Andra sidan OS

Före OS visste jag ingenting om Vancouver. Nu har jag lärt mig att staden har lyckats bevara en levande stadskärna med mer bostäder än kontor, att stadsplaneringen inriktar sig på en ekologiskt hållbar utveckling av staden och att naturen runt om staden är fantastiskt vacker. Inte överraskande visar sig invånarna trivas bra och staden har fått internationell uppmärksamhet för sin goda livsmiljö.

Men så enkelt är det förstås inte att alla har det bra ens här. I stadsdelen Downtown Eastside har 70% procent av invånarna mycket låga inkomster och många är hemlösa. Andelen hiv-positiva är 30%, samma andel som i Botswana.

De här människorna har inte fått synas inne i stan under de olympiska spelen, utan polisen har genom en särskild skyddslag haft rätt att tvinga hemlösa att ta in på tillfälliga härbärgen utanför centrum. De som brukar sälja grejor eller spela musik på gatorna har avkrävts särskilda tillstånd för att få fortsätta med det. Den som inte kunnat betala har fått böter.

Satsningen på OS har följaktligen fått kritik från frivilligorganisationer i staden, bland annat i form av de "Poverty Olympics" som ordnats flera år i rad. I dessa fattigspel har man kunnat tävla i höjdhopp över existensminumum, curling om löften om nya lägenheter och köpskytte.

Och visst behöver de styrande påminnas om vad de åtagit sig när det gäller bostäder. Av de fjorton utlovade bostadsprojekten för hemlösa har bara fyra genomförts. Däremot har staden byggt bostäder och arenor för OS-folket.

Fastighetsägarna i staden har också välkomnat OS som gett dem tillfälle att hitta köpare till nya dyra bostäder.

En representant för frivilligorganisationerna menar att OS förvärrar de redan massiva klyftorna mellan rika och fattiga i staden. Det verkar hon ha rätt i. För inte kan det väl vara sig att man tänkt sig att de hemlösa ska få flytta in i OS-byn nu när hela spektaklet är över?

Källor: Wikipedia samt Kyrkan tidning 25 februari 2010