Ode till ett kök

Att det även inom heminredningen finns ett starkt modetänkande, det blir man varse när man läser inredningstidningar. Särskilt inne just nu är att bygga om kök, ut med allt det gamla och in med det senaste, det fasade kaklet, de öppna hyllorna och de blanka fläktkåporna.

SvD:s inredningsskribent Milena meddelar nu att hon kommit på att man inte måste göra så, utan att man kan behålla det gamla och bara förändra lite lagom. Jag är helt inne på hennes linje (förutom den rosentapet bakom glas som hon vill sätts upp. Det låter besynnerligt. Man anar påverkan av Ernst eller någon annan pysselgubbe.)

Själv vårdar jag ömt mitt 40-talskök, som jag återställt nästan till ursprungsläget sedan jag flyttade hit för några år sedan. Då var köksgolvet storrutigt grönbrunt och skåpluckorna var smutsgula med stora gröna plastknoppar som låtsades vara av glas. Väggarna hade en annan gul nyans som inte alls stämde med luckorna. Detta var modet på 70-talet när någon, som bodde här då, ställde iordning köket och tyckte att det blev jättefint.

Som tur var hade man låtit alla de ursprungliga inredningsdetaljerna vara kvar: kallskafferiet, de platsbyggda överskåpen, specerilådorna av glas. Så när jag bytt ut golvmattan till en av enfärgad linoleum, fått skåpen målade med vitt, väggen omtapetserad och plastknopparna utbytta mot rostfria beslag, då blev köket åter som det var en gång, bortsett från ny spis och kyl & frys istället för 50-literskylskåpet som fanns från början.

I mina ögon har jag ett underbart kök, kanske lite ont om arbetsytor men med plats för både farmors utdragssoffa och ett stort köksbord, där tio personer kan sitta och dricka glögg eller något annat trevligt. Det enda jag ibland ångrar är att jag tog bort perstorpsskivan och satte dit en träskiva. Perstorpen var ful och sliten, men mycket tåligare än det rena träet.

I samband med stambytet här ville bostadsrättsföreningen riva ut hyresgästernas kök och sätta in nya skåp och bänkar. Man ville göra det fint för hyresgästerna, sades det. Men hyresgästerna var inte tacksamma alls. Det blev ett ramaskri, nästan ingen ville bli av med sitt gamla kök.

Några nappade i alla fall på förslaget. Om de är nöjda vet jag inte, men jag vet att det blev dyrt för dem: först fick de en hyreshöjning för köksrenoveringen med omkring 800 kr per månad, sedan fick de ytterligare en höjning med 4% på hyran för att bruksvärdet ändrats. Fin affär kan man gissa för bostadsrättsföreningen och för andra hyresvärdar som gör likadant.

Att våra kök inte blev tvångsrenoverade berodde nog mest på att bostadsrättsföreningen inte ville dra ut på tiden genom en process i hyresnämnden. Där hade de förmodligen fått rätt att göra det de ville, för nämndens avgöranden har oftare tillgodosett värdarnas intressen än hyresgästernas.

Under den förra regeringen påbörjades en utredning om hur hyresgästernas inflytande skulle kunna stärkas i frågor som rör renoveringar och annat i boendet. Den nuvarande regeringen fann däremot inte detta angeläget, utan de skrotade helt raskt utredningen. Istället tillsatte de den som nu arbetar med att ta fram ett nytt system för hyresssättning, dvs någon form av de marknadshyror som man från borgerligt håll så länge strävat efter. Sorgesamt. Det borde vara allas vår rätt att (inom vissa gränser förstås) få bestämma hur vi vill ha det i våra hem, oavsett om vi är hyresgäster eller bostadsrättsinnehavare.

Källa: SvD Magasinet den 8 december 2007