Svensk bolånekris

Även om de stora bankerna än håller sig upprätt i den finansiella stormen så har bolåneförtaget Blue Step börjat vackla. Blue Step ger dyra lån till dem som inte borde låna pengar, dvs precis det slags lån som utlöst den nuvarande bankkrisen i USA. Nu varslar Blue Step en tredjedel av sin personal och säger att man ska skära ned på sin långivning. I enlighet med kutymen försöker man lugna den oroliga marknaden med att kreditförlusterna visserligen ökat, men att det inte är något explosionsartat och inget man oroar sig för.

Borde inte Stockholms stad omedelbums avsluta sitt samarbete med detta skojarföretag?

Källa: DN 30.9.2008

Fulspel

I Sumpan skyr vissa inga medel för att få till den ombildning de vill ha. På Logdansvägen ville bostadsrättsföreningen köpa fastigheten Violen 2 av kommunala Förvaltaren. När köpstämman inte gav tillräckligt många ja-röster utlyste bostadsrättsföreningen en ny stämma. På den blev det ja med en rösts övervikt. Men de ja-rösterna hade tillkommit på synnerligen märkliga sätt. Majoriteten av dem - 143 av 174 rösterna - avlades genom fullmakt, varav ett sextiotal insamlats av två ledamöter i bostadsrättsföreningens styrelse. Minst fem röster kom från folk som inte längre bor på Logdansvägen, men som folkbokfört sig där igen i samband med köpstämman.

Med dessa fula knep trodde sig ivrarna ha rott hem ombildningen. Men nu har de stött på patrull. Uppmärksamma människor har reagerat över att den ändring i bostadsrättföreningens stadgar som låg till grund för alla fullmakterna inte gäller för den typ av köp som föreningen tänkte göra. Bostadsbolaget säljer nämligen inte direkt till bostadsrättsföreningarna utan utformar transaktionen som en försäljning av aktier i ett dotterbolag. Och aktier är lös egendom medan stadgeändringen gällde fast egendom och då är inte alla fullmakterna giltiga. Rätt åt ivrarna!

Även hos strävsamma Britt i Västertorp är det, som jag berättat tidigare, mycket snack om fullmakter. Nu ska ivrarna gå runt och samla in fullmakterna och samtidigt ska de berätta om hur bra allting ska bli. En solid förening med stor potential utlovas och så fortsätter man med att "det här ger oss alla ett unikt tillf'älle att till ett mycket bra pris få tillfälle att i egen regi förvalta våra hem". "Vi hoppas att ni alla ska dela vår unika chans till att köpa våra kära hem" säger man med hittills oöverträffad patetik.

Britts sakliga information kallar styrelsen för skrämsellappar. Det begreppet använder också hyresgästen Sara som sms:at följande till Britt: "Kan du sluta trakassera mitt hus med dina skrämsel lappar.Kan folk få bestämma själva? Hoppas verkligen att det röstas ja. Ge oss en chans till att göra en bra affär och flytta ifall det inte passar dig. Du är ju inte riktigt klok."

Det är sannerligen inte lätt att vara motvalls i ombildningstider. Men stå på dig Britt - vi är många som stödjer dig.

Balkongbekymmer

Den söta damen på bilden är min granne Ulla-Britt. Så här såg hon ut sommaren 1969 när hon satt på sin balkong så som hon brukar göra alla vackra dagar under sommarhalvåret. Men i år har det nu tagit slut med både sommaren och med balkongen, för hösten har kommit och hennes balkong är bara en betongplatta. Hur lång tid det ska ta för henne att få balkongen tillbaka är det ingen som vet, för vi får ingen information om hur länge fasadrenoveringen ska pågå.

Men jag - jag har äntligen en balkong igen, efter tre och en halv månads balkonglöshet. Och jag har fönster som jag kan se ut genom utan att hindras av plast och byggnadsställningar. Det är övermåttan skönt. Så fort balkongen satts på plats var jag förstås där och planterade ljung och silvergirlang och andra fina höstväxter i mina krukor som annars stått tomma inomhus hela sommaren.

Fast fasadrenoveringsenländer är inte slut än på ett tag. Nu är det dags att dra för gardinerna i sovrummet för att slippa se och slippa bli sedd av byggjobbarna som ska klampa omkring där utanför i ett okänt antal veckor.

Och så är det det där med ersättning för men i nyttjanderätten. Vår ombudsman skrev till bostadsrättsföreningens ombud om detta redan i juni, men än har vi inte fått något svar på om föreningen vill träffa avtal om ersättning eller om vi ska behöva driva frågan juridiskt. Uselt av dem, tycker jag, att inte ge besked på flera månader.

Om jag inte hade skrivit om balkongen idag hade jag till exempel skrivit att man undra om majoriteten tänker sänka ombildningspriserna nu när fler och fler tackar nej till att köpa eller om att man kan fundera över varför inte de kvarboende hyresgästerna ska tillfrågas om hur de tycker att det blivit efter ombildning eller om att man kan konstatera att det finns privata byggherrar som inte gnäller över att de inte får ta ut vilka hyror de vill utan bygger ändå. Och så hade jag förstås sagt något om att Bo Rothstein gjort en intressant analys av finanskrisen i USA. Men det lämnar jag därhän för ibland känns det lilla och vardagliga viktiga än det stora och spektakulära.

Hur ska han ha det?

I förra veckan presenterade finansborgarrådet sin budget för 2009, där han ger direktiv om att ombildningarna och utförsäljningarna av allmännyttan ska fortsätta utan geografiska begräsningar. Idag säger han, enligt SvD, följande: "Vi strävar efter en balans mellan boendeformer och vill helst se att ombildningar från hyreslägenheter till bostadsrätter sker i ytterstaden där hyresrätten ofta är kraftigt dominerande. I innerstaden råder nästan 50/50 mellan hyresrätt och bostadsrätt och här ser vi gärna att den uppdelningen kan bestå."

Jaha. Men hur ska han få till det när ombildningarna i innerstan tillåts fortsätta? Ska han bygga nytt i samma takt som ombildningarna sker? Skulle alla intresseanmälningar leda till ombildningar så finge han det då rätt snärjigt. Kan det vara så att Nordin i hemlighet hoppas på att de höga boräntorna och hotande lågkonjunktur ska sätta stopp för ombildningarna? Så att han slipper erkänna att ombildningspolitiken var en lika dålig idé som den med de höjda a-kasseavgifterna?

Trubbel

Det går inget bra för ombildarna här i Björkhagen. Nyss slank hela Hässleholmsvägen ur deras grepp, nu har de problem på Simrishamnsvägen. Styrelsen för bostadsrättsföreningen där har låtit meddela att den felbedömt ombildningskonsultens förmåga och att man sagt upp honom sedan man "upptäckt brister i den formalia som krävs för ett köp". Nu har man skaffat sig en ny konsult och begärt förlängt betänketid hos Svenska Bostäder.

En rätt säker gissning är att ombildarna är tämligen bekymrade vid det här laget, Motbildarna bör däremot ha fått nytt hopp. Låt oss tro att deras önskan att få fortsätta som hyresgäster hos Svenska Bostäder kommer att uppfyllas.

En sorglig sak i sammanhanget är att den nya konsulten - om inte han har en namne - är en f.d. anställd hos hyresgästföreningen. Nu jobbar han för HSB med att främja ombildningar. Tänk så lätt färgen flagnar hos somliga.

Guldrusch

Den tämligen risiga kåken på bilden är Cook Bank Building i Rhyolite, Nevada. För precis hundra år sedan var den omgiven av boningshus, butiker, magasin, salooner (53 stycken!), hotell, skolor, kyrkor, tre sjukhus, ett fängelse och en järnvägsstation. Inne i själva banken fanns golv av marmor som importerats från Italien, mahognysnickerier, elektriskt ljus, telefon och, inte minst, inomhustoaletter.

Bara fyra år tidigare hade det inte funnits just någonting på denna plats. Men den 4 augusti 1904 hittade en man kallad Shorty Harris och hans kompis Ed Cross guld där. Eftersom Shorty gärna tog sig några glas och då blev rätt skrytsam spred sig nyheten om deras fynd. Dalen fylldes snabbt med guldletare och deras familjer och 1908 var antalet invånare över 8000.

Två år senare var allt över, för det hade visat sig att så värst mycket guld fanns inte att utvinna. I april 1910 släcktes gatlyktorna och det fanns bara 675 personer kvar i staden, alla andra hade dragit vidare på jakten efter guldet. På vintern frös de nya vattenledningarna sönder och blev sedan aldrig lagade. Cookbanken stängde och sålde all sin fina inredning. Och undan för undan tog naturen över igen. Nu finns bara ruinerna av några stenhus kvar och invånarna utgörs mest av skallerormar.

Helt apropå kom jag att tänka på allt detta. Förklara det den som kan.

Besöker platsen gör man lämpligen i samband med en tripp till den fantastiska nationalparken Death Valley i Californien. Den som kommer vilse och behöver råd om vägen gör klokt i att fråga efter rajjlajt för det är i alla fall ungefär på det viset som namnet ska uttalas och inte så som vi försökte med.

Källa: Excerpts from Rebecca´s Walk Through Time. Self Guided Tour through Rhyolite, Nevada by Suzy McCoy (1998)

Vad var det vi sa?

Sedan den startade har bloggen envist hävdat att det byggs för få och för dyra nya hyresrätter och att ombildningar till bostadsrätt i innerstan och närförort gör Stockholm mer segregerat. Idag bekräftar självaste SvD att både stockholmarna och bostadsforskarna tycker likadant. Men trosvissa borgarrådet Alvendal och hennes utförsäljningsgeneral tänker inte ändra sig:

"Jag hoppas att fler ombildningar blir av", säger tjänstemannen Quiding. Och det är ju också i linje med vad majoriteten sagt i sitt budgetförslag för nästa år. Inget stopp, alltså, för ombildningar i den innerstad där det snart inte finns några hyresrätter kvar.

"Det enda sättet att få bukt med bostadsbristen är att bygga", säger Alvendal. Javisst, men då måste man ju bygga hyresrätter och det gör man inte. De flesta byggen som pågår och de flesta byggplaner som fastställs gäller bostadsrätter.

Att det som byggs är för dyrt håller Alvendal faktiskt med om. Men hur hon vill lösa det kan hon inte säga, bara att stadens tjänstemän "fått ett uppdrag". Ja, ja.

Bostadsforskaren Lena Turner är tydlig. Hon säger att hon är "rädd att de många ombildningarna i innerstaden tar Stockholm mot ökad social och ekonomisk splittring. Och ett växande gap mellan innerstad och ytterstad får konsekvenser för alla stockholmare. Det kan leda till misstro, segregation och brist på förståelse för andra människors levnadsvillkor."

Precis så har många av oss tänkt länge. Men majoriteten har varken velat se eller höra eller ta till sig sådana argument. Man måste därför anta att de tycker att det är bra med just misstro, segregation och brist på förståelse för andra människor.

God nyhet

Så här står det idag i en bostadsbytesannons författad av en hyresgäst på Hässleholmsvägen i Björkhagen:

"Lägenheten kommer inte att bli bostadsrätt då en flerårig process i dagarna avslutas och föreningens köp av huset återkallats på grund av att inte tillräckligt många önskat eller klarat av att ta lånen. Huset kommer fortgående tillhöra Svenska Bostäder."

Säg alltså inte att alla nyheter är dåliga nyheter,.

Grymhet

Vid Odenplan bodde för några år sedan en man i en stor lägenhet. När de andra i huset bildade bostadsrätt valde denna man att fortsätta som hyresgäst. Det gillade inte hans grannar. Efter ett tag slutade de hälsa och låtsades att de inte såg honom. Trots det bodde mannen kvar, men han mådde allt sämre och började fundera på att ta sitt liv.

Hur det gick för mannen vet jag inte, för ingen har kunnat berätta något om hans vidare öden. Kanske har han hittat ett sätt att förhålla sig till grannarna utan att själv gå under. Kanske har han flyttat och har det bra på annat håll. Kanske har grannarna ändrat sig och börjat uppföra sig anständigt.

Om hur det kan bli så här kan man i alla fall ha rätt välgrundade teorier. En formulerades av psykoanalytikern Ludviga Igra. I sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet skrev han så här:

"Människans existentiella villkor gör henne ytterligt sårbar, dels därför att hon är helt beroende av andras välvilja när hon föds, dels för att hennes psykiska överlevnad förutsätter att hon ingår i en gemenskap. De erfarenheter hon gör i relation till sina närstående - goda såväl som smärtsamma - kommer att sätta tydliga spår inom henne. Eftersom varje mänskligt samspel ger upphov till ett visst mått av besvikelse och lidande så uppstår i barnets psyke strukturer som gör utövandet av våld möjligt. .... Dessa inre förutsättningar för grymhet är allmänmänskliga, eftersom det är oundvikligt att de uppstår."

Men, säger Igra, detta betyder inte att var och en egentligen är grym, bara att möjligheten finns där. "Valet är alltid vårt eget, men denna slumrande möjlighet kan dessutom stimuleras och gynnas av en social ordning som främjar våld och brutalitet, liksom den kan stävjas av ett samhälle som är demokratiskt och söker skapa stabilitet genom ökad rättvisa."

Vilka slutsatser man vill dra av detta är förstås upp till var och en. Jag vet vilka jag drar, till exempel när det gäller ombildningar.

Källa: Ludvig Igra Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet (2003)

Helg

När det är fredag och vackert väder måste även bloggen vara lite positiv. Därför kommer här som omväxling något trevligt - en av mina favoritskulpturer i Västertorp:

Kalven av Asmund Arle.

Den finns i gången under det stiliga höghuset i centrum. Tag svängen förbi där på söndagspromenaden. Och glöm inte alla de andra fina konstverken som finns runt om i stadsdelen.

Mer om Västertorp och dess skulpturer finns i bloggposten Fin förort från den 14 augusti.

Fortsatt nedmontering

En dag som denna borde man naturligtvis ägna sig åt betraktelser om kuppen i Chile, attacken mot tvillingtornen och det förfärliga mordet på Anna Lindh. Men jag tänkte ändå avhandla något så trivialt som stadens budget för 2009. Den presenterades igår och är på 298 sidor, så jag har inte hunnit lusläsa den, men på det som rör bostadsbolagen har jag förstås tittat.

Allmänt för bostadsbolagen gäller att de ska bidra till Stockholms försörjning av hyresrätter och värna hyresrätten som boendeform, vilket ju låter bra. Men samtidigt som man ska göra det ska man bereda möjlighet för boende att förvärva sina lägenheter och göra särskilda insatser för att stimulera friköp av bostäder i ytterstaden. Bolagen ska också vara aktiva fastighetsförvaltare, det vill säga att de ska ägna sig åt köp och sälj av fastigheter. Den som bor i en kommunal hyresrätt ska alltså inte kunna vara säker på att få fortsätta med det, utan riskerar att antingen hamna i klorna på en bostadsrättsförening eller få en privat hyresvärd som man inte har valt och där man förlorar de fördelar med interna köer och annat som finns hos de kommunala bolagen.

I direktiven till bostadsbolagen står också att de ska "aktivt och kraftfullt verka för att sänka byggnadskostnaderna". Det låter ju bra, men frågan är vad som egentligen menas. Betyder det att man ska ta en dust med byggbolagen för att de ska sänka sina priser eller tänker man helt enkelt bygga en lägre standard? Men denna majoritet går det inte att veta.

Svenska Bostäder har ett särskilt uppdrag att "placera Vällingby centrum i ett separat bolag". Sådana paketeringar brukar göras inför försäljningar, så snart går nog Vällingby samma väg som övriga centrumanläggningar i staden. Om Boultbee får köpa även denna gång har vi alltså snart ett privat monopol på våra affärscentra. Till vad nytta det nu kan vara jämfört med att staden själv skulle ta hand om vinsterna på lokaluthyrningen.

Pengarna från försäljningen av Centrumkompaniet och annat ska man för övrigt använda till att få ihop budgeten efter den nya skattesänkningen. Ett rekorduttag på 925 miljoner kronor ska göras från Stadshus AB för ändamålet. Sanslöst. Men nog avstår de flesta av oss gärna från denna patetiska och onödiga skattesänkning och satsar istället pengar från utförsäljningarna på en god och välfungerande kommunal verksamhet. Om vården, skolan, omsorgen och allt det andra får mer resurser kanske rentav majoritetens mål om minskad sjukfrånvaro kan uppnås. Med de nuvarande besparingarna och vakanshållningarna av tjänster lär man däremot knappast få friskare medarbetare eller bättre service till medborgarna.

Nedmonteringen av staden fortsätter alltså.

Mer om budgeten finns att läsa i SvD och DN.

På tvärs

En stor majoritet av remissinstanserna säger nej till den Kochska hyreshöjningsutredningen, enligt DN idag.

Men inte Stockholms stad, vars borgerliga majoritet istället ansluter sig till intresseorganisationen Fastighetsägarna. Ansvariga borgarrådet Larsson tycker att bruksvärdssystemet är roten till allt ont vad gäller bostadsmarknaden i Stockholm och åberopar sig i stadens remissvar på ett tjänsteutlåtande som säger att "sammantaget har stadsledningskontoret och Stockholms Stadshus AB inte några större invändningar mot förslagen i det remitterade betänkandet utan tillstyrker dessa".

Oppostionen är inte nådig. Vänsterpartiet skriver att "det är ytterst anmärkningsvärt att majoriteten i Stockholm tillstyrker denna utredning, vars förslag innebär så genomgripande förändringar i den svenska bostadspolitiken och hyressättning att de innebär slutet för den svenska allmännyttan".

Och miljöpartiet, som inte brukar vara så pregnant, sågar Kochs utredning med att den anlägger "ett snävt teoretiskt neoklassikt ekonomiskt perspektiv på hyresboendet". (mp) säger också att det är "närmast stötande att läsa borgarrådets synpunkt att låg produktion av hyresrätter skulle bero på nuvarande bruksvärdessystemet, när det är den sittande borgerliga majoriteten som delar ut markanvisningar för produktion av bostadsrätter istället för hyresrätter" och "ser till att antalet hyresrätter --- minskar dramatiskt genom att uppmuntra ombildning av stadens allmännytta".

För övrigt kallade vi igår sossarnas utkast till ny bostadspolitik för borgerligt. Borgarrådet Alvendal håller med oss och säger, enligt SvD, att förslagen delvis går stick i stäv med socialdemokraternas tidigare politik på bostadsområdet. Alvendal har nu inviterat (s) till överläggningar i ämnet. Carin Jämtin är sur och anser att det inte finns förutsättningar för några samtal. Kan man alltså ana en spricka i bostadsfrågan mellan (s) i Stockholm och partikamraterna på riksplanet?

Borgerlig bostadspolitik modell (s)

Min närstående sosse och jag har i helgen passat på att läsa förslaget till nytt bostadspolitiskt program för social-demokraterna. En del bra saker sägs faktiskt i det, men det första intrycket kvarstår: det här var inte vad vi hoppats på. Förslaget vet inte vilken sida det ska stå på, utan försöker hålla sig väl med både sina gamla väljare och med den medelklass som man vill locka till sig. När denna inställsamhet kombineras med ett luddigt språk blir det riktigt illa.

Som i den viktiga ifråga om att äga eller icke äga. Undertonen i texten är att i stort sett alla egentligen vill äga sin bostad. I linje med det har man många förslag om hur fler ska kunna äga, men få om hur byggandet av hyresrätter ska kunna öka.

Förslaget säger att ”fler boende i stora ensidiga hyreshusområden ska kunna äga sin bostad, antingen genom kompletteringsbebyggelse, ombildning till bostadsrätt eller genom nya former av hyr-köpmodeller.” Ett annat förslag är att kommunala bostadsföretag ska kunna fortsätta äga hyreslägenheter i ombildade fastigheter. Men, varför ska man krångla till det så förfärligt? Varför hitta på en massa socialt och juridiskt komplicerade varianter? Varför inte nöja sig med att det som byggs nytt ska kunna se annorlunda ut eller ha annan upplåtelseform än de befintliga bostäderna?

Det i stort sett enda förslaget till förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för hyresrätten är att sänka och på sikt helst avvecka fastighetsskatten på hyreshus. Några generella subventioner till byggandet vill man inte ha, bara riktade och begränsade investerigsstöd i dåliga tider. Vad motståndet kommer mot subventioner är svårt att förstå, särskilt mot bakgrund av att byggandet av hyresrätter nästan upphört sedan de statliga räntebidragen och investeringstöden togs bort. De höga kostnaderna för byggmaterial och deras inverkan på nybyggnadshyrorna talar man inte alls om.

Ett i en första läsning mycket bra förslag är att en viss upplåtelseform ska kunna föreskrivas i detaljplanen. Några rader senare tas det dock delvis tillbaka med den egendomliga skrivningen om att det är viktigt att det finns regler "som gör att inte hyresrätter som möjligggörs på detta sätt omedelbart kan förvandlas till bostadsrätter”. Ska man alltså få ombilda efter en månad eller efter ett år? Man undrar. Klart är i alla fall att ombildning ska vara möjlig. Vilken poäng finns det då med förslaget om att detaljplanen ska reglera upplåtelseform?

Men mest anmärkningsvärt är att förslaget inte säger ett ord om någon vilja att införa en ny stopplag för att rädda hyresrätten där den är utrotningshotad, som i Stockholms innerstad.

På det hela taget får nog förslaget sägas vara ett stöd för den rådande borgerliga bostadspolitiken.

Tack, Ingves

I dagens SvD intervjuas några hyresgäster som häromkvällen röstade nej till ombildning i Drakenbergsområdet. De högre räntorna som ger högre boendekostnader vid ombildning var ett av skälen för en av dem att säga nej nu, fast hon sagt ja tidigare.

Gårdagens räntehöjning bör göra att fler tänker efter och motsätter sig ivrarnas försök att få dem med på ombildningståget. Det är bra.

Familjebostäders VD har redan märkt att människor börjat dra sig ur omvandlingar, också sent i processen. Bolaget kommer att kräva ersättning för det arbete som det lagt ur på att förbereda ombildningarna. Vi får hoppas att det verkligen blir medlemmarna i bostadsrättsföreningarna som får betala den räkningen och inte övriga hyresgäster eller skattebetalarna.

Vi gratulerar

Hör just att försöket till ombildning i Drakenbergsområdet har spruckit. Ivrarna och konsulterna väntas visserligen ta nya tag genom att försöka göra mindre fastighetsbildningar av området, men en delseger är ändå vunnen. Dagens grattis går alltså till alla dem som jobbat mot ombildningen och till dem som sluppit bli bostadsrättsinnehavare eller hyresgäster hos denna bostadsrättsförening!

Tankar om staden

Även om jag är P1-kramare så är det inte alla program i den kanalen som jag lyssnar på. Tankar för dagen och Vid dagens slut är program som jag numera ofta hoppar över, eftersom de inte sällan är kolossalt feelgoodiga och trivialfilosofiska. Men ibland lyssnar jag trots allt och då kan det visa sig att den som talar faktiskt också har något att säga. Så var fallet igår.

Den som hade tänkt till var fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Det hon funderade över var hur bra hon har det med sin fru och sina barn i Stockholms innerstad, hur accepterade de är som familj och hur trygga de kan känna sig. Men, påpekade Elisabeth, det finns ändå något hon saknar och det är andra språk och andra dofter än den infödda svenska medelklassens. För att möta de språken och de dofterna måste hon ta sig ut i förorten, där de människor bor som kommer från - och befinner sig - i ett annat sammanhang än hon själv. De människorna, konstaterade Elisabeth, jobbar inne i stan, men de sover inte där.

Man kan säga alltså säga att Stockholms innerstad börjar likna Vaxholm i det att de som arbetar där inte bor där. I Vaxholm har man gjort sig av med allmännyttan och har inga bostäder för folk med låga inkomster. Vårdbiträden och andra måste därför pendla till Vaxholm för att jobba. Det är ju inte så kul i längden och redan kan man ana problem med att rekrytera personal inom vissa yrken. Kommunen har med andra ord bundit ris åt sin egen rygg.

Stockholm kan få det likadant när bostäderna blir allt dyrare och folk tvingas flytta allt längre ut i periferin.

Avgående stadsbyggnadsborgarrådet, välklädde Söderlund, kunde ha gjort något åt detta, men det ville han inte. Han bekymrar sig mest för att han inte fått till något av sina höghus, "riktigt höga byggnader som verkligen syns". Och så vill han ha mötesplatser i staden. Hur det går ihop med hans höghus är inte lätt att förstå, runt sådana brukar det ju bli rätt blåsigt och otrivsamt. Fast höghusen ska antagligen stå på platser där han definitivt inte kan tänka sig att bo, men där han lätt kan se dem från sin utsiktspunkt på Stureplan eller var det nu är som de backslickade häckar dessa dagar. Segregationen bryr han sig inte om, den har han redan löst genom att låta bygga radhus i Rinkeby. Ja, kanske är det bra med några butiks- och företagslokaler också därute på Järvafältet, men sedan får det nog räcka. Den segregerade innerstaden, däremot, den talar han inte om. Kanske vill han inte se den eller också vill ha inte att någon ska upptäcka den och komma dit och störa.

Och inte lär något bli bättre av att Kristina Alvendal övertar Söderlunds post när hon återkommer till politiken från den djupdykning ner i det mest basala som är en spädbarnsmammas vardag.