Tröstergök

Jorden var härlig även idag. Medan jag sådde Rosa fjädern-vallmo, gammaldags doftande luktärter och andra skönheter och Ronny pulade ned potatis, morotsfrön och annat nyttigt kunde vi lyssna till inte bara den alltid flitiga och skönsjungande koltrasten utan också den mer sällan hörda göken.

Vi bestämde oss för att den sjöng i öster och alltså var en tröstergök. För vårt behov av tröst är ju alltid oändligt.

PS. Bra länk som kanske också kan fungera som tröst är http://new.mylifeisaverage.com/. Av twittret där förstår man snabbt att livets minsta beståndsdelar är tämligen banala, men att trivialiteten delas av de flesta. Med andra ord: att livet är, precis som Lennart Hagerfors skrev, det som pågår medan vi sysslar med annat. Sår blommor till exempel.

Dymmelonsdag

På onsdagen i stilla veckan ersattes förr metallkläpparna i kyrkklockorna med trästavar, dymblar, för att inte klockklangen skulle störa påskfriden. Förstummad är även jag.

God jul!

God jul önskar tomtemor och hennes familj

vid sin hyrda (vad annars!) stuga.

Sent i november

Klarar sig i kylan.

Willy Brandt i ny halsduk.

Vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation.

Också påpälsad, fast inomhus.

Snygg papperskorg.

På Mariatorgets tunnelbanestation.

Skåpsovare

Häromdagen skrev jag om sängskåp och andra sätt att klara trångboddhet. Idag hittade jag en annan skåpsovare: Carl-Johan De Geer. Det sängskåp som han sov i stod hemma hos hans mormor på Erik Dahlbergsgatan. Mormodern vurmade för både Hitler och Mussolini, men var samtidigt den enda i släkten som förstod sig på barn och såg deras behov.

"Jag älskade min mormor. När det gick dåligt med mina föräldrars familjeliv skickade de mig till mormor för att jag skulle bo hos henne ett par år. Det var i slutet av 40-talet. Jag bodde i hennes lilla matsal, i ett sängskåp. Jag tror att min mormor också älskade mig. Mormor älskade också svenska kungar, som Karl den tolfte. Hans porträtt hängde ovanför min säng. Jag skulle fälla in sängen varje morgon och ta bort mina saker på att det inte syntes att en pojke bodde där."

Den som vill veta också Carl-Johan hade det hos farmorn och farfarn på slottet i Skåne eller senare i den stockholmska konstnärsvärlden bör skynda sig att skaffa hans självbiografi Jakten mot nollpunkten. En roman om mig själv.

Teatertid

Hösten är teater- och operatid för mig. Hittills har vi sett så vitt skilda föreställningar som den absurda och lysande Vigseln på Turteatern, den roliga men inte helt lyckade Det kommunistiska manifestet på Teater Tribunalen och den vackra men lättviktiga Bohème på Operan.

Av detta man man tro att kulturkontot är en stor post i familjebudgeten, men så är inte fallet. Inget av teaterbesöken kostade en enda krona och Operabiljetterna bara några hundra. Och det beror på Teaterlistan, om vilken jag här vill tipsa, eftersom jag vet att den behöver fler medlemmar.

Mot en ringa månadsavgift kan man via denna lista få gratis eller mycket biliga biljetter till föreställningar som av någon anledning behöver fyllas på med publik, dvs både du själv och teatern vinner på affären.

Om du går med bums med det samma kan du få biljetter till Orionteaterns Reinfeldt Ensamvargen , Dramatens Den ömhet jag är värd, Vasateaterns Diva och en massa annat.

Helg

När det är fredag och vackert väder måste även bloggen vara lite positiv. Därför kommer här som omväxling något trevligt - en av mina favoritskulpturer i Västertorp:

Kalven av Asmund Arle.

Den finns i gången under det stiliga höghuset i centrum. Tag svängen förbi där på söndagspromenaden. Och glöm inte alla de andra fina konstverken som finns runt om i stadsdelen.

Mer om Västertorp och dess skulpturer finns i bloggposten Fin förort från den 14 augusti.

Fin förort

Britt, som strider för att få ha kvar sin kommunala hyresvärd i Västertorp, kan, om hon behöver tröst, ta en promenad i sitt bostadsområde. Där har hon nämligen chans att se både ett som annat som är riktigt fint.

Västertorp är ett exempel på de goda tankar som presenterades i programskriften Det framtida Stockholm, som kom 1945. Där framförde man för första gången i Sverige idén om trafikseparering och man hävdade grannskapstanken, dvs att demokratin gynnades av gemenskap i små befolkningsgrupper. Bostadsområdena skulle ha ett centrum med affärer, bank, samlingslokaler och annat och bostäderna skulle ha en god utformning.

Allt detta genomfördes alltså i Västertorp, som fick ett litet småstadscentrum med alla sorters butiker längs sin huvudgata och en biograf vid torget. Bostäderna, mest tvårummare, någon enstaka trerummare, byggdes i låga lamellhus eller i stjärnhus. Gammal växtlighet sparades så att gårdarna blev gröna och i ett större grönområde anlades den fina lekparken Lugnet.

I Västertorp finns fortfarande de skulpturer som sattes upp i början av 1950-talet efter donationer av direktören i ett av de bolag som byggde husen. Bland skulptörerna finns Arne Jones, Henry Moore och Bror Marklund. Även inne i Västertorpsskolan kan man se god konst i form av en fresk av Vera Nilsson och mosaik av Otte Sköld.

Den som vill bekanta sig med Västertorp tar sig lämpligen en promenad - kanske i sällskap av av Britt - med start vid statyn Gubben och geten på Störtloppsvägen. Gå en sväng runt torget och se på de övriga statyerna där, gå sedan genom portalen i centrumhuset, uppför trapporna och så genom lekparken bort till Terrängvägen. Tag till höger på Skidvägen och se på skulpturerna där och sluta så utanför Västertorpsbadet, där man kan vila en stund i famnen på någon av Pye Engströms politiska figurer från 1970-talet.

Källa: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003) samt visst eget vetande.

Den våren

Min granne Sune är 77 år och har åkt Vasaloppet hur många gånger som helst. Utom i år, för denna frånvarande vinter har han inte kunnat träna tillräckligt. Att bara ränna upp och nerför Hammarbybacken, som ingår i hans förberedelser, räcker inte, det måste till någon skidåkning också före själva loppet. Nu gläds Sune i alla fall åt våren, fast den just idag gjort en sån där tvärnit som den ofta gör i april. Men just innan kallregnet började, berättar Sune, såg han en sädesärla, årets första här på gården.

Så är det med våren, den hävdar sin rätt och tar sig framåt steg för steg. Bara min tossiga julros förstår inte vad som är å färde utan sätter igång att producera kaskader med blommor nu, flera månader för sent.

I litteraturen

Bloggen har varit väldigt allvarsam av sig ett tag nu. För att lätta upp det hela tänkte jag berätta något roligt: Björkhagen finns nu inte bara i arkitekturböckerna utan även i skönlitteraturen. Det är Peter Kihlgård som i sin senaste bok låter huvudpersonerna Kicki och Lasse göra ett besök hos Kickis mamma i just Björkhagen. Jag kan inte säga att det är ett Björkhagen jag känner igen, men det är en rolig skildring av en ung mans första besök hos en blivande svärmor.

På vägen till Björkhagen varnar Kicki att mamman och hennes sambo är "lite speciella". Det får man nog kalla för ett understatement. Sambon Edvin är grå, spenslig och nästan helt tyst på grund av talsvårigheter som han fick när han hängde sig en gång, mamman Solveig är överdådig i både format, uttryck och allting annat. Hennes väsen fångas väl i beskrivningen av den måltid som aväts:

"... sen kom maten på bordet och från det att kåldomar, potatismos, ärter, lingonsylt, räkor, rädisor, keso och olika mögelostar ställts fram, allt på en gång, höll mamman en monolog om världens himmelsskriande förfall, speglad i tvättstuga, trappuppgång, livsmedelsbutik, tunnelbanespärr, teve, som endast avbröts av snabbt nedsvalda tuggor, hetsiga bloss på cigariller eller Kickis bortviftade invändningar."

Så där fortsätter det och man skulle kunna tro att besöket slutar med en katastrof, men det gör det inte. När Lasse börjar säga sanningar till mamman om att kaffet är det äckligaste han druckit och att det har smak av efterbliven ondska, då börjar först mamman och sedan alla andra att skratta och så har man "en förhållandevis normal" återstod av kvällen.

Mer tänker jag inte berätta. Läs boken själva istället, den är tät och stark som en granhäck och absolut värd att satsa tid och kansek även en slant på. Förresten finns den att köpa på bokrean som börjar i nästa vecka. Hur det nu gått till. Boken gavs ut förra året och reas alltså redan ut. Det verkar som om både boksäsongerna och årstiderna är ur led numera. Nästan nya böcker går på rean och idag blommande tussilagon nere i Sjöstaden, många veckor för tidigt.

När vi ändå är inne på Björkhagen: den som vill se hur vi ordnar det för katterna här kan titta på bloggen Katt-Trappa, där det finns en stilig kattrappa härifrån och flera från andra oss närstående förorter.

Källor: Peter Kihlgård Kicki & Lasse samt http://katt-trappa.blogspot.com/2007/01/bjrkhagen.html

Diamanter

"Det är en stor sak för arbetande människor att köpa en diamant, förklarade han för sina söner, hur liten den än är. Frun kan bära den för dess skönhet och hon kan bära den för att den ger henne status. Och när hon gör det är hennes man inte bara en rörmokare - han är en man med en fru som har en diamant."

Så skriver Philip Roth om handlaren i USA som startade butiken "Envars Ur och Guld", där han sålde guld och diamanter på kredit till arbetarna i hemstaden.

Kanske är det samma sak med de alla de prylar - och bostadsrätter - som människor köper nu. De gör att man tycker sig bli något mer än en rörmokare.

Vad det nu är för fel på rörmokare, förutom att de aldrig kommer när de ska?

Källa: Philip Roth Envar (2007)

Kramlista

Ett av de tråkiga inslagen i mitt jobb är att korrigera andras texter. Eftersom jag varken tål sär skrivningar eller Stora Bokstäver, där sådana inte hör hemma, blir jag lätt grinig av denna syssla. Men idag blev det inte så, för en av skribenterna råkade bidra med två nya ord som gjorde mig både road och rörd.

Det första var "kramlista", som ingen väl hört talas om tidigare. Men visst är det bra: man tänker sig en lista som finns på demensboendet och den psykiatriska kliniken och som personalen ska pricka av på när man gett de gamla och de osaliga den kram och den beröring som är av så stor betydelse för människan.

Det andra var "barmsjukhus", som ger en aning om bot för inte bara cancerangripna bröst utan också för de sargade sinnen och brustna hjärtan som kan hänga samman med en svår sjukdom.

Tack Elisabeth för att du bidrag med detta till vårt ordförråd fast du nog menade något så sorgligt och prosaiskt som "kramplista" och "barnsjukhus".

***

Hade vi inte skrivit om detta, så hade vi ägnat oss åt att kritisera Mikael Söderlund och hans visioner om Stockholm som en skyskrapestad. Men det har vi inte tid med nu och förresten har vi väl varit tillräckligt elaka mot de moderata borgarråden den här veckan. Nästa vecka ska vi bli snällare mot dem. Kanske.

Januari

Om någon vecka kommer solen att stå så att man ser alla dammtussar och alla skavanker i hemmet. Då är det dags att städa och att köpa de första tulpanerna.

Och sedan, innan man vet ordet av, är det faktiskt dags att så i trädgårdslandet och skogen är full av fåglar som sjunger ut för fullt.

Det är trösterikt att tänka på, när man går mot tunnelbanan en morgon i januari i duggregnet och allt är mörkt och tyst, förutom den försiktiga talgoxen som "fink-fink"-ar ensamt ur den kvardröjande natten någonstans kring kyrkan.

Stockholmsutställningar

På lilla Nationalgalleriet i Gamla stan visas just nu Stockholmsutställningen 2007, en samlingsutställning om och med Stockholm och dess invånare. Konstnärer är bland andra Ulf Lundkvist, Jan Stenmark, Christer Themptanderoch Ulf Rahmberg. Den som gillar Stockholm och oroar sig för dess framtid bör skynda sig till Skomakargatan 3 och se utställningen som bara håller på till och med nästa söndag, den 16 december.

Det är för övrigt alltid en bra idé att besöka detta galleri som är ett av de få forum som finns för vad som de själva beskriver som "oauktoriserad, osponsrad, opassande" konst.

För den som glömt eller inte vetat: den förra Stockholmsutställningen ägde rum 1930 och innebar ett genombrott för funktionalismen i Sverige. Det tackar vi för. Att efterföljaren skulle få så omfattande följdverkningar tror jag inte, men den bör kunna bidra till en och annan eftertanke. Och ett och annat skratt med, för den delen.

Vedervädrigt

Caesar sover i fåtöljen. Jag jobbar vid skrivbordet. Radion rapporterar någon nyhet, annars är det tyst. Inte en människa syns till härutanför och inte något djur heller, inte ens vår hungriga hackspett. Och det regnar, droppar och duggar, skvalar och skvätter, strömmar och strilar, för att inte tala om öser, dröser, dråsar, dräller och häller ner från den jämngrå himlen. Idag är det sannerligen synd om människorna. Och kanske om djuren, också (fast inte om Caesar, förstås. Han ser ut att ha det rätt skönt) .

Källa: Strömbergs synonymordbok (1964). Kanske borde jag skaffa en modernare upplaga. Tänk om det finns en massa nya sätt att regna på som jag inte känner till.

Synder

En har tjugo par jeans i garderoben, några med prislappen kvar, och två backar med ljusstakar från billighetsbutiker, den andra har fem handväskor som i genomsnitt kostat 4000 kr per styck. Båda intervjuas idag i en ny artikelserie i Svenska Dagbladet. Serien kallas "Omättliga" och just så verkar onekligen dessa unga damer vara, åtminstone vad gäller kläder och prylar.

"Vissa kanske tycker att det låter ytligt, men samtidigt har ju shopping blivit en accepterad livsstil i hela samhället", säger den ena kvinnan. En person som forskar om lyxkonsumtion håller med: "Shopping har övergått från att vara en nödvändighet till en fritidsaktivitet. Nytt är att inte bara personer i överklassen utan också i medelklassen är beredda att lägga mer pengar på produkter som ger prestige."

Inte tror jag att shoppandet är så utbrett som man här vill påskina. De flesta har, som man alltid haft det, nog att göra med att få ihop till det nödvändigaste. Men att inställningen till att köpa och att äga har förändrats, det märks ju tydligt på till exempel bostadsmarknaden. Nu är det fint att ta för sig, även på andras bekostnad, och att göra det i övermått.

Annat var det förr, i alla fall i den kristna traditionen. Då räknades girighet och frosseri som synd, det vill säga som något som skiljer människan från Gud. Synden tar sig också uttryck i bakvända relationer till medmänniskorna och till skapelsen i övrigt. Översatt till mer världsliga och nutida termer skulle synd alltså vara det som inverkar negativt på hur vi förhåller oss till varandra och till världen runtomkring.

Det är väl helt klart att en tillvaro som går ut på att konsumera varken har rum för särskilt mycket djupa relationer eller ansvarstagande för till exempel miljön. Att just girigheten och frosseriet ska räknas till de allvarliga synderna håller jag därför med om. Också högmodet och avunden kvalar lätt in i syndkategorin med sina "jag är bättre än du"- och "jag unnar dig inte"-attityder. Lättjan och vreden kan däremot få hållas utanför, för nog behöver vi få vara både lata och arga ibland. Och lustan, vem i fridens namn har fått för sig att den kan vara syndig. Utan den vore det väl ändå rätt trist.

Jag vet inte hur nutida teologer ser på de här gamla dödssynderna. Förhoppningsvis har de reviderat förteckningen. Åtminstone har de gjort tillägg till den, för numera räknas även orättfärdiga samhällsstrukturer som synd, glädjande nog.

Källa: Svenska Dagbladet 3.12.2007 samt Nationalencyklopedin

Messmörsdagar

-Sötma och sälta och bitterhet, allt blandat på det mest förvirrande sätt. Så har det alltid varit, skriver Torgny Lindgren i sin senaste bok.

Inte stororden precis, men kanske de rätta både för en gråblöt onsdag i november och andra av livets dagar - även om orden just här handlade om messmöret.

Källa: Torgny Lindgren Norrlands akvavit (2007)

Drömmar

Har haft anledning att tillbringa dagen med SOU 2006:77, som handlar om ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Utredaren Sven Bremberg konstaterar att de flesta ungdomar (dvs de som är ungefär 16-24 år gamla) mår rätt bra, men att den psykiska ohälsan i form av oro, nedstämdhet, sömnbesvär och trötthet samt anspänning och värk blivit avsevärt vanligare de senaste tjugo åren. I den sammanfattande analysen har Bremberg en huvudsaklig förklaring till den ökade ohälsan, nämligen "den individualisering som är en del av den moderna utvecklingen". Sverige präglas, menar Bremberg och andra, av att vi mer än i något annat land "utgår från sekulär-rationell auktioritet och betonar individuellt välbefinnande och självförverkligande mer än i andra länder." Vi kan välja - och det är bra, men samtidigt blir vi stressade när förväntningarna ökar snabbare än de faktiska livsmöjligheterna.

När jag läser detta tänker jag på den utredning som presenterades häromdagen om hur och var ungdomar vill bo. Drömboendet är i ett lugnt kvarter på Söder, i en stor etagelägenhet med takterass, stora fönster och öppna ytor, stort kök och mysigt sovrum. Allt och himlen därtill, kan man säga.

Man får hoppas att ungdomarna när det kommer till kritan förstår att detta bara kan vara drömmar och inget annat. Om de inte begriper det riskerar de en psykisk kraschlandning när de konfronteras med hur det egentligen är ställt på bostadsmarknaden i Stockholm, särskilt för den som inte har några pengar.

Vi andra, som hunnit en bit på väg, ställs inte inför samma svåra val som de unga om hur själva livet ska se ut och vi riskerar inte samma besvikelser som de. Men nog så stressade kan även vi bli av alla val som vi ska göra av allt från elleverantörer till vem som ska torka gamla pappas rumpa. Det är också en sorts förväntansproblem: valde jag rätt, fanns det något billigare, blev det verkligen riktigt bra. Det bekymret fanns inte förr, på gott och på ont. Själv sluppe jag helst sådana val så att jag kunde ägna mig åt viktigare ting.

Den andra världen

När man är hemma på soffan med snuva och feber orkar man inte med så mycket mer än att tycka synd om sig och att bläddra i ett eller annat magasin av enklare slag. När ett extratjockt nummer av Allt i hemmet damp ner i brevlådan igår blev jag därför rätt nöjd. Efter en stunds tittande och läsande här och där började jag dock känna mig lätt olustig och ställde mig frågan: vad är det för en värld som skildras här? Husen och våningarna - för att inte tala om köken - är alltid väldigt rymliga och är antingen byggda vid förra sekelskiftet och varsamt renoverade i tidstypisk stil eller byggda efter arkitekriktning på familjens önskemål, inredningen består av designklassiker och auktionsfynd. Människorna som bor i all denna skönhet är själva vackra, vita samt försedda med två-tre söta barn, en dekorativ katt och jobbar som formgivare, lärare eller har inredningsbutiker.

Varför finns det ingen inredningstidning som skriver om Fatima och Ahmed från Irak och om hur de får till ett trivsamt hem för sig själva, sina fem barn och mormor i en trea i Vårberg efter att ha tvingats lämna sitt hemland och alla sina tillhörigheter där? Eller om tappra vårdbiträdet Jessika, 25, och hur hon inrättar sig med de ouppackade flyttkartongarna i sin sjunde andrahandslägenhet på två år? Eller om gamla missbrukaren Tommy, 53, som inrett sitt första hem på evigheter i en försökslägenhet i Rågsved med hjälp av hemutrustningsbidraget (och det är inte stort) från socialtjänsten?

Jag överlämnar dessa förslag till den som är hugad och vågar skildra också den mindre glamorösa sidan av livet.

Ingen sushi här heller

I Bagarmossen äter man inte sushi, enligt Annelie Jordahl på DN.se, i alla fall inte hos den arma japanen i den nyöppnade sushiserveringen. En sån restaurang skulle nog inte göra succé i Björkhagen heller. Det mest exotiska vi stoppar i oss här är turkiska köttbullar och thailändsk wok. Helst sitter vi nere vid Söderbysjön och fikar medan vi spanar efter om bävrarna ska komma ut från sitt ständigt växande hus.

I innerstan äter man visst desto mera av både sushi, meze och injera, har jag hört. Och så pratar man om bostadsrätter. Det påstår i alla fall någon som heter André Johansson och som av någon anledning är väldigt populär hos både DN:s ledarsida och på dess kultursida (som annars brukar ha rätt olika åsikter). På bägge håll har man de senaste dagarna citerat denne André, som synes vara väl förtrogen med hur det är ställt med den nya borgerligheten, som väl är den som häckar i innerstan. Här ute i förorten ser vi i alla fall inte till dem (ännu. De lär väl bli fler med de bostadspriser som råder nu.)

Så här skriver André:

"Igår spelade borgerligheten piano och läste utländska romaner på originalspråk. I dag spelar de istället bostadsrättsmonopol och läser aktiekurser. Frågan är hur rik man blir av det."

"Bostadsrätten är nya Hyland. Det enda gemensamma samtalsämnet som (medelklass)-människor i storstäderna verkar ha kvar."

Om det stämmer vet jag inte, för mitt umgänge med borgerligheten är ytterst begränsat (för att inte säga obefintligt). Men om det är riktigt så verkar de ha det rätt trist där inne i stan. Fast det är kul sagt av André, vem han nu är.

För övrigt så har vi förutom bävrar även syrsor här ute. Jag hörde dem nyss när jag kom hem. Ganska härligt, faktiskt, både att de sitter här i gräset och filar om kvällen och att det är så tyst här att det går att höra. För att inte tala om att min hörsel fortfarande är sådan att jag kan uppfatta ljuden.