Tiderna förändras och bostadsområdena med dem

Den rara grannfamiljen ska flytta. De klarar inte längre att bo med tre små barn i en tvåa tre trappor upp utan hiss. Jag förstår dem.

De ska flytta till Bredäng.

Med tydliga minne av Bredäng när det var nybyggt på 1960-talet bleknar jag. Hur kan en ung familj välja att flytta dit? Obegripligt.

Kanske är det på grund av boendekostnaderna? En fyrarummare i Bredäng kan man ju få till samma pris som en tvårummare här. Och det är nog inte fel för en ung familj med konstnärliga yrken och knapp ekonomi.

Och visst är det ett argument för dem, men det handlar inte bara om pengarna, visar det sig, utan de tycker faktiskt att Bredäng är fint. Och de har massor med kompisar där och i områdena runt omkring.

När jag tänker efter minns jag att närstående unge fotografen G pratat om att bo i Sätra. Det är så snyggt där, tycker han.

Och vilket område i stan tycker inte Lars Ohly är fint om inte just Bredäng, i alla fall enligt en intervju häromdagen.

Av detta tror jag man kan dra slutsatsen att den process inletts som kommer att leda till en gentrifiering även av miljonprogramsområdena i sydväst: först kommer konstnärerna och den övriga bildade medelklassen, sedan kommer höginkomsttagarna och till slut har området sociala status höjts så att det blivit för dyrt för dem som bodde där från början att bo kvar. Precis det har hänt på Söder. Och i Brooklyn, där G bodde, till dess att finanskrisen tömde lägenheterna på Manhattan och åter gjorde det möjligt för andra än dem med mycket pengar att bo där.