Sunday, September 30, 2007

Gråt inte - kämpa!

I en stort uppslagen insändare i DN under rubriken "Stoppa folkfördrivningen" beskrev Steffan Carlson igår utförsäljningen av allmännyttan och de konsekvenser den kan få. Carlson är både välformulerad och slagfärdig, men både hans utgångspunkter och hans slutsatser är, enligt min mening, fel.

Carlson menar att ingen kan stå ut med att vara hyresgäst i en bostadsrättsförening för som sådan blir man mobbad vid ombildningsprocessen och sedan går bostadsrättsinnehavarna bara och väntar på att man ska dö så att de kan sälja lägenheten. Många kommer därför att flytta redan i samband med ombildningen, tror Carlson och, övriga "kommer sannolikt att av hälsoskäl tvingas ut från sina hem under resans gång."

Men snälla nån. Här hos oss är vi faktiskt ett helt gäng som bott som hyresgäster i sju år nu och inte har några som helst planer på att flytta. Det ursprungliga antalet hyresgäster har visserligen halverats sedan ombildningen, men nästan alla de som förvsunnit härifrån har gjort det till antingen ett äldreboende eller direkt till den sista vilan. Bara någon enstaka har flyttat till annat hyresboende och då på annan ort. Av bostadsrättare är det däremot en ständig vandring in och ut.

Det går alltså visst att bo som hyresgäst och ha det drägligt om än inte lika behändigt som hos en allmännyttig hyresvärd. Den sidan av saken är det dock inte så många som känner till. Inte konstigt, för till och med hyresgästföreningens ordförande och dess pressombudsman i Stockholm turnerar runt och berättar hur förfärligt det är att bo kvar. Jag har väldigt svårt att förstå varför de gör på detta vis. De borde väl istället ingjuta mod i hyresgästerna, uppmana dem att stå för sin rätt och utlova stöd till dem som är emot ombildningar och som vill bo kvar.

Steffan Carlson avslutar sin insändare med att "all anständighet kräver ... att alla berörda skall kunna erhålla kommunal borgen för att kunna bo kvar i sina hem."

Fel igen. Lösningen är inte att göra det möjligt att låna pengar utan den är att göra det möjligt att bo kvar utan att behöva sylta in sig i åtaganden och kostnader som man inte alls ville ha. För det är ju faktiskt så att man som bostadsrättsinnehavare har ett ansvar för sitt eget och för andras boende som man inte har som hyresgäst och dessutom är det så att boendekostnaden nästan alltid blir högre än den som man hade som hyresgäst.

Den verkliga lösningen på alltihop är förstås att inte ombilda eller tillåta ombildning alls.

Thursday, September 27, 2007

Agnes

Så här i de yttersta av dagar undrar man ju hur allting började. Med allmännyttan alltså. När jag letar mig fram i litteraturen om detta hittar jag Agnes Lagerstedt, lärarinna (som det hette förr) vid Hedvig Eleonora folkskola i slutet av 1800-talet.

Agnes upprördes över de förhållanden som hennes elever levde under. Barnen bodde i närheten av skolan på ett Östermalm som ännu hette Ladugårdslandet och befolkades av hantverkare, sjöfolk och arbetare. Bostäderna var usla och de sociala problemen avsevärda. Många av eleverna kom från mycket fattiga hem och var vanvårdade och undernärda.

Som en första insats för barnen lät Agnes grunda landets första skollovskoloni, men hon insåg att mer måste göras. Inspirerad av vad hon sett vid en studieresa till London lyckades Agnes bli vicevärd i några slitna fastigheter i närheten av hennes skola. Agnes lyckades få Stockholms stad, som ägde husen, att snygga upp både byggnader och gårdar och att sänka hyrorna.

Stärkt av detta fick Agnes ett antal inflytelserika personer att teckna sig för aktier i ett bostadsbolag, AB Stockholms Arbetarehem, vars syfte var att låta bygga sunda och ändamålsenliga bostäder för arbetarfamiljer. Bolaget drevs med minsta möjliga vinstintresse: högst 4% av vinsten fick delas ut till aktieägarna, resten skulle avsättas till en fond för fortsatt byggande och till en annan fond som skulle ge hyresgästerna fördel i boendet, t.ex. genom hyressänkningar.

År 1892 började stiftelsen bygga ett gathus vud Sibyllegatan 52 och ett vid Jungfrugatan 43. På gården uppfördes ett gårdshus med tvättstugor, torkvind, bakugn, badrum och torrdass. I lägenheternas kök fanns vedspis, rinnande kallt vatten och avlopp, i rummen kakelugn. Antalet lägenheter var 66, fördelat på trettio st ett rum och kök, fjorton st ett rum och kokvrå och tjugo st enkelrum med kakelugnsspis. Vid nyåret 1893-94 bodde i dessa lägenheter 145 vuxna och 143 barn under femton år, alltså drygt fyra personer per lägenhet.

Dessa första hus blev en sådan framgång att stiftelsen lät bygga fler liknande fastigheter, först på granntomten, sedan på andra adresser.

I gårdshuset fanns också samlingssal och bibliotek, där det ordnades symöten, föreläsningar och annat. För att stärka sammanhållningen bland hyresgästerna gav Agnes Lagerstedt, som själv bodde i fastigheten, dem medbestämmanderätt i gemensamma intressefrågor. Mot Sibyllegatan inrättades en kooperativ handelsbod och hyresgästerna lät bilda en egen sjukkassa.

Allt detta på grund av att Agnes ömmande för sina elever. Vilken kvinna. Hon är sannerligen värd att ha en egen gata bland de andra bemärkta damerna i Fruängen.

I början av 1950-talet såldes fastigheten på Sibyllegatan till en privat intressent, som ville riva husen och bygga nytt. Efter diverse turer bestämde sig dock Stockholms stad för att husen skulle bevaras och kommunfullmäktige beslöt därför 1985 att expropriera fastigheten. Den som vill kan tack vare det fortfarande gå och titta på denna tidiga föregångare till det som så småningom blev våra allmännyttiga bostadsbolag.

Wednesday, September 26, 2007

Dagens Alvendal

Idag bemöter Kristina Alvendal dem som anser att staden ombildar till för låga priser (ja, hon säger faktiskt så, att det är staden som ombildar). Hon menar att priset som bostadsbolagen erbjuder baseras på en oberoende parts värdering och att de kvadratmeterpriser som nämns avser hela fastigheten, inte bara bostadsytor. Hennes slutsats blir därför att det är helt felaktigt att jämföra dessa kvadratmeterpriser med dem som finns i andra bostadsrättsaffärer.

Till viss del har hon nog rätt, för bostadsrättsföreningarna köper ju hela fastigheten och inte enskilda lägenheter. Hur mycket den enskilde medlemmen får betala för sin bostadsrätt blir sedan beroende av bl.a. hur föreningen väljer att fördela kostnaderna för köpet. Men det kvarstår rimligen ändå att medlemmarnas priser blir bra mycket lägre än marknadspriset för en motsvarande bostad. I alla fall var det så här. Priset för dem som köpte var 8300 kr per kvadratmeter. Några månader senare såldes lägenheterna för drygt det dubbla.

Alvendal avslutar sin insändare i Svenska Dagbladet med att "friköpen genererar stora vinster till staden som vi använder för att bygga fler hyresrätter. Friköp är alltså en bra affär för alla stockholmare."

Ska vi ta detta som ett löfte att bostadssektorns del av de 15-20 miljarder som staden (enligt miljöpartiet) ska få in på utförsäljningar och ombildningar verkligen till största delen ska användas till bostadsbyggande? Det vore förstås bra, men vari den goda affären består är ändå svårt att förstå. Att sälja ut
25 000 hyfsat billiga lägenheter som redan finns för att bygga 15 000 nya och dyra lägenheter - hur kan det vara vettigt?

Monday, September 24, 2007

En möjlighet

Tidningen Bofast har i sitt senaste nummer ett reportage om några hyresgäster i Drakenbergsområdet som bildat en "motbildningsgrupp" mot ombildning. Hyresgästerna säger till tidningen:

"Vi vill ju bo här och inte i bostadsrätt utan i hyresrätt. Vi vill ha Svenska Bostäder som ägare till husen. För oss var det ett aktivt val att bo i hyresrätt hos en stor och stabil allmännyttig hyresvärd. Nu har den rätten tagits ifrån oss. Det finns bostadsrätter att köpa men snart inga hyresrätter kvar."

Motbildningsgruppen tycker att Stockholms stads informationssatsning "Bilda bostad" är partisk till förmån för bostadsrätten. När Kristina Alvendal, som är ansvarig för ombildningskampanjen, intervjuas om detta tycker hon att informationen är korrekt och opartisk, vilket ju inte är förvånande. Men hör vad hon, enligt tidningen, säger sedan:

"Vi vill vara tydliga med att de är välkomna att ombilda, om de vill. Men vill de inte, får de gärna bo kvar som hyresgäster hos de kommunala bostadsbolagen."

Med en välvillig tolkning kan man tycka att hon säger precis det som min granne Birgitta propagerat för i flera år: De lägenheter som är hyresrätter vid ombildningstillfället, de ska få fortsätta att vara hyresrätter. Någon ombildning i efterhand ska inte få komma ifråga.

Jag tycker att det är en lysande idé. Rent praktiskt borde det gå att lösa genom en flerdimensionell fastighetsbildning eller kanske genom att de som vill köpa gör det i form av ägarlägenheter.

I väntan på att någon ska utreda detta hejar vi på motbildarna i Drakenberg. Må de stå på sig.

Sunday, September 23, 2007

Allemansrätt

I den vackra varma septembersöndagen vandrade vi runt flera av sjöarna i Nackareservatet. Vi var inte ensamma denna dag, många mötte vi på stigarna och många var de som satt på klipporna och fikade. En naturlig fråga blev: är det så här i andra länder? Går folk på samma sätt ut i skogen bara för att få vara där och för att få sätta näsan mot solen en stund? Svaret blev (föga djupsinnigt) att det gör man nog inte och att de svenska vanorna säkert kommer sig av ett särskilt sinnelag i växelspel med den fantastiska svenska allemansrätten.

Vore jag väl inte jag om tankarna inte sedan fortsatte till andra rättigheter och närmast förstås till rätten att ha någonstans att bo. Den rätten finns reglerad i regeringsformen, en av våra grundlagar, och den omnämns också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i konventionen om barnets rättigheter. I speciallagar och förordningar regleras sedan på vilket sätt samhället ska verka för tillgodose rätten till att bo. En av dessa lagar är bostadsförsörjningslagen, som handlar om det kommunala ansvaret för att "alla i kommunen kan leva i goda bostäder."

De kommunala bostadsföretagen har varit ett viktigt sätt för kommunerna att ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Genom allmännyttan har det byggts bostäder med hyror som de flesta haft råd att betala. Nu säljs både enskilda lägenheter och hela företag inom allmännyttan ut i en rasande takt, inte bara i Stockholm utan också på andra håll i landet.

Om kommunerna gör sig av med de egna bostadsföretagen blir de utlämnade till privata byggherrars intressen och önskemål och möjligheten för kommunen att styra utvcklingen minskar. I värsta fall kanske det som blir kvar är att ge markanvisningar till företag som bara vill bygga dyra bostadsrätter. Hur ska kommunerna då leva upp till åliggandet om en god bostad till alla?

Sånt funderade vi på när vi gick i skogen. Särskilt glada blev vi ju inte av det, men dysterheten skingrades något när vi helt oförhappandes hittade ett helt gäng gula kantareller att ha till söndagsmiddagen.

Saturday, September 22, 2007

Spel om pengar

SvD:s krönikör Bella Linde skriver idag om pengasnurren på bostadsmarknaden. Hon menar att det blir som en lek, åtminstone för dem som är med. För andra är det mer allvarligt och till och med bekymmersamt, menar Linde, nämligen för dem "som bor i hyresrätt och varken har kunnat eller velat göra den slags bostadskarriär som går ut på att sitta på miljoner, om än låsta i kvadrat-meter. ... De får inte vara med och leka. Eller kanske de inte vill?", skriver Linde och fortsätter med att spekulera om vad dessa människor ägnar sig åt och om de kanske till och med "ändå har trevliga liv."

Så långt kommen tänker jag att här är en som förstått något. Men icke - för artikeln slutar på följande sätt: "Möjligheten finns till och med att de spelar det riktiga Monopolspelet och, till skillnad från oss andra, använder sig av äkta låtsaspengar."

Så tror hon trots allt man måste vara intresserad av att förmera sitt kapital, även när man ägnar sig åt vad som borde vara ren förströelse. Själv har jag inte spelat Monopol sedan jag var liten och inte ens då begrep jag det roliga i att köpa Norrmalmstorg och ta ut hutlösa hyror av dem som hamnade där. När jag spelar något nu blir det Alfapet eller möjligen TP (fast det vore roligare om man tog bort sportfrågorna). Chicago är också rätt kul (trots att jag bokstavligen alltid förlorar).

Jag vet att jag inte är ensam om att värdera annat än spel om pengar som det roligaste eller viktigaste. Vi är många som anser att det finns värden som är större än dem som man får genom att köpa och sälja. Mammon är inte allas Gud.

Thursday, September 20, 2007

Inte ensam

Med den borgerliga valvinden i ryggen fortsätter de privata fastighetsägarna - under hejarop från DN:s ledarsida - sina attacker mot det svenska systemet för att sätta hyror. Först gick de till EG-domstolen med påståenden om att samhället stödjer de allmännyttiga bostadsföretagen, nu har de sagt upp det centrala avtalet om den så kallade hyressättningsavgiften.

Denna avgift tas ut med 10 kr per månad och lägenhet och är en ersättning till hyresgästföreningen för att den förhandlar om hyrorna för alla hyresgäster i hus som omfattas av förhandlingsordning. Uppbörden av avgiften sköts av hyresvärden.

Om avgiften tas bort får hyresgästföreninget inget betalt och då kan den bara förhandla för sina medlemmar, övriga får klara sig själva, menar Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen.

Fastighetsägarföreningen säger att man inte vill göra samma fel som byggarbetsgivarna som fick kritik av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna för att de hjälpte till med att dra in granskningsavgift till facket från byggjobbarnas löner.

Det låter ju vackert, men sanningen är väl att det nya draget från fastighetsägarna är en del i deras kampanj för att få igenom marknadshyror. Om hyresvärdarna ska börja förhandla direkt med enskilda hyresgäster kommer hyrorna snart att sättas efter hur mycket den vill betala som kan betala mest och de skulle värdarna förstås tjäna på.

Man kan både diskutera själva hyressättningsavgiften och kritisera att den är så föga känd bland hyresgästerna. Man kan också ha många synpunkter på hyresgästföreningen. Det hindrar dock inte att vi måste försvara bruksvärdessystemet och de kollektiva förhandlingarna. Tämligen många års erfarenheter av hyresförhandlingar har lärt mig att man behöver både riktmärken för hyran och stöd av en organisation för att kunna hävda sig gentemot privata hyresvärdar. Inte ens då är det lätt. Våra hyresförhandlingar för 2007 är fortfarande inte klara och man måste nog säga att parterna för närvarande står långt ifrån varandra (som det brukar heta). Om de enskilda hyresgästerna hade varit tvungna att förhandla för sig själva hade de inte haft det så kul, kan jag intyga.

Ensam är sällan stark. När det gäller hyresförhandlingar är man det definitivt inte.

Tuesday, September 18, 2007

Drömmar

Har haft anledning att tillbringa dagen med SOU 2006:77, som handlar om ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Utredaren Sven Bremberg konstaterar att de flesta ungdomar (dvs de som är ungefär 16-24 år gamla) mår rätt bra, men att den psykiska ohälsan i form av oro, nedstämdhet, sömnbesvär och trötthet samt anspänning och värk blivit avsevärt vanligare de senaste tjugo åren. I den sammanfattande analysen har Bremberg en huvudsaklig förklaring till den ökade ohälsan, nämligen "den individualisering som är en del av den moderna utvecklingen". Sverige präglas, menar Bremberg och andra, av att vi mer än i något annat land "utgår från sekulär-rationell auktioritet och betonar individuellt välbefinnande och självförverkligande mer än i andra länder." Vi kan välja - och det är bra, men samtidigt blir vi stressade när förväntningarna ökar snabbare än de faktiska livsmöjligheterna.

När jag läser detta tänker jag på den utredning som presenterades häromdagen om hur och var ungdomar vill bo. Drömboendet är i ett lugnt kvarter på Söder, i en stor etagelägenhet med takterass, stora fönster och öppna ytor, stort kök och mysigt sovrum. Allt och himlen därtill, kan man säga.

Man får hoppas att ungdomarna när det kommer till kritan förstår att detta bara kan vara drömmar och inget annat. Om de inte begriper det riskerar de en psykisk kraschlandning när de konfronteras med hur det egentligen är ställt på bostadsmarknaden i Stockholm, särskilt för den som inte har några pengar.

Vi andra, som hunnit en bit på väg, ställs inte inför samma svåra val som de unga om hur själva livet ska se ut och vi riskerar inte samma besvikelser som de. Men nog så stressade kan även vi bli av alla val som vi ska göra av allt från elleverantörer till vem som ska torka gamla pappas rumpa. Det är också en sorts förväntansproblem: valde jag rätt, fanns det något billigare, blev det verkligen riktigt bra. Det bekymret fanns inte förr, på gott och på ont. Själv sluppe jag helst sådana val så att jag kunde ägna mig åt viktigare ting.

Saturday, September 15, 2007

Proffs och andra

När jag såg en massa trädgrenar ligga på marken blev jag upprörd, så som många blir när det skövlas träd. Dessutom var det en ek, det kunde jag se, och får man överhuvudtaget såga i såna? När jag höjde blicken blev jag däremot imponerad. Uppe i den avgrenade trädstammen hängde en ung man endast förankrad i en säkerhetslina. Med sin motorsåg kapade han metodiskt och säkert också stammen så att till sist bara en liten stubbe fanns kvar. Och resultatet: inte sorgligt, som jag befarat, utan snyggt och uppenbart till gagn för träden runtomkring, som var snedväxta och elända på grund av konkurrensen med eken.

Det jag sett var en föreställning av ett gäng arborister, proffs av högsta klass, som hade anlitats av bostadsrättsföreningen mittöver gatan till att ta ned detta träd. Också i andra sammanhang utmärker sig den föreningen av att saker blir snabbt och snyggt gjorda: fina planteringar, plogning vid minsta snöfall, sandning på alla isfläckar.

Så annorlunda här. När denna bostadsrättsförening just tagit över rådde i sanning amatörernas afton. Självutnämnda trädgårdsmästare rev bort fina buskar och planeterade trista röda rosor i militärisk ordning. Det vackra vildvinet på fasaden revs bort därför att någon fått för sig att råttor klättrade där. Mitt på den trevliga gräsmattan anlades en monstruös murad bassäng som skulle föreställa stenparti. Den stora gamla julrosen som blommat så rikligt rensades bort av någon som inte visste vad det var. Träd fälldes enbart därför att någon ansåg dem störande. Och så vidare.

Så småningom avtog aktiviteten (tack och lov, med tanke på resultaten). Nu händer ingenting, förutom det som de få tappra i trädgårdsgruppen orkar med. Ingen plogar, ingen sandar, ingen byter trasig lampor eller bryr sig om i allmänhet. Att köpa in tjänsterna har man inte råd med.

Tur att vi kan tvärsa över gatan och gå på grannarnas trottorarer när det är halt.

Vart tar pengarna vägen?

Ronny, som kan mycket om hyror, tror att jag har fel när det gäller vart pengarna från utförsäljningen av allmännyttan tar vägen. Han menar att de inte alls kommer att gå in i bostadsbolagen utan att de sannolikt stoppas direkt i stadens stora kassa där de får hjälpa till att finansiera utbyggnaden av Citybanan, ombyggnad av Slussen och andra dyra projekt. Ökningen av bolagens vinster ska istället tas från hyrorna för de kvarvarande hyresgästerna i allmännyttan, säger han.

Vad ska man tro? Det är dags att vi får veta vad staden tänker sig att göra med alla slantarna. Ska de gå till bostadsbyggande eller till citybanan? Eller till något annat? Och vad tänker man om hyrorna? Ska de räknas ut efter bolagens självkostnad eller ska de fortsätta att ge avkastning till Stadshus AB?

Att säga hela sanningen

Tidningen Metro ägnar sig idag åt att undersöka hur några av de borgerliga vallöftena infriats under det år som gått sedan alliansen tog över i Stockholm. Av de utfästelser som granskas har endast några få uppfyllts (som tur är), varav ett (dessvärre) är att häva stoppet för ombildningar av kommunala hyresrätter till bostadsrätt. Kristina Axén Olin är glad över det och säger:

"Vi ser ett stort intresse nu från stockholmare som hellre vill bo i bostadsrätter än i hyresrätter."

Man undrar hur hon kan vara så säker på att det handlar om att folk verkligen vill bo i bostadsrätt och inte att de ser en möjlighet att göra sig pengar på sitt boende.

Axén Olin fortsätter:

"Jag tycker att det är bra att det blir fler bostadsrätter utanför innerstaden."

Mot detta vill jag inte invända, men nog borde väl finansborgarrådet också kommentera det faktum att hela innerstaden snart består av endast bostadsrätter och en och annan privat hyresrätt. Tycker hon att även det är bra?

Wednesday, September 12, 2007

Budgeten och bostäderna

Idag log alla borgarråden ikapp med frk Alvendal i sin glädje över det borgerliga förslaget till budget för 2008. Som värnare av den allmänyttiga hyresrätten kan man lätt hålla sig för skratt.

I avsnittet "Budget och ägardirektiv 2008 för koncernen Stockholms Stadshus AB" anges att moderbolaget Stadshus AB ska"leda arbetet för att bereda hyresgäster i stadens bostadsbolag möjlighet att förvärva sina lägenheter genom ombildning till bostadsrätter" samt "genomföra särskilda insatser för ombildning i ytterstaden." Bolaget ska också "ha en öppen inställning till fastighetsförsäljning" och "fortlöpande pröva möjligheterna att tillsammans med bostadsbolagen avyttra delar ur fastighetsbeståndet som ur ett förvaltningsperspektiv inte bör behållas."

Över detta blir man sorgsen, men när man läser vidare blir man även förvirrad. Om målen för de tre bostadsbolagen sägs nämligen bland annat att de de på en gång ska
  • bidra till Stockholms försörjning av hyresrätter
  • värna hyresrätten som boendeform
  • bereda möjlighet för boende att förvärva sina lägenheter
  • göra särskilda insatser för att stimulera friköp av bostäder i ytterstaden

Hur detta går ihop är ju ganska svårt att förstå. Om man läser vidare klarnar det dock vad som menas.

I ägardirektiven för de enskilda bolagen står det t.ex. att Svenska Bostäder ges i uppgift att "anpassa Stadsholmen AB till ett förändrat fastighetsbestånd." Det kan inte tolkas på annat sätt än att man verkligen avser att genomföra utförsäljningar av de gamla k-märkta husen som förvaltas av Stadsholmen.

I de ekonomiska avsnitten om respektive bolagen framgår att resultaten efter finansnetto ska öka högst betydligt för två av de tre bolagen. Svenska Bostäder ska 2008 ha ett resultat på 150 miljoner kronor. År 2010 ska de ha fördubblats till 300 mnkr. Familjebostäder ska under samma period öka sitt netto från 150 mnkr till 210 mnkr. Stockholmshems resultat ska vara samma hela perioden, möjligen beroende på att det bolaget är det minsta. Där fick jag kanske förklaringen till det som jag länge undrat över, nämligen vad man tänkt göra med alla pengar som ska komma in från fastighetsförsäljningarna till bostadsrättsföreningar.

Utförsäljningarna ska kompenseras genom att Svenska Bostäder bygger 3000 och de andra två bolagen 1500 lägenheter var under mandatperioden.

Det hela är alltså rätt klart: man tänker genomföra programmet att sälja ut allt som kan av det som finns, inklusive våra kulturhus, för att sedan bygga nytt och dyrt.

Monday, September 10, 2007

Den andra världen

När man är hemma på soffan med snuva och feber orkar man inte med så mycket mer än att tycka synd om sig och att bläddra i ett eller annat magasin av enklare slag. När ett extratjockt nummer av Allt i hemmet damp ner i brevlådan igår blev jag därför rätt nöjd. Efter en stunds tittande och läsande här och där började jag dock känna mig lätt olustig och ställde mig frågan: vad är det för en värld som skildras här? Husen och våningarna - för att inte tala om köken - är alltid väldigt rymliga och är antingen byggda vid förra sekelskiftet och varsamt renoverade i tidstypisk stil eller byggda efter arkitekriktning på familjens önskemål, inredningen består av designklassiker och auktionsfynd. Människorna som bor i all denna skönhet är själva vackra, vita samt försedda med två-tre söta barn, en dekorativ katt och jobbar som formgivare, lärare eller har inredningsbutiker.

Varför finns det ingen inredningstidning som skriver om Fatima och Ahmed från Irak och om hur de får till ett trivsamt hem för sig själva, sina fem barn och mormor i en trea i Vårberg efter att ha tvingats lämna sitt hemland och alla sina tillhörigheter där? Eller om tappra vårdbiträdet Jessika, 25, och hur hon inrättar sig med de ouppackade flyttkartongarna i sin sjunde andrahandslägenhet på två år? Eller om gamla missbrukaren Tommy, 53, som inrett sitt första hem på evigheter i en försökslägenhet i Rågsved med hjälp av hemutrustningsbidraget (och det är inte stort) från socialtjänsten?

Jag överlämnar dessa förslag till den som är hugad och vågar skildra också den mindre glamorösa sidan av livet.

Sunday, September 9, 2007

Heja (fp)!

Att folkpartiet med Jan Björklund ska byta inriktning och börja föra en vettig politik, om det har jag inga som helst förhoppningar. På några av Björklunds partikamrater i Stockholms stad har jag däremot vissa förväntningar.

Hans-Göran heter en av dem. Han är (fp):s representant i Svenska Bostäders styrelse och en av dem som ska avgöra om stadens kulturhus ska säljas ut som bostadsrätter. Hans-Göran säger att han är skeptisk till försäljningarna i Stadsholmen. Nu sitter han och funderar på hur han ska ställa sig till försäljning av de fastigheter som hittills blivit prissatta. "Min inställning är att vi ska ha det mesta i Stockholms stads ägo", säger Hans-Göran, och fortsätter: "Det här är ju en typ av hus som man inte kan hitta på en normal marknad, och de har höga kulturhistoriska värden. Det finns en finess med att staden ska äga dem, annars har man inte samma kontroll över hur de utvecklas."

Så sant, så sant.

Det andra folkpartisten som finns anledning att hoppas på heter Abit. Han sitter i kommunfullmäktige och på en massa andra ställen och så är han ordförande i Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd. I den senare egenskapen har han ansvar för en hel del av det som händer i Mälarhöjden. Abit har nu upptäckt att de sista allmännyttiga hyresrätterna där riskerar att säljas ut och bli till bostadsrätter. Det gäller några hus på Klubbacken, som ett antal av de boende vill köpa. Abit säger om detta:

"Det finns bara två fastigheter med hyresrätter kvar i området. Och vi står ju för att det ska finnas blandade boendeformer. I skolan ska barnen kunna träffa andra barn som bor i villa, bostadsrätt och hyresrätt - de ska kunna träffas över klassgränserna och då är det viktigt att alla boendeformer finns kvar. Därför bör man ta hänsyn till det sociala perspektivet och säga nej till en ombildning på Klubbacken."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Behöver jag påpeka att Kristina Alvendal inte håller med vare sig Hans-Göran eller Abit. Om Stadsholmen menar hon att det finns fastigheter där som mycket väl kan skötas av en privat fastighetsägare eller av en bostadsrättsförening. Om Klubbacken säger hon: "Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat."

Stå på er, Hans-Göran och Abit, och låt oss se att era ord omsätts i handling. Kanske ni till och med kan slå er ihop om saken. Hans-Göran har ju faktiskt tidigare representerat ert parti i Hägerstens stadsdelsnämnd, så han kanske har kvar lite känsla för Mälarhöjden. Lustigt sammanträffande förresten, två folkpartister från samma område som råkat få riktigt vettiga tankar. Kan det vara något i luften som gör det?

(Alla citat är från Svenska Dagbladet.)

Thursday, September 6, 2007

Ingen sushi här heller

I Bagarmossen äter man inte sushi, enligt Annelie Jordahl på DN.se, i alla fall inte hos den arma japanen i den nyöppnade sushiserveringen. En sån restaurang skulle nog inte göra succé i Björkhagen heller. Det mest exotiska vi stoppar i oss här är turkiska köttbullar och thailändsk wok. Helst sitter vi nere vid Söderbysjön och fikar medan vi spanar efter om bävrarna ska komma ut från sitt ständigt växande hus.

I innerstan äter man visst desto mera av både sushi, meze och injera, har jag hört. Och så pratar man om bostadsrätter. Det påstår i alla fall någon som heter André Johansson och som av någon anledning är väldigt populär hos både DN:s ledarsida och på dess kultursida (som annars brukar ha rätt olika åsikter). På bägge håll har man de senaste dagarna citerat denne André, som synes vara väl förtrogen med hur det är ställt med den nya borgerligheten, som väl är den som häckar i innerstan. Här ute i förorten ser vi i alla fall inte till dem (ännu. De lär väl bli fler med de bostadspriser som råder nu.)

Så här skriver André:

"Igår spelade borgerligheten piano och läste utländska romaner på originalspråk. I dag spelar de istället bostadsrättsmonopol och läser aktiekurser. Frågan är hur rik man blir av det."

"Bostadsrätten är nya Hyland. Det enda gemensamma samtalsämnet som (medelklass)-människor i storstäderna verkar ha kvar."

Om det stämmer vet jag inte, för mitt umgänge med borgerligheten är ytterst begränsat (för att inte säga obefintligt). Men om det är riktigt så verkar de ha det rätt trist där inne i stan. Fast det är kul sagt av André, vem han nu är.

För övrigt så har vi förutom bävrar även syrsor här ute. Jag hörde dem nyss när jag kom hem. Ganska härligt, faktiskt, både att de sitter här i gräset och filar om kvällen och att det är så tyst här att det går att höra. För att inte tala om att min hörsel fortfarande är sådan att jag kan uppfatta ljuden.

Tuesday, September 4, 2007

Perspektiv

Sverige är faktiskt det enda land i världen som har en allmännytta för alla. I andra länder finns bara "sociala bostäder", som är avsedda bara för människor med inkomster upp till en viss nivå. Är det riktigt illa, som i England, är det bara riktigt fattigt folk som bor i de sociala bostäderna och så förstärks segregationen och de sociala problemen. (Där skulle man definitivt kunna kalla de de sociala bostäderna för en ny sorts "fattighus".)

I de flesta länder finns inget eller endast ett svagt besittningsskydd för hyresgäster. Vill husägaren kasta ut en är det bara att flytta. Flyttar man inte godvilligt låter ägaren huset förfalla så att det blir olidligt att bo kvar för att det varken finns värme, vatten eller ljus. En del värdar skickar stora grabbar i läderjackor att tala förstånd med den som inte ger sig av. Hyresgästerna har inget att sätta emot.

I inget annat land förhandlar man om hyran, så som vi gör i Sverige. Över allt annars har värdarna rätt att kräva plötsliga och höga hyreshöjningar utan att hyresgästerna har annat att sätta emot än att flytta. Om de nu kan hitta något nytt ställe att bo på.

I de gamla östländerna driver också stat och kommun på privatisering av tidigare allmänt ägda bostäder. Här behöver man inte ens betala något för ägarna är glada att bara bli av med ansvaret för de fallfärdiga husen. Dessvärre har inte heller de boende särskilt mycket pengar, så de som bor längst ned månar om sitt och vill inte vara med och betala för hissar eller trasiga tak, som inte berör dem direkt. Så fortskrider förfallet.

Detta och mer därtill lärde jag mig igår av Magnus Hammar, som arbetar med internationella hyresgästfrågor.

Vi har mycket att värna här, det förstår man när man hört hans berättelse.

Sunday, September 2, 2007

Det finns hopp

I Vitabergsparken var det ikväll fullt med folk som samlats för att sjunga tillsammans. Kajsa Grytt, Stefan Ringbom och flera andra ledde oss genom texter av Cornelis, Hasse & Tage, Nationalteatern och Janis Joplin. Alla var glada, stämningen hög. När det blev dags för "Staten och kapitalet" började ungdomarna att dansa i bänkraderna. Avslutningsång var Mikaels Wiehes fina sång om de nya rösterna som kommer ska sjunga efter oss vars hår har blivit grått. Den här kvällen var fick vi sjunga tillsammans. Det kändes bra.

Fast det där med att staten så gärna skjuter till om levnadskostnaderna blivit alltför dyra, som det står i "Staten och kapitalet", det stämmer ju knappast länge, i alla fall inte när det gäller boendet. Bostadsbidraget finns visserligen för de som har det mest knapert, men subventionerna till byggande är ju borta och hyresrätten dubbelbeskattas (som jag skrev om häromdagen). Just nu verkar det som om staten snarare tar in pengar på boende än ger ut dem.

Nåväl, det var i alla fall en trevlig kväll i parken. Vid ingången stod en man och sålde tröjor med texten "Min rätt - hyresrätt". Han jobbar mot utförsäljningarna i Dalen och för sina barn, två strax flygfärdiga, som han vill ska få hyra och inte behöva köpa. Jag hoppas få träffa fler som han.

Saturday, September 1, 2007

Fler kluvna tungor

Idag var jag på sosse-fest i Kärrtorp för att lyssna på Nalin Pekgul, som jag gillar. Nalin talade kort, men konkret och bra. Bland annat kommenterade hon den borgerliga regeringens idéer om vårdnadsbidrag. Ett av hennes argument mot detta var att invandrarkvinnor som inte får jobb kan välja vårdnadsbidraget istället för socialbidrag. Då kommer deras barn att vara hemma med sin mamma istället för att gå på dagis där de kan lära sig svenska språket och om det svenska samhället. Det hade jag inte alls tänkt på - att vårdnadsbidraget också riskerar att försämra även integrationen, inte bara jämställdheten och barnens goda kontakt med båda sina föräldrar.

Eftersom jag ändå var där passade jag på att fråga en av de ledande sossarna vad deras lokala föreningar gör för att motverka ombildningar till bostadsrätt i allmännyttan här i området. Svaret jag fick var: "Ingenting." Han menade att socialdemokratin sagt nej till ombildning, men nu är frågan politiskt avgjord och då kan sossarna inget mer göra.

Att det är nu i praktiken, när de enskilda människorna ska säga ja eller nej till ombildningar, som frågan avgörs, intresserade honom inte. Inte heller att många känner oro och har massor med frågor. Det är en fråga för hyresgästföreningen, inte för de socialdemokratiska föreningarna, tyckte han.

För mig är detta en besynnerlig inställning. Hur kan man sitta och tycka något på ett politiskt möte och sedan bara glömma bort vad man tyckt när man går ut därifrån? Den politiska teorin och praktiken borde väl hänga ihop så att man agerar utifrån sin övertygelse?

Det verkar som om denne man drabbats av samma sak som Torsten i Bredäng: han talar med kluven tunga - säger ett och gör ett annat.