Vad vi behöver - och inte

Istället för bostäder får vi hotellrum. De senaste åren har antalet hotellrum ökat med 50% i Stockholm.

Istället för lokaler för små och nystartade företag med andra behov än kontor får vi mycket stora tillskott av kontorsytor i city, trots att det redan idag finns ett överskott av kontor i Stockholm.

Istället för hallar för ungdomsidrotten får vi arenor som inga Stockholmslag kommer att fylla.

Istället för vårdplatser får vi ett gigantiskt forskningssjukhus som trots sin storlek innebär ett minskat antal vårdplatser.

Istället för en utbyggd kollektivtrafik har vi fått en museispårväg mellan Östermalm och NK.

På detta utmärkta sätt sammanfattar SvD:s arkitekturkritiker Ola Andersson läget vad gäller byggandet i staden idag.

Den som vill fördjupa sig i hur det är med byggandet av det som vi mest av allt behöver - de nya bostäderna - kan läsa USK:s rapport om vad som byggts under 2010.

Av rapporten framgår att totalt 3 525 lägenheter blev färdigbyggda, varav 65% bostadsrätter och 35% hyresrätter. I innerstan var 68% av de nya lägenheterna bostadsrätter och 5% allmännyttiga hyresrätter. Resten är privata hyresrätter.

Byggstart skedde för 4 802 lägenheter, av vilka 60% ska bli bostadsrätter och 40% hyresrätter. I innerstan är fördelningen 71% bostadsrätter och 10% allmännyttiga hyresrätter.

Det är svårt att tolka dessa siffror på annat sätt än att den borgerliga majoriteten styr bostadsbyggandet så att innerstaden behåller den starka dominans för bostadsrätter som uppstått genom ombildningarna. Stockholms bostadspolitik är idag en politik för en segregerad stad.

Rätten till en bostad

Att det är svårt att få bostad i Stockholm vet väl vid det här laget varenda människa. För somliga är det ännu svårare än för andra. De som varken har pengar, kontakter eller kötid hos bostadsförmedlingen och som därtill kanske varit på kant med livet och skaffat sig skulder eller andra problem, de har verkligen inte mycket att hoppas på i kampen om bostäderna i denna stad. En litet ljus i mörkret finns dock även för dem i form av Stiftelsen Hotellhem.

Stiftelsen har till uppdrag av kommunfullmäktige att "tillhandahålla genomgångsbostäder till bostadslösa inom Stockholms Stad som av sociala och/eller ekonomiska skäl för tillfället inte kan få en egen lägenhet på den ordinarie bostadsmarknaden". Bostäder finns inte bara för de kantstötta utan även för flyktingfamiljer, bostadslösa ungdomar och andra som har svårt att ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden.

Ett av hotellhemmen finns i Västertorp och har väl inte gjort ens en fluga förnär under de tjugo år som det existerat. Men nu har det tagit hus i helsike i denna fridfulla förort. Orsaken är att Stiftelsen vill riva den befintliga byggnaden, som har ett åttiotal lägenheter för personer över 25 år, och ersätta den med flera nya kåkar som ska inrymma ytterligare 200 personer, både ensamstående vuxna, ungdomar och familjer.

Planerna har fått vissa Västertorpsbor att tappa besinningen helt. När planen var på samråd nyligen tapetserades hela området med affischer om hur förfärligt allt skulle bli med alla dessa konstiga människor. Och när stadsdelsnämnden inbjöd till möte kom det folk som beskärmade sig över att värdet på deras bostadsrätter skulle sjunka om bygget blev av!

Tack och lov finns det motkrafter mot denna människofientlighet och girighet. I senaste numret av lokaltidningen Mitt i Söderort välkomnas det nya hotellhemmet och dess invånare av en insändarskribent som påpekar att "Den här formen av bostäder är viktiga och det behövs mer av den sorten. Samhället har ett behov av det och det ska självfallet tillgodoses, inte motarbetas."

Det är förstås precis så det är. Rätt till en bostad har alla, inte bara de som kan och vill köpa en bostadsrätt.

Struntprat och lockrop

Att mäklare har ett alldeles eget sätt att uttrycka sig har uppmärksammats i en populär krogshow som går just nu. Hur det kan låta kan man ta del av i ett aktuellt prospekt från en av våra lokala mäklare. Den alldeles vanliga tvårummare på 53 kvm som de har i uppdrag att sälja beskrivs med att den har "ett fantastiskt läge, charmig orginalinredning, ljusa och trivsamma färgnyanser och är trivsam, rymlig och välkomnande, luftig och härlig" etc etc i olika kombinationer och varianter.

Så långt är det någorlunda sant, om än överdrivet och klyschigt. Men sedan börjar skribenten slira på tangenterna riktigt ordentligt. När bostadsrättsföreningen ska beskrivas anges felaktiga årtal för sådant som gjorts och osanna påståenden görs om vad som planeras. Den igenvuxna och vanskötta bakgården blir först en "lugn skog", sedan en "fin och lummig innergård" med "ett stort antal blommande fruktträd som är mycket populära för Nackareservatets breda fågelflora."

Med att man kanske aldrig sett några förvuxna vildplommonträd kan jag ha viss fördragsamhet, men när man hänför fåglar till floran istället för till faunan, då haltar det väl mycket i kunskaperna.

I det avslutande avsnittet, vill författaren ge en uppfattning om vilka det är som bor här omkring. Innan man går in på de lösryckta och ointressanta uppgifterna säger man att "de egenskaper och intressen som vi samlat nedan beskriver utmärkande livsstilar över en stereotypisk person i detta området. Stereotypen behöver inte passa in på majoriteten, men de är en mer vanligt förekommande livsstill i detta område än i övriga Sverige generellt. Avvikelser kan självklart förekomma."

Någon som begrep något? Nä, inte jag heller. Men jag är kanske inte tillräckligt stereotypisk eller fågelfloristisk.

Det är alltså till folk som producerar en sån här rappakalja som människor sätter sin lit när de ska göra vad som sannolikt är deras livs största affär. Och har köparna inte blivit lurade av flosklerna och de tomma orden i mäklarannonser och på visningar så blir de det när det gäller priset på lägenheten.

För den lägenhet som visades idag är priset angivet till "1 395 000 kr /bud", vilket säkert verkade lockande på många av de unga par som kom för att titta. Och lockpris är just vad det är för den likadana lägenhet i samma port som såldes alldeles nyss port gick för hiskeliga 2 120 000 kr. Och inte på flera år har man kunnat få en tvårummare för under 1, 8 miljoner kr.

Det kan inte kallas för annat än ohederligt och oanständigt att gå ut med så låga (!) priser när man vet att den verkliga kostnaden för ett köp blir så mycket högre.

Att mäklarbranschen har börjat diskutera prissättningen är alltså väldigt mycket på tiden. Vill den fortsätta försöken att bli mer trovärdig kan man kanske även ge mäklarna lite baskunskaper i svenska språket och i vikten av att hålla sig till sanningen. Lite grundläggande biologi verkar somliga också behöva.

Sådana här saker behöver man inte bli utsatt för som hyresgäst. Ytterligare en fördel med den boendeformen, alltså.

PS. Priset blev även denna gång 2,1 miljoner kr, en ökning med 50%. Jag hoppas att den som "vann" (som det så absurt kallas)budgivningen verkligen har råd med detta och inte lät sig förledas till något som han eller hon inte kommer att klara av.

Hycklaren Nordin

"Det här är förstås inte bra. Vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad." Så säger finansborgarrådet Sten Nordin idag i DN:s artikel om den segregerade stad som vi fått de senaste åren.

Sicken hycklare. Att utförsäljningen av allmännyttan skulle leda just till detta har stått klart för de flesta väldigt länge. Och kan en amatör som jag räkna ut att det skulle bli så är det självklart att Nordin också både kunnat göra och gjort det. Utförsäljnings- och ombildningspolitiken har varit ett medvetet val från de borgerliga partiernas sida i syfte att gynna de egna nuvarande och blivande väljarna. Försök inte inbilla oss något annat.

En som företräder helt andra ideal kunde man höra härom morgonen i radion. Det var Vibeke Olsson som talade så klokt. Lyssna på henne.

Om affärsmässighet och annat

Lyssnade med ett öra på dagens bostadsdebatt i riksdagen medan jag satt på jobbet och skrev om någonting helt annat. Kanske gjorde det att jag inte hörde riktigt vad som sades, men av det jag uppfattade handlade i stort sett allt om lån och skulder och ingenting om de ombildningar som gör att folk blir tvungna att skaffa sig lån för att få en bostad. Ingenting hörde jag heller om den massor med billiga hyresrätter som behöver byggas så fort det bara går.

I Stockholmstidningen läser jag att Stockholmshem just nu har 35 lägenheter som står outhyrda i fastigheter där det pågår en ombildningsprocess. Också hos Svenska Bostäder finns tomma lägenheter, om än inte lika många, medan Familjebostäder hyr ut även medan man väntar på svar på om det ska bli ombildning eller ej.

En företrädare för Stockholmshem hänvisar till att allmännyttan ska bedrivas affärsmässigt och säger: "Vi ska så långt möjligt efterlikna den privata sidan. Då gör vi som de gör. De hyr inte heller ut lägenheterna."

Att hålla lägenheterna tomma på detta sätt kan ge stora vinster åt både fastighetsägaren som säljer och bostadsrättsföreningen som köper. Fastighetsägaren kan höja priset för fastigheten med hänvisning till de tomma lägenheterna, bostadsrättsföreningen får visserligen betala mer för fastigheten men kan snabbt sälja de tomma lägenheterna till marknadspris, som ju alltid är mycket högre än det pris som betalas vid en ombildning.

Vinna-vinna-läge för både fastighetsägare och bostadsrättsförening, men stor förlust för bostadssökande, alltså.

Även tidningen Dagens Samhälle skriver om allmännyttan och affärsmässigheten. Där uttalar sig Per Blomstrand, vice vd för Stockholms Stadshus AB, ägare till Stockholmshem, Svenska Bostäder och Familjebostäder. Blomstrand säger: "Vi har gjort benchmarking mot privata marknaden och konstaterar att vi behöver skruva upp avkastningskraven."

Vinstkraven har legat på cirka 700 miljoner kronor för de tre bolagen tillsammans. Resultaten har däremot på senare år varit långt bättre tack vare reavinster på bostadsförsäljningar, men själva rörelsen har i grunden motsvarat avkastningskraven.

Blomstrand fortsätter: "Nu siktar vi på skärpt resultatutveckling den närmaste treårsperioden. Vi behöver upp mot 1 miljard ungefär."

Sist och slutligen ett exempel på hur det kan blir när det blir som sämst: Boultbee har - trots dramatiska hyreshöjningar och bristande underhåll i sina affärscentrum - svårt att få ihop det. Före jul övervägade bolaget att sätta alla sina gallerior i konkurs eftersom aktiekapitalet var förbrukat hos flera av dem. Nu söker man nya finansiärer för att kunna återställa aktiekapitalet. Lyckas man inte med det kan verksamheten hotas.

Så var det alltså med det bolag som den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus valde att sälja alla sina centrumanläggningar till.

Kommentaren från Hyresgästföreningens ordförande i Stockholm till Per Blomstrand är: "Bolagen är redan affärsmässiga. En orostanke är att de ... av någon outgrundlig anledning sätter sig över lagen och blir än mer affärsmässiga."

Men snälla nån. Är det inte just den nya lagen som säger att bolagen ska vara affärsmässiga? Hur kan man då vänta sig att de ska vara någonting annat än affärsmässiga eller att de ska vara det mer eller mindre? Och hur kan man vänta sig att affärsmässiga bolag ska drivas med sikte på annat än vinst? Det kan man faktiskt inte göra, i alla fall inte om man godtar att affärsmässig är en synonym för "kommersiell, vinstinriktad, inriktad på vinst". Och hur kan man tro annat än att denna vinst ska vara så maximal som möjligt och ge så stor utdelning som möjligt åt ägarna, som ju i detta fall dessutom representeras av de borgerliga politikerna i Stadshuset? Det verkar ju alla fall företrädarna för Stockholmshem och Stadshus AB att ha för ögonen. Man får hoppas att de inte tar efter Boultbee och tar affärsmässigheten till de höjder där allt rasar samman.

Källor: Papperstidningarna Stockholmstidningen den 17 januari 2011 och Dagens Samhälle 2/2011 samt dn.se.

Vad var det som hände?

I slasket i helgen for vi till Hökarängen för att titta på utställningen Hem ljuva hem, som vi hört gott om. De intryck som bestod när vi kom hem kom dock inte så mycket från det vi åkt för att se utan av det som vi såg utav bara farten - själva Hökarängen och de som bor där.

Hökarängen och Björkhagen byggdes vid samma tid (sent 1940-tal), husen ritades till stor del av samma arkitekter (t.ex. Georg Varhelyi), byggdes av samma byggherrar (t.ex. Stockholmshem) och innehöll samma slags lägenheter (mest en- och tvårummare). I rimlighetens namn bör det därför ha varit samma slags människor som flyttade in i de nya lägenheterna i de nya områdena.

När det gäller bebyggelsen har inte så förfärligt mycket hänt sedan husens tillkomst, utan de flesta kåkarna står kvar och ser fortsatt trevliga ut. Men deras invånare har genomgått en stor förändring och det var den som vi reagerade på när vi halkade fram mellan tunnelbanan och Konsthall C. Folket i Hökarängen såg helt enkelt tröttare och mer slitna ut än dem vi brukar möta här hemma.

En koll i statistiken bekräftar det vi såg. Invånarna i Hökarängen har verkligen skäl till att gå med tyngre steg än Björkhagsborna, för de är både fattigare och sjukare än vad vi är här. I Hökarängen har man nämligen

* sämre utbildning (34% med eftergymnasial utbildning mot 61% i Björkhagen)
* färre förvärvsarbetande (69% mot 83% i Björkhagen)
* fler arbetslösa ( 5,3% mot 3,7% här)
* fler som är sjuka (ohälsotal 39 dagar per person mot 22 i Björkhagen).

och (följaktligen)

* lägre inkomster (medelinkomst 211 000 kr/år mot 269 500 kr i Björkhagen).

När det gäller ålder på befolkningen och fördelning på olika familjekonstellationer ser befolkningen ganska likartad ut, men andelen invånare med utländsk bakgrund är dubbelt så hög i Hökarängen som i Björkhagen (34 respektive 17%).

I Hökarängen är ungefär 90% av lägenheterna hyresrätter, till största delen i allmännyttan, och bara 10% bostadsrätter. Under de senaste tjugo åren har andelen allmännyttiga hyresrätter minskat marginellt och andelen bostadsrätter bara ökat med två procentenheter.

I Björkhagen har andelen allmännytta minskar med 15 procentenheter under samma period och andelen privata hyresrätter med lika mycket, medan andelen bostadsrätter fördubblats, från 30 till nästan 60%.

Hur det blivit så här vet jag inte, men vid något tillfälle påbörjades en process som slutat i något som som måste kallas segregation: här i Björkhagen bor nu en vit välutbildad välmående medelklass och i Hökarängen en befolkning där många har det ganska tungt.

Fast finare hus har de i Hökarängen och ett välbevarat centrum från tidigt 1950-tal. Åk dit och titta! Ta en sväng till konsthallen också förresten, men gör det senast den 6 mars för sedan stängs just den här utställningen.

Källor: http://www.usk.stockholm.se samt boken Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag)