Älska längre i hyresrätt

Sociologen Nathan Lausters konstaterar i en studie att de som bor i flerfamiljshus separerar i lägre utsträckning än folk som bor i villa. Orsaken kan enligt Lauster vara att villaområden verkar isolerande, vilket verkar negativt på viljan att leva samman. Flerfamiljshus närmar däremot människor till varandra och det är positivt för parets utveckling. Även ekonomin har betydelse för parets förutsättningar för att hålla samman. Par med god ekonomi har större chanser att hålla ihop än de som har det ekonomiskt trassligt.

Eftersom den som bor i hyreslägenhet både har folk omkring sig och slipper oroa sig för räntehöjningar och kostsamma badrumsrenoveringar måste man kunna dra slutsatsen att hyresboendet främjar ett långt och gott kärleksliv. Det ultimata argumentet för hyresrätten är alltså funnet. Härligt!

Anmärkningar i kanten

Ombildarna i kvarteret Linjalen på Åsögatan har fått tuffa motståndare i Nätverket Rädda Linjalen. Nätverket har inte bara fått till en livlig debatt bland de berörda hyresgästerna, det har också fått lyckats sprida sina tankar till många andra, bland annat genom sin blogg och genom en förnämlig tidning.

Det är jättebra att några äntligen lyckas ge offentlighet åt vad som sker när ombildningsgalenskapen rasar. Men nog är det lite typiskt att det som krävts för att nå dithän är att ett antal kultur- och mediamänniskor i innerstaden gått samman och utnyttjat sina talanger och kontakter. De ensamma damer från Dalen som jag träffade häromkvällen hade också behövt det stödet och den styrkan som Rädda Linjalen har. Men damerna där får själva föra sin talan och dela ut sina flygblad.

Även i tidningen etc. har kampen om Linjalen uppmärksammats med en stor artikel. Dessvärre finns där några felaktigheter, som jag nog tycker att journalisten borde ha kommenterat.

Den första står Nätverkets talesman Johan Johansson för när han säger att "en glömd soppåse kan räcka för att bli utkörd" från sin hyresrätt hos bostadsrättsföreningen. Men, Johan, så funkar det inte! Man blir inte vräkt för en soppåses skull. Och skulle bostadsrättsföreningen försöka kasta ut en, så kan man vända sig till hyresnämnden för att få sin sak prövad. Och då ska det faktiskt mycket till innan man faktiskt förlorar sitt kontrakt. Nästan alltid får man också först chans att rätta sig.

Det andra felet står bostadsrättsföreningen för, när de säger att de har "lovat att inte höja hyrorna mer än allmännyttan". Taleskvinnan Eva Fee tillägger att "vi kanske till och med kan hålla hyrorna ännu lägre eftersom vi inte har något vinstintresse". Men snälla, så länge bruksvärdessystemet råder så sätts hyrorna i privata fastigheter efter allmännyttan, inte efter den privata fastighetsägarens ekonomi. Bostadsrättsföreningen har alltså rätt att yrka på hyror som följer allmännyttans och det är väl inte särskilt sannolikt att de skulle avstå från den möjligheten? Att antyda det är sannerligen att försöka luras.

Men bortsett från dessa anmärkningar i kanten: Allt stöd till Rädda Linjalen inför köpstämman där nästa vecka!

Maria har tröttnat

Maria Küchens nya bok Gamarna utspelar sig i ett Stockholm som är en "oåterkalleligen kyligare och hårdare stad, en omvandlad stad", en stad som styrs av trettiotvååriga moderata borgarråd och som inte tänker vara en stad för losers. Boken är en thriller om vad som skulle kunna hända när bostadsrättare tappar koncepterna helt. Kanske kommer boken inte att återfinnas i några litteraturhistorier, men som vittnesbörd att roas och förskräckas av duger den väl. Läs den!

I Folket i Bild Kulturfront 1/2009 ägnar sig Maria Küchen också åt bostadsfrågor. I en artikel om den nyliberala drömmen om friheten beskriver hon hur medelklassen får massivt statsstöd för att orka med räntorna på bolånen, medan

"vi i hyresrätt förväntas acceptera något som tidigare kallades 'marknadshyror'men nu eufemistiskt har döpts om till 'efterfrågehyror'. I praktiken innebär det att fastighetsägare ska få full frihet att ta ut ockerhyra. Vill de inte göra det ska staten kunna tvinga dem. Normala grundläggande köp- och sälj-principer - man kan vinna marknadsandelar, goodwill och bra kundrelationer genom att erbjuda sin vara till ett rimligt pris - ska inte gälla svenska hyresvärdar. Svenska hyresvärdar ska /.../ lagstiftningsvägen åläggas höja hyrorna med 5-7 procent årligen tills folk kroknar och flyttar, oklart vart."

Maria själv har redan tröttnat och gett sig iväg. När ombildning kom på tal där hon bodde här i Stockholm bytte hon till sig en lägenhet hos det kommunala bostadsbolaget i Lund. Jag kan förstå hennes känsla, men att flytta verkar rätt drastiskt. Det är bättre att stanna och ta fajten.

Läs mer om Maria Küchen här. Och här finns en fin recension av boken.

Nu drar dom

I februari tillträdde bostadsrättsföreningen Virvelvinden som ägare till fyra fina punkthus på Simrishamnsvägen i Björkhagen. Idag är det visning på en lägenhet där, nästa söndag på ytterligare en. Ingen av dessa två nyblivna bostadsrättsinnehavare har alltså haft för avsikt att bo i den ombildade fastigheten. Ja, en av dem har redan hunnit dra vidare för hans lägenhet är helt tom på möbler.

Så ser verkligheten ut bakom ombildningarna. Inget ansvar och ingen långsiktighet, bara ren spekulation.

Upp till kamp!

Att vara valberedning i en organisation med drygt 21 000 medlemmar borde vara en tacksam uppgift, särskilt som alla är bosatta inom ett tämligen begränsat geografiskt område. Men det är faktiskt inte så lätt. För när det kommer till kritan, det vill säga till att vilja åta sig uppdrag, då finns inte så många villiga. Folk anser síg inte ha tid, inte ork, inte kunskap och därför säger de nej till att kandidera. Trots mycket jobb från valberedningens sida förblev några poster obesatta även när årsmötet var över.

Detta ger anledning till oro.

Folkrörelserna uppstod en gång därför att folk hade mål som överheten inte ville godkänna. Människor organiserade sig då för att förverkliga sina mål. Man kunde ha olika uppfattning om hur målen skulle uppnås, men man var ense om vikten av att gå samman. Med demokratiska diskussioner, tålamod och engagemang drev man så sina frågor framåt. På detta sätt har det svenska välfärdsamhället kommit till.

Mycket av det som de flesta av oss uppfattar som kännetecknen på ett gott samhälle är idag på väg att raseras. Om denna utarmning ska kunna motarbetas måste vi bjuda motstånd. Och då räcker det inte att sitta hemma och svära, det räcker inte att prata med jobbarkompisarna, det räcker inte ens att blogga!

Nej, vi måste ge avkall på vår egen bekvämlighet, vi måste sluta tro att någon annan ska göra det, vi måste ta del. Det vill säga: vi måste göra det själva och vi måste göra det tillsammans.

Kanske kan vi nå våra mål genom de gamla folkrörelserna, kanske måste vi skapa nya. Men göra något - det måste vi alltid. Annars gör någon annan något - och då är det inte säkert att resultatet blir som vi själva ville.

Det sociala ansvaret

Hemkommen igen från Malmö summerar jag läget där: vintergäcken blommar för fullt, människor som är beroende av socialbidrag kan få förstahandskontrakt på bostäder och den stora privata fastighetsägaren samarbetar med kommunen om lägenheter till misshandlade kvinnor.

Så kan det alltså vara i en annan och bättre värld.

Privatvärdarna i Stockholm försöker idag i SvD bevisa att även de tar ett socialt ansvar. Fan trot. Nästan alla de förturs-, försöks- och träningslägenheter som jag hört talas om under åren har varit hos de kommunala bolagen, medan privatvärdarna stått för en mycket liten del av de lägenheter som upplåtits till de mest behövande. Vill privatvärdarna nu skärpa sig så är det inte annat än mycket välkommet.

Alla sorters hyresvärdar har anledning att ändra sig när det gäller inkomstkraven på dem som ska få hyra. Om inte socialbidragstagare och andra fattiglappar accepteras som förstahandshyresgäster är de hänvisade till att bo dyrt och otryggt i andrahandsbostäder. Och det gagnar inte hälsan och utvecklingen hos vare sig deras barn eller dem själva.

Freivaldsaffären

Läser Eva Franchells bok Väninnan och slungas tillbaka inte bara till det outhärdligt sorgliga mordet på Anna Lindh utan också till många andra händelser under åren 1994-2003. Mycket gör mig förstämd, annat får mig förbannad när jag påminns om det. Till den senare kategorin hör Laila Freivalds och hennes lägenhetsaffär.

För den som glömt var Freivalds socialdemokratisk justitieminister år 2000 då de borgerliga partierna gjorde det fritt att ombilda allmänytta till bostadsrätt. Hennes parti var emot detta, men inte Freivalds. Hon och hennes familj bodde i en stor lägenhet på Kungsholmen, sex trappor upp med två balkonger och utsikt över hela stan. Hyresvärd var Svenska Bostäder. När grannarna ville ombilda hakade familjen på.

Tvungen så småningom att förklara sig för en ilsken socialdemokrati och en upphetsad press lät fru Freivalds meddela:

"Eftrsom en stor majoritet av hyresgästerna tyvärr var för en ombildning såg vi oss tvungna att köpa vår lägenhet, trots att det innebär nästan fördubblad boendekostnad. Dessutom känns det inte bra att vara hyresgäst till sina grannar."

Tänk, så rädd för sina grannar var alltså denna välutbildade och i alla avseenden välbeställda kvinna att hon kände sig tvungen att köpa. Medan vi här, vanliga vardagliga fruntimmer de flesta av oss, valde att inte köpa fast de andra ville. Och dessutom har vi fortsatt att bo här i över åtta år nu, med grannarna som ägare av fastigheten. Vilka stålkvinnor måste inte vi då vara!

För inte kunde det väl vara så simpelt att Freivalds bara var ute efter pengarna?

Priset för att bo

På gränsen mellan Björkhagen och Hammarbyhöjden bygger Svenska Bostäder nytt. Husen ser trevliga ut och läget är bra, så de blivande hyresgästerna är bara att lyckönska. Om det inte vore för det där med hyran.

Några av de nya lägenheterna är precis lika stora som min, 53 kvadratmeter. För denna yta får man i det nya huset betala 7389 kr per månad. Själv betalar jag 4512 kr för i stort sett samma sak (fast min lägenhet är märkligt nog betydligt bättre planerad än den nyritade).

I fastigheten här finns 63 likadana lägenheter som min. Några av dem är fortfarande hyresrätter med hyror ungefär som min, resten är bostadsrätter. Vad mina grannar bostadsrättsinnehavarna betalar beror på när de köpte och vilka räntor som de har på sina lån. Den som köpte från början har idag en boendekostnad på mellan 4277 och 4921 kr per månad, den som köpte för ett år sedan när priserna var som högst kan få betala från 7251 kr till 10023 kr per månad, den som köper till dagens lägstapris får slanta upp som minst 6184 kr varje månad.

Som var och en kan se har alltså ett icke föraktligt antal finfina och billiga hyresrätter dragits bort från hyresmarknaden och ersatts av bostadsrätter och nybyggda hyresrätter som nästan utan undantag är dyrare och i vissa fall väldigt mycket dyrare än vad min lägenhet är.

Förklara vitsen med det, den som kan.

PS. Uträkningarna har jag gjort med hjälp av Hemnet och SBAB. Den lägsta räntekostnaden är då 2,35% och den högsta 4,99%. Kostnaderna är med den amortering som SBAB föreslår och efter skatteavdrag för räntorna.

Våren!

Häromdagen: hackspetten har kommit ut från skogen och rekar här inför sitt årliga skorstenstrumsolo på huset mittemot. Idag: den första snödroppen vid husknuten.

Den segregerade staden

Den som är intresserad av klasskillnader kan roa sig med att läsa stadens lokaltidningar. Där speglas rätt väl hur folk har det - eller antas ha det - i sina bostadsområden. Så har t.ex. senaste numret av Mitt i Södermalm en artikel om hur innerstadsföräldrar köper bostadsrätter åt sina barn i innerstan istället för att ungarna själva skaffar sig en lägenhet i förorten. Föräldrarna vill nämligen inte att deras barn ska bo "var som helst" - fast avkomlingarna själva hellre bor utanför stan och står på egna ben.

Trots att många artiklar är gemensamma för lokaltidningarna så har jag inte sett just den här artikeln i min variant av tidningen. Kanske förstår redaktörerna att folk här inte tillhör dem som köper lägenheter åt sina barn. Eller också fattar de att vi skulle bli rätt förbannande på att betraktas som några som bor-var-som-helst.