Vad var det som hände?

I slasket i helgen for vi till Hökarängen för att titta på utställningen Hem ljuva hem, som vi hört gott om. De intryck som bestod när vi kom hem kom dock inte så mycket från det vi åkt för att se utan av det som vi såg utav bara farten - själva Hökarängen och de som bor där.

Hökarängen och Björkhagen byggdes vid samma tid (sent 1940-tal), husen ritades till stor del av samma arkitekter (t.ex. Georg Varhelyi), byggdes av samma byggherrar (t.ex. Stockholmshem) och innehöll samma slags lägenheter (mest en- och tvårummare). I rimlighetens namn bör det därför ha varit samma slags människor som flyttade in i de nya lägenheterna i de nya områdena.

När det gäller bebyggelsen har inte så förfärligt mycket hänt sedan husens tillkomst, utan de flesta kåkarna står kvar och ser fortsatt trevliga ut. Men deras invånare har genomgått en stor förändring och det var den som vi reagerade på när vi halkade fram mellan tunnelbanan och Konsthall C. Folket i Hökarängen såg helt enkelt tröttare och mer slitna ut än dem vi brukar möta här hemma.

En koll i statistiken bekräftar det vi såg. Invånarna i Hökarängen har verkligen skäl till att gå med tyngre steg än Björkhagsborna, för de är både fattigare och sjukare än vad vi är här. I Hökarängen har man nämligen

* sämre utbildning (34% med eftergymnasial utbildning mot 61% i Björkhagen)
* färre förvärvsarbetande (69% mot 83% i Björkhagen)
* fler arbetslösa ( 5,3% mot 3,7% här)
* fler som är sjuka (ohälsotal 39 dagar per person mot 22 i Björkhagen).

och (följaktligen)

* lägre inkomster (medelinkomst 211 000 kr/år mot 269 500 kr i Björkhagen).

När det gäller ålder på befolkningen och fördelning på olika familjekonstellationer ser befolkningen ganska likartad ut, men andelen invånare med utländsk bakgrund är dubbelt så hög i Hökarängen som i Björkhagen (34 respektive 17%).

I Hökarängen är ungefär 90% av lägenheterna hyresrätter, till största delen i allmännyttan, och bara 10% bostadsrätter. Under de senaste tjugo åren har andelen allmännyttiga hyresrätter minskat marginellt och andelen bostadsrätter bara ökat med två procentenheter.

I Björkhagen har andelen allmännytta minskar med 15 procentenheter under samma period och andelen privata hyresrätter med lika mycket, medan andelen bostadsrätter fördubblats, från 30 till nästan 60%.

Hur det blivit så här vet jag inte, men vid något tillfälle påbörjades en process som slutat i något som som måste kallas segregation: här i Björkhagen bor nu en vit välutbildad välmående medelklass och i Hökarängen en befolkning där många har det ganska tungt.

Fast finare hus har de i Hökarängen och ett välbevarat centrum från tidigt 1950-tal. Åk dit och titta! Ta en sväng till konsthallen också förresten, men gör det senast den 6 mars för sedan stängs just den här utställningen.

Källor: http://www.usk.stockholm.se samt boken Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag)

Den nakna sanningen

Ständigt förekommande fastighetsprofessorn Hans Lind är inte direkt någon av mina favoriter, men den här gången tror jag att han har rätt. Det han uttalat sig om nu är den fördubbling av hyran som Familjebostäder och Hyresgästföreningen kommit överens om vad gäller några ombyggda lägenheter i innestan. Så här säger Lind om detta:

-Det här är inget konstigt för de allmännyttiga bolagen ska ju vara affärsmässiga. Alla fastighetsägare letar nu efter möjligheter att höja hyrorna där det finns ett utrymme, dvs. där marknadshyran ligger långt över den nuvarande hyran. Det som förvånar mig är att hyresgästföreningen gått med på höjningen.Vi skall förvänta oss denna utveckling framöver. Någon påverkan på segregationen kommer den inte att ha för Stockholm är redan väldigt segregerat"

Uttalandet fanns att höra i ABC-nytt den 5 november.

Resultatet

En sexbarnsfamilj i södra Stockholm riskerar att bli vräkt från sin lägenhet av bostadsrättsföreningen som de hyr av eftersom de inte haft råd att köpa lägenheten. Föreningen anför försenade hyresbetalningar som skäl för att familjen ska flytta, trots att skulderna är betalada och hyrorna nu kommer i tid.

Formellt har bostadsrättsföreningen rätt att göra så här, men den moraliska rätten har de då inte. Förklaringen varför föreningen väljer att vräka (och inte bara denna familj utan två hyresgäster till) finns säkert i detta, som familjen berättar för tidningen Metro idag:

"Men så fick vi en ny lapp om att köpa lägenheten, vilket vi tackade nej till - och en vecka efer det fick vi brev från bostadsrättsföreningens jurist om att vi skulle vräkas. Det känns som att de vill bli av med oss för att kunna sälja lägenheten och få en hyresgästfri förening."

Vad denna och andra familjer som är i samma situation (och de finns även på andra håll i stan) tycker om konsekvenserna av ombildningarna är inte svårt att räkna ut. Jag hoppas att de får samma enkät som Ronny fått från stadens utrednings- och statistikkontor, USK. I enkäten, som är en uppföljning av en tidigare från 2007, ställs frågor om relationer mellan bostadsrättsförening och hyresgäster, om underhåll, trivsel och grannkontakter, om man är nöjd eller missnöjd med ombildning och en del annat.

Förhoppniningsvis blir det många och sannfärdiga svar på enkäten så att vi äntligen får den osminkade bilden av hur ombildningarna påverkat de boende i de ombildade fastigheterna. Jag tror inte att den bilden blir särskilt positiv.

PS. Idag den 8 november 2010 vet Metro berätta att hyresnämnden hittills i år fått in 1016 ärenden om vräkningar varav 103 från bostadsrättsföreningar. För helåret 2009 var siffrorna 1026 respektive 73. Hyresgästföreningen menar att bostadsrättsföreningarnas hårdare attityd är en orsak till ökningen av vräkningsärenden.

Så var det då

Oron är stor bland många hyresgäster för vad som ska hända med hyrorna under de kommande åren. Det är lätt att förstå. En sak är dock säker - det som gäller är i alla fall förhandlingar utifrån förhoppningsvis någorlunda begripliga principer. Annat var det förr - då kunde det låta så här:

"Härmed få vi meddela, att från och med den 1 oktober 1938 höja Eder nuvarande hyra till kr 915:60. Anledningen härtill är att Edert yngsta barn avlidit under innevarande hyresår."

(Brev från Stockholmshem i juni 1938 till en familj i ett av de nya barnrikehusen)

På en sådan grund kommer i alla fall hyran inte att förändras idag.

Vid samma tid kunde man å andra sidan också få ett sånt här trevligt brev från sin hyresvärd:

"Med anledning av att Eder nuvarande lägenhet måste anses för trång för Eder familj få vi härmed och från och med den 1 oktober 1938 uppsäga hyreskontraktet å Eder lägenhet om 2 r & kök, Hoburgsvägen 13, 3 tr. Samtidigt få vi meddela att Ni den 1 oktober d.å. erhåller lägenhet om 3 r. & kök i Traneberg. Vi emotse Edert besök senast den 18 ds. Prästbetyg och hyreskontrakt torde medhavas."

Något sådant lär nog inte heller inträffa idag.

Hur stor familjen med den trånga lägenheten var vet vi inte. Kanske var de lika många som i den familj som beskrivs i den här skrivelsen till AB Stockholmshem:

Familjen S... bebor en lägenhet om 1 rum och kök å n.b.t.h. i de provisoriska trähusen Vanadislunden 4 B. Rummet har en golvyta om ca 20 kvm, köket ca 13 kvm. Familjen utgöres för närvarande av nio personer, därav sju barn i åldern 2½ till 16½ år - två barn ha enligt uppgift nyligen flyttat hemifrån. Av ovanstående framgår att lägenheten är i hög grad överbefolkad. Önskvärt vore därför att familjen så snart lämpligen kan ske, kunde beredas rumligare och även ur andra synpunkter lämpligare bostad.

Stockholm den 30 december 1937
E. Flodin
1:ste assistent vid bostadsinspektionen"

Om det förra brevet är en önskedröm för många så får vi hoppas att det aldrig mer ska finnas anledning för någon att skriva ett som det senare.

Källa: Stockholmshem 1937-1987 (Byggförlaget 1987)

Sopigt

Här säljs lägenheter som aldrig förr och mäklarna är ständigt lika entusiastiska över det fantastiska läget och de hääääärliga lägenheterna. Men för första gången i en mäklarannons har jag hittat en liten reservation, en antydan att allt kanske inte är tiptop. Så här skriver en på tal om kommande renoveringar:

"Föreningen tittar också över hanteringen av hushållssopor. De gröna behållarna på gården kommer att ersättas med en mer attraktiv lösning."

Som alla vet finns det inte särskilt mycket i lägenhetsannonser som är helt med sanningen överensstämmande. Så inte heller detta.

Det tittas inte alls över någon sophantering och om de fula plasttunnornas sägs för närvarande inte ett ord. Sant är att det funnits en översyn och en diskussion, men de tvärdog när det stod klart vad kostnaden skulle bli för de nedgrävda sopbehållare som föreslagits. Så nu står tunnorna där på tredje året och varken medlemmar eller styrelseledamöter tar några initiativ för att få någon förändring till stånd.

Så blir det - vill jag påstå - när spontanism, amatörism och kortsiktighet får råda och de egna ekonomiska intressena tillåts väga tyngre än allting annat. Den omsorg om det gemensamma boendet som bostadsrättsivrare brukar använda som argument för sin sak finns då inte här.

Mindre attraktivt enligt mäklarna,

"rätt sopigt" om man ska vara mer rakt på sak.

Bakom fasaden

Om man bläddrar förbi ledarsidorna kan man faktiskt finna en hel del både klokt, intressant och viktigt i Svenska Dagbladet. En av höjdpunkterna är kolumnisterna, bland vilka man finner namn som Karin Thunberg och Cordelia Edvardson. Även Lars Berge hör till denna skara. Hans senaste krönika har rubriken "Attraktivt läge - och högt i tak" och är en berättelse om vad som kan hända i bostadsrätteriets Stockholm.

Huset det hela utspelade sig i ligger i Vasastan och ägdes tidigare av Familjebostäder. De som ombildade köpte för 14 500 kr per kvadratmeter och kunde sedan sälja för 50 000 kr per kvm. De som köpte var unga, framgångsrika, luktade nytvättat hår och Armani Code och förvandlade innergården till en avstjälpningsplats för de gamla badkaren, köksbänkarna och tapeterna.

En av dem som inte kunde köpa var Henrik så han bodde kvar som hyresgäst. Henrik hade en psykisk sjukdom och svårt med umgänget med andra, men han var en stillsam och vänlig själ. Trots det kunde Armanifolket inte tåla honom utan bestämde sig för att han skulle bort. Så här gick det till, enligt Berge:

"Först hittade de på att han hade slarvat med hyran. När hans förmyndare skickade över kontoutdragen som visade att avgiften punktligt betalats den 27:e varje månad bytte de taktik. Då påstod de att Henrik hade hyrt ut sin lägenhet utan tillstånd. I själva verket hade han fått lov att hyra ut av den förre ordföranden. Henriks far, som bor i Spanien, hade plötsligt blivit akut hjärtsjuk. Därför flyttade sonen dit för en kort period. Så de kunde tillbringa den sista tiden tillsammans.

Tyvärr blev inga avtal skrivna. Ordföranden tyckte inte att det behövdes. Det var Henriks svaga punkt. Bakom ryggen på de övriga grannarna började den nya styrelsen lämna hotfulla brev i hans inkast. De visste att han var svag. Hårdhjärtat och metodiskt bröt de ner denne sorgsne, ensamme och psykiskt sjuke man. Henriks läkare intygade att det för patientens mentala hälsa är absolut nödvändigt att han har någonstans att bo. Hans advokat påtalade det orimliga i att utan giltiga skäl vräka en hyresgäst.

Det spelade ingen roll. Henrik pallade inte. Kände sig jagad. Det homestajlade huset stötte ut honom, som om han vore en främmande organism. /.../ Var Henrik finns nu är det ingen som vet."

Så kan det se ut bakom fasaderna och bakom flosklerna i bostadsmäklarnas annonser.

Hur ska det gå?

B. är en man i sina bästa år som i två decennier bott hos samma privata hyresvärd på Södermalm. Nästan lika länge har B. försökt få fason på denna värd utan att lyckas. Nu ska det ombildas till bostadsrätt hemma hos B, som på så många andra håll i innerstan. Men denna gång är det inte de boende som är drivande, utan fastighetsägaren. Han tänker i stort sett sälja fastigheten till sig själv genom att behålla minst fem av de elva lägenheterna för eget bruk.

Om hyresvärden kommer att lyckas med denna märkliga affär vet vi inte och B. tänker inte heller stanna kvar för att se hur det går. Han har tröttnat och vill flytta, helst till en annan lägenhet på Söder som han betraktar som sin hemort. B. försöker därför få en lägenhet genom bostadsförmedlingen, där han nu köat i sjutton år. En sådan kötid tycker man borde räcka, men det gör det inte. På alla de intresseanmälningar som B. gjort har han inte hamnat högre än på plats 36 . De som legat på de första platserna har genomgående haft kötider på över 25 år.

Inte heller B:s inkomster räcker till för att han ska få den tvårummare som han behöver. Trots att han har en ordnad ekonomi utan betalningsanmärkningar anses hans inkomst (ungefär 260 000 kr per år) vara för låg för att han ska klara de hyror som gäller just nu, dvs ca 6000 kr för en två. För en sådan lägenhet kräver hyresvärdarna att den nya hyresgästen ska ha en årsinkomst på minst 300 000 kr.

Hur ska det gå för B, undrar man, och för alla andra i hans situation, det vill säga lågavlönade människor som av olika orsaker behöver flytta. Först har en stor del av de billiga hyresrätterna i innerstan sålts ut till bostadsrättsföreningar och sedan, när det nya hyressättningssystemet slår igenom, kan hyrorna för de kvarvarande hyresrätterna komma att höjas kraftigt. Att B. någonsin ska kunna hitta en hyreslägenhet hemma på Söder eller någon annan stans innanför tullarnana blir mer och mer osannolikt. Ja, B själv tror att det redan är kört - "bara börja packa och leta ett rum och kokvrå ute i länet eller satsa på en husvagn" är hans tanke om vad han måste göra.

Jag är rädd att han kan ha rätt. Det kan bli ut med B och andra som inte har så mycket i plånboken och in med den välbärgade medelklassen i ännu större utsträckning än nu. Är det verkligen en sådan segregerad stad som vi vill ha?

Gentrifieringens följder

I det vita medelklassområde i San Francisco där äldsta sonen bor med sin familj skyltar alla butiker och restauranger med Organic, Fair Trade, Recycling och annat som berättar om hur miljömedvetna de är. Att detta inte är någon slump förstår jag när jag läser Mustafa Cans artikel i SvD idag om varför Miljöpartiet har så många väljare på Södermalm. Can skriver underhållande och klokt om hur gentrifieringen av Söder i kombination med tidsanda, fåfänga och behovet av att vara lagom radikal och upprorisk leder till att den före detta arbetarstadsdelen nu röstar grönt och blått i stället för rött och att miljömedvetenhet är högsta mode. När man inte röstar går man, enligt Can, på kundalinyoga och äter buljongkokta ekologiska puilinser.

Huruvida den här utvecklingen är bra, dålig eller bara oundviklig kan man förstås diskutera. Själv tycker jag den är oroväckande, inte för att jag inte är miljömedveten och inte för att jag är emot MP, utan för att det handlar om segregation och centrering kring det egna jaget.

PS. Minus i kanten för Can är att han hävdar att MP har 20% av röster på Södermalm. Det har partiet inte alls, i alla fall inte i riksdagsvalet, utan som högst 19,5 % och det i ett valdistrikt (Högalid 8). I Sofia 16 - Sjöstan - fick man bara 7,8%. Faktum är att partiet fick fler röster ändå i mitt eget valdistrikt Skarpnäck 11. Där kammade MP hem 21,4%, vilket nog är den högsta siffran i hela stan. Vad det beror på vet jag förstås inte, men gissar att det kan komma sig av ett genuint naturintresse hos oss som valt att bo invid skogen. Inte så mycket skådande av navlar här alltså utan mer av fåglar.

Klarspråk

Och jag som hade tänkt ut något otroligt smart och viktigt som jag skulle skriva just idag. Och så får jag en länk med en artikel, där det redan står allt jag skulle vilja säga och mer därtill. Och dessutom uttryckt på ett sätt som inte går att missförstå.

Den som skrev heter Petter Larsson och platsen var Aftonbladets kultursida den 15 juli 2010. Här är artikeln om vad som händer och vad det gör med oss.

Förändringar

Klapphuset i Kalmar.

När man har varit borta några veckor tror man lätt att det ska ha hänt en massa saker därhemma. Det har det sällan. I år har det visserligen startats en bostadspolitisk debatt på Newsmill, men där är det mest de förväntade personerna som uttrycker de förväntade åsikterna, så det känns inte särskilt nytt.

Fast kanske har det ändå inträffat viktiga händelser denna sommar, fast det ännu är för tidigt för oss att kunna urskilja dem. Ibland måste tiden få gå ett tag innan vi kan förstå vad som skett.

När vi besökte Kalmar fick i alla fall jag en handfast påminnelse om den omvälvningen som tvättmaskinen inneburit, främst för kvinnorna. Idag slänger vi in tvätten i tvättmaskinen och går sedan och gör något annat tills tvätten är klar. Trekvart senare hänger vi allt i torkskåpet eller stoppar det i torktumlaren och efter ytterligare trekvart är allt klart.

Annat var det förr. Så här beskriver Nordisk Familjebok från 1933 hur man tvättade på 1930-talet:

"T. av bomulls- och linnetvätt tillgår vanl. så att kläderna läggas i blöt i kallt vatten omkr. ett halvt dygn i förväg. Dagen därpå urvrides de vattenlagda kläderna för hand el. i centrifug och tvättas i varmt vatten med tvättmedel. T. kan ske antingen för hand el. i tvättmaskiner (se nedan). Efter t. sköljas de åter, urvridas eller centrifugeras och torkas."

De tvättmaskiner som nämns är inte de vi är vana vid nu (elektriska hushållstvättmaskiner kom inte i allmänt bruk förrän en bit in på 1950-talet), utan trettiotalsmaskinerna var något annat. De bestod av en metallbehållare med en rotor inuti. Ibland fanns en motor som vred runt tvättbehållaren, men ofta fick tvätterskan vrida själv sedan hon lagt i tvätten och fyllt på vatten. Uppvärmningen skedde genom en särskild eldstad under tvättmaskinen eller genom att maskinen sattes på spisen.

Flera dagars tungt fysiskt arbete, alltså, även om man hade något så modernt som en tvättmaskin. Innan den kom var det ännu värre. Då tvättades allt för hand, vanligen utomhus och ofta i sjön, även vintertid.

Det är lätt att tänka sig hur slitna kvinnorna blev i ryggar och händer av det tunga och kalla arbetet. För att kvinnorna skulle få det lättare började man i mitten på 1800-talet att bygga särskilda tvätt- och klapphus där tvätterskorna kunde stå i skydd för vind och väder.

Bilden härovanför är från ett klapphus som byggdes i Kalmar 1857. Tunnorna kan sägas vara en tidig form av arbetarskydd, för de var till för kvinnorna att stå i så att de skulle slippa böja sig för att nå vattnet.

När man sett klapphuset känns det inte särskilt överdrivet att påstå att tvättmaskinen haft en stor betydelse för kvinnans frigörelse.

Tveksam dom

Hyresgästföreningen har bestämt sig för att inte överklaga Södertörns tingsrätts dom i målet mellan en av hyresgästerna och bostadsrättsföreningen Lådkameran. Beslutet grundar sig, förefaller det, på att tingsrätten kommit fram till att det är okej att rösta på en köpstämma även om man inte bor i sin lägenhet utan bara är folkbokförd där.

Jag har svårt att förstå hyresgästföreningens ställningstagande. Inte vad gäller frågan om folkbokföringen för den är nog klar juridiskt (om än inte moraliskt i detta fall, där tvisten gäller en person som både före och efter köpstämman varit skriven på annan ort än i Bandhagen). Det som däremot inte är särskilt klart - åtminstone inte för mig - är om samtliga hyresgäster i en lägenhet måste rösta var för sig i en fråga om t.ex. ombildning eller om det räcker med att en av de boende röstar. På den punkten är tingsrätten väldigt luddig och jag tycker därför att det skulle vara bra att få prövat i högre instans vad som egentligen ska gälla.

I övrigt måste man säga att domen är en sorglig läsning för en gammal föreningsmänniska. Som det avsnitt när bostadsrättsföreningens ordförande säger att hyresgästen Eriks "enda syfte med att begära rösträkning var att finna något formellt fel på föreningsstämman för att senare kunna klandra bostadsrättsföreningens beslut att förvärva fastigheten." Som om det inte vore kutym i föreningssammanhang att göra just detta när man vill ha förhållandena klarlagda i viktiga omröstningar. Och som om det inte just förekommit mängder med tveksamma och felaktiga röstförfaranden när det gäller ombildningar.

I tingsrättens eget resonemang framkommer att rätten finner det helt okej med felaktiga protokoll - som att personer antecknas som närvarande och ja-röstande trots att de inte varit på mötet -, att fullmakter inte åberopas under mötet utan bara antecknas till protokollet och att folk sitter och nickar istället för att uttrycka sin mening i ord.

Det enda lite vettiga som tingsrätten gjort i detta mål var nog beslutet om att inte gå med på Lådkamerans yrkande om ersättning för rättegångskostnader med 300 000 kr. Tingsrätten tyckte att hälften borde räcka, men egentligen är naturligtvis även det ohyggligt ohemult.

Ombildningen har nu alltså gått igenom med 66 ja-röster av 99 möjliga. Enligt min miniräknare blir det en procentsumma på 66,6%. Ombildarna räddades alltså av en fördelaktiga avrundningsregler och en välvillig tingsrätt. Det ska både ombildarna och de kvarboende hyresgästerna leva med framöver. Jag hoppas att ombildarna är medvetna om vilket ansvar de nu har tagit på sig.

PS. För den som vill läsa domen är målnumret T 16371-09.

Förfärande människosyn

Det är inte bara hyresrätten som är utsatt för attack dessa dagar, utan det finns folk som tycker att inte ens hyresgästerna själva är särskilt mycket värda. I Täby tycker man till exempel att

"det kan vara en fördel att bygga flerfamiljshus som skydd för buller invid större vägar."

Visserligen säger man inte ordet hyreshus, men det är lätt att förstå att det är sådana som avses. Bullerstörda bostadsrätter skulle ju inte vara så eftertraktade precis.

De som tycker att hyresgästerna kan vara bullerskydd är närmare bestämt moderaterna i Täby, åtminstone enligt DN som i sin tur citerar Villägarnas utskick VillaInfo.

Och här söder om söder sade nyligen en av våra grannar att det var bra att de nya hus som ska byggas här intill är bostadsrätter "så det inte blir hyreskaserner med en massa löst folk. Dom ska inte finnas här."

Detta sade han till en annan granne som han mycket väl vet är just hyresgäst hos bostadsrättsföreningen.

Medan vi försökte byta lägenhet försökte jag då och då övertyga Ronny om att vi skulle flytta till Sjöstaden. Det ville han inte för han ville inte ha såna grannar som han trodde att vi skulle få där. Nu har vi istället just sådana grannar här. Det är förfärligt.

Nu är det klippt

Imorgon kommer riksdagen besluta att de allmännyttiga bostadsbolagen ska drivas affärsmässigt och att de inte längre ska ha någon hyresnormerande roll. Beslutet tas utan någon egentlig debatt i kammaren. Bara tre personer - den ansvariga ministern och de bostadspolitiska talespersonerna för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (Carina Moberg respetive Egon Frid) - hann med att yttra sig på under den stund som blev kvar av sammanträdet efter den långdragna debatten om kärnkraften häromdagen.

Mats Odell inledde sitt anförande med att påpeka att detta är "ett historiskt steg i flera avseenden", vilket ju är alldeles sant. Sedan fortsatte han med ett förvirrat resonemang om EU-kommissionens syn på statsstöd till bostadsbolag i Nederländerna och konsekvenserna av det för svensk allmännytta, fast de som förstår sig på sånt menar att det holländska fallet inte alls har någon relevans för Sverige. Resten av sitt anförande ägnade han åt att försöka utslå split mellan oppositionspartierna. Inte särskilt imponerande som argumentation för en ny bostadspolitik.

De båda talespersonerna kritiserade bland annat att det så kallade påtaglighetsrekvisitet ska finnas kvar, fast Odell lovat att det skulle bort. Rekvisitet innebär att den ena hyresvärden kan hävda att han ska ha 5% högre hyra än den andra och så kan den tredje hävda att han ska ha mer än den första och så vidare och så vidare. Fast lovat hade han inte alls, sade Odell och nu gick förslaget inte att ändra för propositionen var ju redan tryckt. Så nu får det bli så här och så får man se hur det går.

Talespersonerna hade också gemensam kritik mot undantag från den skyddsregel som ska finnas för stora och snabba hyreshöjningar. Enligt propositionen ska det gälla att om hyresnämnden godkänt en ombyggnad med tillhörande hyreshöjning då måste hyresgästen godta beslutet - eller flytta. Besittningsskyddet riskerar alltså att sättas ur spel genom detta undantag.

Trots sina invändningar på dessa och andra punkter, bl.a. om värdeöverföringar, yrkar (S) bifall till propositionen med hänvisning till att den grundas på ett gemensamt förslag från parterna på bostadsmarknaden. (V) däremot yrkar avslag på propostitionen i sin helhet. Vad (MP) hade velat säga vet vi inte för de yttrande sig inte i debatten.

(S)-taleskvinnan anförde i ett av sina inlägg i debatten att "det är oerhört viktigt att följa hyresutvecklingen efter det beslut som kammaren kommer att fatta i detta ärenden. Det kräver att bra statistiska verktyg utvecklas så att ett heltäckande och tillförlitligt underlag finns för vidare analyser och ställningstaganden."

Det är bra sagt, men bättre vore förstås att inte alls anta förslaget och att istället värna om en social bostadspolitik där "principerna om självkostnad, allmännyttans hyresnormerande roll och en allmännytta med ett tydligt bostadsförsörjningsansvar är centrala", som Vänsterpartiet vill.

Ändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2011.

Den som vill veta mer om vad partierna sagt och skrivit i frågan kan hitta motioner och debattprotokoll på http://www.riksdagen.se/. Sök på prop. 2009/10:185.

Tillägg den 23 juni: Flera bra inlägg om detta sorgliga beslut (som till slut togs igår den 22.6.)finns i tidningen Bofast. Se speciellt f.d. Sabo-chefen Bengt-Ove Birgerssons artikel Lås in reavinsterna - annars blir det socialbostäder.

Äntligen något vettigt

Oppositionsborgarrådet och vice ordföranden i Svenska Bostäder Teres Lindberg har gjort anmälan till EU om bolagets försäljning av fastigheten Vattuormen på Norr Mälarstrand till en bostadsrättsförening. Minst fyra av de 25 lägenheterna som ombildades under våren har sålts eller håller på att säljas vidare av ombildarna. Den lägenhet som utannonseras just nu har ett utgångspris för 18,9 miljoner kr, vilket skulle ge en vinst på 11,8 miljoner kronor för ombildaren ifråga.

Teres L. tycker att det här visar att bostadsrättsföreningen fått köpa alldeles för billigt, långt under marknadspris. Hon kräver därför att EU utreder om försäljningen till bostadsrättsföreningen utgjort ett otillåtet statsstöd på samma sätt som avknoppningar av kommunala verksamheter bedömdes vara det i en tidigare dom. Går EU:s avgörande i den riktningen kan bostadsrättsföreningen bli skyldig att betala mellanskillnaden upp till marknadspriset i efterhand.

Om detta berättar Svenska Dagbladet idag, tyvärr bara i papperstidningen.

Äntligen har EU fått något vettigt att syssla med, istället för att lägga sig i våra hyror som fastighetsägarna ville få det till.

SvD vet också att förtälja att i fastigheten på Norr Mälarstrand bor inte bara en moderat ersättare i Stockholmshems styrelse utan också vd:arna för två av de bolag som sysslar med att värdera de allmännyttiga fastigheterna inför försäljning till bostadsrättsföreningar.

Att något är ruttet i staden Stockholm, det är ett som är säkert.

Utförsäljningarnas pris

Den som söker socialbidrag (eller försörjningsstöd, som det egentligen heter numera) måste göra vad han kan för att så snart som möjlig bli oberoende av bistånd. Kan man inte öka sina inkomster så kan man bli tvungen att minska sina utgifter.

En kostnad som det kan bli aktuellt att se över är den för boendet. Om bostaden är för dyr i förhållandet till sin storlek och till familjens behov och om bidragsbehovet väntas bli mer än tre månader, då kan kan socialtjänsten kräva att den bidragsbehövande ska ändra sin bostadssituation, genom att t.ex. byta till en billigare bostad.

Sådana är reglerna, men nu börjar verkligheten att sätta käppar i hjulet för tillämpningen av dem. De bidragsbehövande som bor i de dyra bostäderna har fått svårt att byta dem nu när det finns så få billiga hyresrätter kvar i stan. De måste följaktligen bo kvar och fortsätta att vara beroende av bistånd och socialtjänsten måste fortsätta att bevilja bidrag till de höga hyrorna.
Både enskilda personer och kommunen får alltså betala ett högt pris för utförsäljningen av våra bostäder.

Även inom apoteksområdet är det de mest de mest behövande och kommunen som får betala priset för privatiseringen. Eftersom de nya apoteken inte är skyldiga att lagerhålla alla mediciner väljer de förstås att ha hemma de mest efterfrågade och de mest lönsamma medikamenterna. Det innebär att den som ska ha ett visst preparat inte alltid kan få det på sitt närmaste apotek utan måste ta reda på vilket annat apotek som har medicinen och så bege sig dit.

För en privatperson är det förstås mycket irriterande, men när det blir hemtjänstpersonalen som måste vallfärda till de olika apotekskedjorna så blir det orimligt. Det var ju inte till sådant som deras arbetstid var tänkt att användas.

Full rulle

Bostadsrättsföreningens nya styrelse har konstituerat sig. Ronny och en annan man blev ansvariga för det yttre och inre underhållet. Det första de fick att ta itu med var en vattenläcka i en lokal till följd av gamla och spruckna rör, det andra var mögelskador i en lägenhet, troligen till följd av taffligt jobb av en entreprenör. Och så det där med avtal med firman som har hand om fastighetsskötseln, planering av hur trädgården ska se ut i framtiden och allt möjligt annat. Tur att både Ronny och styrelsekamraten är proffs på sånt. Vore de amatörer vore det illa för de boende.

Inget vidare engagemang

Ronny har varit på många möten i sitt liv, i politiken, facket och hyresgäströrelsen. I somliga har han bara deltagit, på rätt många har han varit ansvarig för ruljansen. Nu är han där igen, för vid bostadsrättsföreningens årsmöte i förra veckan blev han invald i styrelsen. Det är förstås mycket bra, eftersom han har stor kompetens i just sådana frågor som man behöver veta något om när man ska förvalta en fastighet och dess invånare.

Han är inte ensam ny i denna styrelse. Av den förra styrelsen finns bara tre personer kvar, av totalt tio. Fyra av de avgångna har flyttat, tre vill bara inte vara med längre. Ingen av dem hade suttit i styrelsen mer än två år.

Det blir inte mycket kontinuitet med en sådan omsättning av styrelseledamöter.

I den nya styrelsen är nio män och en kvinna. Valberedningen, som dörrknackat fram kandidaterna, bestod av fem, tämligen unga, kvinnor. Man undrar varför de inte lyckats få fram fler kvinnliga kandidater eller varför inte någon av dem själv ville vara med i styrelsen. En välvillig tolkning är att kvinnorna är tillräckligt kloka för att förstå vilket svårt jobb detta är. En sorgsen tolkning är att de tycker sig mindre kompetenta än sina jämnåriga män. Jag vet inte vilket som är sant.

På årsmötet fanns 38 hushåll representerade, av totalt ca 150 bostadsrätter. Inte heller det just något tecken på stort engagemang i boendet.

Total makeover

När Gröndal byggdes ut, från förra sekelskiftet och några årtionden framåt, var det inte bara av arbetare utan också för dem. Tidigare hade där mest funnits torp och lägenheter under Hägerstens gård och sedan sommarställen för utflyttade Stockholmsbor. När stadens industrier började etableras utanför tullarna i slutet av 1800-talet påverkade det också Gröndal, där det anlades svavelsyrefabrik, färgfabrik och en del annat. Behovet av bostäder i området blev då stort.

Bland de första husen som byggdes fanns de s.k. hyresvillorna, stora villor med små lägenheter på ett och två rum och kök. En lägenhet beboddes av ägaren, resten hyrdes ut för att finansiera bygget. År 1913 omfattade villastaden ett hundratal sådana villor.

På 1930-talet byggde arbetslösa medlemmar i Syndikalisterna ett hyreshus i tidens funkisstil i centrala Gröndal. Ungefär samtidigt började byggmästaren Olle Engkvist köpa upp mark i området, som då var slitet och hade dåligt rykte. Engkvist hade en bestämd uppfattning om vad hans yrke medförde, nämligen

"ett särskilt ansvar som krävde en personlig ambition, moraliska och ekonomiska kvalifikationer samt en social syn hos sina utövare. En byggmästare skulle reagera mot allt vrångt och tokigt samt kraftigt medverka till sunda, riktiga initiativ."

I praktiken betydde detta, menade Engkvist, att det byggmästaren skulle göra var att bygga goda bostäder till rimliga priser åt vanligt folk.

Och det gjorde han sannerligen, för han är mannen bakom både de fina stjärnhusen och de berömda terasshusen i Gröndal.

Också Stockholmshem gjorde en insats för arbetarna genom att bygga barnrikehus på flera ställen i stadsdelen.

Det var då det. Idag är det inte längre några särskilt behövande personer som bor i Gröndal. Under stadsvandringen, som vi gick på denna underbara försommardag, fanns visserligen många av de gamla husen kvar, men invånarna har bytts ut. Vid det ena huset efter det andra konstaterade guiden att "ja, nu är här ju bostadsrätter".

Och det stämmer också med statistiken. Vid senaste årsskiftet var 70% av lägenheterna i Gröndal bostadsrätter och bara knappt 20% allmännyttiga hyresrätter. För tjugo år sedan var andelen bostadsrätter drygt 20% och andelen allmännytta 46%.

År 2007 låg medelinkomsten i Gröndal, enligt stadens officiella statistik, fortfarande något under stadens genomsnitt och hälften av befolkningen röstade på (S), (V) eller (MP).

Jag blir inte förvånad om nästa USK-redovisning visar att både inkomstnivåerna och partisympatierna är helt andra än vid den senaste mätningen. Risken är stor att att Gröndal genomgått en total makeover eller, om man så vill, blivit väldigt segregerat.

Källor: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag) och statistik på http://www.uskab.se/

Borgerlig politik avvecklar hyresrätten

Igår talade sig Mats Odell och några HSB-företrädare varm på SvD:s debattsida för samhällelig stimulans till bosparande, förenklade byggregler för studentbostäder och till- och frånval i hyreskontrakt. Syftet med det hela skulle vara att underlätta för unga att hitta en egen bostad och det kan det kanske vara.

Skribenterna passar förstås också på att säga att Odells proposition om de kommunala bostadsbolagen och hyressättningssystemet ska leda till "en bättre bostadsmarknad och ett ökat intressse för hyresrätten med ett ökat bostadsbyggande som följd." Och det låter ju väldigt trevligt, tills man börjar fundera på vad förslagen egentligen innebär.

Vad det är frågan om förstår man bättre av SvD:s ledarsida idag. Under rubriken "Rädda hyresrätten utan miljonprogram" hakar man på Odell. SvD är dock mer oförblommerat än Odell och hans kompisar för av ledaren framgår tydligt att essensen i den borgerliga bostadspolitiken är den personliga vinningen för den som redan har. Upp till hälften av villor och lägenheter ska få hyras ut skattefritt, ägarlägenheter ska öka antalet lägenheter till uthyrning och hyressättningen ska bli fri.

Alltså: den som icke äger ska få hyra en halv bostad till det pris som ägaren sätter efter eget skön och som han sedan inte behöver betala skatt för. Även den hela bostaden ska betinga det pris som ägaren anser skäligt (men här ska i alla fall skatt betalas av ägaren. Åtminstone än så länge.).

Kan man kalla det för att rädda hyresrätten? Nej, det kan man inte. Istället handlar det om att avveckla den, i alla fall den hyresrätt som vi känt under de senaste decennierna som en god bostad för i stort sett alla och envar.

Tiderna förändras och bostadsområdena med dem

Den rara grannfamiljen ska flytta. De klarar inte längre att bo med tre små barn i en tvåa tre trappor upp utan hiss. Jag förstår dem.

De ska flytta till Bredäng.

Med tydliga minne av Bredäng när det var nybyggt på 1960-talet bleknar jag. Hur kan en ung familj välja att flytta dit? Obegripligt.

Kanske är det på grund av boendekostnaderna? En fyrarummare i Bredäng kan man ju få till samma pris som en tvårummare här. Och det är nog inte fel för en ung familj med konstnärliga yrken och knapp ekonomi.

Och visst är det ett argument för dem, men det handlar inte bara om pengarna, visar det sig, utan de tycker faktiskt att Bredäng är fint. Och de har massor med kompisar där och i områdena runt omkring.

När jag tänker efter minns jag att närstående unge fotografen G pratat om att bo i Sätra. Det är så snyggt där, tycker han.

Och vilket område i stan tycker inte Lars Ohly är fint om inte just Bredäng, i alla fall enligt en intervju häromdagen.

Av detta tror jag man kan dra slutsatsen att den process inletts som kommer att leda till en gentrifiering även av miljonprogramsområdena i sydväst: först kommer konstnärerna och den övriga bildade medelklassen, sedan kommer höginkomsttagarna och till slut har området sociala status höjts så att det blivit för dyrt för dem som bodde där från början att bo kvar. Precis det har hänt på Söder. Och i Brooklyn, där G bodde, till dess att finanskrisen tömde lägenheterna på Manhattan och åter gjorde det möjligt för andra än dem med mycket pengar att bo där.