Monument

Under vår lilla tyska höstresa hamnade vi på den vackra ön Rügen vid Östersjökusten. Där finns, i den lilla orten Prora, en semesteranläggning i kolossalformat alldeles vid den fina sandstranden.

Men trots det trevliga läget får man ingen lust att bo där för fasaderna är nedklottrade, fönsterrutorna sönderslagna och inredningen borta sedan länge. Man kan tro att något förärligt hänt som förorsakat detta, men i själva verket har anläggningen aldrig varit färdigställd och tagen i bruk för sitt ändamål, trots att den började byggas för mer än sjuttio år sedan.

Meningen var att tyskarna skulle tilbringa sin ledighet i Prora och där få den starka fysik och de starka nerver som Hitler ville se hos sitt folk. Kraft durch Freude var devisen som gällde. Anläggningen fick, enligt tidens ideal, gigantiska proportioner: huskropparna är tillsammans mer än fyra kilometer långa och har plats för 20 000 personer.

Bygget påbörjades under andra delen av 1930-talet, men avbröts vid krigsutbrottet. Efter kriget återupptogs arbetet av DDR-regimen, som gjorde färdigt några av husen, men anläggningen som sådan blev aldrig helt klar. Vid någon tidpunkt försökte man spränga sönder den, men misslyckades eftersom betongfundamenten var för starka.

Nu har ingen råd att riva anläggningen och ingen har råd att rusta upp den. Så nu står bara står den där och gapar tomt vid den skönaste av Rügens stränder, ett monument över en tid som tack och lov är förbi.

Men även nu finns det människor som drömmer om det storvulna och prompt vill skapa minnesmärken över sig själva. En del av dem håller just nu på att planera för omdaning av stora delar av innerstaden. Om vad man kan tycka om detta skriver arkitekturkritikern Eva Eriksson i dagens SvD.

Fotnot: Mer information om Prora och bättre bilder än min hittas lätt om man googlar på ordet.

Härlig är jorden

Idag blev Nackareservatet det naturreservat som de flesta länge trott att det varit. Invigningen förrättades stilfullt utanför vår vacka kyrka i Björkhagen med sång, musik och alldeles för många moderata kommunalråd och vad de nu var. Mest apart deltagare i invigningen var kostym- och slipsklädde Säposnubben som nog inte fattat att han skulle hamna bland fleecetröjor och vandrarkängor.

De moderata företrädarna tog åt sig hela äran av att reservatet kommit till, vilket ju inte är sant, det vet alla Björkhagsbor som kämpat för att rädda skogen från golfbanor och annat. Alla tre herrarna talade också om hur viktigt och trevligt det är med så mycket natur så nära staden, alltså helt andra tongångar än dem som brukar höras från deras stadsbyggnadsborgarråd, hon som tycker naturen är läskig och helst vill bygga bort den.

Jag hoppas herrarna inte glömmer vad de sade idag och att de läser den lilla folder som Naturskyddsföreningen delade ut. I den står bland annat:

"Storstockholm gröna kilar har ekologisk betydelse genom att de länkar samman de inre delarna ava stadens grönområden med landsbygden runt omkring. Det är en viktig förutsättning för att växter och djur ska kunna sprida sig. När Stockholm har expanderat har de gröna kilarna successivt minskat, vissa kilar är idag kraftigt försvagade. Om de gröna kilarna skulle byggas igen och skäras av ytterligare från varandra skulle de ekologiska sambanden försvinna och artrikedomen i Stockholms natur minska."

Till skillnad från fr. Alvendal tycker vi som var med idag att jorden är härlig, särskilt när nordanvinden och molnen äntligen viker undan och låter solen stråla över oss och björkarna och ängarna. Därför tycker vi också att vi måste värna denna jord genom reservat och på andra sätt.

Största möjliga tystnad

Idag är det tre veckor sedan som Barbro Engman kom ut med sin nya ideologi om avskaffande av självkostnadsprincipen och allmännyttans hyresledande roll. Under dessa veckor har jag varit på tre större möten ordnade av hyresgästföreningen i Stockholm. På ett av mötena - händelsevis det minsta - gavs en mycket kortfattad presentation av förslaget. På de två andra mötena, med en mängd aktiva och engagerade människor, sades inte ett ord i saken. Och det var inte bara tyst från ledningens sida, det var nog så att åtminstone det ena mötet var planerat för att ingen annan heller skulle ha en chans att säga något.

Och jag som trodde att kommunikation var ett ledord i denna organisation.

Nöjd och glad

Idag får ett antal så kallade vanliga människor på övligt sätt illustrera effekterna om den senaste räntesänkningen. De som har bundna räntor är förstås sura och särskilt tillfreds är inte heller damen med sparkapitalet som inte ger just någon avkastning alls. De som har rörliga lån är givetvis på gott humör, men allra gladast är en man som varken har det ena eller det andra. Det är Huseyen Ytetim, 58-årig korvhandlare från Huddinge. Så här säger han:

-Jag har inga pengar på banken och inga lån heller. Men så länge jag säljer mycket korv så är jag lycklig!

Jag inbillar mig att sådan förnöjsamhet var vanligare förr. Antagligen är han hyresgäst.

Källa: Dagens DN, papperstidningen

Upp till kamp!

Att vara valberedning i en organisation med drygt 21 000 medlemmar borde vara en tacksam uppgift, särskilt som alla är bosatta inom ett tämligen begränsat geografiskt område. Men det är faktiskt inte så lätt. För när det kommer till kritan, det vill säga till att vilja åta sig uppdrag, då finns inte så många villiga. Folk anser síg inte ha tid, inte ork, inte kunskap och därför säger de nej till att kandidera. Trots mycket jobb från valberedningens sida förblev några poster obesatta även när årsmötet var över.

Detta ger anledning till oro.

Folkrörelserna uppstod en gång därför att folk hade mål som överheten inte ville godkänna. Människor organiserade sig då för att förverkliga sina mål. Man kunde ha olika uppfattning om hur målen skulle uppnås, men man var ense om vikten av att gå samman. Med demokratiska diskussioner, tålamod och engagemang drev man så sina frågor framåt. På detta sätt har det svenska välfärdsamhället kommit till.

Mycket av det som de flesta av oss uppfattar som kännetecknen på ett gott samhälle är idag på väg att raseras. Om denna utarmning ska kunna motarbetas måste vi bjuda motstånd. Och då räcker det inte att sitta hemma och svära, det räcker inte att prata med jobbarkompisarna, det räcker inte ens att blogga!

Nej, vi måste ge avkall på vår egen bekvämlighet, vi måste sluta tro att någon annan ska göra det, vi måste ta del. Det vill säga: vi måste göra det själva och vi måste göra det tillsammans.

Kanske kan vi nå våra mål genom de gamla folkrörelserna, kanske måste vi skapa nya. Men göra något - det måste vi alltid. Annars gör någon annan något - och då är det inte säkert att resultatet blir som vi själva ville.

Våren!

Häromdagen: hackspetten har kommit ut från skogen och rekar här inför sitt årliga skorstenstrumsolo på huset mittemot. Idag: den första snödroppen vid husknuten.

Många frågetecken i översiktplanen

Av stadsbyggnadsborgarrådets Alvendals uttalanden blir man förfärad, av hennes översiktplan blir man förbryllad. Det vill säga, först tror man att man förstår vad planen vill med olika delar av staden, sedan inser man att skribenterna inte ens vet vad man menar med begrepp som t.ex. "den centrala staden". Ibland avses uppenbarligen det som jag skulle kalla city, dvs området kring Sergels torg, ibland avses staden på malmarna, men sedan räknas plötsligen både Årstafältet och Telefonplan till "strategiska områden i centrala staden".

Ronny undrar om Alvendal kanske anlitat spökskrivare från Malmö, som inte är så bekanta med den stockholmska geografin. Jag kan inte utesluta att han har rätt för en gammal stockholmare kan nog inte få det till annat än att både Telefonplan och Årsta ligger i närförort.

Mycket av resonemangen i planen går alltså inte att ta ställning till innan de grundläggande begreppen definierats. Mycket bludder finns också som behöver förtydligas och konkretiseras, sånt som t.ex. det här: "... det är viktigt att på strategiska platser skapa intensiva miljöer med många värden." Vad menas med "intensiv miljö"? Vilka "värden" då?

Annat bludder som inte går att begripa är bland annat detta: "Värdefulla park- och grönstråk är naturligtvis en viktig kvalitet för boende, verksamma och besökare som ofta kan utnyttjas på ett bättre sätt. En annan generell utgångspunkt är att ny bebyggelse alltid ska hålla minst lika hög kvalitet som sin omgivning och att den ska placeras och utformas så att den bidrar till en attraktiv stadsmiljö." Helt meningslösa formuleringar, som inte säger någonting om vad man egentligen vill och menar.

Ibland talas nyspråk, fullt värdigt Sanningsministeriet i Orwells 1984. Som när man upphäver vad som sades i översiktplanen 1999, men kallar det för utveckling av planen: "Det handlar ... om ny bebyggelse som knyter samman staden och om att utveckla attraktiva parkstråk med nya målpunkter mellan olika områden. Nya starka samband kan härigenom adderas till Stockholms utpräglade radiella stadsstruktur. Detta är en viktig utveckling av Översiktsplan 1999 där huvudinriktningen är att områdena mellan ytterstadens stadsdelar i huvudsak ska bevaras." Suck.

På vissa punkter talas dock klarspråk. Smaka till exempel på detta: "Stadsbyggnadskontoret har tillsammans med Stadsmuseet inlett en översyn av Stockholms byggnadsordning. Förutom att komplettera vissa av beskrivningarna är det angeläget att förtydliga att byggnadsordningen möjliggör nya spännande tillägg som utformas i kontrast till omgivande bebyggelse." Till denna möjlighet återkommer man på flera håll i översiktplanen, som när man framhåller "spektakulära lokaliseringar" som kan bli "viktiga symbolprojekt" och om "nya landmärken". Man blir förskräckt. Det är inte spektakel vi behöver, utan goda bostäder och goda boendemiljöer.

Till den som fortfarande inte förstår vikten av natur - till skillnad från stenstad och parker - kan med fördel lyssna till dagens Vinterprogram med Kerstin Ekman, där hon talar vackert om vad gulmåran, brudbrödet och höskallran betyder för henne.

Naturen får ge vika i nya översiktplanen

Nu börjar det klarna vad borgarrådet Alvendal menar med sin promenadstad. Det är en stad utan natur, dvs utan "otrygga skogsområden med ruttna träd" och med "högre mål än biologisk mångfald". Med dessa ord och en föraktfull släng om "skalbaggenivå" kommentar Alvendal i alla fall förslaget till ny översiktsplan för Stockholm i dagens SvD.

Tidningens reporter har jämfört den nya planen med den gamla från 1999 och kommit fram till att staden gjort en helomvändning i synen på natur:

- Arbetet med att bilda naturreservat har avstannat.
- Staden kommer inte att nå flera av de regionala miljömålen till 2010.
- Inga skrivningar finns om djur och växter utan fokus ligger på parker och grönområden som är attraktiva för människor.
- I den gamla planen talades om betydelsen av sammanhängande grönområden. I den nya talas om betydelsen av en sammanhängande stad.

Jag förstår inte varför Alvendal och hennes kompisar har en så negativ inställning till naturen. Fick de aldrig gå i Mulleskolan som små och häpnas? Fick de aldrig lära sig att människan är beroende av naturen och att vi har ett ansvar för att värna skapelsen, inklusive skalbaggarna?

Vi som inte är rädda för naturen utan mår bra av den, vi tror att det går att bygga en bra stad och bevara den biologiska mångfald som vi aldrig kan återskapa när den väl försvunnit.

Fler artiklar ska följa i SvD, förhoppningsvis lika bra som denna. Den som vill läsa hela planförslaget hittar det här. Det är viktigt att många tar del och ger sina åsikter till känna. Tillfälliga modenycker och kortsiktigt vinsttänkande hos ungmoderata naturfobiker får inte avgöra vilken slags stad våra barn och barnbarn ska bo i.

Rätt bok vann

Inte för att jag läst alla de böcker som nominerats till årets Augustpris. Men jag tycker ändå att jag kan påstår att det var rätt bok som vann. För något bättre än P.O. Enquists Ett annat liv kan knappast finnas i Sverige just nu. Det är en märklig självbiografi, skriven i tredje person, som tar oss från barndomen i det gröna huset i Hjoggböle till världens teaterar och styrelserum men också till behandlingarna som ska hjälpa honom att få ett slut på drickandet. Språket är så vackert och uppriktigheten känns så total att man är beredd att förlåta honom allt. Även detta med svarthandeln.

För det är så. Vid ett tillfälle, det måste vara på 70-talet, köper han en arbetslägenhet svart, fast han just skrivit en pjäs om ekonomisk brottslighet. När hyresgästföreningen startar en kampanj motsvarta lägenheter blir han indragen och vittnar i en rättegång mot den person som sålt lägenheten till honom. Om detta skriver Enquist:

"Plötsligt inser han att allt är fel. Det var han som kontaktade mäklaren.
Han borde ha vägrat vittna. Det är, å anda sidan, säkert domstolstrots. Medför sannolikt dom. Men hade han lytt sin samvete skulle han ha tagit ansvar, det personliga ansvaret.
Nu begår han ett förräderi.
Han har brutit mot den mest grundläggande regel som han lärt som barn: man måste sätta samvetet före lagen. Bryter man då mot lagen får man ta sitt straff, eftersom den civilisatoriska principen säger att så är samhället skapat, som ett avtal mellan människor som måste hållas. Över alla dessa principer råder dock samvetet. Väljer man samvetet får man lugnt ta straffet."

Detta, menar jag, borde många begrunda, i många olika sammanhang.

Läs mer om P.O. Enquist och om priset.

Borneo skövlas

När R var i Malaysia åkte han nästan en hel dag med buss. Fast han hann färdas många mil hade han hela tiden samma syn utanför rutan: oljepalm efter oljepalm efter oljepalm. Likadant ser det ut på stora områden av Borneo. Regnskogen huggs ned, ursprungsbefolkningen fördrivs och istället kommer jätteplantager med palmer vars olja utvinns för att användas i glass, schampo och annat mer eller mindre nödvändigt. När regnskogen försvinner ökar halten av koldioxid, vilket påverkar hela jordens klimat.

Inget nytt egentligen, men Mattias Klums vackra bilder i dagens SvD gör det hela mycket påtagligt och mycket, mycket sorgligt.

Men barnen då?

Flaggar för bilarna - men inte för barnen.

Nu har det pratats och kampanjats i månader och år, känns det som, inför det amerikanska presidentvalet. Medan vi väntar på resultatet kan vi passa på att begrunda vad man inte pratat om. Det är förstås en hel massa saker, men en av de viktigaste är: barnen. Jag har i alla fall inte hört någon kandidat säga: "Vi måste satsa på barnen! Vi måste se till att alla barn har det bra och att deras föräldrar får stöd så att de kan ge barnen det som barn behöver." Ja, Obama har förstås pratat om någon sorts sjukförsäkring för barn, men det är allt. Och jag är inte ens säker på att det är alla barn som han menar ska inkluderas i detta.

Och ändå så finns det så mycket som skulle behöva göras. Ta det här med föräldraförsäkring, till exempel. Ännu när barnbarnet föddes för en månad sedan hade hans både smarta och välorienterade föräldrar inte lyckats klura ut hur länge mamman skulle kunna vara hemma med honom. Nu vet de att det handlar om ungefär fem månader, sedan ska mamma tillbaka till jobbet och någon annan får ta hand om lilla R.

Och då bor familjen ändå i Californien, en av de få delstater som faktiskt har föräldraledighet sedan några år. Visserligen inte mycket att tala om med svenska mått, men bra för att vara i USA: sex veckor med 55% betalning (max 916 dollar per vecka) för mamma och faktiskt lika mycket för pappa. Dessutom får mamman åtta veckors föräldraledigt från sitt jobb och pappan en vecka från sitt.

Enligt The Family and Medical Leave Act (FMLA) är den enda "förmån" som ges i samband med barnafödande att mamman garanteras att ha jobbet kvar under upp till tolv veckors föräldraledighet. Vill hon vara hemma längre än så kan hon alltså förlora sin anställning. Inte underligt att bara 70% av amerikanska mödrar över huvud taget tar ledigt från jobbet när de får barn.

Inte heller på andra sätt är USA särskilt barn- eller föräldravänligt. Ingen gratis mödravård, inga gratis förlossningar, ingen gratis barnavårdscentral. När barnbarnets föräldar vill väga honom mellan besöken hos den privata barnläkaren går de till ett hörn på en barnklädes- och barnpryttelbutik där den smarta personalen satt upp några vågar.

Om de nu kan ta sig till butiken. Är bilen trasig blir det svårt. Tunnelbana och cablecars går finns inte där familjen bor, utan bara bussar. Och för att ta sig upp på dem med barnvagn måste man be föraren att fälla ner rullstolsliften (som i och för sig är en jättebra sak) och sedan finns ingen plats att ställa barnvagnen på. Svärdottern, som brukar åka buss till jobbet varje dag, har aldrig sett någon barnvagn på bussen.

USA sett med farmorsögon är inte vackert.

Om nu Obama blir vald, så som nästan hela världen hoppas, tänk om han kunde bli den som inför åtminstone någon grundläggande allmän välfärd för barnfamiljerna. Och inte minst -skriver under FN:s barnkonvention.

Den som vill veta mer om bristen på föräldraledighet i USA kan läsa här.

Vården som vara

När jag igår kom ut från Friskis i Ringen stod där några unga damer med papper i händerna och vackra leenden. Synen var inte ovanlig, för just gathörnet Ringvägen-Götgatan är alltid befolkat av sådana unga damer och rätt ofta öven herrar. Alla vill de något av oss: att vi ska byta mobiloperatör, gå med i Greenpeace eller skriva på någon av de oräkneliga namninsamlingar som vissa organisationer bedriver. Den här gången var budskapet ett annat och helt nytt i sin art:

"Vi har ett erbjudande från Gullmarsplans vårdcentral", sade flickebarnet ifråga. "Nej tack", sade jag snabbt, "jag är jättenöjd med den vårdcentral som jag går på, jag vill inte ha någon annan." Och så hastade jag vidare.

När jag så småningom kom hem kunde jag inte släppa händelsen. Vad var det egentligen för ärende som hon hade till mig? En efterforskning visade följande:

Värvarna var ute på uppdrag av privata Carema som just öppnat en vårdcentral vid Gullmarsplan. För att få patienter erbjuder Carema en check på 250 kr till var och en som listar sig hos dem. Det var det som den unga damen vill berätta för mig.

Om jag hade nappat på detta hade alltså min vårdcentral mist en patient. Inte så farligt, förstås, men om vi bleve många som gjorde likadant, då kunde det ställa till problem för både min och andra vårdcentraler här i söderort. Antalet listade patienter och antalet besök styr nämligen mottagningarnas ekonomi. Färre patienter ger mindre resurser. Och mindre resurser här i Björkhagen drabbar förstås dem som inte kan ta sig iväg någon annan stans, människor som mina tämligen skröpliga grannar.

Men Filippa Reinfeldt bryr sig inte om mina grannar. Hon tycker det är så bra med den nya vårdcentralen att hon hjälper till att göra reklam för den.

Av detta kan man lära att vården nu håller på att gå samma väg som skolan, den blir en vara som olika aktörer försöker få oss att köpa.

Så vill inte jag ha det. Jag vill ha den vård jag behöver av vårdpersonal som inte betraktar mig inte som en inkomstkälla utan som en människa i behov av lindring för sin plåga.

Inte bara goda bostäder till alla, alltså, utan också en god vård utan vinstintressen.

Därmed inte sagt att jag är helt emot privata alternativ inom vården. Min vårdcentral, som ägs och drivs av sin personal, lyckas hålla kommersen borta och ger oss som bor här en god vård, såvitt jag kan bedöma. Att de kanske får en mindre slant över kan jag stå ut med. Men att stora företag ska göra sig jätteprofiter på våra vårdbehov, det kan jag inte bära. Pengarna ska gå till vård, inte till vinst.

Tillägg 27.10. På dagens DN Debatt avhandlas samma tema. Där framgår att Carema ska ta över psykiatri- och missbruksvård i Stockholms läns landsting efter Maria beroendecentrum, vars ägare stoppat många, många skattemiljoner i sina fickor

B livande patient?

MTB-cyklister tar liften uppför Hammarbybacken och cyklar sedan nedför.

Jättebrant, jättefort. Inget för gamla hönsmammor att titta på under söndagspromenaden.

Guldrusch

Den tämligen risiga kåken på bilden är Cook Bank Building i Rhyolite, Nevada. För precis hundra år sedan var den omgiven av boningshus, butiker, magasin, salooner (53 stycken!), hotell, skolor, kyrkor, tre sjukhus, ett fängelse och en järnvägsstation. Inne i själva banken fanns golv av marmor som importerats från Italien, mahognysnickerier, elektriskt ljus, telefon och, inte minst, inomhustoaletter.

Bara fyra år tidigare hade det inte funnits just någonting på denna plats. Men den 4 augusti 1904 hittade en man kallad Shorty Harris och hans kompis Ed Cross guld där. Eftersom Shorty gärna tog sig några glas och då blev rätt skrytsam spred sig nyheten om deras fynd. Dalen fylldes snabbt med guldletare och deras familjer och 1908 var antalet invånare över 8000.

Två år senare var allt över, för det hade visat sig att så värst mycket guld fanns inte att utvinna. I april 1910 släcktes gatlyktorna och det fanns bara 675 personer kvar i staden, alla andra hade dragit vidare på jakten efter guldet. På vintern frös de nya vattenledningarna sönder och blev sedan aldrig lagade. Cookbanken stängde och sålde all sin fina inredning. Och undan för undan tog naturen över igen. Nu finns bara ruinerna av några stenhus kvar och invånarna utgörs mest av skallerormar.

Helt apropå kom jag att tänka på allt detta. Förklara det den som kan.

Besöker platsen gör man lämpligen i samband med en tripp till den fantastiska nationalparken Death Valley i Californien. Den som kommer vilse och behöver råd om vägen gör klokt i att fråga efter rajjlajt för det är i alla fall ungefär på det viset som namnet ska uttalas och inte så som vi försökte med.

Källa: Excerpts from Rebecca´s Walk Through Time. Self Guided Tour through Rhyolite, Nevada by Suzy McCoy (1998)

Fortsatt nedmontering

En dag som denna borde man naturligtvis ägna sig åt betraktelser om kuppen i Chile, attacken mot tvillingtornen och det förfärliga mordet på Anna Lindh. Men jag tänkte ändå avhandla något så trivialt som stadens budget för 2009. Den presenterades igår och är på 298 sidor, så jag har inte hunnit lusläsa den, men på det som rör bostadsbolagen har jag förstås tittat.

Allmänt för bostadsbolagen gäller att de ska bidra till Stockholms försörjning av hyresrätter och värna hyresrätten som boendeform, vilket ju låter bra. Men samtidigt som man ska göra det ska man bereda möjlighet för boende att förvärva sina lägenheter och göra särskilda insatser för att stimulera friköp av bostäder i ytterstaden. Bolagen ska också vara aktiva fastighetsförvaltare, det vill säga att de ska ägna sig åt köp och sälj av fastigheter. Den som bor i en kommunal hyresrätt ska alltså inte kunna vara säker på att få fortsätta med det, utan riskerar att antingen hamna i klorna på en bostadsrättsförening eller få en privat hyresvärd som man inte har valt och där man förlorar de fördelar med interna köer och annat som finns hos de kommunala bolagen.

I direktiven till bostadsbolagen står också att de ska "aktivt och kraftfullt verka för att sänka byggnadskostnaderna". Det låter ju bra, men frågan är vad som egentligen menas. Betyder det att man ska ta en dust med byggbolagen för att de ska sänka sina priser eller tänker man helt enkelt bygga en lägre standard? Men denna majoritet går det inte att veta.

Svenska Bostäder har ett särskilt uppdrag att "placera Vällingby centrum i ett separat bolag". Sådana paketeringar brukar göras inför försäljningar, så snart går nog Vällingby samma väg som övriga centrumanläggningar i staden. Om Boultbee får köpa även denna gång har vi alltså snart ett privat monopol på våra affärscentra. Till vad nytta det nu kan vara jämfört med att staden själv skulle ta hand om vinsterna på lokaluthyrningen.

Pengarna från försäljningen av Centrumkompaniet och annat ska man för övrigt använda till att få ihop budgeten efter den nya skattesänkningen. Ett rekorduttag på 925 miljoner kronor ska göras från Stadshus AB för ändamålet. Sanslöst. Men nog avstår de flesta av oss gärna från denna patetiska och onödiga skattesänkning och satsar istället pengar från utförsäljningarna på en god och välfungerande kommunal verksamhet. Om vården, skolan, omsorgen och allt det andra får mer resurser kanske rentav majoritetens mål om minskad sjukfrånvaro kan uppnås. Med de nuvarande besparingarna och vakanshållningarna av tjänster lär man däremot knappast få friskare medarbetare eller bättre service till medborgarna.

Nedmonteringen av staden fortsätter alltså.

Mer om budgeten finns att läsa i SvD och DN.

Semestrar

De senaste veckorna har det varit tomt i många av tjänsterummen på min arbetsplats. Men nu börjar de så sakta fyllas på igen och tydligen gäller det inte bara hos oss. I alla fall inte av massmedia att döma för både tidningar, tidskrifter och radion (och säkert även teve) har ägnat helgen åt sommarsummeringar och tillbaka-i-stan-skriverier. På dem låter det som om alla människor har ett sommarställe som, i likhet med SvD-krönikörens, är "närmast poetiskt i sin skönhet" och där man nu tillbringat hela sommaren sedan skolavslutningen (minst) med släkt och vänner och bad och saftkalas.

Men så är det ju inte. Vi är rätt många som inte har några sommarställen och många har ingen möjlighet att åka någon annan stans heller. Tittar man på statistiken så är det bara 39% av alla fackmedlemmar som har ett eget sommarhus eller tillgång till ett genom släkten. Som vanligt är gåvorna orättvist fördelade: av LO-medlemmarna har 29% tillgång till sommarhus och av SACO-iterna 51%. TCO hamnar mitt emellan med 43%. Av LO-folket är det 18% som varken har sommarhus eller reser bort på semestern, av akademikerna 7%.

Bland de hushåll som inte kommer iväg någonstans finns många ensamstående föräldrar och deras barn. Totalt beräknas ungefär en halv miljon barn under 18 år varken ha tillgång till fritidshus eller ha gjort någon semesterresa under de senaste tolv månderna.

Det här skriver inte journalisterna om, men det är kanske inte så konstigt. De och deras kompisar tillhör ju själva gruppen av högutbildade som ofta har både hus och pengar och kontakter. De, som sitter på Sudret och på Österlen, vet antagligen inte så mycket om hur det är att vara hemma i stan eller i förorten hela sommaren och bara ha en bassäng eller ett fågelbajsigt insjöbad att gå till.

Källa: LO-statistik

Tillit och ansvar

Nationalekonomen Stefan de Vylder intervjuas idag i Svenska Dagbladets nya artikelserie om "den nya politiska medborgaren". Vad denna sorts medborgare än för något har jag inte förstått ännu, men att de Vylder säger kloka saker, det är i alla fall klart.

De Vylder pekar bland annat på betydelsen av tillitskapitalet, som han menar är en del av den balans mellan olika sorters kapital som ligger bakom att Sverige blivit "rikt och bra på att lösa konflikter på ett civiliserat sätt". Tillitskapitalet har sin grund i folkskolan, där människorna fick kunskaper som de omsatte i handling i föreningar och folkrörelser. "I dessa nätverk av medborgerligt engagemang förstärktes en kultur av hederlighet, ömsesidigt förtroende och respekt för andra. Tillit, kort sagt."

Tilliten är, menar de Vylder och andra nationalekonomer "en praktiskt taget ovärderlig ingrediens för att ett samhälle ska bli bra att leva i - och för att det ska gå bra, rent ekonomiskt."

Vikten av tilliten märks framför allt när den saknas: "Jag litar inte på dig, och du litar inte på mig. Jag tänker bara på mig själv och du tänker bara på dig själv."

de Vylder menar att vi måste vårda tillitskapitalet och det tror jag också. Litar vi inte på varandra blir vi till slut rädda. Och då får vi snart ett samhälle som de flesta av oss trots allt nog inte vill ha. Därför måste vi fortsätta att sitta på de där föreningsmötena, fast de är så tråkiga och rapportera och diskutera och skriva våra protokoll och stötas och blötas mot varandra och så sakta, sakta förändra saker och ting till det bättre. Någon annan väg finns inte och ingen annan kommer att göra det åt oss. I alla fall inte på det sätt som just vi vill ha det.

Städning

Den mesta tiden när jag är hemma tillbringar jag just nu i sovrummet, det enda stället i lägenheten där jag kan se ut och där jag kan öppna fönstret. För att rummet ska fungera även i sina nya funktioner som matrum och vardagsrum tvingas jag flytta på mina bokhögar som brukar ligga vid sängen. Hittar då sånt som jag börjat på men inte läst klart för att något annat kom emellan, sånt som jag just skaffat för att det verkade såååå intressant, sånt jag läst och genast glömt bort att jag läst och så faktiskt några böcker som jag både läst och kommit ihåg.

Bland de senare fanns Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. Det är ingen insmickrande bok och knappt ens en sammanhängande historia. Däremot är det en berättelse om dem och det som många inte vill se, om staden bortom DN På stan och medelklassens livspusselproblem. Här luktar det t-sprit och dåliga tänder, folk rotar i papperskorgar och handlar till extrapris på Vivo, tittar tvångsmässigt på Glamour eller står genomlysta och sälla på Gotlandsgatan.

Boken "jag", som är författare, diskuterar med sin granne om böcker och skrivande. Grannen säger att biblioteken har plockat bort böcker som inte lånas ut. "Och de efterfrågar enbart författare som för uppläsningar, kända från tidningar och teve. Framtiden är här ... Hon klappar mig på axeln. Jag vet inte om hon skojar, hon kanske bara är realist och i mörka stunder ser jag vad hon ser och undrar hur det skulle vara att leva i ett land med bara storsäljarna kvar. Om ingen pissdålig, skumraskad eller åtminstone hatad bok våndades mellan ryggarna på de älskansvärda böckerna skulle det bli väl smalt. Ungefär som om innerstan enbart skulle bestå av skönhetsopererade, medan resten skulle vara utfösta till förorten."

Ja, just det finns anledning att fundera på idag.

Piskan viner

Av de människor som kastas ut ur sjukförsäkringssystemet med alliansens nya regler kommer sannolikt en hel del behöva socialbidrag för att klara sin ekonomi. Då får de räkna med att plocka skräp på gator och torg eller städa på servicehuset utan lön och med bara socialbidraget som ersättning. I alla fall om Stockholms socialborgarråd (m) får som han vill. Allt motiveras med att det görs för att "bryta utanförskapet".

Katrine Kielos skriver bra om detta i det senaste numret av tidningen Fokus. Så här formulerar hon det: "Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till. /... / På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittio-talet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa."

Visst mår alla som är någorlunda kuranta bra av att jobba, eftersom arbetet ger socialt sammanhang, tillfredsställelse över vad man presterat så förstås pengar. Så visst är det viktigt att underlätta för alla som vill och kan arbeta - inklusive personer med funktionsnedsättning - att få göra det. Men inte lär man uppleva någon glädje i att plocka papper på gatan när man tvingas till det för att få den blygsamma summa som socialbidraget utgör. Det är mest förnedring, ett piskans vinande över folket.

Hur det egentligen ska gå till att få alla i jobb kan man undra, när inte ens borgarrådets egna jobbtorg lyckas ordna arbete till mer än ett fåtal av dem som tvingas vara inskrivna där. Och det i en högkonjunktur.

Läs om besparingarna i gårdagens DN och om socialborgarrådets idéer och jobbtorgen i dagens DN.

Mellanspel

Följande citat är från en annons för Opel år 1962, återgiven av Motornostalgiskt Magazine 25. Jag kan inte garantera autenticiteten, men inte heller att det inte är sant.

"LUGN I STORMEN!

En Opel är så lättkörd att även Er fru kan köra den!

Hör Ni till dem som sitter med hjärtat i halsgropen de gånger Er fru får låna ratten? Ni vet att farliga situationer k a n inträffa- hur försiktigt Er fru än kör! Byt vagn till Nya Opel Rekord och Ni kan känna er lugn!

För säkerhets skull är alla farliga detaljer, som Ni kan slå i vid en häftig inbromsning, eliminerade. Instrumentpanelen är stoppad med ett krafigt lager svampgumma och handskfacket är av den inåtgående typen. I en Opel kan Ni känna Er trygg!

Och inte behöver Ni skämmas heller! Med en Opel Rekord klarar Er fru galant alla parkeringsmanövrerar - man ser lätt vagnens alla hörn. Så ta av Er solglasögonen och titta på Nya Opel Rekord! Gör det! Nu!"

Om man utgår från att denna annons verkligen publicerats, då kan man inte säga annat än att synen på kvinnan förändrats mycket under de gångna decennierna.

Apropå demokrati

Igår ifrågasatte jag det demokratiska sinnelaget hos diverse personer, bl.a Kristina Alvendal. Idag måste man nog säga att tidningarna ger mig rätt i att det inte står riktigt rätt till.

Exempel nr 1 kommer från DN:s ledarsida, där man skriver om hur regeringen hanterar de frågor som de vill driva igenom och varför den ibland misslyckas i sina strävanden: "En förklaring som sällan hörs gäller tillvägagångssättet. Förr arbetade utredningar, deras förslag remissbehandlades och en eventuell kritisk opinion kunde sedan bedömas i regeringskansliet innan ett färdigt förslag lades fram. Idag arbetas förslaget fram i moderatkansliet och får sedan möta remissopinionen. Därmed blir det också regeringen som får bita i det sura äpplet."

Jag har förstås inget emot att regeringen åker på bakslag, men nog vore det väl bättre om man lät saker och ting stötas och blötas på det gamla beprövade viset där både experter och andra får säga sitt i en process som visserligen tar tid men ökar chansen för väl övervägda och förnuftiga beslut.

Exempel nr 2 på demokratibrist bjuder Svenska Dagbladet på. Tidningen har lusläst ett dokument från landstingsstyrelsens förvaltning och funnit att man ändrat i det så att riktlinjerna för avknoppning blivit helt annorlunda. I septemberversionen av dokumentet angavs att en majoritet av en personalgrupp i en befintlig verksamhet skulle vara för avknoppning för att en sådan skulle komma ifråga. I februariversionen av samma dokument sägs plötsligt, utan att något nytt beslut fattats, att det är "en fördel" om en majoritet är för avknoppning men det är inte längre något krav.

Några få personer i en personalgrupp kan alltså, med landstingets goda minne, driva igenom en privatisering av en verksamhet mot majoritetens önskan. Oppositionen är förstås förbannad och menar att landstinget blivit laglöst land där information kan ändras hur som helst. De anser att om avknoppning ska ske så ska en kvalificerad majoritet av personalen vara med och äga verksamheten. Naturligtvis har de alldeles rätt i detta. Om det nu prompt ska privatiseras.

Regeringen och landstingsmajoriteten tänker och agerar alltså på precis samma sätt som deras partikamrater gör i här i Stockholm.

Men kanske kan det bli ändring i alla fall när det gäller inställningen till utförsäljningen av våra bostäder. Joakim Larsson, som ska vikariera för Kristina Alvendal under hennes föräldraledighet, berättar nämligen i DN idag att han bor i en hyresrätt som han fått genom byte: "Vi lämnade en hyresrätt som skulle omvandlas till bostadsrätt. Det var vi inte intresserade av."

Äntligen alltså en (m)-företrädare som själv inte nödvändigtvis vill äga sin bostad och alltså borde kunna förstå att andra inte heller vill göra det. Man skulle önska att han också begrep att alla inte vill eller kan flytta från en ombildning, som han gjorde, utan att människor vill kunna bo kvar där de är rotade. Men det är väl att begära för mycket av honom.

Källor: DN och SvD den 12.2.2008