grannar till utseendet, så snabb är omsättningen bland bostadsrättsinnehavarna. (Men vi hyresgäster bor troget kvar, tills livet och krämporna hinner ifatt oss.)

Dött och begravet?

I den tidiga söndagsmorgonen cyklar vi tvärs genom en nästan bilfri stad till Norra begravningsplatsen. Där leder oss en guide från Arbetarrörelsens arkiv mellan gravvårdar med namn på män och kvinnor som grundade fackföreningar och arbetarpartier kring det förra sekelskiftet. De kom från olika förhållanden, någon var ett fattighjon som auktionerades ut av socknen, någon kom från överklassen, men de förenades i en vilja att skapa bättre förhållanden för dem som hade de slitigaste jobben och de sämsta levnadsförhållandena.

På hemvägen passerar vi förbi Norra bantorget för att titta på reliefen av Anna Sterky, dansk skrädderiarbetare som kom till Sverige och blev ledande inom både fackföreningsrörelsens och socialdemokratins kvinnoorganisationer. Bredvid hennes bild står "Kampvilja och osjälviskhet präglade hennes gärningar".

När vi går på färjan för att åka över Hammarbykanalen passerar mig en mobilpratande ung kvinna. Jag hör inte sammanhanget i hennes prat, bara det enstaka ordet "kollektivsamhället".
Av tonfallet förstår jag att det samhället inte är vad hon skulle vilja kämpa för.

Vad skulle de ha tänkt, de som ligger där på den vackra kyrkogården vid Haga norra, om denna unga kvinna och det som händer nu, när mycket raseras av det de byggde upp för de mångas bästa. Jag tror att många av dem skulle känna stor sorg, men några av dem skulle säkert resa sig upp och säga: "Nä, nu jäklar. Nu tar vi upp kampen igen och ser till att värna detta goda som tillhör oss alla!"

Dåliga dagar

Somliga dagar är dåliga dagar. Igår var en sådan dag för då avskaffades allbo-lagen. Jaha, kanske en del säger, so what, den lagen har jag ju inte ens hört talas om. Men det var faktiskt en viktig lag, för den begränsade kommunernas möjligheter att göra sig av med allmännyttan.

Lagen innebar att kommunerna måste ha kvar ett tillräckligt stort bestånd av allmännyttiga fastigheter för att det skulle bli möjligt att ha dem som jämförelseobjekt vid bestämning av hyror i privata hus. Nu har regeln om en viss andel allmännytta tagits bort och det är fritt fram att sälja till andra fastighetsägare, t.ex. bostadsrättsföreningar eller andra privata värdar.

Förutom att detta är illa i största allmänhet vad gäller människors möjlighet till en god bostad till en rimlig kostnad, så kommer utförsäljningarna - om de blir omfattande - att påverka den metod för att fastställa hyror (bruksvärdessystemet) som vi haft under senare år. Exakt hur det påverkas vet vi inte ännu, men att det blir nödvändigt med en översyn av hyressättningsssystemet, det är tyvärr helt klart.