Föreningsliv

Det är trevligt med skribenter som uttrycker sånt som man själv tycker och tänker och gör det på ett sätt som är mycket bättre än vad man själv kan åstadkomma. Är den som skriver sedan en person som det finns anledning att se upp till så där i största allmänhet, då kan man ju en stund få inbilla sig att man inte är så dum i alla fall.

Så där tänker jag när jag läser Bitar av mig själv, som är den senaste boken av Gun-Britt Sundström. I boken finns både gamla och nya texter, men oavsett tillkomstår är det klokt och lärt, ibland roligt, ibland indignerat, men alltid välformulerat och värt att stanna en stund vid.

Bland allt som avhandlas i boken finns vilka lärdomar man kan dra av föreningslivet, ett ämne som bloggen tidigare varit inne på. Gun-Britt Sundström citerar sin författarkollega Svante Foerster, som skrev

... ty det är på det grå språket
som demokratiens grundlag blivit formulerad:
"Votering är begärd
och skall verkställas."

Fast Gun-Britt är ett med detta föreningsliv är hon skeptisk. Ibland tvivlar hon på hela idén med representation och påminner om det förakt de som väljer kan känna för dem de valt. "I samma ögonblick som en människa blir 'förtroendevald' sätter misstron in: den där, hon tycker att hon är nå`! han ja, han ser nog till att sno år sig fördelar ..."

I värsta fall, menar Gun-Britt är föraktet ömsesidigt. Som exempel på det berättar hon följande historia:

"På årsmötet i bostadsrättsföreningen Trägen (U.P.A.) diskuterades husets hyresgäster. Ordföranden betraktar sådana som något Anticimex borde få åtgärda. Nu rapporterar han för föreningens medlemmar att han har koll på lägenheten tvärs över gården från sitt fönster en våning högre upp och att han har sett obehöriga vistas därinne. - Ingen av mötesdeltagarna yttrar sig.

Nästan alla hus i Stockholms innerstad ägs numera av bostads-rättsföreningar. Deras medlemmar har ofta inte den minsta lust att tillhöra en förening och ägna tid åt mötes-angelägenheter, många betraktar inte ens bostaden främst som hem utan som ekonomisk investering. Bostadsrättsföreningar blir därför lätt en tummelplats för kufiska småpåvar, sådana som inte hittat någon annan plats i samhället där de fått tillfredsställa sitt behov av att styra och ställa. Man kunde skratta åt dem, om det inte vore så att de äger makt över enskilda människors hem och liv. Många hyresgäster har alldeles ofrivilligt fått en sådan där förening till värd.

Det värsta med föreningen Trägen (Utan Personligt Ansvar) är inte de individuella knäppgökarna. Det värsta är kollektivets flathet. Att till exempel ingen mötesdeltagare ställer sig upp och säger "Men hallå! Vad menar du, obehöriga? skäms du inte att glo genom folks fönster!" Att hela den glesa skara som inställt sig till årsmötet stirrar i golvet och bara hoppas på att årsavgiften inte ska höjas. Att man inte törs kritisera styrelsen för att det kan leda till att man blir tvungen att ställa upp själv och göra jobbet, och man är ju liksom ingen föreningsmänniska.

Skolning i demokrati, tja. I den representatativa demokratins fulaste sida också: oansvarigheten."

(S)orgesamt

Så kom det då - det bostadspolitiska programmet från (s). Häromdagen presenterades delar av det, idag framträder det i sin helhet. Eller i vart fall i de delar som journalisterna valt att framhålla. Och de delarna är inte roliga.

Betryckt är ett svagt ord för hur jag känner mig, trots att det funnits anledning misstänka att var just det här som man satt och klurade på.

En mig närstående sosse undrar vilket parti han nu ska ansluta sig till, för i ett parti som tycker så här vill han inte vara med.

Kanske ska vi starta eget, vi som tycker att en bra bostad till ett rimligt pris är en rättighet för alla.

Vad säger du om det, Barbro Engman?

Utan gränser

Idag står att läsa i bladet att de borgerliga partierna i Stockholm nu vill tillåta oäkta bostadsrättföreningar, dvs föreningar där mer än 40% av inkomsterna kommer från kommersiella lokaler. En oäkta förening betraktas som näringsidkare och medlemmarna får därför sämre skattevillkor. Hittills har majoriteten kallat det oansvarigt att sälja till sådana föreningar, men nu har man vänt på kuttingen.

Den nya inställningen är att man vill tillåta försäljningar till oäkta föreningar om de kan göra det troligt att inkomsterna från bostäder kommer att öka i framtiden, genom t.ex. ombyggnad av vindar till bostäder. Familjebostäders styrelse har redan beslutat att värdera ett tiotal fastigheter i innerstan (var annars?) i enlighet med de nya principerna.

Den socialdemokratiska vice ordföranden i bolaget påpekar att "dessa företrädesvis kommersiella lokaler har bidragit med stora resurser till Stockholms allmännytta".

Så sant, så sant. Men försäljningsivern hos de borgerliga är så gränslös att inte ens sådana goda ekonomiska argument är intressanta för dem.

Det sket sig

På den raska kvällspromenaden förbi Söderbysjön igår tänkte jag att imorgon ska jag skriva om något trevligt i bloggen, så att folk inte tror att jag bara är en gammal gnällmoster. Men det började dåligt imorse och blev bara värre, så nu är jag där igen. Så här kommer den: dagens litania.

På morgonekot berättade man om utredningen, som jag nämnde häromdagen, om åtgärder mot de oseriösa hyresvärdarna. Det verkade bra först när man berättade om den, med möjligheter att agera mot värdarna utifrån mindre brister än vad som krävs idag. Men sedan visade det sig att man samtidigt vill ta bort förvärvslagen, genom vilken man prövar om en fastighetsägare kan bedömas som seriös innan han får köpa. Justitieministern välkomnar förslaget, men det gör inte jag. Varför ska man göra det lättare för klantskallar, snåljåpar och allmänna skumrask-personer att köpa hyreshus, där de kan utsätta hyresgästerna för allsköns elände? Det är väl bättre att se till att sådana förvärv aldrig blir av än att låta dem gå igenom och sedan agera.

På vägen till jobbet, något försenad eftersom jag varit på överläggning med vår förhandlare på hyresgästföreningen, fick jag sällskap med en arbetskamrat på tunnelbanan. Hon kom från banken, där hon skrivit på lån för att köpa bostadsrätt i allmännyttehuset på Södermalm där hon bor sedan länge. Boendekostnaden kommer att bli 50-60% högre än idag för fyrarummaren, men det gör inget, hon vill köpa ändå. Köper inte vi så säljer bolaget till en privat fastighetsägare, säger hon. Jaså, säger jag, det var konstigt, har Stockholmshem verkligen sagt att de ska sälja fastigheter i innerstan till privatvärdar, det har jag inte hört talas om. När hon tänker efter, så har inte hon heller hört just det, utan bara ett rykte om försäljning till privata bolag i största allmänhet. Men det spelar nu ingen roll, menar hon, för om grannarna köper så gör hon det också. Bo kvar som hyresgäst hos bostadsrättsföreningen är inget som hon kan tänka sig. Men visst är det förfärligt, säger hon, egentligen är jag emot ombildningar, men vad ska man göra. Tja, man kan ju alltid säga nej, menar jag, om det nu är så att man är emot. Men det är uppenbarligen inget alternativ för henne, en stark, klok och kunnig människa i sina bästa år.

På ABC berättar man att intresset för ombildning har ökat i ytterstaden (från att ha varit nästan obefintligt jämfört med det i innerstaden, skulle jag vilja säga). Välkammade borgarrådet Larsson tycker det är bra, för då får man blandade upplåtelseformer i förorterna. För en gångs skull kan jag faktiskt hålla med honom, åtminstone till en del. Visst är det bra om det finns alternativ, både i förorten och i innerstan. Men folk ska inte tvingas till en boendeform som de inte valt, t.ex. att köpa för att de känner att de måste eller att vara hyresgäster hos en värd som de inte ville ha. I inslaget intervjuas en hyresgäst från Sätra, som säger att han trivs bra med att hyra och att han inte tycker att det ska bli bostadsrätter överallt. Det är många som inte kan köpa säger han, men avslutar med att om andra köper så gör han det också.

Man kan undra hur det blivit på det här viset, att folk som är emot ombildningar och för hyresrätt, ändå tänker köpa. En del handlar förstås om drömmen om att berika sig, men den del som rör att inte vilja bo kvar som hyresgäst handlar nog om en rädsla för att vara annorlunda och för att bli utsatt. Den rädslan tror jag att hyresgästföreningen bär en stor del av skulden för, eftersom man därifrån talat så mycket om hur förfärligt det är att vara kvarboende hyresgäst. Att det kan vara ganska neutralt och normalt har man däremot inte velat prata så mycket om.

Äntligen!

Ekot berättar idag att (s) - äntligen - håller på att skaffa sig en bostadspolitik. Den arbetsgrupp, som under Carina Moberg, funderat på vad man ska ha för linje, har bl.a. kommit fram till att att fastighetsavgiften* om 12o0 kr per lägenhet och år bör försvinna så att fastighetsägarna får mindre utgifter och därmed mindre anledning att begära hyreshöjning.

Den absolut viktigaste frågan enligt Carina Moberg är dock att skapa fler "attraktiva bostadsområden", med vilket menas blandade, dvs. icke-segregerade, områden. Till den änden ska kommunerna i detaljplanerna kunna reglera vilken typ av bostäder som ska byggas i olika områden: om hyresrätter saknas så är det sådana som ska byggas, finns det bara hyresrätter ska man se till att det byggs villor.

Lagstiftningen ska skärpas så att kommunerna blir bättre på att se till att det finns bostäder för nytillkomna på bostadsmarknaden, som till exempel ungdomar och flyktingar.

Gott så, men man undrar hur vissa saker ska gå till i praktiken. Om ett borttagande av fastighetsavgiften ska få genomslag på hyrorna förutsätter det - såvitt jag kan förstå - ett hyressättningssystem som det nuvarande, där självkostnadsprincipen och bruksvärdesprincipen styr. Med ett borgerligt system - som det Kochska - har däremot de faktiska kostnaderna ingen betydelse för hur höga hyrorna blir utan det är efterfrågan som styr.

Också över hur man ska styra byggandet finns det skäl att fundera. Hur ska man t.ex. åter få en blandad innerstad i Stockholm när alla kommunala hyresrätter är sålda till bostadsrättsföreningar och det nya som byggs nästan uteslutande är bostadsrätter? Så mycket mark finns det inte kvar att bygga på att det går återställa en rimlig balans mellan olika upplåtelseformer innanför tullarna.

Även den sista punkten som man presenterat tål att grunnas på. Om inga gamla - billiga - hyresrätter finns kvar blir både ungdomar, flyktingar och inflyttingar hänvisade till nybyggda hyresrätter. Men om dessa grupper ska kunna efterfråga dessa bostäder krävs att nybyggnadshyrorna blir radikalt lägre än idag. Och då behövs många olika och kraftfulla åtgärder när det gäller förutsättningarna för byggandet.

Nåväl, förhoppningsvis har (s)-arbetsgruppen tänkt på dessa saker och har lösningar på dem även om de inte berättat om dem just idag. Vi lär få veta mer inom de närmaste dagarna. I veckan kommer för övrigt också förslagen från den statliga utredning som sett över frågor om förvärv och förvaltning av hyresfastigheter. Utredningen tillsattes för att få bort oseriösa hyresvärdar från bostadsmarknaden. Det låter höra sig för en hel del sådana finns ju, som bekant.

*) Fastighetsavgiften infördes helt nyligen som ersättning för den gamla fastighetsskatten.

Amoraliteter

På bostadsbytarsajten ser jag flera personer som vill byta från det område i Björkhagen där man nyligen röstat för ombildning. Först tänker jag att det är folk som flyr från att bli kvarboende hyresgäster hos bostadsrättsföreningen, men snart får jag klart för mig att det kanske inte alls är så. Det visar sig nämligen att ett antal hyresgäster röstat ja till köp för att de själva ska kunna få trumf på hand vid byte i form av att den nya hyresgästen kan köpa billigt. De har alltså aldrig tänkt bo kvar och ta något ansvar för ombildningen, utan har hela tiden haft för avsikt att flytta därifrån. Vad de utsätter dem för som ville ha kvar Svenska Bostäder som hyresvärd, det struntar de blankt i.

En total brist på moral, vill jag kalla det för. Speciellt upprörande blir det när man betänker hur eftertraktat Björkhagen är och hur lätt de ändå skulle ha haft att byta. För en trerummare här har man behövt köa i i drygt tio år hos bostadsförmedlingen, för en större lägenhet det dubbla. Under sådana omständigheter tror jag inte att man behöver några lockbeten för att hitta ett byte.

DN berättar idag om bankernas skärpta krav på bolånesökande. Upp till 9% ränta måste man klara, annars får man inte låna. Mycket bra. Att långivningen blir försiktigare gör att enskilda personer löper mindre risk att trassla till sin ekonomi och det blir svårare att få igenom ombildningar när färre kan köpa.

Apropå ämnet amoralitet: gå och se Ken Loachs nya film It´s a free world, om människohandel och papperslösa flyktingar som tvingas svartjobba för att överleva. Upprörande och dessvärre alldeles sant och verkligt, både i Storbritannien där filmen utspelar sig och i Sverige.

Tertialtankar

I det kretslopp som stadens budgetprocess utgör är det nu dags för tertialrapport 2. Bland allt det som ska rapporteras den här gången finns en ny indikator (som det kallas i det ibland besynnerliga kommunala språket). Det man vill veta är "antal kommunala hyresrätter i ytterstaden som friköpts och ombildats till bostadsrätt".

Indikatorn är kopplad till ett långsiktigt mål från kommun-fullmäktiges majoritet om att "kvalitet och valfrihet ska utvecklas och förbättras" och till ett kortsiktigt som formuleras som att "stockholmarna ska erbjudas ökad valfrihet och mångfald".

Ett antal frågor inställer sig hos mig när jag läser detta, till exempel denna: varför vill man inte ha redovisat hur många innerstadslägenhet som ombildas och hur många kommunala hyresrätter som kommer att finnas kvar innanför tullarna? Eller: Är det mångfald om hela innerstan består av bostadsrätter eller nybyggda jättedyra hyresrätter där bara välbeställda människor kan bo? Eller: Vari består valfriheten för de hyresgäster som inte vill ombilda men blir påprackade en bostadsrättsförening som hyresvärd? Eller: Vilken kvalitet blir det i fastighetsförvaltningen när den sköts av amatörer?

Jag blir inte förvånad om utfallet av ombildningarna blir ungefär som det för vårdnadsbidraget och avdraget för hushållsnära tjänster: ringa intresse från fattiga och förortsbor, desto mer från dem som redan har och är om sig och kring sig.

Tveksamheter

I min hand har jag fått en broschyr med rubriken "Hjälp! Mina grannar vill ombilda!" Broschyren innehåller information om hur en ombildningsprocess går till och vad man kan göra i de olika skedena för att motarbeta ombildningen. Av de elva råden är några bra, men några av dem instämmer jag inte alls i.

Under punkten om fullmakter säger man helt riktigt att "om man vill rösta nej är det enklaste sättat att inte gå på köpstämman och inte lämna någon fullmakt. Uteblir man räknas det som en NEJ-röst." Men längre ner sägs lika fullt att "den som vill vara representerad vid köpstämman för att rösta nej, men inte kan vara på plats, ska lämna sin fullmakt till en granne som man litar på. På fullmakten ska grannens namn vara ifyllt och det ska tydligt framgå om det är en JA- eller en NEJ-röst."

Men - ska man lämna en fullmakt till grannen måste man lita på personen så till den grad att man är övertygad om att hon eller han kan få till en votering med rösträkning - och helst en sluten omröstning - på mötet, annars finns ingen garanti för att rösten blir hörd. Eftersom det kan vara väldigt svårt att driva igenom en votering är det enda vettiga att rösta nej med fötterna, det vill säga att inte gå på mötet alls.

Under en annan punkt sägs att man ska kontrollera röstlängderna och att de som röstat JA verkligen är mantalsskrivna på adressen och har ett förstahandskontrakt. "Om du upptäcker att det finns felaktigheter i röstlängderna kan du anmäla detta till fastighetsbolagets handläggare. Om bostadsrättsföreningen slarvat eller medvetet hanterat röstlängderna felaktigt kan detta stoppa fastighetsbolagets beslut att sälja fastigheten till föreningen."

Det är tur att man säger "kan" för det är verkligen inte så att bolagen "ska" eller verkligen gör något i dessa lägen. Här hos oss påtalade vi till Stockholmshem att det var fiffel på köpstämman och vi visade till och med upp vårt överklagande till tingsrätten och begäran till hovrätten om inhibition. Handläggarna på bostadsbolaget valde dock att inte bry sig om denna information utan lät köpet gå igenom trots de uppenbara felaktigheterna.

Man ska alltså inte tro att det är säkert att man får rätt denna väg, inte på grund av att tjänstemännen är lata eller ovilliga utan för att de högst troligen har politiska direktiv att inte ifrågasätta utan bara effektuera ombildningarna. I detta sammanhang är det uppenbarligen inte så noga med den lag och rätt som de borgerliga partierna annars månar så om.

Fin förort

Britt, som strider för att få ha kvar sin kommunala hyresvärd i Västertorp, kan, om hon behöver tröst, ta en promenad i sitt bostadsområde. Där har hon nämligen chans att se både ett som annat som är riktigt fint.

Västertorp är ett exempel på de goda tankar som presenterades i programskriften Det framtida Stockholm, som kom 1945. Där framförde man för första gången i Sverige idén om trafikseparering och man hävdade grannskapstanken, dvs att demokratin gynnades av gemenskap i små befolkningsgrupper. Bostadsområdena skulle ha ett centrum med affärer, bank, samlingslokaler och annat och bostäderna skulle ha en god utformning.

Allt detta genomfördes alltså i Västertorp, som fick ett litet småstadscentrum med alla sorters butiker längs sin huvudgata och en biograf vid torget. Bostäderna, mest tvårummare, någon enstaka trerummare, byggdes i låga lamellhus eller i stjärnhus. Gammal växtlighet sparades så att gårdarna blev gröna och i ett större grönområde anlades den fina lekparken Lugnet.

I Västertorp finns fortfarande de skulpturer som sattes upp i början av 1950-talet efter donationer av direktören i ett av de bolag som byggde husen. Bland skulptörerna finns Arne Jones, Henry Moore och Bror Marklund. Även inne i Västertorpsskolan kan man se god konst i form av en fresk av Vera Nilsson och mosaik av Otte Sköld.

Den som vill bekanta sig med Västertorp tar sig lämpligen en promenad - kanske i sällskap av av Britt - med start vid statyn Gubben och geten på Störtloppsvägen. Gå en sväng runt torget och se på de övriga statyerna där, gå sedan genom portalen i centrumhuset, uppför trapporna och så genom lekparken bort till Terrängvägen. Tag till höger på Skidvägen och se på skulpturerna där och sluta så utanför Västertorpsbadet, där man kan vila en stund i famnen på någon av Pye Engströms politiska figurer från 1970-talet.

Källa: Stockholm utanför tullarna (Stockholmia förlag 2003) samt visst eget vetande.

Fullmaktsfiffel

Britt i Västertorp för en envis men ensam kamp mot ombildning i sitt hus. Från henne får jag ett exempel på hur ivrarna gör att få de röster de behöver för att kunna ombilda. Det är i form av en fullmakt som ombildningskonsulterna delade ut och propagerade för på sitt möte med argumenten att det var bra att skriva på den redan då om att det senare skulle visa sig att man inte hade tid att komma på köpstämman.

Fullmakten instruerar ordföranden i bostadsrättsföreningen eller annan som denne förordnar "att för undertecknads räkning rösta JA för bostadsrättsföreningens förvärv av fastigheten .."

Ett väldigt fult förfarande, tycker jag, att propagera och dela ut fullmakter utan att någon bett om det och att göra det så långt före köpstämman att folk hinner glömma bort vad de skrivit på. Att dessutom, som man gjort längst ned på blanketten, skriva att "samtliga kontraktsinnehavare måste underteckna fullmakten" är så nära vilseledande information som man kan komma, för det kan lätt av en orolig och ovan person tolkas som ett generellt påbud att skriva på.

Fy skäms Bjurfors och Thörner, som är konsulter i denna ombildning och som uppenbarligen författat fullmaktsblanketten.

Semestrar

De senaste veckorna har det varit tomt i många av tjänsterummen på min arbetsplats. Men nu börjar de så sakta fyllas på igen och tydligen gäller det inte bara hos oss. I alla fall inte av massmedia att döma för både tidningar, tidskrifter och radion (och säkert även teve) har ägnat helgen åt sommarsummeringar och tillbaka-i-stan-skriverier. På dem låter det som om alla människor har ett sommarställe som, i likhet med SvD-krönikörens, är "närmast poetiskt i sin skönhet" och där man nu tillbringat hela sommaren sedan skolavslutningen (minst) med släkt och vänner och bad och saftkalas.

Men så är det ju inte. Vi är rätt många som inte har några sommarställen och många har ingen möjlighet att åka någon annan stans heller. Tittar man på statistiken så är det bara 39% av alla fackmedlemmar som har ett eget sommarhus eller tillgång till ett genom släkten. Som vanligt är gåvorna orättvist fördelade: av LO-medlemmarna har 29% tillgång till sommarhus och av SACO-iterna 51%. TCO hamnar mitt emellan med 43%. Av LO-folket är det 18% som varken har sommarhus eller reser bort på semestern, av akademikerna 7%.

Bland de hushåll som inte kommer iväg någonstans finns många ensamstående föräldrar och deras barn. Totalt beräknas ungefär en halv miljon barn under 18 år varken ha tillgång till fritidshus eller ha gjort någon semesterresa under de senaste tolv månderna.

Det här skriver inte journalisterna om, men det är kanske inte så konstigt. De och deras kompisar tillhör ju själva gruppen av högutbildade som ofta har både hus och pengar och kontakter. De, som sitter på Sudret och på Österlen, vet antagligen inte så mycket om hur det är att vara hemma i stan eller i förorten hela sommaren och bara ha en bassäng eller ett fågelbajsigt insjöbad att gå till.

Källa: LO-statistik

Tji argument

Gammal hängiven P1-lyssnare som jag är slår jag sällan på någon annan kanal än just den. Fast kanske borde jag ompröva min inställning att inget hörvärt finns i de övriga kanalerna. I alla fall har Radio Stockholm visat sig ha intressanta saker att säga, åtminstone de senaste dagarna och i alla fall om sånt som handlar om att bo. Igår var det om folk som behåller sina lägenheter fast de flyttat, idag handlar det om svarthandel med lägenheter.

Kanalen berättar att det olagliga säljandet av hyreskontrakt så gott som upphört sedan fastighetsägarna börjat agera mot konstiga byten, t.ex. där hyresrätter misstänks användas som delbetalning vid köp av bostadsrätter.

Så föll ett av argumenten för marknadshyror. De visade sig inte alls vara det som behövdes för att få bort svarthandeln, det räckte med lite mer uppmärksamhet från hyresvärdarnas sida. Samma sak gäller den olagliga andrahandsuthyrningen, den går också att minska ner med mer kontroller, det behövs inga marknadshyror på grund av den heller.

DN uppmärksammar idag att bostadsrättsinnehavare med skuldproblem kan få sin bostad såld på exekutiv auktion om någon fordringsägare begär utmätning i deras egendom. Om detta har jag tidigare skrivit under rubriken I verkligheten.

Spekulationsförsök

Radio Stockholm berättar idag om ett nytt fenomen på Stockholms bostadsmarknad: folk behåller sin hyreslägenhet i allmännyttan trots att de flyttat från stan eller skaffat en annan bostad. Orsaken misstänks i en del fall vara att de f.d. hyregästerna vill ha möjlighet att köpa om det skulle bli ombildning i huset där de bott.

Egentligen borde de inte kunna lyckas med sina spekulations-försök, åtminstone inte i en hederlig bostadsrättsförening som är mån om att följa lagen.*) Då krävs nämligen att man ska vara folkbokförd i fastigheten som ombildningen gäller och det borde man ju inte kunna vara om man t.ex. köpt en villa på annat håll.

Men säkert kan somliga bostadsrättsföreningar tänka sig att se genom fingrarna med vad lagen säger. Man tänjer ju redan så mycket på gränserna när det gäller lagar och regler för hur man vanligen uppför sig.

*) Lagen ifråga är bostadsrättslagen i vars 19 § man kan läsa:

En bostadsrättsförenings beslut att förvärva ett hus för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på en föreningsstämma. Beslutet är giltigt, om hyresgästerna i minst två tredjedelar av de uthyrda lägenheter som omfattas av förvärvet har gått med på beslutet. Dessa hyresgäster skall vara medlemmar i bostadsrättsföreningen och, vad gäller bostadshyresgäster, folkbokförda på fastigheten.

I samma paragraf står för övrigt detta, som också är viktigt att känna till:

Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur rösterna har beräknats och hållas tillgängligt för hyresgästerna och ägaren av huset.

Tillit och ansvar

Nationalekonomen Stefan de Vylder intervjuas idag i Svenska Dagbladets nya artikelserie om "den nya politiska medborgaren". Vad denna sorts medborgare än för något har jag inte förstått ännu, men att de Vylder säger kloka saker, det är i alla fall klart.

De Vylder pekar bland annat på betydelsen av tillitskapitalet, som han menar är en del av den balans mellan olika sorters kapital som ligger bakom att Sverige blivit "rikt och bra på att lösa konflikter på ett civiliserat sätt". Tillitskapitalet har sin grund i folkskolan, där människorna fick kunskaper som de omsatte i handling i föreningar och folkrörelser. "I dessa nätverk av medborgerligt engagemang förstärktes en kultur av hederlighet, ömsesidigt förtroende och respekt för andra. Tillit, kort sagt."

Tilliten är, menar de Vylder och andra nationalekonomer "en praktiskt taget ovärderlig ingrediens för att ett samhälle ska bli bra att leva i - och för att det ska gå bra, rent ekonomiskt."

Vikten av tilliten märks framför allt när den saknas: "Jag litar inte på dig, och du litar inte på mig. Jag tänker bara på mig själv och du tänker bara på dig själv."

de Vylder menar att vi måste vårda tillitskapitalet och det tror jag också. Litar vi inte på varandra blir vi till slut rädda. Och då får vi snart ett samhälle som de flesta av oss trots allt nog inte vill ha. Därför måste vi fortsätta att sitta på de där föreningsmötena, fast de är så tråkiga och rapportera och diskutera och skriva våra protokoll och stötas och blötas mot varandra och så sakta, sakta förändra saker och ting till det bättre. Någon annan väg finns inte och ingen annan kommer att göra det åt oss. I alla fall inte på det sätt som just vi vill ha det.

Vadå "vill"? Vadå "köpa loss"?

De senaste dagarna har jag berättat om var det inte blir någon ombildning till hyresrätt i Stockholms allmännyttiga bostadsbolag därför att hyresgästerna eller bolagets styrelse sagt nej. DN har räknat på omvänt sätt och berättar utifrån det att "35 000 hyresgäster vill köpa loss sina lägenheter".

DN:s siffra omfattar antalet lägenheter i fastigheter där intresseanmälan för ombildning lämnats in till bostadsbolaget. Men det betyder ju inte att alla hyresgästerna i fastigheten verkligen vill ombilda. I innerstan betyder det istället att 67% av hyresgästerna sagt att det vore spännande att få ett pris på fastigheten. Utanför tullarna är motsvarande siffra 40%. Så är med alltså med "vill".

Och det där med att "köpa loss", återigen. Vadå loss? Man får det att låta som en befrielserörelse, lägenheterna ska räddas från någon som orättmätligen håller fast dem. Ett klart ideologiskt sätt att uttrycka sig.

I artikeln intervjuas, som vanligt, några ivrare som får berätta hur bra allt blir med en ombildning. Sekreteraren i föreningen, som ombildade i juni, säger att att hon och grannarna ville ha mer inflytande över boendemiljön, ordföranden säger: "Jag tror att alla här har köpt för att bo och inte för att sälja."

Varför talar journalisterna inte med dem som inte vill ombilda och med dem som far illa av ombildningsprocesserna? Och varför följer man inte upp vad som händer efter ombildningarna, om det stämmer med det där engagemanget och önskan att bo kvar?

Jag har flera gånger berättat om svårigheterna här med att få folk att göra något, hur få det är som vill vara med i styrelsen och hur glest besökta arbetsdagarna här. Omflyttningen har jag inte kommenterat särskilt ingående, men så här förhåller sig det med den:

Vid ombildningen i september 2000 var det 101 av 172 lägenheter som blev bostadsrätter, övriga kvarstod som hyresrätter. Vid utgången av år 2000 hade ytterligare några hyresgäster köpt, så då fanns 107 bostadsrätter och 65 hyresrätter. Vid årsskiftet 2007-2008 var antalet bostadsrätter 144 och hyresrätterna 28. Sedan ombildningen har alltså 43 hyresrätter blivit bostadsrätter, varav 18 under det första halvåret genom att hyresgästerna bestämde sig för att köpa trots allt. Övriga 25 är lägenheter som huvudsakligen blivit lediga genom att hyresgästen avlidit eller flyttat till äldreboende. Några få har flyttat till annan hyresrätt.

Bland bostadsrätterna förhåller det sig annorlunda. I genomsnitt byter ungefär tjugo bostadsrätter ägare varje år. Störst var omflyttningen under det första året efter ombildningen: redan under hösten 200o var det några som flyttade och under 2001 drog hela 30 bostadsrättare iväg. Kan man kalla det för annat än att de köpt för ekonomisk vinning? Inte mycket spår av önskan att stanna, förvalta, vårda och utveckla, tycker jag.