Folkhemsbarn

Min fars skolgång tog slut efter den sexåriga folkskolan. Min son har en mastersexamen från Harvard. Hur gick det till, vad hände från 1920-tal till 1970-tal, hur såg vägen ut från den norrländska småstaden till Boston?

Frågade man sonen själv skulle han nog svara: viss begåvning, mycket vilja, massor med hårt arbete. Kanske skulle han tillmäta de hembakade kanelbullarna viss betydelse, men i stort sett bleve nog hans slutsats att det som gäller är att kan han så kan andra, det gäller bara att skärpa sig.

Mitt svar skulle bli: Visst är det bra med begåvning, vilja och hårt arbete. Men jag är inte säker på att det räckt ända till den amerikanska östkusten om det inte också funnits gratis mödravårdscentral, barnavårdscentral och folktandvård. För att inte tala om daghem, grundskola, gymnasium och universitet. Och dessutom föräldrapenning, barnbidrag, bostadsbidrag, bidragsförskott och så studielån. Sist och slutligen, kära son, innan du flyttade dit alldeles för långt bort, hann du även dra nytta av en bostad i allmännyttan förmedlad av den kommunala bostadsförmedlingen.

Kort sagt: vore det inte för den allmänna välfärden, då är jag inte säker på att sonen hade kunnat ta klivet över Atlanten och få det så bra som han har det.

Eftersom jag unnar både sonen ifråga och hans bror (och alla andra barn i nuvarande och efterkommande led) allt gott så tycker jag att vi måste göra allt vi kan för att rädda denna allmänna välfärd och det folkhem som nu är under kraftigt angrepp. Vad som händer skildras mycket bra av Dan Josefsson i DN idag. Läs!