Städdag

Härvarande bostadsrättsförening har avhållit städdag. Som blomstervän ansågs jag lämpad att ansvara för städningen av trädgården. I den positionen fick jag förstås en rätt bra överblick över hur det hela fungerade. Sammantaget, kan jag säga, gick allt bra, det gjordes som skulle göras och det blev riktigt fint på gårdarna och i rabatterna. Dock:

Av ca 150 bostadsrättslägenheter var ungefär 30-35 representerade.Av dem som kom gick några direkt till den plantering som de anser vara sin egen och så pulade de på där utan hänsyn till vad som var anbefallt som nödvändigt att göra. När det blev fika kom några ut och tog sig en korv fast de inte varit med och jobbat och inte var det sedan heller.

Inget vidare bra bevis för ivrarnas påståenden om att bostadsrätten är en boendeform för folk som vill ha gemenskap med sina grannar och för dem som vill vara med och påverka sin boendemiljö.

Makten över stadsplaneringen

Alla var där, politiker, arkitekter, konstnärer, journalister, Skönhetsrådet, Östermalmsdamer och vanliga något äldre par från föorten, som vi. Det vi kommit för var att höra vem som har makten över stadsplaneringen i Stockholm. I panelen fanns bland andra journalisten Björn Elmbrant, som sade en massa bra saker, som att

-Marknaden och politikerna har bytt plats, nu är det marknaden som styr. Det triviala monumentaliseras istället för att man gör något åt bristen på bostäder, segregationen och behovetav gröna bostadsområden. Politiken måste återta sin plats och vi måste utgå från behoven, inte från arkitekterna och exploatörerna.

Andra lyfte fram att den demokratiska processen håller på att urholkas i stadsplaneringen. Allt ska gå så fort att ingen hinner fatta något eller protestera. Någon påtalade att lagen om offentlig upphandling (LOU) styr vilka arkitektbyråer etc som upphandlas. En annan påminde om vilken underlig ordning som råder när det gäller markanvisningar, som vem som helst kan begära att få hos exploateringskontoret. Ytterligare någon påpekade att en hel del av den mark som det ska byggas på i staden tillhör statliga bolaget Jernhusen. Det agerar helt kommersiellt och vill ha bra betalt, vilket gör att exploateringsgraden måste bli hög på för att det som byggs ska bli lönsamt. Exempel på det är förfärliga Stockholm Waterfront som gjorts ännu högre än det var tänkt från början för att lönsamheten ska bli tillräckligt stor för byggherren.

Det som inte sades var att detta är en medveten politik från den borgerliga alliansen. Det är den som beslutat att planprocesserna ska snabbas på och det är den som anser att nödvändiga byggen ska finansiera sig själva istället för av oss alla. Alliansens stadsbyggnadspolitik går ut på att den inte ska kosta staden något för det överordnade målet för allt är att hålla skatterna nere. Alliansen kan inte tänka sig att stockholmarna vill betala för att få leva i en vacker och levande stad, där de viktigaste inslagen inte är fler gallerior eller "fler uttryck", som den närvarande centerpartisten ville ha.

Vill vi förändra denna ordning är det alltså inte bara politiken vilken som helst som måste återta sin plats, utan en politik som ser till det gemensamma och långsiktigt bästa.

PS. En av dem som var där var Lars Epstein. Läs hans referat från mötet här.

Lock och pock

Statliga bostadsbanken SBAB är så ivrig att låna ut pengar att man blandar ihop begreppen. I ett prospekt som Ronny fått propagerar man för "lån till dig som köper din hyresrätt".

Såvitt jag vet är det förbjudet att ta betalt för hyresrätter. Sånt kallas svarthandel och bestraffas tämligen hårt, enligt svenska mått mätt.

Så här står det nämligen i 12 kap jordbalken, dvs. det kapitel som i dagligt talas kallas hyreslagen:

65 § Uppställer någon uppsåtligen villkor om särskild ersättning för upplåtelse av bostadslägenhet eller för överlåtelse av hyresrätten till sådan lägenhet, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall dock ej dömas till straff.

Skämt åsido, jag förstår att vad SBAB menar är att de vill låna ut till dem som köper en bostadsrätt i samband med ombildning. För att understryka hur gärna banken medverkar till ombildning berättar man att "hos oss slipper du topplån och vi erbjuder rabatt på redan låga räntor."

Att ränterabatten verkligen tillämpas upptäckte vi när vi jämförde den ränta som Ronny ska betala för lånet på sin lägenhet och den ränta som vi har på vårt gemensamma lån. Skillnaden är inte stor men den finns och det går inte att utesluta att den - tillsammans med att man inte behöver ta något topplån - bidrar till att en del tveksamma personer går med i en ombildning fast de kanske inte borde.

Man - det vill säga jag - kunde tänka sig att en statlig bank skulle ha ett annat synsätt än att låna ut så mycket som möjligt till så många som möjligt, men så är det alltså inte.

Fast ett ska sägas till SBAB:s försvar: de har inte försökt pracka på oss en massa saker som vi inte bett om så som man gjorde på SEB. Där kändes det som om vi var utsatta för utpressning: "ge oss allt - lönekonto, sparkonton, kontokort och vad mer ni nu kan kan ha -så ska ni får det här lånet som vi förstått att ni behöver". Det var en mycket obehaglig upplevelse, som gjorde att vi bestämde oss för att på alla sätt undvika den banken i fortsättningen.

Det man behöver som bankkund är förstås en alltigenom saklig rådgivning med korrekt och tillräcklig information om olika alternativ, inte skönmålning, övertalning eller utnyttjande av trångmål.