"Under mandatperioden ska det byggas minst 15 000 nya bostäder, varav en betydande andel hyresrätter" skriver den borgerliga majoriteten i stadshuset i sitt förslag till budget för nästa år. Det låter ju väldigt trevligt, men tittar vidare i handlingarna blir man inte så glad.
Av de så kallade indikatorerna för vad som faktiskt ska åstadskommas framgår att det under åren 2011-2013 ska färdigställas 3750 bostäder per år och lika många ska påbörjas. Av dem som börjar byggas ska 1500 varje år vara hyresrätter, vilket förstås betyder att resterande 2250 bostäder ska vara bostadsrätter eller kanske villor. Även ägarlägenheter ska byggas under de kommande åren, men hur många dessa ska vara är ännu inte fastställt.
Nytillskottet av bostäder kommer alltså huvudsakligen att ha annan upplåtelseform än hyresrätt. Lägger man till det att staden ska fortsätta att uppmuntra ombildningar till bostadsrätt i förorterna så blir resultatet förstås att andelen hyresrätter fortsätter att sjunka i Stockholm.
Om varför man gör på detta viset kan man ha olika teorier. Lars Ohly har en som han skriver om i senaste numret av Flamman. Jag tror att han kan ha rätt.
Tuesday, October 26, 2010
Sunday, October 24, 2010
Så var det då
Oron är stor bland många hyresgäster för vad som ska hända med hyrorna under de kommande åren. Det är lätt att förstå. En sak är dock säker - det som gäller är i alla fall förhandlingar utifrån förhoppningsvis någorlunda begripliga principer. Annat var det förr - då kunde det låta så här:
"Härmed få vi meddela, att från och med den 1 oktober 1938 höja Eder nuvarande hyra till kr 915:60. Anledningen härtill är att Edert yngsta barn avlidit under innevarande hyresår."
(Brev från Stockholmshem i juni 1938 till en familj i ett av de nya barnrikehusen)
På en sådan grund kommer i alla fall hyran inte att förändras idag.
Vid samma tid kunde man å andra sidan också få ett sånt här trevligt brev från sin hyresvärd:
"Med anledning av att Eder nuvarande lägenhet måste anses för trång för Eder familj få vi härmed och från och med den 1 oktober 1938 uppsäga hyreskontraktet å Eder lägenhet om 2 r & kök, Hoburgsvägen 13, 3 tr. Samtidigt få vi meddela att Ni den 1 oktober d.å. erhåller lägenhet om 3 r. & kök i Traneberg. Vi emotse Edert besök senast den 18 ds. Prästbetyg och hyreskontrakt torde medhavas."
Något sådant lär nog inte heller inträffa idag.
Hur stor familjen med den trånga lägenheten var vet vi inte. Kanske var de lika många som i den familj som beskrivs i den här skrivelsen till AB Stockholmshem:
Familjen S... bebor en lägenhet om 1 rum och kök å n.b.t.h. i de provisoriska trähusen Vanadislunden 4 B. Rummet har en golvyta om ca 20 kvm, köket ca 13 kvm. Familjen utgöres för närvarande av nio personer, därav sju barn i åldern 2½ till 16½ år - två barn ha enligt uppgift nyligen flyttat hemifrån. Av ovanstående framgår att lägenheten är i hög grad överbefolkad. Önskvärt vore därför att familjen så snart lämpligen kan ske, kunde beredas rumligare och även ur andra synpunkter lämpligare bostad.
Stockholm den 30 december 1937
E. Flodin
1:ste assistent vid bostadsinspektionen"
Om det förra brevet är en önskedröm för många så får vi hoppas att det aldrig mer ska finnas anledning för någon att skriva ett som det senare.
Källa: Stockholmshem 1937-1987 (Byggförlaget 1987)
"Härmed få vi meddela, att från och med den 1 oktober 1938 höja Eder nuvarande hyra till kr 915:60. Anledningen härtill är att Edert yngsta barn avlidit under innevarande hyresår."
(Brev från Stockholmshem i juni 1938 till en familj i ett av de nya barnrikehusen)
På en sådan grund kommer i alla fall hyran inte att förändras idag.
Vid samma tid kunde man å andra sidan också få ett sånt här trevligt brev från sin hyresvärd:
"Med anledning av att Eder nuvarande lägenhet måste anses för trång för Eder familj få vi härmed och från och med den 1 oktober 1938 uppsäga hyreskontraktet å Eder lägenhet om 2 r & kök, Hoburgsvägen 13, 3 tr. Samtidigt få vi meddela att Ni den 1 oktober d.å. erhåller lägenhet om 3 r. & kök i Traneberg. Vi emotse Edert besök senast den 18 ds. Prästbetyg och hyreskontrakt torde medhavas."
Något sådant lär nog inte heller inträffa idag.
Hur stor familjen med den trånga lägenheten var vet vi inte. Kanske var de lika många som i den familj som beskrivs i den här skrivelsen till AB Stockholmshem:
Familjen S... bebor en lägenhet om 1 rum och kök å n.b.t.h. i de provisoriska trähusen Vanadislunden 4 B. Rummet har en golvyta om ca 20 kvm, köket ca 13 kvm. Familjen utgöres för närvarande av nio personer, därav sju barn i åldern 2½ till 16½ år - två barn ha enligt uppgift nyligen flyttat hemifrån. Av ovanstående framgår att lägenheten är i hög grad överbefolkad. Önskvärt vore därför att familjen så snart lämpligen kan ske, kunde beredas rumligare och även ur andra synpunkter lämpligare bostad.
Stockholm den 30 december 1937
E. Flodin
1:ste assistent vid bostadsinspektionen"
Om det förra brevet är en önskedröm för många så får vi hoppas att det aldrig mer ska finnas anledning för någon att skriva ett som det senare.
Källa: Stockholmshem 1937-1987 (Byggförlaget 1987)
Monday, October 18, 2010
Hur ska det gå?
Av nio borgerliga borgarråd bor sex i bostadsrätt och en i villa. Två är alltså hyresgäster, varav en (höghuskramaren Ankersjö) faktiskt hos en bostadsrättsförening. Åtta bor i innerstan, de flesta på Södermalm. Den enda förortsbon är den som bor i villa, i Gamla Enskede.
Låter inte precis som om det finns mycket förståelse att hämta här vad gäller hyresrätter och förorter.
Ställer man hoppet om att i alla fall oppositionen ska tala sig varm för hyresrätten blir man också besviken. I alla fall har den socialdemokratiska ordföranden i civilutskottet, dit bostadsfrågorna hör, inget att säga i denna sak. Det hon tycker är viktigt är att satsa på småhusbyggande genom en ny egnahemsrörelse. Att bygga flerfamiljshus är för henne liktydigt med att bygga "getton gjorda av bostadsjättarna".
Vi som vill ha bra och billiga hyresrätter både i innerstad och ytterstad verkar ha all anledning att oroas.
Källor: Papperstidningarna City och Stockholmstidningen den 18 oktober 2010
Låter inte precis som om det finns mycket förståelse att hämta här vad gäller hyresrätter och förorter.
Ställer man hoppet om att i alla fall oppositionen ska tala sig varm för hyresrätten blir man också besviken. I alla fall har den socialdemokratiska ordföranden i civilutskottet, dit bostadsfrågorna hör, inget att säga i denna sak. Det hon tycker är viktigt är att satsa på småhusbyggande genom en ny egnahemsrörelse. Att bygga flerfamiljshus är för henne liktydigt med att bygga "getton gjorda av bostadsjättarna".
Vi som vill ha bra och billiga hyresrätter både i innerstad och ytterstad verkar ha all anledning att oroas.
Källor: Papperstidningarna City och Stockholmstidningen den 18 oktober 2010
Tuesday, October 12, 2010
Sopigt
Här säljs lägenheter som aldrig förr och mäklarna är ständigt lika entusiastiska över det fantastiska läget och de hääääärliga lägenheterna. Men för första gången i en mäklarannons har jag hittat en liten reservation, en antydan att allt kanske inte är tiptop. Så här skriver en på tal om kommande renoveringar:
"Föreningen tittar också över hanteringen av hushållssopor. De gröna behållarna på gården kommer att ersättas med en mer attraktiv lösning."
Som alla vet finns det inte särskilt mycket i lägenhetsannonser som är helt med sanningen överensstämmande. Så inte heller detta.
Det tittas inte alls över någon sophantering och om de fula plasttunnornas sägs för närvarande inte ett ord. Sant är att det funnits en översyn och en diskussion, men de tvärdog när det stod klart vad kostnaden skulle bli för de nedgrävda sopbehållare som föreslagits. Så nu står tunnorna där på tredje året och varken medlemmar eller styrelseledamöter tar några initiativ för att få någon förändring till stånd.
Så blir det - vill jag påstå - när spontanism, amatörism och kortsiktighet får råda och de egna ekonomiska intressena tillåts väga tyngre än allting annat. Den omsorg om det gemensamma boendet som bostadsrättsivrare brukar använda som argument för sin sak finns då inte här.
"Föreningen tittar också över hanteringen av hushållssopor. De gröna behållarna på gården kommer att ersättas med en mer attraktiv lösning."
Som alla vet finns det inte särskilt mycket i lägenhetsannonser som är helt med sanningen överensstämmande. Så inte heller detta.
Det tittas inte alls över någon sophantering och om de fula plasttunnornas sägs för närvarande inte ett ord. Sant är att det funnits en översyn och en diskussion, men de tvärdog när det stod klart vad kostnaden skulle bli för de nedgrävda sopbehållare som föreslagits. Så nu står tunnorna där på tredje året och varken medlemmar eller styrelseledamöter tar några initiativ för att få någon förändring till stånd.
Så blir det - vill jag påstå - när spontanism, amatörism och kortsiktighet får råda och de egna ekonomiska intressena tillåts väga tyngre än allting annat. Den omsorg om det gemensamma boendet som bostadsrättsivrare brukar använda som argument för sin sak finns då inte här.
Mindre attraktivt enligt mäklarna,
"rätt sopigt" om man ska vara mer rakt på sak.
Sunday, October 3, 2010
Bakom fasaden
Om man bläddrar förbi ledarsidorna kan man faktiskt finna en hel del både klokt, intressant och viktigt i Svenska Dagbladet. En av höjdpunkterna är kolumnisterna, bland vilka man finner namn som Karin Thunberg och Cordelia Edvardson. Även Lars Berge hör till denna skara. Hans senaste krönika har rubriken "Attraktivt läge - och högt i tak" och är en berättelse om vad som kan hända i bostadsrätteriets Stockholm.
Huset det hela utspelade sig i ligger i Vasastan och ägdes tidigare av Familjebostäder. De som ombildade köpte för 14 500 kr per kvadratmeter och kunde sedan sälja för 50 000 kr per kvm. De som köpte var unga, framgångsrika, luktade nytvättat hår och Armani Code och förvandlade innergården till en avstjälpningsplats för de gamla badkaren, köksbänkarna och tapeterna.
En av dem som inte kunde köpa var Henrik så han bodde kvar som hyresgäst. Henrik hade en psykisk sjukdom och svårt med umgänget med andra, men han var en stillsam och vänlig själ. Trots det kunde Armanifolket inte tåla honom utan bestämde sig för att han skulle bort. Så här gick det till, enligt Berge:
"Först hittade de på att han hade slarvat med hyran. När hans förmyndare skickade över kontoutdragen som visade att avgiften punktligt betalats den 27:e varje månad bytte de taktik. Då påstod de att Henrik hade hyrt ut sin lägenhet utan tillstånd. I själva verket hade han fått lov att hyra ut av den förre ordföranden. Henriks far, som bor i Spanien, hade plötsligt blivit akut hjärtsjuk. Därför flyttade sonen dit för en kort period. Så de kunde tillbringa den sista tiden tillsammans.
Tyvärr blev inga avtal skrivna. Ordföranden tyckte inte att det behövdes. Det var Henriks svaga punkt. Bakom ryggen på de övriga grannarna började den nya styrelsen lämna hotfulla brev i hans inkast. De visste att han var svag. Hårdhjärtat och metodiskt bröt de ner denne sorgsne, ensamme och psykiskt sjuke man. Henriks läkare intygade att det för patientens mentala hälsa är absolut nödvändigt att han har någonstans att bo. Hans advokat påtalade det orimliga i att utan giltiga skäl vräka en hyresgäst.
Det spelade ingen roll. Henrik pallade inte. Kände sig jagad. Det homestajlade huset stötte ut honom, som om han vore en främmande organism. /.../ Var Henrik finns nu är det ingen som vet."
Så kan det se ut bakom fasaderna och bakom flosklerna i bostadsmäklarnas annonser.
Huset det hela utspelade sig i ligger i Vasastan och ägdes tidigare av Familjebostäder. De som ombildade köpte för 14 500 kr per kvadratmeter och kunde sedan sälja för 50 000 kr per kvm. De som köpte var unga, framgångsrika, luktade nytvättat hår och Armani Code och förvandlade innergården till en avstjälpningsplats för de gamla badkaren, köksbänkarna och tapeterna.
En av dem som inte kunde köpa var Henrik så han bodde kvar som hyresgäst. Henrik hade en psykisk sjukdom och svårt med umgänget med andra, men han var en stillsam och vänlig själ. Trots det kunde Armanifolket inte tåla honom utan bestämde sig för att han skulle bort. Så här gick det till, enligt Berge:
"Först hittade de på att han hade slarvat med hyran. När hans förmyndare skickade över kontoutdragen som visade att avgiften punktligt betalats den 27:e varje månad bytte de taktik. Då påstod de att Henrik hade hyrt ut sin lägenhet utan tillstånd. I själva verket hade han fått lov att hyra ut av den förre ordföranden. Henriks far, som bor i Spanien, hade plötsligt blivit akut hjärtsjuk. Därför flyttade sonen dit för en kort period. Så de kunde tillbringa den sista tiden tillsammans.
Tyvärr blev inga avtal skrivna. Ordföranden tyckte inte att det behövdes. Det var Henriks svaga punkt. Bakom ryggen på de övriga grannarna började den nya styrelsen lämna hotfulla brev i hans inkast. De visste att han var svag. Hårdhjärtat och metodiskt bröt de ner denne sorgsne, ensamme och psykiskt sjuke man. Henriks läkare intygade att det för patientens mentala hälsa är absolut nödvändigt att han har någonstans att bo. Hans advokat påtalade det orimliga i att utan giltiga skäl vräka en hyresgäst.
Det spelade ingen roll. Henrik pallade inte. Kände sig jagad. Det homestajlade huset stötte ut honom, som om han vore en främmande organism. /.../ Var Henrik finns nu är det ingen som vet."
Så kan det se ut bakom fasaderna och bakom flosklerna i bostadsmäklarnas annonser.
Sunday, September 26, 2010
Hur ska det gå?
B. är en man i sina bästa år som i två decennier bott hos samma privata hyresvärd på Södermalm. Nästan lika länge har B. försökt få fason på denna värd utan att lyckas. Nu ska det ombildas till bostadsrätt hemma hos B, som på så många andra håll i innerstan. Men denna gång är det inte de boende som är drivande, utan fastighetsägaren. Han tänker i stort sett sälja fastigheten till sig själv genom att behålla minst fem av de elva lägenheterna för eget bruk.
Om hyresvärden kommer att lyckas med denna märkliga affär vet vi inte och B. tänker inte heller stanna kvar för att se hur det går. Han har tröttnat och vill flytta, helst till en annan lägenhet på Söder som han betraktar som sin hemort. B. försöker därför få en lägenhet genom bostadsförmedlingen, där han nu köat i sjutton år. En sådan kötid tycker man borde räcka, men det gör det inte. På alla de intresseanmälningar som B. gjort har han inte hamnat högre än på plats 36 . De som legat på de första platserna har genomgående haft kötider på över 25 år.
Inte heller B:s inkomster räcker till för att han ska få den tvårummare som han behöver. Trots att han har en ordnad ekonomi utan betalningsanmärkningar anses hans inkomst (ungefär 260 000 kr per år) vara för låg för att han ska klara de hyror som gäller just nu, dvs ca 6000 kr för en två. För en sådan lägenhet kräver hyresvärdarna att den nya hyresgästen ska ha en årsinkomst på minst 300 000 kr.
Hur ska det gå för B, undrar man, och för alla andra i hans situation, det vill säga lågavlönade människor som av olika orsaker behöver flytta. Först har en stor del av de billiga hyresrätterna i innerstan sålts ut till bostadsrättsföreningar och sedan, när det nya hyressättningssystemet slår igenom, kan hyrorna för de kvarvarande hyresrätterna komma att höjas kraftigt. Att B. någonsin ska kunna hitta en hyreslägenhet hemma på Söder eller någon annan stans innanför tullarnana blir mer och mer osannolikt. Ja, B själv tror att det redan är kört - "bara börja packa och leta ett rum och kokvrå ute i länet eller satsa på en husvagn" är hans tanke om vad han måste göra.
Jag är rädd att han kan ha rätt. Det kan bli ut med B och andra som inte har så mycket i plånboken och in med den välbärgade medelklassen i ännu större utsträckning än nu. Är det verkligen en sådan segregerad stad som vi vill ha?
Om hyresvärden kommer att lyckas med denna märkliga affär vet vi inte och B. tänker inte heller stanna kvar för att se hur det går. Han har tröttnat och vill flytta, helst till en annan lägenhet på Söder som han betraktar som sin hemort. B. försöker därför få en lägenhet genom bostadsförmedlingen, där han nu köat i sjutton år. En sådan kötid tycker man borde räcka, men det gör det inte. På alla de intresseanmälningar som B. gjort har han inte hamnat högre än på plats 36 . De som legat på de första platserna har genomgående haft kötider på över 25 år.
Inte heller B:s inkomster räcker till för att han ska få den tvårummare som han behöver. Trots att han har en ordnad ekonomi utan betalningsanmärkningar anses hans inkomst (ungefär 260 000 kr per år) vara för låg för att han ska klara de hyror som gäller just nu, dvs ca 6000 kr för en två. För en sådan lägenhet kräver hyresvärdarna att den nya hyresgästen ska ha en årsinkomst på minst 300 000 kr.
Hur ska det gå för B, undrar man, och för alla andra i hans situation, det vill säga lågavlönade människor som av olika orsaker behöver flytta. Först har en stor del av de billiga hyresrätterna i innerstan sålts ut till bostadsrättsföreningar och sedan, när det nya hyressättningssystemet slår igenom, kan hyrorna för de kvarvarande hyresrätterna komma att höjas kraftigt. Att B. någonsin ska kunna hitta en hyreslägenhet hemma på Söder eller någon annan stans innanför tullarnana blir mer och mer osannolikt. Ja, B själv tror att det redan är kört - "bara börja packa och leta ett rum och kokvrå ute i länet eller satsa på en husvagn" är hans tanke om vad han måste göra.
Jag är rädd att han kan ha rätt. Det kan bli ut med B och andra som inte har så mycket i plånboken och in med den välbärgade medelklassen i ännu större utsträckning än nu. Är det verkligen en sådan segregerad stad som vi vill ha?
Wednesday, September 15, 2010
Återkomster
Det har varit mycket ett tag nu med nytt barnbarn och resor kors och tvärs, så en mängd tossigheter och märkvärdigheter har fått passera okommenterade. För det mesta gör ju inte det så mycket för det finns nästan alltid någon annan som säger något bra eller bättre, men just nu verkar det som om bostadsbloggeriet gått i stå. Några av ombildningsmotståndarna har gett upp och avslutat sina bloggar, andra verkar låta dem ligga i träda. Det är synd, för det finns ju faktiskt mycket att tycka till eller informera om, som effekterna av det nya hyressättningssystemet eller hur och var alla nya bostäder ska byggas. Jag hoppas därför att bostadsdebatten ska leva vidare i bloggosfären, gärna med nya debattörer.
Medan jag ägnat mig åt annat har det influtit en kommentarer från signaturen Tryggve till en tidigare bloggpost. Tryggve säger att "bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om." Så långt är jag med på noterna, men sedan fortsätter Trygge: "Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt. Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta? Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!"
Men snälla Tryggve! Är det något som är fel med bostadsrätter så är det väl inte detta. Det finns samma demokrati i bostadsrättsföreningar som i andra föreningar och samma möjligheter till insyn och påverkan. Du får väl bli aktiv i din förening, delta i möten, skriva motioner, granska bokslut och verksamhetsberättelser, gå med i styrelsen och annat. Sedan får du förstås finna dig i att just du kanske inte alltid får igenom din vilja utan att majoriteten vill något annat än du. (Vilket för övrigt är just vad många ombildningsmotståndare fått uppleva under de senaste åren, men då under former som inte ens kommer i närheten av av att vara demokratiska.)
Och så någonting helt annat: den sista av sommarens resor gick till Island, där man förväntar sig att möta hästar, får och frisk natur. Det man absolut inte tänker sig är att träffa på vägglöss, men det är just vad några av oss gjorde. Min rumskamrat, som är uppvuxen i Afrika, visste genast vad det var frågan om, för vägglöss hade hon sett hemma som barn. I Sverige har detta otrevliga lilla djur inte funnits på decennier, men nu är de på återtåg både hit och till andra västländer.
På 1920-talet var de vanliga. Då försökte man röka ut dem med cyanväte, som inte var så hälsosamt för människor heller. Poeten Dan Andersson dog t.ex. på ett hotell i Klarakvarteren till följd av vägglusbekämpning med detta medel. Senare använde man DDT. Det var som bekant inte så nyttigt det heller för månniskor. Om vad man bör göra idag för att slippa vägglössen som sängkamrater (bedbugs på engelska) kan man läsa här. Och hur man kan se ut när de kalasat på en syns här nedanför.
Medan jag ägnat mig åt annat har det influtit en kommentarer från signaturen Tryggve till en tidigare bloggpost. Tryggve säger att "bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om." Så långt är jag med på noterna, men sedan fortsätter Trygge: "Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt. Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta? Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!"
Men snälla Tryggve! Är det något som är fel med bostadsrätter så är det väl inte detta. Det finns samma demokrati i bostadsrättsföreningar som i andra föreningar och samma möjligheter till insyn och påverkan. Du får väl bli aktiv i din förening, delta i möten, skriva motioner, granska bokslut och verksamhetsberättelser, gå med i styrelsen och annat. Sedan får du förstås finna dig i att just du kanske inte alltid får igenom din vilja utan att majoriteten vill något annat än du. (Vilket för övrigt är just vad många ombildningsmotståndare fått uppleva under de senaste åren, men då under former som inte ens kommer i närheten av av att vara demokratiska.)
Och så någonting helt annat: den sista av sommarens resor gick till Island, där man förväntar sig att möta hästar, får och frisk natur. Det man absolut inte tänker sig är att träffa på vägglöss, men det är just vad några av oss gjorde. Min rumskamrat, som är uppvuxen i Afrika, visste genast vad det var frågan om, för vägglöss hade hon sett hemma som barn. I Sverige har detta otrevliga lilla djur inte funnits på decennier, men nu är de på återtåg både hit och till andra västländer.
På 1920-talet var de vanliga. Då försökte man röka ut dem med cyanväte, som inte var så hälsosamt för människor heller. Poeten Dan Andersson dog t.ex. på ett hotell i Klarakvarteren till följd av vägglusbekämpning med detta medel. Senare använde man DDT. Det var som bekant inte så nyttigt det heller för månniskor. Om vad man bör göra idag för att slippa vägglössen som sängkamrater (bedbugs på engelska) kan man läsa här. Och hur man kan se ut när de kalasat på en syns här nedanför.
Subscribe to:
Posts (Atom)
