Rätt man på rätt plats

Det finns många åsikter om dem som var på plats vid köpstämman på Kastanjegården förra veckan och om det de gjorde. Vad som verkligen hände där vet jag inte, för jag var en av dem som inte var där. Det borde jag inte heller ha varit, för jag hade ju ingenting med saken att göra.

En som däremot borde ha varit där är förstås bostadsborgarrådet Joakim Larsson. Hade han kommit dit, som borgarrådskollegan Teres Lindberg, hade han fått höra och se hur hans ombildningar ser ut i praktiken. Och då hade han faktiskt för en gångs skull varit på rätt plats i tillvaron.

Not. En av dem som tyckt till i frågan om Kastanjegården är ledarskribenten Claes Arvidsson i SvD.

Quiding slingrar sig

Den som försöker förstå detta med tidsgränserna för köperbjudanden till bostadsrättsföreningar har det inte lätt. Det vet till exempel Elin, som bor i Dalen.

När hon för några dagar sedan pratade med direktören Quiding i Stockholms Stadshus AB förnekade han först att det finns något direktiv till de allmännyttiga bolagen om att de ska vara mer flexibla med slutdatumen. När Elin stod på sig medgav Quiding att det kanske ändå skett en förändring av det ursprungliga budet om tre plus tre månaders betänketid. Det nya direktivet var, enligt Quiding, förorsakat av finanskrisen och handlade om att bostadsrättsföreningarna skulle få förlängd svarstid om de hade svårt att få lån hos bankerna.

Ett visst medgivande alltså från Quiding om att något hänt. Tjänstemännen på Svenska Bostäder är mer rakt på sak när Elin och hennes sambo talar med dem. De hänvisar till att det kommit ett nytt direktiv under hösten om att betänketiden ska kunna justeras och menar att de boende ska räkna med att det är andra spelregler som gäller nu.

Ovissheten förstärks därmed för de drygt 20 000 hyresgäster som bor i de i fastigheter som är intresseanmälda för ombildning men där man antingen inte haft köpstämma ännu eller där men inte fått pris på fastigheten.

Not. Jag har inte hittat det direktiv som tjänstemännen talar om. Kanske finns det i ännu opublicerade protokoll från Stadshus AB och bostadsbolagen. Vi får se. I juniprotokollet från Stadshus AB finns däremot siffror över dagsläget för ombildningar för den som är intresserad.

Sagt är inte sagt

Ibland blir man trött. Som nu den senaste veckan då de mest häpnadsväckande händelser utspelat sig i Dalen. Om dem ska jag inte orda, för det har andra redan gjort, men det finns annat som är värt att berätta om.

Att bostadsrättsföreningarna håller köpstämma på köpstämma tills de får som de vill eller till dess att betänketiden går ut, det har vi sett många sorgliga exempel på vid det här laget. Men att bostadsbolagen på eget bevåg ger ombildarna fler chanser, det har i alla fall inte jag hört talas om tidigare.

Men nu har det hänt, i alla fall på Hornsgatan 29. Där hölls köpstämma den 24 augusti, en dryg vecka innan betänketiden gick ut. Vid stämman blev det ja till ombildning med en rösts övervikt.

Eftersom motståndarna ansåg att saker och ting inte gått rätt till skrev de till Svenska Bostäder och berättade vad som hänt. När tjänstemännen där granskade protokoll och annat som bostadsrättsföreningen gett in kom de fram till att en av fullmakterna inte var korrekt. Denna fullmakt räknades därför bort och därmed fanns inte längre de nödvändiga 67 procenten för ombildning.

Nu borde alltså nej-sägarna kunna andas ut, men icke.

De mer än lovligt tjänstvilliga tjänstemännen tog nämligen ett eget initiativ och skrev så här till de motståndare som klagat:

"Med anledning av omständigheterna i detta specifika fall har vi förlängt erbjudandetiden för bostadsrättsföreningen Rosendal Större 26 till den 28 oktober 2009."

I ett huj hade bostadsrättsföreningens betänketid alltså förlängts från den 2 september till den 28 oktober. Retroaktivt dessutom.

Britt i Västertorp, som talat med Joachim Quiding, folkpartist och direktör i Stockholms Stadshus AB, skriver så här:

"Märkligt hur man kan förlänga och förlänga ombildningsdatumet. Jag som trodde att ett slutdatum var ett slutdatum.

När jag talade med Quiding om förlängning sade han att de kunde man få om del av de sex månaderna inföll under sommaren eller exempelvis en julhelg.

Vad är det som egentligen gäller???"

Ja, det kan man undra. Uppenbarligen inte den gamla principen pacta sunt servanda i alla fall. *)

*) Det latinska uttrycket för att "avtal skall hållas", vilket är en "juridisk princip av grundläggande betydelse" enligt Nationalencyklopedin.

Brev till Barbro Engman

Hej Barbro!

Jag vill tacka dig för ditt svar, även om jag inte kan hålla med om det du skriver.

Du säger att du pratat och pratat mycket om överenskommelsen medan den höll på att bli till. Kanske det. Men inte på något av de rätt många möten som jag själv och annat fotfolk varit på. Jag undrar därför: med vilka har du haft dessa samtal?

Du säger också att ingen har bett dig att tala om överenskommelsen sedan den var klar. Kanske är det så. Men vad hindrar dig från att initiera diskussioner hemma i din egen organisation? Det vill jag gärna veta.

Du talar om två vägar i livet - att hålla fast vid sina ståndpunkter eller att ändra dem. Du valde att ändra dem och det snabbt. Men kanske finns det faktiskt en tredje väg: att analysera motståndaren och förbereda sig för att möta hans manövrer när de faktiskt kommer. Vad tror du om det?

Hälsningar
Inger

PS. Till själva innehållet i överenskommelsen återkommer jag gärna.

Något otalt

Jag har något otalt med Barbro Engman. Inte så att vi har några personliga gäss oplockade, utan det är på det ideologiska och principiella planet som vi inte riktigt har fått till det. Och det trots att Barbro bloggar, twittrar, talar, konfererar, debatterar och formulerar sig hela tiden, och det rätt elegant dessutom.

Problemet för mig är att Barbro aldrig kommer till det som är viktigt: den överenskommelse som hon och SABO gjort om allmännyttan och våra framtida hyror. Inte ett ord har hon sagt sedan april om denna överenskommelse och skänk från ovan till Mats Odell.

Det har man däremot i tidningen Bofast, som ges ut av hennes medöverenskommare SABO. Där finns den debatt och de ifrågasättanden som helt saknas inom hyresgästföreningen. Ett skarpt inlägg har till exempel gjorts av förre SABO-ordföranden Bengt Owe Birgersson, som varnar för riskerna med att sätta hyrorna efter de boendes värderingar. För ett annat inlägg svarar miljöpartisten Anders Erkéus, som menar att det är riskabelt att låta hyrorna styras av hyresgästernas värderingar.

Den som har glömt vad förslaget innebär kan läsa denna artikel från Bofast, där man rakt på sak beskriver alla de gamla hjärtefrågor som Barbro Engman nu slängt på historiens sophög.

Mats Odell är förstås glad över att parterna gjort så mycket jobb åt honom,så att finansdepartementet får det enklare nu när de jobbar fram sin promemoria om allmännyttan. Hans medarbetare vill inte säga så mycket om när förslaget blir klart eller vad det kommer att innehålla. Om HGF-SABO-överenskommelsen säger han i alla fall: "... det är en viktig överenskommelse, så mycket kan jag säga."

Jag bävar för det som komma skall och konsekvenserna av det. Kanske gör Barbro Engman det också, nu när hon haft tid att tänka efter. Kanske tycker hon att förslaget är så tokigt att hon våndas vid tanken på att prata om det. Och då drar hon samma slutsats som Wittgenstein (eller vem det nu var), att om det man inte kan tala, därom måste man tiga.

Är det så, Barbro?

Fallgropar

Att det finns många gropar att falla i för den som ska fatta ekonomiska beslut,om det har jag blivit påmind om flera gånger idag. En doktorand i ämnet berättar i DN om hur vi beter oss i sådana lägen. Inte ovanligt, säger hon, är att vi till exempel

• undviker negativ information


• inte ser till helheten


• inte ser hur sammanhanget påverkar våra beslut.

På ett möte som jag bevistar berättar en frilansjournalist om hur utlämnad bolånekunden egentligen är åt långivaren. Om banken misstänker att pantvärdet - det vill säga värdet på bostadsrätten man lånat för att köpa - kommer att ändras väsentligt har banken rätt att säga upp lånet. Detsamma gäller om banken tror att kunden inte kan betala sin skuld, t.ex. för att personen blivit arbetslös.

Det är, om jag förstår saken rätt, precis vad som hände i USA förra året. Och detsamma som hände här under den ekonomiska krisen på 1990-talet.

Ett antal människor har skulder kvar än idag efter den smällen. Ungefär 200 av dem har, enligt journalisten, försökt få hjälp av Stockholms tingsrätt att ordna upp affärerna med bankerna. Ingen av dem har lyckats.

Var de bor idag framgår inte av historien. I bostadsrätterna som de köpte är det i alla fall inte.

Vilka överväganden som Barbro Engman gjorde när hon sålde Rosenön på ett sådant sätt att personalen fick sluta och hyresgästföreningen kunde smita undan skatt, det vågar jag inte ens gissa. Men det verkar vara flera av dem som doktoranden räknar upp.

Not. Frilansjournalisten heter Hans-Göran Björk. Mer om det han säger finns att läsa här.

Nödrop från Aspudden

På kringelkrokiga vägar har jag nåtts av ett nödrop från Aspudden. Personen som skickat det är helt obekant för mig, men jag förstår att hon (eller han) är hemmahörande på antingen Torsten Alms eller Sigurds Rings gata och att bostadsrättsföreningen heter Kruthuset. Så här står det i mejlet:

"Läget är akut. I några hus har hyresgästerna blivit helt överkörda. Ingen förstår hyr köpet gick igenom. Men ingen har orkar ta tu med det hela eftersom ordföranden i bostadsrättsföreningen heter Anders Carlgren och är chef på Fryshuset. / ... /

Jag har fått höra följande av hyresgästerna: Flera lägenheter har stått tomma och posten hopar sig innan för dörren. Minst en lägenhet tror dom hyrs ut svart. I en lägenhet har kontraktsinnehavaren dött men anhöriga har inte lämnat ifrån sig lägenheter. I ett hus är det många hyresgäster som inte förstår vilka köparna är.

Det är mycket som är konstigt med alltihopa. Men det är ingen som har orkat eller vågat göra ngåot. Det bor många människor där som känner sig väldigt utsatta på många sätt. /.../

Snälla hjälp oss!

Hoppas att denna ombildningshysteri tar slut någon gång."

Så låter detta SOS. Om de faktiska omständigheter som det beskriver vet jag ingenting. Men jag kan se att det är en förtvivlad människa som skrivit mejlet. Och jag vet att hon (eller han) inte är ensam om att känna som hon gör.

För lite marknad?

"Det är för lite betoning på marknad i Sveriges bostadsmarknad" skriver SvD:s ledarsida idag och föreslår ökad skattefrihet i samband med att man hyr ut delar av sin lägenhet.

Fast förslaget verkar inte vara så mycket till för den bostadsbehövande utan för uthyrarna: "Bara genom en extra dörr, eller en extra vägg och en kokvrå kan villaägaren eller bostadsrättsinnehavaren skaffa ett ekonomiskt tillskott som avsevärt förbättrar boendekalkylen", argumenterar SvD.

Åt den som har ska som vanligt varda givet, alltså. Den fattige får nöja sig med en skrubb till hutlöst pris och utan trygghet.

Det är inte för lite marknad som är problemet när det gäller bostäder. Problemet är det motsatta, alldeles för mycket marknad. För det är ju det som det handlar om när ombildningar drivs fram av folk som vill tillgodogöra sig vinster på sitt boende.

Räddat av k-märkning

Jag har tidigare skrivit om det fina höghuset i Björkhagens centrum. Då var jag orolig för att huset skulle ombildas till bostadsrätter. Nu har jag fått veta att hotet är undanröjt. Den här gången var det en k-märkning som räddade hyresgästerna kvar hos Svenska Bostäder. Tack för det, Stadsmuseum!

PS. Den som vill se hur huset ser ut åker förstås lämpligast ut hit och tittar på det. Kan man inte göra det så finns en liten bild här.